Resenarengot
Medlem
Magisk reserapport. Perfekt kvällsläsning, hoppas på fler framöver! (Även om du har några dagar kvar) 
Reserapport: Revelstoke (och San Francisco)
- Thread starter bajenludde
- Startdatum
bajenludde
Medlem
Haha, är den känd för att vara tråkig? Välförtjänt i så fall!Va? Gillade du inte 401?
bajenludde
Medlem
Stort tack för de fina orden! Jättekul att det uppskattasMagisk reserapport. Perfekt kvällsläsning, hoppas på fler framöver! (Även om du har några dagar kvar)
bajenludde
Medlem
DAG 6: Tisdag 7 februari
Dags för dag två i skidbacken! Inte lika dimmigt som gårdagen, men däremot snöfall större delen av dagen. Precis på morgonen var molnen något skiktade och en bild på omgivningarna kunde tas.
Därefter började det snöa rejält, ett snöfall som skulle hålla i sig under resten av dagen. Fantastiskt med tanke på hur lite snö det kommit tidigare under säsongen. Men samtidigt svårt att bilda sig en uppfattning om berget och omgivningarna när man inte ser jättemycket av det på grund av vädret.
Angående skidåkningen så kunde vissa slutsatser dras efter dag 1 och 2. Och den första rör snökvaliteten. HE-RRE-GUD säger jag bara. Går inte att jämföra med Sverige och jag skulle faktiskt dra det så långt att det inte går att jämföra med alperna heller. Jag har åkt i Nordamerika en gång tidigare, då i Aspen, och det är väl det enda som kommer i närheten. Många brukar säga att snön i Klippiga bergen är ”torrare” än den snön vi är vana vid i Sverige. Jag är benägen att hålla med. Den var åtminstone mycket lättare. Skulle närmast beskriva det som att åka skidor i en blandning mellan florsocker och mjöl. Inte för att jag någonsin gjort det!
Som @Johan F så snyggt spanade in på liftkartan så finns det ingen tydlig trädgräns som vi är vana vid i Sverige och Europa. Trots att bergen är lika höga (i vissa fall ännu högre) så går träden i princip hela vägen upp på bergen. Jag vet inte vad detta beror på, men det är ju likadant i Colorado. Kanske är det också det som bidrar till den torra snön. Men detta faktum gör Revelstoke till ett paradis för skogsskidåkning. Gillar man det så finns det precis hur mycket skog som helst att utforska och åka i. Snön är dessutom såpass djup att man mer eller mindre kan åka överallt utan att vara rädd för att köra på stenar eller buskar. Undviker man bara träden har man himmelriket för skogsskidåkning. Detta bidrar tyvärr lite till att man kanske inte lagt lika stort krut på de pistade backarna när man skapade skidområdet. Är det carvingåkning man är ute efter så finns det betydligt bättre ställen än Revelstoke att åka till.
En annan spaning som gjordes tidigt var hur många riktigt duktiga skidåkare som åkte i området. Både medelskidåkaren och medianskidåkaren i Revelstoke är betydligt bättre än gemene man i andra områden jag åkt i. I vuxen ålder har jag nog alltid känt att jag tillhör övre halvan bland skidåkare i backen, oavsett vart jag befunnit mig i världen. Det skulle jag inte säga att jag gjorde här. Jag fick finna mig i att dra ner snittet istället.
I gårdagens inlägg togs det upp hur tillmötesgående personalen i skiduthyrningen var. Vi valde som sagt att hyra utrustning istället för att släpa med oss från Sverige. Nu blir det kanske lite nörderi och vill man skippa det kan man hoppa över till nästa stycke, även om jag ska försöka förklara det på en grundläggande nivå. Hemma i Europa har jag ett par Extrem Project 100 som jag åker på. Dessa är jag otroligt nöjd med och känner utan och innan. I Revelstoke blev det ett par Dynastar M-free 99. Jag måste säga att jag underskattade hur ovant jag trodde det skulle vara att åka med dem. Trots att det bara skiljer en millimeter i bredd så var de totalt olika mina Extrem därhemma. Den allra största skillnaden var att de kändes otroligt raka och inte alls lika timglasformade som mina vanliga. Detta bidrog till att det inte kändes som att det bet ifrån någonting i svängarna. Det gjorde i sin tur att de kändes ”hala”. Känslan blev att man halkade runt i backen med dem under fötterna. Det tog sin lilla tid att bemästra. Trots detta skulle jag nog hyra skidor nästa gång jag åker till Nordamerika ändå. Det känns trots allt inte värt besväret att släpa med skidor på åtta flygningar. Pjäxor däremot vetefasen om jag inte kommer köra som handbagage nästa gång. Under de sex dagarna kändes det aldrig riktigt som att jag hittade rätt inställning på dem, hur hårt de skulle knäppas osv för att det skulle kännas klockrent. Men ens egna vet man ju exakt vilka inställningar som passar bäst och man slipper då lägga tid och energi på det och kan fokusera helt på skidåkningen.
Där någonstans avrundar vi andra dagens skidåkning. Nästa inlägg rör dag 3, en dag som innehöll fantastiskt väder och off pist-åkning i bowlerna. Stay tuned!
Dags för dag två i skidbacken! Inte lika dimmigt som gårdagen, men däremot snöfall större delen av dagen. Precis på morgonen var molnen något skiktade och en bild på omgivningarna kunde tas.
