Episod 6: Final med guldglans eller summan av pyramiderna
Dagen för hemresa var kommen. Det var dags att lämna The Grande Dame och låta Senatorkortet göra sin absolut sista tjänstgöring i skarpt läge. En lång era med Star Alliance gold var på väg mot sitt slut (i alla fall för denna gång...) och Kairo tänkte inte låta oss gå utan ett sista prov på sin logistiska surrealism.
Uber filosofi och terminal kaos
Vi rullade ut från hotellet i en Uber som tycktes ha överlevt minst tre presidentinstallationer. Inredningen var så nött att den snarast liknade antikviteter men bakom ratten satt en pärla. Han talade en felfri engelska och levererade en initierad dykning i egyptisk nutidshistoria hela vägen ut till flygplatsen. Det är precis detta som är Kairos själ: ena sekunden prutar man på en dammig papyrus, nästa sitter man i en politisk analys på väg mot terminalen.
Approach Kario airport
Detta är ungefär vad man får för Uber comfort (den dyrare/finare varianten...)
Den sista incheckningen
Väl framme vid Terminal 3 möttes vi av den första säkerhetskontrollen redan vid entrén. Här var jag för sista gången djupt tacksam för guldglansen. Gold Track sparade oss åtskilliga minuter av köande i en avgångshall som mest påminde om en myrstack under stress.
Triumfbåge med Gold Track vid första säkerhetskontrollen för att komma in i terminalen
Online check in i Kairo är en utopisk dröm. Här regerar det fysiska pappret. Guld-disken stod dock öde och väntade på oss. Det kändes nästan högtidligt att ta emot boardingpassen och tillhörande formulär för gränskontroll. Boardingpass med Senatorstämpel som sista kvitto på en trogen tjänst.
Min puls går upp av tanken att behöva gå i grön lucka nästa gång...
Flagship Lounge eller skräckkabinett?
Vi styrde stegen mot Egypt Airs så kallade Flagship Lounge. Låt mig vara brutalt ärlig: SAS utskällda fiskefrikadeller i Guld loungen framstår som en trestjärnig Michelin middag i jämförelse. Utbudet bestod av Nordafrikas torraste mackor, bruna bönor, kall stekt potatis och en odefinierbar massa som bar vissa likheter med korv. Hade det inte varit för att alternativen i terminalen kändes lika olockande hade vi nog gjort en taktisk reträtt för att behålla värdigheten som stolta Senatorer.
Sista möjligheten för gyllene shopping. En smula mindre kaotiskt än inne i byn.
Nästa Triumfbåge! Spänningen var olidlig - väntar en värld av lyx på andra sidan?
Ok områden att sitta. Men inte mycket mer än så.
Egyptisk salladsbuffé innan flight - någon?
Presentation av snacks/mackor var iögonfallande...
... men när man synade det i sömmarna var funktionen bättre som just skådebröd.
Inget överdådigt dryckesutbud direkt. Tyvärr inget svenskt kaffe i loungen...
Däremot gott om protein (?)
That's it folks - what you see is what you get!
Gate drama och Computer says no
Sista säkerhetskontrollen sker vid gaten. Här är ordningen strikt: damer till vänster, herrar till höger. Personalen tycktes ha fått i uppdrag att söka efter dolda skatter i varje atom i våra väskor. Här mötte Fru Kris sin överman. Hennes minimala nagelsax, som troget tjänstgjort jorden runt och passerat kontroller från Heathrow, Honolulu och Haneda, mötte här en mur av egyptisk auktoritet.
Trots diplomatiska invändningar var svaret ett orubbligt "No". Saxen konfiskerades med militär precision. När de dessutom beslagtog tomma vattenflaskor från ungdomarna framför oss insåg vi att vi skulle kliva ombord helt utelämnade till Swiss servering de kommande fyra timmarna. En bra deal för flygbolaget, en törstig insikt för oss.
Alltid trevligt att skåda lite annorlunda flygbolag. Här Kuwait.
Lugn och fridfull 4h flight från Kairo till Zürich.
Zürich galoppen
Swiss-flighten var naturligtvis precis lagom försenad för att förvandla bytet i Zürich till en OS-gren i medeldistanslöpning. Det blev ingen Champagnegalopp till nyårskonserten, däremot fick vi lägga in en rejäl galopp från E till A gaterna. En sträcka som ju inkluderar både säkerhetskontroll, tåg och passkontroll.
Något loungebesök fanns inte på världskartan. Istället fick vi snällt punga ut motsvarande tre nyårsmiddagar på Taboula för ett par torra mackor i farten. Kontrasterna är reseledarens lott: från svit vid Nilen till svindyr flygplatslunch på språng. Som kronan på verket fick jag och junior resans första och enda Senator-recognition på sista benet ZRH-CPH. Vi fick pre-flight vattenflaskor och våtservetter tillsammans med business-resenärerna. Flärd!
Nedräkning vid E-gates
Delay! Nåväl - det kunde varit värre med missat flyg.
Nästa gång blir det kanske den blå faran till ZRH istället
Adieu Zurich - adieu Senator
Summeringen: Var det värt det?
Nu sitter vi hemma och ser tillbaka på en vecka som var allt annat än standard.
Statusen: Att få krama ur det sista ur Senator statusen var en perfekt avslutning. Den fungerade som ett smörjmedel på en flygplats (Kairo) som annars gör allt för att komplicera logistiken. Såklart är det alltid ett sant nöje med Swiss markservice i Zürich.
Kairo som resmål: De som höjde ett varningens finger hade rätt, det är relativt galet. Men de hade också fel, det kändes inte osäkert (bortsett från trafiken då), bara extremt intensivt.
Kidsen: De har fått en utbildning ingen historiebok kan ge. Från zip-line över Garbage City, via bondgård på gatorna, till nyårsafton på en balkong vid Nilen. De är numera experter på både (öst)-arabiska siffror och konsten att ignorera ihärdiga säljare.
The verdict
Kairo är inget för den som söker en avkopplande charter. Det är smutsigt, bullrigt och frukosten på Semiramis är inte i klass med motsvarande ställen andra ställen i världen. Men det är också "fett" på ett sätt som få städer kan matcha. Att få avsluta guld-eran med en improviserad halsduksslips på operan och en Nile Suite på poäng kändes helt rätt.
Tack för att ni följde med på resan. Nu väntar vardagen, en lägre statusnivå och jakten på nästa äventyr. Kanske ses vi i kön till Economy incheckningen framöver?
Adieu Senator, tack för denna gång!