Amsterdam Schiphol Airport - AMS
Söndag den 6 september 2020
Man ska sluta när man är på topp! De här tre resorna har gått så bra, klart över förväntan. Det var känslan när jag satt där på söndagskvällen, den 6 september 2020 i
Priviumloungen på Amsterdams flygplats och hade en flygning kvar för att komma hem till Stockholm. Självklart lockade det i tanken att boka en resa till när det visat sig vara såhär enkelt och behagligt men frågan uppstod, förstås, hur klokt är det att utmana ödet?
Hur som helst hade jag det väldigt mysigt i den tjocka vilstolen och njöt av brasan. Kanske njöt jag lite för mycket eller så började tröttheten visa sig. Det började kännas en smula kämpigt, när jag kände efter inne i kroppen. Planet skulle gå först klockan 20:50 - jag kunde gott ha tänkt mig att knata bort till Hilton Amsterdam Schiphol Airport och nattat mig själv där. Klockan var ungefär 20:05 när jag inser att det är nog ändå bäst att lämna loungen! Amsterdam är en till ytan stor flygplats och Priviumloungen, där jag satt, ligger i den delen som hör till de långa internationella flygningarna. Jag behövde alltså gå bort till den andra delen, den som används för flygningar inom Schengern. Som den uppmärksamme läsaren kommer ihåg från resan den 16 augusti:
Nu skulle jag bara till Paris (CDG) men det är klart bra att normalt vara i tid, särskilt på en stor flygplats som AMS. Eftersom flygplatsen består av en enda stor terminal kan det bli stora avstånd och en bit att gå!
Det var inte mycket folk i säkerhetskontrollen utan det gick tack o lov snabbt att komma igenom.
Det är bra att vara i tid.
Det är en stor flygplats.
Inte mycket folk i säkerhetskontrollen, snabbt att komma igenom.
Att lämna loungen, som ligger på landsidan med andra ord före säkerhetskontrollen, med endast 45 minuter till godo innan planet skall gå tycker nu kanske någon är lite väl tajt om tid. Särskilt som det står på Air France och KLMs biljetter att passagerare kommer att nekas ombordstigning om man inte är vid gaten minst 20 minuter före avgångstiden (i en del fall 15 minuter). Det tar säkert tio minuter att gå från Priviumloungen, förbi alla de tomma raderna med incheckningsdiskar, in i den långa transportgången och upp mot säkerhetskontrollen. Här kom ångesten krypande:
JORDENS KÖ ! ! !
Uppenbarade sig framför mig. Kaoset var totalt! Det stod folk i kö långt ut i den gråa transportkorridoren, med andra ord innan de vanliga kö-raderna med snitslad bana fram till själva säkerhetskontrollen. Jag insåg direkt att - ställer jag mig i den kön - då kommer jag att missa planet! Jag var också plågsamt medveten om att det var sista planet hem för kvällen. Det finns heller ingen chans att åka via Paris eftersom sista sista planet på söndagskvällar från Amsterdam till Paris nu under corona går vid klockan 20:25 och landar i Paris klockan 21:45. Sista kärran från Paris till Stockholm, AF 1462 som jag tyvärr är alltför välbekant med, avgår från Paris klockan 21:00 - med andra ord - inget alternativ.
Hade jag suttit och myst bort min flygning nu i loungen? Det här var slarvigt! Jag som aldrig missat en flygning! Usch, ångestnivån var nu ganska hög! Jag bestämde mig, nästan direkt och självklart, för att gå förbi hela kön i korridoren för att komma fram till den snitslade banan och få en överblick över situationen. Det var tjuvtjockt med folk - överallt - och det vore ju synd att påstå att det var någon trevlig, uppsluppen stämning direkt. Söndagskväll, alla är trötta och vill bara komma hem eller till den destination de nu skall vara på inför måndagsmorgonen. Inte så bra, inte trevligt alls. Dessutom var det munskyddskrav i säkerhetskontrollen, tillsammans med mycket folk som står och trängs hjälpte det knappast till i värmen att det dessutom var lite svårare att andas genom munskydden som folk ännu inte vant sig vid.
Nu var det jobbigt! Jag var trött men jag kände verkligen inte för att missa flyget. Det blir bara massa problem! Nu kom vakten mot mig också, troligtvis för att puffa tillbaka mig, längst bak i jordens längsta kö! Det här var inte bra!
AHA!!!
Titta, en räddningsplanka dök upp - just in time - när man behöver den som bäst!
Priviumskylten i taket visade på en separat gång längst ut till vänster - bäst av allt - där var
T O M T !!!
Jag halade upp mitt Priviumkort snabbare än
Lucky Lukes skugga!
