Dreamliner
Medlem
Häftigt att får ta del av er resa på ett drömresemål. Du har tålmodiga kids som klarar en konsert som verkade klassisk. Det hade inte jag klarat....
Guldfeber i Giza – eller adieu Senator
- Thread starter Kris
- Startdatum
Kris
Medlem
Haha. Ja, kan tänka mig att det är samma nivå av kaotisk stämning där. Man vänjer sig. Men det var skönt att återkomma till 'säker mark' på hotellet efter en tur i byn.Fantastisk reseskildring i vanlig ordning. Med färskt minne från kryddmarknaden i New Delhi så känner jag att det räcker att läsa om kaoset.
Men gillar kreativiteten med slipsen. En tiopoängare.
Helt säkert. Vi hade plan B och C för kvällen om så behövdes. Men gött att hela familjen fick komma in. Hade inte tippat att min klädsel skulle vara det primära hindret.
Tack! Yes, I grevens tid... Men sen är ju Kairo 1h före Strauss förmodade bas-tidszon när det begav sig. Så god marginal
Fin konsert även om den inte höll Berlinfilharmoni-klass. Det blev en lätt hypad stämning när vi upptäckte det finstilta på biljetterna. Så det blev nästan som en upplevelse i sig för dem mht huruvida vi skulle komma in osv. Dessutom lockade pausgodiset också... Det var en rätt lättsmält konsert. Får nog vänta något innan det blir tyngre varianter.
Nu får jag väl snickra ihop nästa episod tänker jag.
Kris
Medlem
Episod 5: Marine Traffic, mangojuice och jakten på den försvunna konvojen
Efter nyårsnattens drönarmagi var det dags för resans stora nörd-projekt: Ismailia. För den oinvigda kan det verka märkligt att lämna Kairos puls för att stirra på vatten, men för oss med fäbless för logistik är Suezkanalen den ultimata vallfartsorten. Planen var att se giganterna från Maersk och MSC smyga fram genom sanddynerna. En syn som enligt sägnen ska få en Airbus A380 att framstå som en leksak.
Logistiken: Google vs. Verkligheten
Vi valde bort Suez stad och Port Said. Ismailia är "the sweet spot". Här ser man fartygen mitt i öknen, inte ute till havs. Jag hade preppat som om det vore en polarexpedition. Marine Traffic-appen var nedladdad (sjöfartens svar på Flightradar24) och jag hade läst in mig på konvojscheman, norrgående vs. södergående trafik och mötesplatser i Stora Bittersjön.
Resan ut tog drygt två timmar. Det är först när man lämnar Kairo som man inser vidden av staden. Betongen verkar aldrig ta slut. Men när den väl gör det, tar sanden över med en brutal beslutsamhet.
Rejäla trafikleder österut från Kairo
Först skulle vi dock navigera förbi några lokala logistiker. Imponerande hur mycket last (ibland människor) man kan få med på två- och trehjulingar.
Trafiken på vägen avslöjar att vi är i rätt territorium
Vägval...
Approach Ismailia
Självfallet var vi inte ensamma på vägarna
Basläger: Mercure Ismailia
Vårt strategiska högkvarter blev Hotel Mercure, beläget på Forsan Island mitt i 'händelsernas centrum'. Hotellet kändes som ett avdankat solkusthotell från 80-talet som sett sina bästa dagar, men de hade den obligatoriska mangojuicen och ett läge som inte gick att klaga på.
SCA - huvudkontoret för Suez Canal Authority
Mercure Ismailia - man blir nästan sugen på att checka in för en långhelg
Vy från Mercures kanalcafé
Det ges möjlighet för sol och bad i och vid Suezkanalen för den hugade spekulanten
Här infann sig en märklig harmoni. Kidsen kunde kuta av sig, bli blöta i både vattenspridare och Suezkanalsvatten, medan jag satt med appen i högsta hugg och spanade mot horisonten. Men... här kom läxan. Marine Traffic visade gröna ikoner, men verkligheten visade bara blått vatten.
