Söndag den 6 september 2020
Klockan 15.40 gjorde planet touch down på Oslo Sandefjord Torp. Därefter skall det taxa en kort sträcka och parkera. Den mobila boardingtrappan rullas fram och dockas mot planet. Klockan 15:43 öppnades den främre kabindörren.
Jag och min trogna ombordväska gjorde oss redo och pang, så fort startskottet gick var vi iväg! Full fart mot vakten i gul väst som gåendes först i ledet eskorterar ormen av passagerare till rätt ingång, den ingången som leder fram till den trevliga norska passpolisen.
Dagen till ära fanns det tre bemannade bås och jag valde det med den unga, blonda norska kvinnan i. Efter några artighetsfraser på engelska, ett språk jag själv behärskar på en nivå liknande modersmål, frågade hon mig med tanke på mitt svenska pass, om jag möjligen talade svenska? Jodå, det gjorde jag naturligtvis. Hon frågade om mitt ärende och eftersom man generellt sett inte ska ljuga, i synnerhet inte för polis och andra rättsvårdande myndigheter, gjorde jag ingen hemlighet av att jag var här för att samla flygpoäng och gärna ville åka hem med samma plan igen. Det här tyckte hon var så roligt att hon brast ut i ett vackert naturligt skratt. När hon samlat sig sade hon att det här lät så galet att det måste vara sant, om man skulle försöka hitta på skulle man inte kunna komma på något så tokigt som att ut och resa i coronatider som dessa! Med dessa, väl valda ord vinkade hon igenom mig och önskade mig trevlig resa. Härligt!
Klockan 15:51 passerade jag Förtullningsautomaten, där man själv knappar in om man har något att förtulla och kan sedan betala direkt med kort i apparaten. Huruvida apparaten tar Amex hann jag aldrig utreda.
Det är ungefär som de svenska förtullningstelefonerna som finns på exempelvis Arlanda men också på tågstationen Triangeln i Malmö.
Bara med den skillnaden att på station Triangeln i Malmö har man även sparat in på själva telefonen! Istället ber man folk att använda sin egen telefon, ringa upp och framföra sitt ärende. Notera särskilt de väldigt noggranna instruktionerna som att ringa igen vid upptaget och även att invänta svar - innan man börjar redogöra för sitt ärende!
Nåja, tillbaka på Sandefjord Torp. En minut senare, klockan 15:52 har jag en selfie, tagen utomhus, vid Sandefjord Torps flygplatsentré.
Solen sken och det var vackert väder, skönt att få ta några andetag utomhusluft denna dag. Ytterligare en minut senare, klockan 15:53, upplyste skärmen som visar dagens avgångar att nu var det preboarding för KL1218 till Amsterdam. Ny selfie!
Innan jag gick till säkerhetskontrollen unnade jag mig 30 sekunders filmande av den självgående golvputsarmaskinen. Klicka här för att se den!
TRF - AMS
Söndag 6 september, kl 16:09, ankomst kl 17:34
Flight KL 1218, Embraer 175, flögs av KLM Cityhopper, plats: 1C
Säkerhetskontrollen var lika smidig som jag minns den från förra veckan. En ensam Securitasvakt satt här denna dag. Med noll personer i kö susade jag snabbt igenom och tog en ny selfie klockan 15:56 vid en annan skärm som visade dagens avgångar. Final Call!
Nu är det bråttom! Jag ska ju ändå igenom hela den 20 meter långa tax free butiken innan jag kommer ut till gaterna. Långa benet före! Kvinnan som jobbade i tax free butiken såg att jag kom med raska steg
- Amsterdam? frågade hon.
- Yes ma'am, svarade jag.
- Here I'll help you, sade hon och hissade upp ett ståljalusi som öppnade upp en genväg direkt ut ur butiken och rakt på gate nummer 9. En snabb boardingprocess och så var jag, som siste man, på väg ut på plattan.
Då ser jag hur kaptenen på mitt plan sitter i sitt fönster och vinkar åt mig. OJ! Det kanske är något fordon eller annan fara bakom mig, hinner jag tänka och vänder mig hastigt om. Där var helt tomt! Konstigt, varför skulle kaptenen vinka så? tänkte jag men han såg fortsatt glad ut och vinkade igen, trevligt! Själv unnade jag mig lyxen att ta ytterligare en selfie med mitt moderiktiga munskydd på, precis nedanför boardingtrappan kl 16:00.
Kom då ihåg, kära läsare, att planet egentligen hade ordinarie avgångstid kl 16:25 - man vänder en kärra fort såhär i coronatider!
Wizzkärran hann ut före oss!
Klockan 16:18 var vi i luften igen och lämnade Sandefjord bakom oss. En vacker plats som jag absolut skulle vilja besöka - igen!
