Kvinna öppnade dörr på SAS-flyg – 161 passagerare strandade

[Robert flysas]

Funderade också på det! Så uselt att uppvisa detta beteende framför sina barn dessutom.

Precis. Om de vet att hon kan reagera så strarkt så hon kan gå emot alla regler som finns skulle de tänkt en gång till. Assistent på resan finns ju t.ex. Dessutom skulle de (familjen) gått igenom vad som gäller när man bokar sådana platser innan avresa, det hade säkert varit bättre med ej nödutgång för henne. Som vi båda tänkt: Vad gjorde hennes man egentligen....

 

[Nemo]

Ja alla kanske är olika men hennes buhubuhusnyft-historia ger jag inget för. Lyder man inte reglerna får man ta konsekvensen, vare sig man är vit, svart, blå eller gul och har alla eller ingen diagnos.

Och det är därför det finns en ansvarsförsäkring i alla (svenska) hemförsäkringar. Vi är alla människor, vi klantar oss ibland, och då finns en det en kudde som skyddar oss i form av ansvarsförsäkringen.

 

[Herr Sjödin]

Nu vet ju ingen på detta forum de specifika omständigheterna i detta fall. Ingen här var med ombord. Ingen här känner vederbörande. Ingen här vet om vederbörandes agerande är hänförligt till dennes diagnos, eller om det är en efterhandskonstruktion för att undgå ansvar. Jag tycker det är rätt ignorant att fälla tvärsäkra kommentarer om hur denna specifika situation bör bedömas. Verkligheten är sällan svart eller vit utan mycket mer komplex. Med det sagt är det ju självklart att denna händelse måste varit mycket irriterande för övriga passagerare och kostat SAS stora summor.

Nu kommer väl detta möjligen prövas under dansk jurisdiktion, men såvitt jag är införstådd svensk och dansk skadeståndsrätt i relativt hög grad harmoniserade. Av 2 kap. 5 § skadeståndslagen följer att den som vållar skada under allvarlig psykisk störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Detta är alltså ingen jämkningsregeln av huvudreglerna i 2 kap. 1-3 §§ utan en självständig skadeståndsbestämmelse.

Enligt Socialstyrelsen vilken gjorde en genomgång av alla rättsfall år 2000 tenderade Aspergers syndrom att bedömas vara en allvarlig psykisk störning i flera fall (brottmål, förvisso). Definitionen av allvarlig psykisk störning är densamma i både brottsbalken och skadeståndslagen. Vidare beskrevs att det är möjligt att bedöma Aspergers syndrom som en allvarlig psykisk störning om symptomen som föreligger sammantaget gör att individens verklighetskontakt rubbas, att det finns en förvirring hos personen eller ett socialt dåligt fungerande.

Huruvida en allvarlig psykisk störning föreligger eller inte beror på störningens art och grad (Prop. 1990/91:58). Några störningar kan vara allvarliga enbart till art, medan andra kan vara allvarliga till grad. Vidare måste en bedömning göras i varje enskilt fall, där en sammanvägnings görs av arten av störningen samt de symptom som belyser graden av störningen.

Således är det för oss här på BC helt omöjligt att veta hur detta kommer sluta. Sen står det såklart var och en fritt att tycka att skadeståndsrätten endast ska bestå av huvudregler, och inga undantag.

 

[Airman]

Funderade också på det! Så uselt att uppvisa detta beteende framför sina barn dessutom.

Ok. Det verkar som om du inte förstår hur det fungerar för personer som lider av detta tillstånd. Det är klart att det inte är lätt att veta om man inte har kunskap om psykiska tillstånd eller kanske har någon anhörig med liknande problematik. Det ingår nog inte i allmänbildningen. Men nu kan det ju vara så att hon inte riktigt kunde styra över hur hon reagerade. För att dra en liknelse som kanske är lättare att förstå så kan man ju lika gärna säga åt någon att det är uselt att man fick en panikattack inför sina barn. Det förstår de flesta att man inte kan hjälpa.