Lessons learned: Om man verkligen vill pricka in de stora bjässarna krävs mer än en dagsutflykt. Boka en natt, sitt kvar, och ha tålamod. Att se en Maersk-jätte "segla" genom sanden är en logistisk våt dröm, men idag valde giganterna att hålla sig på behörigt avstånd från vår mangojuice-paus.
Här satt vi och spanade efter skeppen. Ingenting här...
... och ingenting där.
Plötsligt! Nej - falskt alarm.
Status innan vi fick ge upp och åka tillbaka till Kairo. Det hade börjat röra på sig, men några timmar innan konvojen skulle nå Ismailia.
Kulturkrockar och Gaming-kaffe
Vi tröstade oss med Suezkanalsmuseet. Guiden var så entusiastisk att han förmodligen hade kunnat prata om kanalens salthalt i timmar. Kidsen nådde dock sin mättnadströshcel för fransk-egyptisk ingenjörskonst efter ca 15 minuter.
Således dags för fika. Ismailia är inte direkt översållat med espressobarer, men vi hittade till slut ett lokalt "Gaming café". Killarna som drev stället såg ut som om de sett ett UFO när en svensk barnfamilj klev in. Men gästfriheten var total. De engagerade sig djupt i att servera oss turkiskt kaffe och läsk medan de lokala förmågorna battlade i FIFA i bakgrunden.
Suezkanal-museet. För dig som vill gå på djupet med kanalens historia. Intressant är bara förnamnet!
Ferdinand de Lesseps - kanalens fader
Torget i centrala Ismailia. Ett helt annat tempo än i Kairo...
Fikadags! Varför inte beställa en kopp turkiskt kaffe på ett gaming Cafe?
Funderade på att ringa SCA och se om de inte kunde skynda på trafiken i kanalen dagen till ära.
Souvenirer och reträtt
Dagen avrundades med en snabbvisit i basaren för att plocka upp de sista nödvändigheterna (man kan aldrig ha för många schackspel eller egyptiska prydnadssaker, oklart varför). Sen bar det av tillbaka mot "The Grande Dame".
Road side café på väg tillbaka till Kairo
Mängden och varianterna av gods på vägarna är ett skådespel i sig själv
En sista shoppingtur
Sista möjligheten att fylla på samlingen med Egyptisk pop
Ah..... Tillbaka i borgen
Att runda av kvällen med en promenad över Lejonbron till Sofitel, beläget mitt i Nilen, för en middag i lugnet var precis vad vi behövde. Kairo må vara kaotiskt, men när man sitter där med floden nedanför fötterna glömmer man nästan bort Uber-chaufförernas tutande.
Utsikt från Sofitel Zamalek
Kidsen har fått smak för lokal cuisine
Varje restaurang av rang har sitt eget bageri
Men lugnet på Sofitel var bara en bedräglig paus. För när man har vant sig vid Nile Suites och personliga guider, väntar den mest brutala av alla verkligheter: hemresan från CAI.
I en terminal där logik är en bristvara och säkerhetskontrollerna är fler än pyramiderna, skulle vår svanesång kräva en sista, svettig kraftansträngning. Var guld-eran verkligen över, eller fanns det en sista triumf kvar i terminalens kaos? Stay tuned for more...
Åh förresten - avslutar med en gåta. Vad finns både i InterContinental Semiramis korridorer och i floden bredvid? Spoiler:
Efter nyårsnattens drönarmagi var det dags för resans stora nörd-projekt: Ismailia. För den oinvigda kan det verka märkligt att lämna Kairos puls för att stirra på vatten, men för oss med fäbless för logistik är Suezkanalen den ultimata vallfartsorten. Planen var att se giganterna från Maersk och MSC smyga fram genom sanddynerna. En syn som enligt sägnen ska få en Airbus A380 att framstå som en leksak.
