Dreamliner
Medlem
Häftigt att får ta del av er resa på ett drömresemål. Du har tålmodiga kids som klarar en konsert som verkade klassisk. Det hade inte jag klarat....
Guldfeber i Giza – eller adieu Senator
- Thread starter Kris
- Startdatum
Kris
Medlem
Haha. Ja, kan tänka mig att det är samma nivå av kaotisk stämning där. Man vänjer sig. Men det var skönt att återkomma till 'säker mark' på hotellet efter en tur i byn.Fantastisk reseskildring i vanlig ordning. Med färskt minne från kryddmarknaden i New Delhi så känner jag att det räcker att läsa om kaoset.
Men gillar kreativiteten med slipsen. En tiopoängare.
Helt säkert. Vi hade plan B och C för kvällen om så behövdes. Men gött att hela familjen fick komma in. Hade inte tippat att min klädsel skulle vara det primära hindret.
Tack! Yes, I grevens tid... Men sen är ju Kairo 1h före Strauss förmodade bas-tidszon när det begav sig. Så god marginal
Fin konsert även om den inte höll Berlinfilharmoni-klass. Det blev en lätt hypad stämning när vi upptäckte det finstilta på biljetterna. Så det blev nästan som en upplevelse i sig för dem mht huruvida vi skulle komma in osv. Dessutom lockade pausgodiset också... Det var en rätt lättsmält konsert. Får nog vänta något innan det blir tyngre varianter.
Nu får jag väl snickra ihop nästa episod tänker jag.
Kris
Medlem
Episod 5: Marine Traffic, mangojuice och jakten på den försvunna konvojen
Efter nyårsnattens drönarmagi var det dags för resans stora nörd-projekt: Ismailia. För den oinvigda kan det verka märkligt att lämna Kairos puls för att stirra på vatten, men för oss med fäbless för logistik är Suezkanalen den ultimata vallfartsorten. Planen var att se giganterna från Maersk och MSC smyga fram genom sanddynerna. En syn som enligt sägnen ska få en Airbus A380 att framstå som en leksak.
Logistiken: Google vs. Verkligheten
Vi valde bort Suez stad och Port Said. Ismailia är "the sweet spot". Här ser man fartygen mitt i öknen, inte ute till havs. Jag hade preppat som om det vore en polarexpedition. Marine Traffic-appen var nedladdad (sjöfartens svar på Flightradar24) och jag hade läst in mig på konvojscheman, norrgående vs. södergående trafik och mötesplatser i Stora Bittersjön.
Resan ut tog drygt två timmar. Det är först när man lämnar Kairo som man inser vidden av staden. Betongen verkar aldrig ta slut. Men när den väl gör det, tar sanden över med en brutal beslutsamhet.
Rejäla trafikleder österut från Kairo
Först skulle vi dock navigera förbi några lokala logistiker. Imponerande hur mycket last (ibland människor) man kan få med på två- och trehjulingar.
Trafiken på vägen avslöjar att vi är i rätt territorium
Vägval...
Approach Ismailia
Självfallet var vi inte ensamma på vägarna
Basläger: Mercure Ismailia
Vårt strategiska högkvarter blev Hotel Mercure, beläget på Forsan Island mitt i 'händelsernas centrum'. Hotellet kändes som ett avdankat solkusthotell från 80-talet som sett sina bästa dagar, men de hade den obligatoriska mangojuicen och ett läge som inte gick att klaga på.
SCA - huvudkontoret för Suez Canal Authority
Mercure Ismailia - man blir nästan sugen på att checka in för en långhelg
Vy från Mercures kanalcafé
Det ges möjlighet för sol och bad i och vid Suezkanalen för den hugade spekulanten
Här infann sig en märklig harmoni. Kidsen kunde kuta av sig, bli blöta i både vattenspridare och Suezkanalsvatten, medan jag satt med appen i högsta hugg och spanade mot horisonten. Men... här kom läxan. Marine Traffic visade gröna ikoner, men verkligheten visade bara blått vatten.
Lessons learned: Om man verkligen vill pricka in de stora bjässarna krävs mer än en dagsutflykt. Boka en natt, sitt kvar, och ha tålamod. Att se en Maersk-jätte "segla" genom sanden är en logistisk våt dröm, men idag valde giganterna att hålla sig på behörigt avstånd från vår mangojuice-paus.
Här satt vi och spanade efter skeppen. Ingenting här...
