Ni kommer kanske inte gilla min åsikt här, men jag ser på det på följande sätt:
** Att komma in i loungen är en personlig förmån om man har på en dyr biljett eller som lojal kund. Den är personlig.
** För stackaren som flyger fram och tillbaka hela veckan, och sen skall på semester är det naturligt att denne får ta med dig sin familj som tack för trogen lojalitet
** Om man reser i tjänst med en kollega, är det också naturligt att ta med han/hon
** Jag tycker det är naturligt att gästen eller gästerna är på samma flight som den med förmånen
** Men allt detta är i min världen ett privilegium och inte en rättighet
Ibland har jag varit +2, och jag har frågat snällt om det går med en extra. Jag förväntar ett nej, och tar emot ja med ett leende. Svaret ja har varit när det inte har varit så fullt, svaret nej när det har varit rätt så fullt. Jag kan leva med detta.
Jag var inte på HEL när ovan hände, men kanske man hade tjafsat en del innan? Vad vet jag. Är det paragrafrytteri? Kanske... Men det är så mycket folk runtomkring som alltid känner att man är berättigat till saker som kanske man inte är, och bygger upp förväntningar om saker och därmed blir vägen ner brant och jobbig när man får ett nej. "Manage expectations" = det svåraste som finns
