Söka vi nu överblicka bruket av ni såsom tilltalsord till en person i nutida svenskt språk, finna vi ordet nyttjat i tre skilda användningar.
I högtidlig stil är numera ni det enda brukliga. Vid Te Deum, som med anledning av prins Gustaf Adolfs och prinsessan Sibyllas ankomst till Sverige hölls i Slottskapellet, vände sig överhovpredikanten till den unga prinsessan med tilltalsordet ni: ” Ni unga prinsessa, kommer från edert kära hem följd av många hjärtans välönskningar och förböner. Därom äro vi förvissade. Men vi äro även förvissade därom att ni även mötes av de varmaste känslor hos det folk som för framtiden skall bli edert. Redan har ni börjat får rum i dess hjärta. [/i]” I Svenska akademien hälsas varje ny medlem vid sitt inträde i samfundet med tilltalsordet ni.
I folkspråket är ni i vissa delar av vårt land barnens aktningsfulla tilltalsord till föräldrar och andra äldre släktingar liksom överhuvud tilltalsord till äldre personer som man vill visa vördnad: Har ni sålt hästen, far?
I båda dessa användningar är ni ett tilltalsord av oklanderlig artighet, i det senare fallet är det till och med ett utpräglat ”hövlighetspronomen”.
I ledigt rikstalspråk åter är ni av omstritt värde. Somliga använda det som tilltalspronomen till alla, oavsett den tilltalades ålder, kön och sociala ställning, men detta bruk är icke allmänt antaget. Det tillämpas företrädesvis av personer som äro vana att tala främmande språk. Bland övriga riksspråkstalande svenskar är bruket mera begränsat. So tilltalsord till en användes ni av överordnade till underordnade men knappast tvärtom, mera av äldre till yngre än tvärtom, mera av damer till herrar än tvärtom. Det nyttjas mer inom den yngre generationen än inom den äldre, och mer de olika könen emellan än inom samma kön inbördes. Det brukas vida mera på scenen och i litteraturen än i verkligheten, lättare i brev än i tal. Formerna eder och er godtagas åtminstone i skrift lättare än formen ni.
I det hela måste man dock säga, att inom rikstakspråket ni icke allmänt erkännes som ett fullt artigt tilltalspronomen i vardagligt bruk. ”I tilltal till överordnade eller på samhällsskalan högre stående anses det i allmänhet ännu ohövligt, och det betraktas från underordnades eller lägre ställdas sida ofta med ovilja”, säger Svenska Akademiens Ordbok.