Inte riktat specifikt till dig: Jag försöker bara påpeka att vi alla här har väldigt lite kännedom om vad som egentligen hände och inte skall vara så snabba att döma! De flesta här verkar dessutom tro att man kan förutse och hantera en liknande situation. Detta kan vara väldigt svårt när man har en sådan diagnos. Kanske har det alltid fungerat bra tidigare för henne.

Att hennes man inte ingrep kan vara för att det gick snabbt och han inte hann. Dessutom kan det vara så att det inte spelar roll vad han säger/gör när situationen urartar frånsett att ta till direkt våld, vilket nog jag skulle undvika. Detta är såklart bara gissningar eftersom vi har väldigt lite koll på vad som faktiskt hänt och hur stor roll hennes diagnos har.

Det känns som om jag upprepar mig mycket, men kanske är det bara så att folket här inte tror på vad jag säger? Jag är läkare, dock inte inom psykiatrin. Jag har dock jobbat inom psykiatrin ett antal år medan jag studerade, bl.a. på en avdelning med många som hade bl.a. Autism och Aspergers. Detta är tillstånd som kan vara väldigt svåra att hantera för den berörda personen samt angöriga. Många kan fungera väldigt normalt i nästan alla situationer, men gå i baklås i vissa. Det är inte alltid lätt att förutse när sådana situationer uppstår. De flesta vill nog leva ett normalt liv och inte påkalla uppmärksamhet kring sitt tillstånd varenda potentiellt svår situation. Hon kanske inte hade en aning om att detta skulle hända helt enkelt.

Jag tror att ni inte skulle vara så dömande om ni förstod vad diagnosen verkligen innebär.

Alltid svårt att diskutera sånt här på ett forum. Min intention är att försöka förklara lite. Jag hoppas ingen av er känner er påhoppade, försöker ha en lättsam ton, men det är så svårt att se i text.

 

[Tonton]

Ok. Det verkar som om du inte förstår hur det fungerar för personer som lider av detta tillstånd. Det är klart att det inte är lätt att veta om man inte har kunskap om psykiska tillstånd eller kanske har någon anhörig med liknande problematik. Det ingår nog inte i allmänbildningen. Men nu kan det ju vara så att hon inte riktigt kunde styra över hur hon reagerade. För att dra en liknelse som kanske är lättare att förstå så kan man ju lika gärna säga åt någon att det är uselt att man fick en panikattack inför sina barn. Det förstår de flesta att man inte kan hjälpa.

Inte riktat specifikt till dig: Jag försöker bara påpeka att vi alla här har väldigt lite kännedom om vad som egentligen hände och inte skall vara så snabba att döma! De flesta här verkar dessutom tro att man kan förutse och hantera en liknande situation. Detta kan vara väldigt svårt när man har en sådan diagnos. Kanske har det alltid fungerat bra tidigare för henne.

Att hennes man inte ingrep kan vara för att det gick snabbt och han inte hann. Dessutom kan det vara så att det inte spelar roll vad han säger/gör när situationen urartar frånsett att ta till direkt våld, vilket nog jag skulle undvika. Detta är såklart bara gissningar eftersom vi har väldigt lite koll på vad som faktiskt hänt och hur stor roll hennes diagnos har.

Det känns som om jag upprepar mig mycket, men kanske är det bara så att folket här inte tror på vad jag säger? Jag är läkare, dock inte inom psykiatrin. Jag har dock jobbat inom psykiatrin ett antal år medan jag studerade, bl.a. på en avdelning med många som hade bl.a. Autism och Aspergers. Detta är tillstånd som kan vara väldigt svåra att hantera för den berörda personen samt angöriga. Många kan fungera väldigt normalt i nästan alla situationer, men gå i baklås i vissa. Det är inte alltid lätt att förutse när sådana situationer uppstår. De flesta vill nog leva ett normalt liv och inte påkalla uppmärksamhet kring sitt tillstånd varenda potentiellt svår situation. Hon kanske inte hade en aning om att detta skulle hända helt enkelt.

Jag tror att ni inte skulle vara så dömande om ni förstod vad diagnosen verkligen innebär.

Alltid svårt att diskutera sånt här på ett forum. Min intention är att försöka förklara lite. Jag hoppas ingen av er känner er påhoppade, försöker ha en lättsam ton, men det är så svårt att se i text.

