Ok, jag förstår. Då väntar vi på ett smart resonemang från
@agehall då. Jag behöver nämligen ammunition mot SAS också.
Jag tycker att C-315/15 är problematisk av två anledningar.
Dels i själva frågan om bird strike är en extraordinär omständighet eller ej. Domstolen väljer att bortse från generaladvokatens förhållandevis omfattande resonemang kring varför bird strike ska ses som en naturligt förekommande händelse för ett flygbolag, utan att domstolen egentligen motiverar varför (annat än att det ligger utanför flygbolagets kontroll, vilket öppnar för väldigt breda tolkningar).
Dels att själva frågan om följdförsening till följd av en extraordinär händelse aldrig berörs i domen, utan den "slinker med" implicit. Jag hävdar att man egentligen inte tagit ställning i frågan. Det EU-domstolen tar ställning till är tolkningsfrågor av lagstiftning och regelverk. man ser inte till den konkreta situationen i målet. Det är frågan om ett förhandsavgörande från EU-domstolen, och det konkreta målet ska slutgiltigt avgöras av en Tjeckisk domstol. Det är upp till den nationella domstolen att beakta det konkreta fallet.
Det förhandsavgörandet säger är att en bird strike kan ses som en extraordinär omständighet. Detta mål handlar om (mycket förenklat) att ett mindre flygbolag planerat en slinga A-B-C-D-E för sitt plan. På sträckan B-C uppkommer bird strike och planet blir stående på C. De passagerare som begärt ersättning skulle flyga D-E, och blev försenade. Man har inte undersökt vilka andra åtgärder flygbolaget kunde ha vidtagit för att förhindra förseningen på D-E. En rimlig åtgärd skulle då ha kunnat vara att exempelvis skicka ut ett nytt flygplan från hemmabasen.
Punkt 27-30 i förhandsavgörandet är läsvärda:
27 I likhet med vad domstolen har erinrat om i punkt 20 i denna dom är ett lufttrafikföretag inte skyldigt att betala kompensation till passagerare i enlighet med artiklarna 5.1 c och 7 i förordning 261/2004 om det kan visa att den inställda flygningen eller förseningen av ankomsttiden med tre timmar eller mer beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.
28 Eftersom inte alla extraordinära omständigheter medför undantag från kompensationsskyldigheten, ankommer det på den som åberopar undantaget att visa att det, i alla händelser, inte var möjligt att undvika dessa omständigheter genom att vidta åtgärder anpassade efter den aktuella situationen, det vill säga åtgärder som motsvarar de krav som, bland annat i tekniskt och ekonomiskt hänseende, rimligen kunde ställas på det berörda lufttrafikföretaget då dessa extraordinära omständigheter inträffade (se dom av den 12 maj 2011, Eglītis och Ratnieks, C‑294/10, EU:C:2011:303, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
29 Lufttrafikföretaget måste således visa att det var uppenbart att det, även om alla tillgängliga resurser i form av personal och utrustning samt alla tillgängliga ekonomiska resurser hade använts, inte skulle ha kunnat undvika att de extraordinära omständigheter som det konfronterades med medförde att flygningen måste ställas in eller till att det uppstod en försening av ankomsttiden med tre timmar eller mer, utan att behöva göra orimliga uppoffringar med hänsyn till företagets kapacitet vid den relevanta tidpunkten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 61, och dom av den 12 maj 2011, Eglītis och Ratnieks, C‑294/10, EU:C:2011:303, punkt 25).
30 Domstolen har således gett begreppet ”rimliga åtgärder” en individualiserad och flexibel innebörd genom att överlåta på den nationella domstolen att bedöma huruvida lufttrafikföretaget i det enskilda fallet ska anses ha vidtagit åtgärder som är anpassade efter situationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Eglītis och Ratnieks, C‑294/10, EU:C:2011:303, punkt 30).
Detta tillför egentligen ingen ny kunskap, men du har ett resonemang kring att flygbolag har en långtgående skyldighet att vidta åtgärder för att undvika extraordinära omständigheter, och att man måste bedöma dessa åtgärder individuellt (punkt 30).
För att ta ett konkret exempel, om ett flygbolag planerat A-B-A-C-A-D-A, där A är hemmabasen och man får en försening på grund av någon händelse på A-B. För att bedöma om förseningen A-B är ersättningsgrundande måste man bedöma om det rör sig om "extraordinära omständigheter på sträckan A-B" eller ej. Om det sedan uppstår en följdförsening B-A så måste man bedöma om det rör sig om en extraordinär omständighet i sig, dvs om
följdförseningen efter en extraordinär omständighet är en extraordinär omständighet (som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits). Man måste då göra en helhetsbedömning och se vilka möjligheter flygbolaget hade att undvika följdförseningen (exempelvis skicka ut ett nytt plan). Resonemanget måste tillämpas vidare på sträckan A-C sen. Om det där uppstår en följdförsening så är den på grund av "följdförsening på grund av extraordinär följdförsening på grund av extraordinär omständighet". För varje steg i kedjan blir det en ny individuell bedömning och för varje steg blir kedjan svagare och svagare och flygbolaget måste visa varför men inte kunnat undvika förseningen.
Eftersom domstolen egentligen inte uttalar sig kring följdförsening utan hänvisar till det generella regelverket. Jag tycker att det finns fog för att hävda att C-22/11 (Finnair) inte alls ska påverkas av C-315/15, utan att man kan följa resonemang och hänvisningar där fortsatt.
I förhandsavgörandet så väljer man även att inte ta ställning till en ganska viktig fråga kring hur stor beredskap flygbolag ska ha för extraordinära händelser.
Sammantaget så väntar jag med spänning på att se hur den Tjeckiska domstolen resonerar i det konkreta fallet, för jag känner inte till de detaljerna. Jag kan mycket väl tänka mig att man kommer fram till att den ursprungliga förseningen på grund av bird strike var en sådan extraordinär omständighet som friskriver bolaget från ersättning, men att bolaget inte vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra följdförseningen och därmed blir ersättningsskyldiga.