Logistiken: Google vs. Verkligheten
Vi valde bort Suez stad och Port Said. Ismailia är "the sweet spot". Här ser man fartygen mitt i öknen, inte ute till havs. Jag hade preppat som om det vore en polarexpedition. Marine Traffic-appen var nedladdad (sjöfartens svar på Flightradar24) och jag hade läst in mig på konvojscheman, norrgående vs. södergående trafik och mötesplatser i Stora Bittersjön.
Resan ut tog drygt två timmar. Det är först när man lämnar Kairo som man inser vidden av staden. Betongen verkar aldrig ta slut. Men när den väl gör det, tar sanden över med en brutal beslutsamhet.
Rejäla trafikleder österut från Kairo
Först skulle vi dock navigera förbi några lokala logistiker. Imponerande hur mycket last (ibland människor) man kan få med på två- och trehjulingar.
Trafiken på vägen avslöjar att vi är i rätt territorium
Vägval...
Approach Ismailia
Självfallet var vi inte ensamma på vägarna
Basläger: Mercure Ismailia
Vårt strategiska högkvarter blev Hotel Mercure, beläget på Forsan Island mitt i 'händelsernas centrum'. Hotellet kändes som ett avdankat solkusthotell från 80-talet som sett sina bästa dagar, men de hade den obligatoriska mangojuicen och ett läge som inte gick att klaga på.
SCA - huvudkontoret för Suez Canal Authority
Mercure Ismailia - man blir nästan sugen på att checka in för en långhelg
Vy från Mercures kanalcafé
Det ges möjlighet för sol och bad i och vid Suezkanalen för den hugade spekulanten
Här infann sig en märklig harmoni. Kidsen kunde kuta av sig, bli blöta i både vattenspridare och Suezkanalsvatten, medan jag satt med appen i högsta hugg och spanade mot horisonten. Men... här kom läxan. Marine Traffic visade gröna ikoner, men verkligheten visade bara blått vatten.
Lessons learned: Om man verkligen vill pricka in de stora bjässarna krävs mer än en dagsutflykt. Boka en natt, sitt kvar, och ha tålamod. Att se en Maersk-jätte "segla" genom sanden är en logistisk våt dröm, men idag valde giganterna att hålla sig på behörigt avstånd från vår mangojuice-paus.
Här satt vi och spanade efter skeppen. Ingenting här...
... och ingenting där.
Plötsligt! Nej - falskt alarm.
Status innan vi fick ge upp och åka tillbaka till Kairo. Det hade börjat röra på sig, men några timmar innan konvojen skulle nå Ismailia.
Kulturkrockar och Gaming-kaffe
Vi tröstade oss med Suezkanalsmuseet. Guiden var så entusiastisk att han förmodligen hade kunnat prata om kanalens salthalt i timmar. Kidsen nådde dock sin mättnadströshcel för fransk-egyptisk ingenjörskonst efter ca 15 minuter.
Således dags för fika. Ismailia är inte direkt översållat med espressobarer, men vi hittade till slut ett lokalt "Gaming café". Killarna som drev stället såg ut som om de sett ett UFO när en svensk barnfamilj klev in. Men gästfriheten var total. De engagerade sig djupt i att servera oss turkiskt kaffe och läsk medan de lokala förmågorna battlade i FIFA i bakgrunden.
Suezkanal-museet. För dig som vill gå på djupet med kanalens historia. Intressant är bara förnamnet!
Ferdinand de Lesseps - kanalens fader
Torget i centrala Ismailia. Ett helt annat tempo än i Kairo...
Fikadags! Varför inte beställa en kopp turkiskt kaffe på ett gaming Cafe?
Funderade på att ringa SCA och se om de inte kunde skynda på trafiken i kanalen dagen till ära.
Souvenirer och reträtt
Dagen avrundades med en snabbvisit i basaren för att plocka upp de sista nödvändigheterna (man kan aldrig ha för många schackspel eller egyptiska prydnadssaker, oklart varför). Sen bar det av tillbaka mot "The Grande Dame".