Ja rent av snabbare än vad jag halar upp mitt Amex när en kompismiddag ska betalas eller när familjen skall göra tokdyra inköp. Så snabbt fick jag alltså fram mitt Priviumkort och frågade vakten om Priviumgången var öppen, det lyste grönt vid spärren vilket gjorde att jag naturligtvis begrep att den var öppen men tänkte att en liten vänlig fråga till vakten, som han kan svara ett positivt ja på, kan vara en god variation för honom på all annan negativitet som han säkert möter här ikväll från den lite lagom uppretade folkmassan.
Yes of course, go ahead! var hans glada svar varpå jag raskt styrde stegen mot datorn
som kontrollerar kortets giltighet
och öppnar spärren som leder fram till själva irisscannern.
Den välbekanta rösten några 10-tal sekunder senare - You have been identified - och spärren in mot säkerhetskontrollen öppnades!
Gud ske pris och tack!!!
Vilken fantastisk gudagåva detta med Privium är ändå! Jag förstår om det låter som om jag gör obegränsad reklam för
Priviummedlemskapet nu men i den här situationen var det verkligen guld värt. Jag gick i den särskilda, av metallstänger avgränsade, gångraden som leder fram till säkerhetskontrollen. Yttervägen på min vänstra sida och långa led med folk på min högra, som jag bara går förbi, i min gångrad stod det ju ingen och det var bara att marschera på - skönt! Nu skulle jag ändå få en chans att hinna med mitt plan ikväll!
Det gick närmast att ta på stämningen här inne i hallen där uppskattningsvis flera hundra människor stod och köade - och det var inte trevligt. Min gångrad ledde fram till säkerhetskontrollen med några meter till godo, jag ställde mig där och väntade på min tur. Det var nämligen fullt vid de två stationer inför röntgenapparaten där folk packar ned alla sina grejer i små plastlådor. Då harklar sig någon på min högra sida. Det är en man, möjligtvis en handfull år äldre än mig själv men av ungefär samma ålder, vikt och storlek. Han såg inte glad ut och sade något på holländska i ett tonläge som jag inte alls uppskattade.
Nu talar jag tyvärr väldigt dålig holländska och jag insåg snabbt att gå in i någon sorts diskussion med den här mannen, här och nu ikväll kommer inte leda till något gott för mig själv. Jag valde därför att ignorera honom, stod kvar på min plats, som var ett halvt steg framför hans egen position. Min gångrad kom nämligen fram och slutade strax före hans egen. Då växlade han över till engelska och sade något om att han minsann stod i kö och att det var andra bakom honom. Då kunde jag inte hålla mig utan förklarade kort att "Yes, but I am Privium".
- "We're all premium", svarade mannen, märkbart surt och synnerligen irriterat.
Här tror jag att han avsåg att han och alla andra bakom honom var SkyPriority. Den kön har jag själv stått i många gånger, den är förbehållen de med Flying Blue Guld och Platinum status och går bevisligen snabbare än vanliga kön. Jag insåg att han måste vara obekant med Privium och deras löfte till mig som kund/medlem - att jag kommer först i kön. Idag var en sådan dag när detta behövdes. Att "komma först i kön" när det är noll personer i kö har uppenbarligen ett mycket lågt värde. Att få gå i Privium- och diplomatkön har ett högt värde, när köerna är långa! Det är ju det man har det till, en dag när det är tomt kan jag strunta i vilket, då kan jag stå i vilken kö som helst.
Jag kände inte för att läxa upp honom och inte heller kände jag mig särskilt vänligt inställd till att släppa fram honom framför mig själv. Mannen hade ju visserligen stått först i den kön och säkert väntat på att en station skulle bli ledig så att han kunde packa upp sina grejer på bandet in mot röntgenapparaten. Det finns tre sådana små stationer vid varje röntgenapparat på Schiphols flygplats. Mittenstationen, station nummer 2, hålls stängd nu på grund av corona för att skapa mer distans mellan personerna vid station 1 och station 3. Jag tyckte inte om hans tonläge och den hotfulla stämningen infann sig snabbt - otrevligt var det redan sedan innan.
Helt sonika valde jag att stå kvar, låste blicken framåt och ignorerade mannen snett bakom mig som nu började tråka mig med kommentarer om att "ohhh, are you so important?" och "maybe you have an important plane to catch?". Låt honom hållas tänkte jag, för går jag in i polemik med honom kommer det bara att ta tid och kanske det rent av lockar till sig vakterna. Då är det definitivt kört för mig att hinna med planet hem. Mannen gav sig inte utan fortsatte att tråka, jag fortsatte kolla rakt fram - naturligtvis var det en barnfamilj med vagn och ett närmast obegränsat antal väskor framme vid röntgenapparaten. Det tog tid! Jag hann tänka tanken, vad händer om det smäller här nu? Vad händer om han blir våldsam och rör mig? Hur ska jag bäst agera då?
