Så går mina tankebanor också.
Jag har i andra branscher sett hur det under en lång guldålder lagts till fler och fler förmåner: Arbetstidsförkortningar, kompensationssystem,
När guldåldern är över och företagen möter en delvis ny marknad klarar man inte riktigt att betala för förmånerna. Det vanligaste är att man möter det med rationaliseringar, dvs uppsägningar, även om man också förhandlar om både centrala och lokala avtal. Har själv varit med om att lokala överenskommelser om arbetstidsförkortningar har halverats i sin förmån och att centrala avtal har plockat bort regler om utökade uppsägningstider och liknande.
Om man, som i vissa branscher, lyckas att anpassa avtalen till en ny verklighet mjukt över längre tid kan man ha framgång med den metoden. Lyckas man inte med det hamnar man i mer dramatiska situationer, med bantning av hela verksamheten (fabriksnedläggning, lämna vissa marknader, eller) Det är alltid de yngsta med kortast erfarenhet som får gå och personal-sammanstättningen blir mer och mer likriktad - äldre som är vana vid alla förmåner och känner sig trygga pga turordningsregler. Företaget kan ha gått med förlust och rationaliserat i mångar år, men den gruppen som är kvar har aldrig riktigt känt att det är på allvar - de har kunnat sitta lugnt i båten under alla år. Det skapar en situation av grupptänkande där man är ovillig att vara en del av anpassningen till nya tider.
Senast jag var på ett sådant företag hade förlusterna och rationaliseringarna pågått så länge att det stora flertalet var över 60 med typ 30 års anställnignastid. Det slutade det med företaget blev uppköpt av en konkurrent. Inte ens då trillade poletten ner hos en del, utan måga trodde länge att det bara handlade om en ny ägare (med nya färska pengar att pumpa in i en olönsam verksamhet) och att man kunde fortsätta jobba som man alltid gjort.
Slakten blev brutal.