Road side café på väg tillbaka till Kairo
Mängden och varianterna av gods på vägarna är ett skådespel i sig själv
En sista shoppingtur
Sista möjligheten att fylla på samlingen med Egyptisk pop
Ah..... Tillbaka i borgen
Att runda av kvällen med en promenad över Lejonbron till Sofitel, beläget mitt i Nilen, för en middag i lugnet var precis vad vi behövde. Kairo må vara kaotiskt, men när man sitter där med floden nedanför fötterna glömmer man nästan bort Uber-chaufförernas tutande.
Utsikt från Sofitel Zamalek
Kidsen har fått smak för lokal cuisine
Varje restaurang av rang har sitt eget bageri
Men lugnet på Sofitel var bara en bedräglig paus. För när man har vant sig vid Nile Suites och personliga guider, väntar den mest brutala av alla verkligheter: hemresan från CAI.
I en terminal där logik är en bristvara och säkerhetskontrollerna är fler än pyramiderna, skulle vår svanesång kräva en sista, svettig kraftansträngning. Var guld-eran verkligen över, eller fanns det en sista triumf kvar i terminalens kaos? Stay tuned for more...
Åh förresten - avslutar med en gåta. Vad finns både i InterContinental Semiramis korridorer och i floden bredvid? Spoiler:
malmokalle
Medlem
Johan Gott
Medlem
Långhelg på hotellet vid kanalen - ett fartygsnörderi jag inte hade tackat nej till!
Riktigt inspirerande rapport detta!
Riktigt inspirerande rapport detta!
Kris
Medlem
Tack!
Jag blev faktiskt sugen på att åka tillbaka. Men resten av resesällskapet hade andra åsikter... Får bli nästa gång. Men då troligen med övernattning i Ismailia. Eller kanske en tur till Suez.
Härligt! Våren är säker nice. Det var lite kyligt på kvällarna. Bra val med Lufthansa/Swiss isf Egypt Air, som nämnt av @pep. Har inte provat Egypt Air, men blev inte sugen efter intrycken från deras flagship hemvist i Kairo...
Sista episoden är på väg inom kort. Kom en tur till New York i mellan och stoppade upp sista skrivandet. Var tvungen att kolla så att IC Barclay har det fint... Håll ut!
Och reklam för Optimus - Made in Sweden, bland alla LP-skivor
Kris
Medlem
Episod 6: Final med guldglans eller summan av pyramiderna
Dagen för hemresa var kommen. Det var dags att lämna The Grande Dame och låta Senatorkortet göra sin absolut sista tjänstgöring i skarpt läge. En lång era med Star Alliance gold var på väg mot sitt slut (i alla fall för denna gång...) och Kairo tänkte inte låta oss gå utan ett sista prov på sin logistiska surrealism.
Uber filosofi och terminal kaos
Vi rullade ut från hotellet i en Uber som tycktes ha överlevt minst tre presidentinstallationer. Inredningen var så nött att den snarast liknade antikviteter men bakom ratten satt en pärla. Han talade en felfri engelska och levererade en initierad dykning i egyptisk nutidshistoria hela vägen ut till flygplatsen. Det är precis detta som är Kairos själ: ena sekunden prutar man på en dammig papyrus, nästa sitter man i en politisk analys på väg mot terminalen.
Approach Kario airport
Detta är ungefär vad man får för Uber comfort (den dyrare/finare varianten...)
Den sista incheckningen
Väl framme vid Terminal 3 möttes vi av den första säkerhetskontrollen redan vid entrén. Här var jag för sista gången djupt tacksam för guldglansen. Gold Track sparade oss åtskilliga minuter av köande i en avgångshall som mest påminde om en myrstack under stress.