Jag valde att demonstrativt ta ett extra steg framåt, för att verkligen markera att nästa station som blir ledig har jag för avsikt att ta. Vakterna som sköter om processen är tack o lov fullt medvetna om Privium och så fort en station blev ledig för mig, lyfte vakten blicken åt mitt håll och nickade åt mig. Jag vände mig till vakten, log med hela mitt ansikte bakom mitt munskydd och sade ett överdrivet vänligt "Thank you Sir, you have a nice night!" och skyndade mig fram.
Naturligtvis blev det mer problem med barnfamiljen framför, trots alla deras väskor, vagn och allt, verkade båda föräldrarna och barnen ha fickorna fulla med metallföremål, det pep och det pep igen. Den otrevlige mannen bakom mig blev framvinkad till den andra stationen och kunde inte hålla sig från att fälla fler sura kommentarer. Jag låste blicken framåt och ignorerade honom fullständigt. I samma ögonblick som metallbågen blev ledig klev jag upp, sträckte armarna nedåt och lite ut från kroppen, höll ut fingrarna så som den ritade figuren visar att man ska göra och vips så var jag igenom.
Så otroligt skönt! Men nu hade jag förlorat många värdefulla minuter. Nu var det dags att bruka lite allvar och faktiskt skynda på. Utmaningne blev inte mindre av att jag på avgångsmonitorerna såg att flighten KL 1121 avgick från gate D87 - straffgaten! Det är den gate på Amsterdam Schiphol Airport som ligger längst bort - från allt! Längst ut på D-piren, det är många hundra meter och på ingen flygplats i hela världen finns det så många trasiga "moving walkways" (platta rulltrappor) som på Amsterdams flygplats. Nu var goda råd dyra, tur att jag hade bra skor på mig och en lätt kabinväska som rullar på bra.
När jag kom fram till gaten efter att ha passerat ett antal monitorer på vägen, där det i röd text blinkade "gate closing" på min flight, var jag ordentligt andfådd. Det var uppskattningsvis 50 personer i kö, det fanns alltså i varje fall några minuters marginal till. Jag kan mycket väl har varit sist med att ankomma till gateområdet men jag får väl ändå erkänna att det var verkligen ingen stor marginal.
Det hade ju varit så lugnt och skönt i Priviumloungen, inte ens tio personer där, rena fina toaletter, bra mat sköna stolar, mysig brasa och ström till telefonen. Att därifrån den lugna, munskyddsfria oasen slängas ut i folkmassan i säkerhetskontrollen och förvånansvärt många på sista planet hem till Stockholm var något som jag inte var mentalt förberedd på, alternativt var jag bara trött. Jag kom ombord som en av de allra sista.
Klockan 20:43 kom så det välbekanta plinget ombord, följt av purserns röst: "Ladies and Gentlemen, the forward door has now been closed and it is time to set your electronic device into flight mode". Jag lutade mig lugnt tillbaka och strax var vi på väg!
AMS - ARN
Söndag 6 september, kl 20:49, ankomst kl 22:38
Flight KL 1121, Boeing 737-800, flögs av KLM, plats 1D
Vid det här laget kan ni proceduren, raskt efter att vi kommit upp i luften påbörjas serveringen av caesarsalladen med tillhörande dryckesutbud. Vi fick också höra i kabinbesättningens utrop att den främre toaletten nu endast var för personalen. Jaha, så efter visst vattenintag infann sig ett naturligt behov av bekvämlighetsutrymmet - som är allt annat än stort och bekvämt på de flesta flygplan jag har varit på! När jag kommer tillbaka till min plats kommer den manliga pursern fram till mig och säger vänligt "Sir, you're the only Platinum member onboard, you don't have to go all the way back there. You are of course free to use the forward lavatory". En vänlig och uppskattad gest, absolut! Jag har dock förståelse för varför regeln finns och jag är tacksam för att det finns, frisk, flygande personal fortfarande i detta kaosens coronaeuropa. Om jag då kan göra mitt till för att underlätta får väl jag, ung och frisk och stark som jag är, göra mig åmaket att gå söder om vingen och använda den bakre toaletten.
Vi landade ungefär en kvart före utsatt tidtabell vilket gav mig rimligt med tid att hinna av och med normal gångtakt ändå vara i tid till sista Arlanda Expresståget hem för kvällen. Nu i coronatider avgår sista tåget från Arlanda kl 23:05.
Med det kom jag hem även från denna resa, tryggt, lugnt och säkert. Men nu kändes det i kroppen, nu var jag trött och sliten. Jag kände verkligen att nu skulle det bli oändligt skönt att krypa ned i sin egen säng. Trött och slutkörd men mycket lycklig!
Epilog, resa 3 (bonusmaterial):
När jag var liten lyssnade jag på Disneys kassettband med tillhörande bilderbok. I början av varje band fick man instruktioner:
”När du hör den här signalen ”driiing”, då vet du, att det är dags att vända blad.”
Pling plong, när du hör den här signalen, då vet du att du har fått mail om en förändrad flygning - rent guld!