Det kurrade i magen, nog var jag allt lite hungrig och kände en problematisk, närmast kronisk törst. Nu var det dags för servering och ni vet ju numera vad som serveras ombord på en sådan här flight, eller hur
@aruba1?
Men se HA!
Tji fick ni, bästa läsare. För besättningen ombord hade förberett en liten välkomsthälsning, välkommen tillbaka ombord och den långa vackra flygvärdinnan som var dagens purser hade ordnat fram lite annat ätbart till mig av ren och skär omtanke för att jag skulle få lite variation mot den klassiska caesarsalladen. Till och med den lilla vinflaskan uppe i bild har fått sig lite utsmyckning i form av en perfekt vikt servett, vikt på det sättet att KLM loggan vänds mot kunden samtidigt som den överlappande delen precis touchar den ena väderkvarnens högsta blad. Snitsigt! Det här är något som jag bara fått ett par gånger tidigare och sällan eller aldrig har servetten varit så perfekt vikt som den här.
A huge heartfelt and personal - Thank You - to Fredérique & Laura and Walter & Julian, flight crew of KL1217 and KL 1218, September 6th in this corona year 2020.
Redan klockan 17:30 landade vi på Amsterdam Schiphol Airport och taxade förbi Hiltonhotellet, hela 40 minuter före utsatt ankomsttid!
Jag tackade så hjärtligt för ytterligare en perfekt flygning och för det speciella, personliga intresset och omtanken som visats mig. Jag hoppas verkligen att vi får tillfälle att flyga ihop igen! Med sådan besättning är det ett sant nöje att vara uppe i luften - med eller utan mask!
Jaha ja, då var man tillbaka på Amsterdams flygplats. Loungerna är både ni och jag bekanta med vid det här laget i
historien om Den Flygande Holländaren därför tänkte jag att det hade varit mycket skönare och roligare att variera sig lite och ta en tur upp på panoramaterrassen. Sagt och gjort, så fick det bli! För att komma dit måste man gå ut i avgångshallen, till incheckningsdiskarna och ta rulltrappan upp.
För den som aldrig varit ute på panoramaterrassen kan det klart rekommenderas och det är tydligt skyltat, på det hela taget är det enkelt att hitta trots att flygplatsen är stor.
Men ser man på, här kammade jag noll!
Panoramaterrassen är stängd på grund av Covid-19 stod det på skylten precis nedanför den sista trappan/rulltrappan upp till terrassen.
Jaha, då fick det bli
Privium loungen då. Den ligger ju utanför säkerhetskontrollen och därför gick det snabbt att ta sig hit. Det är ju min tillflyktsort här på Schiphol, ett andningshål där man får ta av sig maskjä***n.
Dagens meny visade att det fanns en fin avokadosallad att välja på, den tar jag!
Men titta, det fanns bacon i den andra salladen!
Då ber man helt sonika om en avokadosallad med bacon - det bästa av två världar!
Allt snyggt utburet på en bricka till min sittplats borta vid brasan.
När jag hade ätit upp tog jag fram datorn och kollade upp ett par saker. Funderade över de här snart tre resorna som tillsammans dragit in 540 XP och lika många UXP poäng. Kom då ihåg, kära läsare, att ett år som Platinummedlem hos Flying Blue kräver 300 XP poäng, bara på de här tre resorna hade jag alltså fått ihop nästan två hela års kvalificering. Vid 1800 UXP poäng blir man dessutom Ultimate-medlem under de två kommande åren och får massa bonustjänster, uppgraderingsvouchrar och personlig service, en nivå som officiellt inte riktigt finns och som bara Air France och KLMs topp 1000 till 1500 bästa kunder når.
Lutade mig tillbaka, tog ett glas vin till och funderade. Dessa tre resorna som jag nu snart fullgjort har gått klart över förväntan, på det hela taget otroligt smärtfritt - ja rent av smidigt! Det är inget kul att resa med munskydd men kan man leva med att man stundtals måste ha det på, finns det ändå ett antal goda möjligheter att ta av det under längre perioder. Dessutom är det fantastiskt enkelt att resa när det är sådana här varma sensommardagar. Flygen är i tid, ingen snö och is som skapar förseningar, packningen är lätt och man kan resa i lätta kläder som shorts och sköna gymnastikskor.
Det finns en vändpunkt i alla historier, där något avgörande sker. Det här - var ett sådant ögonblick.
När jag satt där i
Priviumloungen på söndagskvällen den 6 september, klockan var strax efter klockan 18:00, med mitt nyupphällda glas vin och min dator i knät, djupt nersjunken och skönt tillbakalutad i vilstolen vid brasan, mätt och lite lagom trött efter dagens öden och äventyr hitintills. Då tog jag fram min telefon, slog in ett välbekant nummer och tryckte på den gröna knappen...