Triumfbåge med Gold Track vid första säkerhetskontrollen för att komma in i terminalen
Online check in i Kairo är en utopisk dröm. Här regerar det fysiska pappret. Guld-disken stod dock öde och väntade på oss. Det kändes nästan högtidligt att ta emot boardingpassen och tillhörande formulär för gränskontroll. Boardingpass med Senatorstämpel som sista kvitto på en trogen tjänst.
Min puls går upp av tanken att behöva gå i grön lucka nästa gång...
Flagship Lounge eller skräckkabinett?
Vi styrde stegen mot Egypt Airs så kallade Flagship Lounge. Låt mig vara brutalt ärlig: SAS utskällda fiskefrikadeller i Guld loungen framstår som en trestjärnig Michelin middag i jämförelse. Utbudet bestod av Nordafrikas torraste mackor, bruna bönor, kall stekt potatis och en odefinierbar massa som bar vissa likheter med korv. Hade det inte varit för att alternativen i terminalen kändes lika olockande hade vi nog gjort en taktisk reträtt för att behålla värdigheten som stolta Senatorer.
Sista möjligheten för gyllene shopping. En smula mindre kaotiskt än inne i byn.
Nästa Triumfbåge! Spänningen var olidlig - väntar en värld av lyx på andra sidan?
Ok områden att sitta. Men inte mycket mer än så.
Egyptisk salladsbuffé innan flight - någon?
Presentation av snacks/mackor var iögonfallande...
... men när man synade det i sömmarna var funktionen bättre som just skådebröd.
Inget överdådigt dryckesutbud direkt. Tyvärr inget svenskt kaffe i loungen...
Däremot gott om protein (?)
That's it folks - what you see is what you get!
Gate drama och Computer says no
Sista säkerhetskontrollen sker vid gaten. Här är ordningen strikt: damer till vänster, herrar till höger. Personalen tycktes ha fått i uppdrag att söka efter dolda skatter i varje atom i våra väskor. Här mötte Fru Kris sin överman. Hennes minimala nagelsax, som troget tjänstgjort jorden runt och passerat kontroller från Heathrow, Honolulu och Haneda, mötte här en mur av egyptisk auktoritet.
Trots diplomatiska invändningar var svaret ett orubbligt "No". Saxen konfiskerades med militär precision. När de dessutom beslagtog tomma vattenflaskor från ungdomarna framför oss insåg vi att vi skulle kliva ombord helt utelämnade till Swiss servering de kommande fyra timmarna. En bra deal för flygbolaget, en törstig insikt för oss.
Alltid trevligt att skåda lite annorlunda flygbolag. Här Kuwait.
Lugn och fridfull 4h flight från Kairo till Zürich.
Zürich galoppen
Swiss-flighten var naturligtvis precis lagom försenad för att förvandla bytet i Zürich till en OS-gren i medeldistanslöpning. Det blev ingen Champagnegalopp till nyårskonserten, däremot fick vi lägga in en rejäl galopp från E till A gaterna. En sträcka som ju inkluderar både säkerhetskontroll, tåg och passkontroll.
Något loungebesök fanns inte på världskartan. Istället fick vi snällt punga ut motsvarande tre nyårsmiddagar på Taboula för ett par torra mackor i farten. Kontrasterna är reseledarens lott: från svit vid Nilen till svindyr flygplatslunch på språng. Som kronan på verket fick jag och junior resans första och enda Senator-recognition på sista benet ZRH-CPH. Vi fick pre-flight vattenflaskor och våtservetter tillsammans med business-resenärerna. Flärd!
Nedräkning vid E-gates
Delay! Nåväl - det kunde varit värre med missat flyg.
Nästa gång blir det kanske den blå faran till ZRH istället
Adieu Zurich - adieu Senator
Summeringen: Var det värt det?
Nu sitter vi hemma och ser tillbaka på en vecka som var allt annat än standard.
Statusen: Att få krama ur det sista ur Senator statusen var en perfekt avslutning. Den fungerade som ett smörjmedel på en flygplats (Kairo) som annars gör allt för att komplicera logistiken. Såklart är det alltid ett sant nöje med Swiss markservice i Zürich.
Kairo som resmål: De som höjde ett varningens finger hade rätt, det är relativt galet. Men de hade också fel, det kändes inte osäkert (bortsett från trafiken då), bara extremt intensivt.
Kidsen: De har fått en utbildning ingen historiebok kan ge. Från zip-line över Garbage City, via bondgård på gatorna, till nyårsafton på en balkong vid Nilen. De är numera experter på både (öst)-arabiska siffror och konsten att ignorera ihärdiga säljare.
The verdict
Kairo är inget för den som söker en avkopplande charter. Det är smutsigt, bullrigt och frukosten på Semiramis är inte i klass med motsvarande ställen andra ställen i världen. Men det är också "fett" på ett sätt som få städer kan matcha. Att få avsluta guld-eran med en improviserad halsduksslips på operan och en Nile Suite på poäng kändes helt rätt.
Tack för att ni följde med på resan. Nu väntar vardagen, en lägre statusnivå och jakten på nästa äventyr. Kanske ses vi i kön till Economy incheckningen framöver?
Adieu Senator, tack för denna gång!
Dagen för hemresa var kommen. Det var dags att lämna The Grande Dame och låta Senatorkortet göra sin absolut sista tjänstgöring i skarpt läge. En lång era med Star Alliance gold var på väg mot sitt slut (i alla fall för denna gång...) och Kairo tänkte inte låta oss gå utan ett sista prov på sin logistiska surrealism.
Uber filosofi och terminal kaos
Vi rullade ut från hotellet i en Uber som tycktes ha överlevt minst tre presidentinstallationer. Inredningen var så nött att den snarast liknade antikviteter men bakom ratten satt en pärla. Han talade en felfri engelska och levererade en initierad dykning i egyptisk nutidshistoria hela vägen ut till flygplatsen. Det är precis detta som är Kairos själ: ena sekunden prutar man på en dammig papyrus, nästa sitter man i en politisk analys på väg mot terminalen.
Approach Kario airport
Detta är ungefär vad man får för Uber comfort (den dyrare/finare varianten...)
Den sista incheckningen
Väl framme vid Terminal 3 möttes vi av den första säkerhetskontrollen redan vid entrén. Här var jag för sista gången djupt tacksam för guldglansen. Gold Track sparade oss åtskilliga minuter av köande i en avgångshall som mest påminde om en myrstack under stress.
Triumfbåge med Gold Track vid första säkerhetskontrollen för att komma in i terminalen
Online check in i Kairo är en utopisk dröm. Här regerar det fysiska pappret. Guld-disken stod dock öde och väntade på oss. Det kändes nästan högtidligt att ta emot boardingpassen och tillhörande formulär för gränskontroll. Boardingpass med Senatorstämpel som sista kvitto på en trogen tjänst.
Min puls går upp av tanken att behöva gå i grön lucka nästa gång...
Flagship Lounge eller skräckkabinett?
Vi styrde stegen mot Egypt Airs så kallade Flagship Lounge. Låt mig vara brutalt ärlig: SAS utskällda fiskefrikadeller i Guld loungen framstår som en trestjärnig Michelin middag i jämförelse. Utbudet bestod av Nordafrikas torraste mackor, bruna bönor, kall stekt potatis och en odefinierbar massa som bar vissa likheter med korv. Hade det inte varit för att alternativen i terminalen kändes lika olockande hade vi nog gjort en taktisk reträtt för att behålla värdigheten som stolta Senatorer.
Sista möjligheten för gyllene shopping. En smula mindre kaotiskt än inne i byn.
Nästa Triumfbåge! Spänningen var olidlig - väntar en värld av lyx på andra sidan?
Ok områden att sitta. Men inte mycket mer än så.
Egyptisk salladsbuffé innan flight - någon?
Presentation av snacks/mackor var iögonfallande...
... men när man synade det i sömmarna var funktionen bättre som just skådebröd.
