DAG 2: Fredag 19 januari
Klockan hade hunnit passera midnatt när receptionisten gick i väg och kollade om pjäxbagen hade kommit. Efter mindre än tio sekunder kom han tillbaka. Nix, ingen väska hade anlänt. Men han försäkrade oss om att hålla repan öppen hela natten och meddela oss vid utcheckningen på morgonen om den anlänt.
Efter ett par timmars sömn ringde väckarklockan 06.30. Dags att lämna Calgary! Dagens plan var att ta sig till Banff och förlägga dagens skidåkning dit. Snabbt och lätt stuvade vi in all packning i säsongarens bil och styrde stegen för sista gången mot repan. Utcheckningen gick smidigt. Men hade någon väska anlänt? Icke. Jag svor för mig själv och gjorde mig inställd på en bilfärd beståendes av telefonsamtal till Air Canada, försäkringsbolag osv.
Hyfsade vyer från bilfönstret!
Resan till Banff var en riktig höjdare. Från den platta stäppen dyker Klippiga bergen upp från ingenstans och reser sig som en vägg. I bilen drog vi kopplingar till ”The Wall” i Game of Thrones. Otroligt häftig natur, som hade varit magisk att njuta av fullt ut. Om det ju inte vore för att jag hade ett och annat att stå i. Innan jag slog en signal till Air Canada gick jag in och kollade på en spårningslänk jag fått av flygbolaget mejlledes. Men där stod ingenting annat än att väskan anlänt till Calgary enligt plan dagen innan. Således tryckte jag in AC-numret och gjorde mig beredd på en telefonkö från helvetet. Det skulle jag inte gjort. Efter ett par signaler bröts samtalet. Ingen täckning. Ridå. Efter ett par djupa suckar gick jag återigen in på spårningslänken. Då hade den uppdaterats! Planerad leverans till vårt hotell i Banff klockan 08:45. Som i ett huj ändrade jag GPS:ens destination från skidområdet till hotellet. Planerad ankomst: 08:50. Detta lät för bra för att vara sant. Skulle vi anlända samtidigt som väskan?
08:51 svängde vi in på Best Western Plus Siding 29 Lodge i Banff. Ingen fraktbil syntes till. Jag kastade mig ut ur bilen och in i repan. En snabb förklaring om situationen för receptionisten hann knappt avslutas innan hon avbröt mig. ”Yes, we have it here. Do you want your bag now?”. Det kändes som om en två ton tung ryggsäck försvann från mina axlar. Utan krusiduller langades väskan fram över disken och jag kunde konstatera att den innehöll mina kära pjäxor. Jag var beredd att kyssa receptionisten rakt på munnen.
Summa summarum måste jag ändå säga att Air Canada skötte detta snyggt. Från att skicka med bagen med nästa plan från Heathrow, till att ropa upp mitt namn i högtalarna vid väskutlämningen i Calgary, till att leverera klockrent till nästa hotell när de inte hann leverera till första. Detta gjorde dessutom att jag kunde åka som planerat första skiddagen. Pluspoäng till AC!
Liftcentret i Banff Sunshine.
Svårslagna vyer.
Efter detta var det dags att ge sig ut i backen. Skidåkningen i Banff är uppdelat i tre olika områden. Dessa är Mt Norquay, Lake Louise och Banff Sunshine. Lake Louise är kanske bäst, men där hade säsongaren redan varit ett par gånger och var därför inte jättesugen på att besöka igen. Mt Norquay tyckte vi kändes lite litet. Därför valde vi att satsa på att åka i Banff Sunshine.
Skidåkningsmässigt skiljde det sig lite grann från hur det sett ut när jag åkt i Nordamerika tidigare. Från att nästan uteslutande ha åkt under trädgränsen så var faktiskt en majoritet av åkningen här över denna. Det gjorde det hela lite vindutsatt och under större delen av dagen fanns en inte så angenäm vind som låg på. I övrigt var det helt klart godkänt vädermässigt. Mulet, med sol på sina ställen och uppehåll.
Säsongaren agerade lokalguide åt oss och såg till sin förtjusning någonting som inte finns i Revelstoke. Detta var den, enligt henom, superklassiska kanadensiska maträtten bäversvans. Efter fiaskot med den vedervärdiga maträtten poutine förra året var jag minst sagt skeptisk (se förra årets rapport för mer info). Säsongaren förklarade dock att bäversvans inte var en riktig bäversvans utan mer ett platt bakverk man kunde få med olika topping. ”Ett MÅSTE att testa när man är i Kanada” löd omdömet. Sagt och gjort, det fick bli vår lunch i backen. Jag beställde en med lönnsirap på och det var mycket riktigt jättegott. Mer en efterrätt än en lunch, men det förtog inte smakupplevelsen.
Dagens lunch - den lokala specialitén bäversvans.
Med lite bäversvans i magen hade vi sedan energi för att åka resten av eftermiddagen. För att ge ett helhetsomdöme kring skidåkningen: Det var absolut inget fel på den, men det var kanske ingenting man kastar sig över Atlanten varje år för att få uppleva igen. Bra, men inte jättemycket mer. Otroligt häftig natur dock! Mycket familjevänlig åkning skulle jag säga. Vår favoritåkning skedde på det berg som hette Goat’s Eye. Där fanns en hel del riktigt trevliga backar, samtidigt som det låg i hyfsad lä. Snömässigt var det helt okej, men hade kanske gjort sig ännu bättre med några decimeter till.
Goat's Eye Mountain.
Transportsträcka på väg ner från berget.
Efter att ha åkt skidor fram till stängning satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Banff. Där checkade vi in på hotellet. Ett bra hotell, med bra valuta för pengarna. Vi svängde även förbi det berömda Fairmont Banff Springs med bilen för att se hur det såg ut. Riktigt spektakulärt och för den som verkligen vill göra Banff till huvudnumret under en resa skulle jag säga att det är givet att bo där. Dyrt så klart, men säkert värt det för den som har råd. Det såg riktigt häftigt ut om inte annat!
Med enbart en bäversvans i kistan så kurrade våra magar betänkligt. Vi bestämde oss därför för att käka en tidig middag och styrde stegen mot restaurangen Magpie & Stump. Där tryckte vi i oss riktigt bra tacos. Vill man käka mexikanskt när man är här är detta ett säkert kort. Rekommenderas!
Tacos på Magpie & Stump.
Best Western Plus Siding 29 Lodge - inget att klaga på!
På kvällen var säsongaren trött och stannade därför på hotellrummet. Jag och resesällskapet begav oss dock ut på stan för att pröva lite lokala kombinationer av malt och humle. Three Bears Brewery var första anhalt på vår planerade runda. Men tji fick vi, där var det proppfullt och vi blev nekade i dörren. Som tur var fanns ett annat lokalt ölmärke som hade ett ställe i staden, så vi rörde oss därför istället till Banff Ave Brewing Co. Där fanns det plats och vi hällde i oss en och annan kall. För den intresserade följer nedan bilder på ölmenyn och jag testade den säsongsenliga Norquay 98 Mystic IPA. Ingen jättehöjdare. 2,75 på Untappd.
Norquay 98 Mystic IPA.
Där någonstans blir det dags att runda av dag 2 på resan. Nästa inlägg rör dag 3, då vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia. Tack vare tidsskillnaden skulle tjäna en timme och därmed ha gott om tid på oss. Trodde vi på förhand…