Morgonstund uppe på berget.
Därefter började det snöa rejält, ett snöfall som skulle hålla i sig under resten av dagen. Fantastiskt med tanke på hur lite snö det kommit tidigare under säsongen. Men samtidigt svårt att bilda sig en uppfattning om berget och omgivningarna när man inte ser jättemycket av det på grund av vädret.
Angående skidåkningen så kunde vissa slutsatser dras efter dag 1 och 2. Och den första rör snökvaliteten. HE-RRE-GUD säger jag bara. Går inte att jämföra med Sverige och jag skulle faktiskt dra det så långt att det inte går att jämföra med alperna heller. Jag har åkt i Nordamerika en gång tidigare, då i Aspen, och det är väl det enda som kommer i närheten. Många brukar säga att snön i Klippiga bergen är ”torrare” än den snön vi är vana vid i Sverige. Jag är benägen att hålla med. Den var åtminstone mycket lättare. Skulle närmast beskriva det som att åka skidor i en blandning mellan florsocker och mjöl. Inte för att jag någonsin gjort det!
Ymnigt snöfall som höll i sig hela dagen.
Som @Johan F så snyggt spanade in på liftkartan så finns det ingen tydlig trädgräns som vi är vana vid i Sverige och Europa. Trots att bergen är lika höga (i vissa fall ännu högre) så går träden i princip hela vägen upp på bergen. Jag vet inte vad detta beror på, men det är ju likadant i Colorado. Kanske är det också det som bidrar till den torra snön. Men detta faktum gör Revelstoke till ett paradis för skogsskidåkning. Gillar man det så finns det precis hur mycket skog som helst att utforska och åka i. Snön är dessutom såpass djup att man mer eller mindre kan åka överallt utan att vara rädd för att köra på stenar eller buskar. Undviker man bara träden har man himmelriket för skogsskidåkning. Detta bidrar tyvärr lite till att man kanske inte lagt lika stort krut på de pistade backarna när man skapade skidområdet. Är det carvingåkning man är ute efter så finns det betydligt bättre ställen än Revelstoke att åka till.
En annan spaning som gjordes tidigt var hur många riktigt duktiga skidåkare som åkte i området. Både medelskidåkaren och medianskidåkaren i Revelstoke är betydligt bättre än gemene man i andra områden jag åkt i. I vuxen ålder har jag nog alltid känt att jag tillhör övre halvan bland skidåkare i backen, oavsett vart jag befunnit mig i världen. Det skulle jag inte säga att jag gjorde här. Jag fick finna mig i att dra ner snittet istället.
I gårdagens inlägg togs det upp hur tillmötesgående personalen i skiduthyrningen var. Vi valde som sagt att hyra utrustning istället för att släpa med oss från Sverige. Nu blir det kanske lite nörderi och vill man skippa det kan man hoppa över till nästa stycke, även om jag ska försöka förklara det på en grundläggande nivå. Hemma i Europa har jag ett par Extrem Project 100 som jag åker på. Dessa är jag otroligt nöjd med och känner utan och innan. I Revelstoke blev det ett par Dynastar M-free 99. Jag måste säga att jag underskattade hur ovant jag trodde det skulle vara att åka med dem. Trots att det bara skiljer en millimeter i bredd så var de totalt olika mina Extrem därhemma. Den allra största skillnaden var att de kändes otroligt raka och inte alls lika timglasformade som mina vanliga. Detta bidrog till att det inte kändes som att det bet ifrån någonting i svängarna. Det gjorde i sin tur att de kändes ”hala”. Känslan blev att man halkade runt i backen med dem under fötterna. Det tog sin lilla tid att bemästra. Trots detta skulle jag nog hyra skidor nästa gång jag åker till Nordamerika ändå. Det känns trots allt inte värt besväret att släpa med skidor på åtta flygningar. Pjäxor däremot vetefasen om jag inte kommer köra som handbagage nästa gång. Under de sex dagarna kändes det aldrig riktigt som att jag hittade rätt inställning på dem, hur hårt de skulle knäppas osv för att det skulle kännas klockrent. Men ens egna vet man ju exakt vilka inställningar som passar bäst och man slipper då lägga tid och energi på det och kan fokusera helt på skidåkningen.
De Dynastar M-free 99 som användes under veckan.
Där någonstans avrundar vi andra dagens skidåkning. Nästa inlägg rör dag 3, en dag som innehöll fantastiskt väder och off pist-åkning i bowlerna. Stay tuned!
bajenludde
Medlem
Snyggt! Du är het på gröten och går lite händelserna i förväg, haha! Just maten hade jag nämligen tänkt spara till ett senare inlägg. Men jag skulle kunna avslöja att det bara fanns två ställen uppe på berget att käka på. Och att jag åt den bästa maten på hela resan på ett av dem...
Resenarengot
Medlem
Någon speciell anledning till att du inte bytte skidor för att hitta något mer vant? Ska själv till alperna inom kort och bläddrar dagligen nästan i hyrshoppens katalog
bajenludde
Medlem
Ärligt talat har jag ingen bra anledning. Jag var nog envis och tänkte att jag verkligen skulle ge mig den på att bemästra dem!Någon speciell anledning till att du inte bytte skidor för att hitta något mer vant? Ska själv till alperna inom kort och bläddrar dagligen nästan i hyrshoppens katalog