Perfekt summerat. Tack för en nyanserad bild @Airman.

 

[Remington Steele]

Ok. Det verkar som om du inte förstår hur det fungerar för personer som lider av detta tillstånd. Det är klart att det inte är lätt att veta om man inte har kunskap om psykiska tillstånd eller kanske har någon anhörig med liknande problematik. Det ingår nog inte i allmänbildningen. Men nu kan det ju vara så att hon inte riktigt kunde styra över hur hon reagerade. För att dra en liknelse som kanske är lättare att förstå så kan man ju lika gärna säga åt någon att det är uselt att man fick en panikattack inför sina barn. Det förstår de flesta att man inte kan hjälpa.

Inte riktat specifikt till dig: Jag försöker bara påpeka att vi alla här har väldigt lite kännedom om vad som egentligen hände och inte skall vara så snabba att döma! De flesta här verkar dessutom tro att man kan förutse och hantera en liknande situation. Detta kan vara väldigt svårt när man har en sådan diagnos. Kanske har det alltid fungerat bra tidigare för henne.

Att hennes man inte ingrep kan vara för att det gick snabbt och han inte hann. Dessutom kan det vara så att det inte spelar roll vad han säger/gör när situationen urartar frånsett att ta till direkt våld, vilket nog jag skulle undvika. Detta är såklart bara gissningar eftersom vi har väldigt lite koll på vad som faktiskt hänt och hur stor roll hennes diagnos har.

Det känns som om jag upprepar mig mycket, men kanske är det bara så att folket här inte tror på vad jag säger? Jag är läkare, dock inte inom psykiatrin. Jag har dock jobbat inom psykiatrin ett antal år medan jag studerade, bl.a. på en avdelning med många som hade bl.a. Autism och Aspergers. Detta är tillstånd som kan vara väldigt svåra att hantera för den berörda personen samt angöriga. Många kan fungera väldigt normalt i nästan alla situationer, men gå i baklås i vissa. Det är inte alltid lätt att förutse när sådana situationer uppstår. De flesta vill nog leva ett normalt liv och inte påkalla uppmärksamhet kring sitt tillstånd varenda potentiellt svår situation. Hon kanske inte hade en aning om att detta skulle hända helt enkelt.

Jag tror att ni inte skulle vara så dömande om ni förstod vad diagnosen verkligen innebär.

Alltid svårt att diskutera sånt här på ett forum. Min intention är att försöka förklara lite. Jag hoppas ingen av er känner er påhoppade, försöker ha en lättsam ton, men det är så svårt att se i text.

Nej, det gör jag inte - vilket jag aldrig påstått heller... Led jag av något liknande som gjorde att jag skulle vara tvungen att öppna dörrar och inte kunna lyda direktiv från kabinpersonalen skulle jag åka egen bil där jag kan gå av när jag vill... Men det kanske bara är jag.

 

[SAS_CPH_Lounge]

Att kalla människor för nollor utan att veta något om de förutsättningar/omständigheter som rådde är i min bok lite "nolligt"

Citerar mig själv.
Det fanns alltså omständigheter i form av aspbergers.

OM personer med grava diagnoser flyger och inte underrättar flygbolaget så är det till ruta 1 dvs ta konsekvenserna av dina gärningar.

Då skall ju personen ha de förutsättningar som krävs för att kunna ha den självinsikten.
Med en diagnos brukar man per def inte ha den förutsättningen då det mångs ggr ligger i diagnosens natur.

Hoppas SAS får ersättning för sina kostnader, till fullo. Om jag personligen hade varit med på flyget så hade jag varit rasande på personen i fråga.

Varför då. Personen verkar ju vara sjuk och det är en förmildrande omständighet i en ev "rättegång"

Ja alla kanske är olika men hennes buhubuhusnyft-historia ger jag inget för. Lyder man inte reglerna får man ta konsekvensen, vare sig man är vit, svart, blå eller gul och har alla eller ingen diagnos.

Tur att det finns personer som har gråzoner med i sina resonemang.