... och ingenting där.
Plötsligt! Nej - falskt alarm.
Status innan vi fick ge upp och åka tillbaka till Kairo. Det hade börjat röra på sig, men några timmar innan konvojen skulle nå Ismailia.
Kulturkrockar och Gaming-kaffe
Vi tröstade oss med Suezkanalsmuseet. Guiden var så entusiastisk att han förmodligen hade kunnat prata om kanalens salthalt i timmar. Kidsen nådde dock sin mättnadströshcel för fransk-egyptisk ingenjörskonst efter ca 15 minuter.
Således dags för fika. Ismailia är inte direkt översållat med espressobarer, men vi hittade till slut ett lokalt "Gaming café". Killarna som drev stället såg ut som om de sett ett UFO när en svensk barnfamilj klev in. Men gästfriheten var total. De engagerade sig djupt i att servera oss turkiskt kaffe och läsk medan de lokala förmågorna battlade i FIFA i bakgrunden.
Suezkanal-museet. För dig som vill gå på djupet med kanalens historia. Intressant är bara förnamnet!
Ferdinand de Lesseps - kanalens fader
Torget i centrala Ismailia. Ett helt annat tempo än i Kairo...
Fikadags! Varför inte beställa en kopp turkiskt kaffe på ett gaming Cafe?
Funderade på att ringa SCA och se om de inte kunde skynda på trafiken i kanalen dagen till ära.
Souvenirer och reträtt
Dagen avrundades med en snabbvisit i basaren för att plocka upp de sista nödvändigheterna (man kan aldrig ha för många schackspel eller egyptiska prydnadssaker, oklart varför). Sen bar det av tillbaka mot "The Grande Dame".
Road side café på väg tillbaka till Kairo
Mängden och varianterna av gods på vägarna är ett skådespel i sig själv
En sista shoppingtur
Sista möjligheten att fylla på samlingen med Egyptisk pop
Ah..... Tillbaka i borgen
Att runda av kvällen med en promenad över Lejonbron till Sofitel, beläget mitt i Nilen, för en middag i lugnet var precis vad vi behövde. Kairo må vara kaotiskt, men när man sitter där med floden nedanför fötterna glömmer man nästan bort Uber-chaufförernas tutande.
Utsikt från Sofitel Zamalek
Kidsen har fått smak för lokal cuisine
Varje restaurang av rang har sitt eget bageri
Men lugnet på Sofitel var bara en bedräglig paus. För när man har vant sig vid Nile Suites och personliga guider, väntar den mest brutala av alla verkligheter: hemresan från CAI.
I en terminal där logik är en bristvara och säkerhetskontrollerna är fler än pyramiderna, skulle vår svanesång kräva en sista, svettig kraftansträngning. Var guld-eran verkligen över, eller fanns det en sista triumf kvar i terminalens kaos? Stay tuned for more...
Åh förresten - avslutar med en gåta. Vad finns både i InterContinental Semiramis korridorer och i floden bredvid? Spoiler:
Efter nyårsnattens drönarmagi var det dags för resans stora nörd-projekt: Ismailia. För den oinvigda kan det verka märkligt att lämna Kairos puls för att stirra på vatten, men för oss med fäbless för logistik är Suezkanalen den ultimata vallfartsorten. Planen var att se giganterna från Maersk och MSC smyga fram genom sanddynerna. En syn som enligt sägnen ska få en Airbus A380 att framstå som en leksak.
Logistiken: Google vs. Verkligheten
Vi valde bort Suez stad och Port Said. Ismailia är "the sweet spot". Här ser man fartygen mitt i öknen, inte ute till havs. Jag hade preppat som om det vore en polarexpedition. Marine Traffic-appen var nedladdad (sjöfartens svar på Flightradar24) och jag hade läst in mig på konvojscheman, norrgående vs. södergående trafik och mötesplatser i Stora Bittersjön.
Resan ut tog drygt två timmar. Det är först när man lämnar Kairo som man inser vidden av staden. Betongen verkar aldrig ta slut. Men när den väl gör det, tar sanden över med en brutal beslutsamhet.
Rejäla trafikleder österut från Kairo
Först skulle vi dock navigera förbi några lokala logistiker. Imponerande hur mycket last (ibland människor) man kan få med på två- och trehjulingar.
Trafiken på vägen avslöjar att vi är i rätt territorium
Vägval...