Inget överdådigt dryckesutbud direkt. Tyvärr inget svenskt kaffe i loungen...
Däremot gott om protein (?)
That's it folks - what you see is what you get!
Gate drama och Computer says no
Sista säkerhetskontrollen sker vid gaten. Här är ordningen strikt: damer till vänster, herrar till höger. Personalen tycktes ha fått i uppdrag att söka efter dolda skatter i varje atom i våra väskor. Här mötte Fru Kris sin överman. Hennes minimala nagelsax, som troget tjänstgjort jorden runt och passerat kontroller från Heathrow, Honolulu och Haneda, mötte här en mur av egyptisk auktoritet.
Trots diplomatiska invändningar var svaret ett orubbligt "No". Saxen konfiskerades med militär precision. När de dessutom beslagtog tomma vattenflaskor från ungdomarna framför oss insåg vi att vi skulle kliva ombord helt utelämnade till Swiss servering de kommande fyra timmarna. En bra deal för flygbolaget, en törstig insikt för oss.
Alltid trevligt att skåda lite annorlunda flygbolag. Här Kuwait.
Lugn och fridfull 4h flight från Kairo till Zürich.
Zürich galoppen
Swiss-flighten var naturligtvis precis lagom försenad för att förvandla bytet i Zürich till en OS-gren i medeldistanslöpning. Det blev ingen Champagnegalopp till nyårskonserten, däremot fick vi lägga in en rejäl galopp från E till A gaterna. En sträcka som ju inkluderar både säkerhetskontroll, tåg och passkontroll.
Något loungebesök fanns inte på världskartan. Istället fick vi snällt punga ut motsvarande tre nyårsmiddagar på Taboula för ett par torra mackor i farten. Kontrasterna är reseledarens lott: från svit vid Nilen till svindyr flygplatslunch på språng. Som kronan på verket fick jag och junior resans första och enda Senator-recognition på sista benet ZRH-CPH. Vi fick pre-flight vattenflaskor och våtservetter tillsammans med business-resenärerna. Flärd!
Nedräkning vid E-gates
Delay! Nåväl - det kunde varit värre med missat flyg.
Nästa gång blir det kanske den blå faran till ZRH istället
Adieu Zurich - adieu Senator
Summeringen: Var det värt det?
Nu sitter vi hemma och ser tillbaka på en vecka som var allt annat än standard.
Statusen: Att få krama ur det sista ur Senator statusen var en perfekt avslutning. Den fungerade som ett smörjmedel på en flygplats (Kairo) som annars gör allt för att komplicera logistiken. Såklart är det alltid ett sant nöje med Swiss markservice i Zürich.
Kairo som resmål: De som höjde ett varningens finger hade rätt, det är relativt galet. Men de hade också fel, det kändes inte osäkert (bortsett från trafiken då), bara extremt intensivt.
Kidsen: De har fått en utbildning ingen historiebok kan ge. Från zip-line över Garbage City, via bondgård på gatorna, till nyårsafton på en balkong vid Nilen. De är numera experter på både (öst)-arabiska siffror och konsten att ignorera ihärdiga säljare.
The verdict
Kairo är inget för den som söker en avkopplande charter. Det är smutsigt, bullrigt och frukosten på Semiramis är inte i klass med motsvarande ställen andra ställen i världen. Men det är också "fett" på ett sätt som få städer kan matcha. Att få avsluta guld-eran med en improviserad halsduksslips på operan och en Nile Suite på poäng kändes helt rätt.
Tack för att ni följde med på resan. Nu väntar vardagen, en lägre statusnivå och jakten på nästa äventyr. Kanske ses vi i kön till Economy incheckningen framöver?
Adieu Senator, tack för denna gång!
Resenären
Medlem
Du kan i alla fall vara glad för skylttexten ”No tipping required”.
Tack för en välskriven recension. Bilderna är verkligen toppen.
Ett besök i Algeriet någon gång förra seklet, får räcka med Afrika för mig.