 

[Robert flysas]

Ok. Det verkar som om du inte förstår hur det fungerar för personer som lider av detta tillstånd. Det är klart att det inte är lätt att veta om man inte har kunskap om psykiska tillstånd eller kanske har någon anhörig med liknande problematik. Det ingår nog inte i allmänbildningen. Men nu kan det ju vara så att hon inte riktigt kunde styra över hur hon reagerade. För att dra en liknelse som kanske är lättare att förstå så kan man ju lika gärna säga åt någon att det är uselt att man fick en panikattack inför sina barn. Det förstår de flesta att man inte kan hjälpa.

Inte riktat specifikt till dig: Jag försöker bara påpeka att vi alla här har väldigt lite kännedom om vad som egentligen hände och inte skall vara så snabba att döma! De flesta här verkar dessutom tro att man kan förutse och hantera en liknande situation. Detta kan vara väldigt svårt när man har en sådan diagnos. Kanske har det alltid fungerat bra tidigare för henne.

Att hennes man inte ingrep kan vara för att det gick snabbt och han inte hann. Dessutom kan det vara så att det inte spelar roll vad han säger/gör när situationen urartar frånsett att ta till direkt våld, vilket nog jag skulle undvika. Detta är såklart bara gissningar eftersom vi har väldigt lite koll på vad som faktiskt hänt och hur stor roll hennes diagnos har.

Det känns som om jag upprepar mig mycket, men kanske är det bara så att folket här inte tror på vad jag säger? Jag är läkare, dock inte inom psykiatrin. Jag har dock jobbat inom psykiatrin ett antal år medan jag studerade, bl.a. på en avdelning med många som hade bl.a. Autism och Aspergers. Detta är tillstånd som kan vara väldigt svåra att hantera för den berörda personen samt angöriga. Många kan fungera väldigt normalt i nästan alla situationer, men gå i baklås i vissa. Det är inte alltid lätt att förutse när sådana situationer uppstår. De flesta vill nog leva ett normalt liv och inte påkalla uppmärksamhet kring sitt tillstånd varenda potentiellt svår situation. Hon kanske inte hade en aning om att detta skulle hända helt enkelt.

Jag tror att ni inte skulle vara så dömande om ni förstod vad diagnosen verkligen innebär.

Alltid svårt att diskutera sånt här på ett forum. Min intention är att försöka förklara lite. Jag hoppas ingen av er känner er påhoppade, försöker ha en lättsam ton, men det är så svårt att se i text.

Tack för detta inlägg. Förklarar en hel del. Ungefär som jag skrev om mina 2 kompisar med Asperger som är genier och flyger hit o dit över världen. Men är det något som gör att de får det jobbigt blir det svårare att hantera vissa situationer. T.ex att missa en connection eller få fel rum på hotellet, eller om människor beter sig illa mot dom.

 

[Nemo]

Jag måste säga att det är fantastiskt med detta forum: att det i diskussionen om en incident på ett flygplan framkommer många olika aspekter på hur en non-NT (Asperger) har agerat och hur NT (neurotypiska) ser på saken, i en hyfsat god ton och saklighet. Förmodligen även med inlägg från några non-NT på forumet, då (grovt uppskattat) 1 på 4.000 har Asperger; det finns drygt 18.000 medlemmar på bc i skrivandes stund.

 

[Airman]

Nej, det gör jag inte - vilket jag aldrig påstått heller... Led jag av något liknande som gjorde att jag skulle vara tvungen att öppna dörrar och inte kunna lyda direktiv från kabinpersonalen skulle jag åka egen bil där jag kan gå av när jag vill... Men det kanske bara är jag.

Jag tror vi missförstår varann, eller så tycker vi väldigt olika. Jag har säkert varit en smula otydlig, sitter med en 1-åring i knät samtidigt som jag skriver nästan alla inlägg (pappaledig), det kan bli lite fort och inte helt perfekt formulerat. Skulle säkert kunna diskutera lättare öga mot öga, men risk att det blir cirkelresonemang och missförstånd här via forumet. Så vi får väl lämna det vid att vi har olika åsikter

Edit: stavfel