Approach Ismailia
Självfallet var vi inte ensamma på vägarna
Basläger: Mercure Ismailia
Vårt strategiska högkvarter blev Hotel Mercure, beläget på Forsan Island mitt i 'händelsernas centrum'. Hotellet kändes som ett avdankat solkusthotell från 80-talet som sett sina bästa dagar, men de hade den obligatoriska mangojuicen och ett läge som inte gick att klaga på.
SCA - huvudkontoret för Suez Canal Authority
Mercure Ismailia - man blir nästan sugen på att checka in för en långhelg
Vy från Mercures kanalcafé
Det ges möjlighet för sol och bad i och vid Suezkanalen för den hugade spekulanten
Här infann sig en märklig harmoni. Kidsen kunde kuta av sig, bli blöta i både vattenspridare och Suezkanalsvatten, medan jag satt med appen i högsta hugg och spanade mot horisonten. Men... här kom läxan. Marine Traffic visade gröna ikoner, men verkligheten visade bara blått vatten.
Lessons learned: Om man verkligen vill pricka in de stora bjässarna krävs mer än en dagsutflykt. Boka en natt, sitt kvar, och ha tålamod. Att se en Maersk-jätte "segla" genom sanden är en logistisk våt dröm, men idag valde giganterna att hålla sig på behörigt avstånd från vår mangojuice-paus.
Här satt vi och spanade efter skeppen. Ingenting här...
... och ingenting där.
Plötsligt! Nej - falskt alarm.
Status innan vi fick ge upp och åka tillbaka till Kairo. Det hade börjat röra på sig, men några timmar innan konvojen skulle nå Ismailia.
Kulturkrockar och Gaming-kaffe
Vi tröstade oss med Suezkanalsmuseet. Guiden var så entusiastisk att han förmodligen hade kunnat prata om kanalens salthalt i timmar. Kidsen nådde dock sin mättnadströshcel för fransk-egyptisk ingenjörskonst efter ca 15 minuter.
Således dags för fika. Ismailia är inte direkt översållat med espressobarer, men vi hittade till slut ett lokalt "Gaming café". Killarna som drev stället såg ut som om de sett ett UFO när en svensk barnfamilj klev in. Men gästfriheten var total. De engagerade sig djupt i att servera oss turkiskt kaffe och läsk medan de lokala förmågorna battlade i FIFA i bakgrunden.
Suezkanal-museet. För dig som vill gå på djupet med kanalens historia. Intressant är bara förnamnet!
Ferdinand de Lesseps - kanalens fader
Torget i centrala Ismailia. Ett helt annat tempo än i Kairo...
Fikadags! Varför inte beställa en kopp turkiskt kaffe på ett gaming Cafe?
Funderade på att ringa SCA och se om de inte kunde skynda på trafiken i kanalen dagen till ära.
Souvenirer och reträtt
Dagen avrundades med en snabbvisit i basaren för att plocka upp de sista nödvändigheterna (man kan aldrig ha för många schackspel eller egyptiska prydnadssaker, oklart varför). Sen bar det av tillbaka mot "The Grande Dame".
Road side café på väg tillbaka till Kairo
Mängden och varianterna av gods på vägarna är ett skådespel i sig själv
En sista shoppingtur
Sista möjligheten att fylla på samlingen med Egyptisk pop
Ah..... Tillbaka i borgen
Att runda av kvällen med en promenad över Lejonbron till Sofitel, beläget mitt i Nilen, för en middag i lugnet var precis vad vi behövde. Kairo må vara kaotiskt, men när man sitter där med floden nedanför fötterna glömmer man nästan bort Uber-chaufförernas tutande.
Utsikt från Sofitel Zamalek
Kidsen har fått smak för lokal cuisine
Varje restaurang av rang har sitt eget bageri
Men lugnet på Sofitel var bara en bedräglig paus. För när man har vant sig vid Nile Suites och personliga guider, väntar den mest brutala av alla verkligheter: hemresan från CAI.
I en terminal där logik är en bristvara och säkerhetskontrollerna är fler än pyramiderna, skulle vår svanesång kräva en sista, svettig kraftansträngning. Var guld-eran verkligen över, eller fanns det en sista triumf kvar i terminalens kaos? Stay tuned for more...
Åh förresten - avslutar med en gåta. Vad finns både i InterContinental Semiramis korridorer och i floden bredvid? Spoiler: