Reserapport: Canadian Rockies
- Thread starter bajenludde
- Startdatum
bajenludde
Medlem
Hahaha! Till och med Molson Canadian till pre landingen var ju otroligt!Hehehe - skrattade ordentligt när jag så ditt val av mat på vägen över. Nedan ser du vad jag åt för ett år sedan när jag flög till Vancouver
Ja vad säger man
Men spännande att få följa med och snyggt sätt du avslutar varje avsnitt på
Visa bifogad bild 149966 Visa bifogad bild 149967
Visa bifogad bild 149968
bajenludde
Medlem
DAG 1, sista fortsättningen: Torsdag 18 januari
Med nervösa steg traskade jag fram till servicedisken och vad som såg ut att vara Air Canadas tjänstemän. Jag presenterade mig och sa att de ropat efter mig i högtalarna. En engagerad blond herre sade då ”You´re missing one bag, right”. Det gjorde jag mycket riktigt. Både min och reseällskapets vanliga väskor hade kommit fram, precis som min skidbag. Men någon pjäxbag syntes inte till. Jag förklarade detta för personalen och fick beskriva storlek, innehåll och hur väskan såg ut. Den blonde herren knappade lite på sin dator och sade sedan till slut ”Well, I’ve got some good news and some bad news”. Det visade sig att de dåliga nyheterna var att min pjäxbag inte kommit med planet från London. Jag började förbanna mig själv inombords. Första gången jag tar med skidutrustning till Nordamerika istället för att hyra och det skiter sig direkt. Trots enbart en enda mellanlandning så infrias exakt det jag var rädd för. Och det var inte ens skidorna som kommit bort utan pjäxbagen. Varför tog jag inte dem i handbagaget? Skit också!
Efter att dessa tankar snurrat hos mig ställer jag frågan vad som var de bra nyheterna. De bra nyheterna visar sig vara att väskan kom med nästa plan över Atlanten och nu var på väg till Vancouver. Enligt den blonde herren skulle väskan, om allt gick som det skulle, landa i Calgary under kvällen. Jag fick därför lämna adress till hotellet vi skulle bo på och så skulle väskan levereras dit. Men då vår avfärd från hotellet skulle ske tidigt på morgonen föreslog Air Canada att jag även skulle lämna adress till nästa hotell, för att vara på den säkra sidan. Därför gjordes även detta. Efter detta får jag en lapp med kontaktuppgifter till Air Canada, med telefonnummer att ringa. ”Call tomorrow morning if you haven’t received the bag when leaving your hotel”. Därefter var det tack och hej tyckte Air Canada. Det tyckte inte jag. Vis av trådar jag läst på BC visste jag att jag även borde få ett PIR-nummer för min borttappade väska. Jag påtalade detta för personalen, som blev minst sagt förvånade över att jag visste vad det var. ”What do you need that for?” undrade de, som om det vore första gången någon hade frågat om det. Jag svarade att det var bra att ha till hands vid kontakt med mitt försäkringsbolag om inte annat. Efter mycket tveksamheter valde de då att skriva ut ett nytt papper med detta nummer. Stort tack BC för denna kunskap! Utan den hade jag inte fått numret.
Efter detta var det inte mycket annat att göra än att ta de väskor vi fått och knalla ut i ankomsthallen. Där väntade vår Revelstokesäsongande vän, hädanefter benämnd som "Säsongaren”. Säsongaren hade tidigare under dagen kört från Revelstoke till Calgary just för att plocka upp oss med sin bil. Hen var väldigt frågande till vad som tagit sådan tid efter landningen och vi fick dra storyn om den försvunna pjäxbagen. Efter detta körde vi till vårt hotell. Hotell och hotell förresten. Motell är den korrekta beskrivningen, vilket även framkommer av namnet - Centro Motel. Detta var RIKTIGT billigt (under 300 kr per person) och valdes förutom av prismässiga skäl för läget. På morgonen efter ville vi så snabbt och smidigt som möjligt komma ut ur Calgary för att kunna åka så mycket skidor som möjligt. Vi var beredda på ett riktigt sunkigt rum, men blev positivt överraskade. För under 300 kr per skalle var det ett drömrum. Har tyvärr ingen annan bild på rummet än denna:
Efter att ha slängt in väskorna på rummet samt ha lagt ett par minuter på att läsa igenom diverse försäkringsvillkor kopplat till väskförseningen så var vi tvungna att ge oss i väg igen. Klockan hade sprungit i väg och nu var det dags för finalen på denna otroligt långa dag. NHL-hockey i Scotiabank Saddledome. Calgary Flames mot Toronto Maple Leafs! Temperaturen hade nu sjunkit ännu lägre och termometern visade -27 när vi satt i bilen på väg till arenan. Unbelievable!
Matchen var riktigt bra och slutade 4-3 till Toronto efter hattrick av Auston Matthews. Efter tredje målet började publiken ropa ”MVP, MVP”. Hur kan det komma sig, kanske ni tänker? Det var ju Calgary som hade hemmaplan? Jo, för första gången befann jag mig på en nordamerikansk idrottsarena där det var en ansenlig mängd bortafans. Nästan varannan person hade en Maple Leafströja på sig, trots att vi alltså befann oss i Calgary. Då jag knappt sett någon bortatröja i någon sport någon gång på en arena i nordamerika var jag helt klart överraskad. Jag vet inte om det berodde på att det är många över hela Kanada som håller på Toronto, eller om det är många från Toronto som flyttat till Calgary. Oavsett var det speciellt. En annan rekommendation att skicka med är att kanske inte göra en sådan här grej första kvällen på en resa. Med åtta timmars tidsskillnad hade vi varit vakna en bit över 24 timmar och ögonlocken var RIKTIGT tunga under sista perioden.
När vi sedan kom tillbaka till hotellreceptionen var det spänningens minut. Enligt Air Canadas personal skulle ju väskan ha kommit till Calgary under kvällen och levereras till hotellet. Som tur var var repan öppen 24/7, men nu satt en ny receptionist där än den vi hade checkat in hos. Vi frågade om väskan hade kommit. Han rynkade på pannan, knappade lite på sin dator, såg ännu mer bekymrad ut och sa sedan: ”Hmm, let me go and take a look…”
Med nervösa steg traskade jag fram till servicedisken och vad som såg ut att vara Air Canadas tjänstemän. Jag presenterade mig och sa att de ropat efter mig i högtalarna. En engagerad blond herre sade då ”You´re missing one bag, right”. Det gjorde jag mycket riktigt. Både min och reseällskapets vanliga väskor hade kommit fram, precis som min skidbag. Men någon pjäxbag syntes inte till. Jag förklarade detta för personalen och fick beskriva storlek, innehåll och hur väskan såg ut. Den blonde herren knappade lite på sin dator och sade sedan till slut ”Well, I’ve got some good news and some bad news”. Det visade sig att de dåliga nyheterna var att min pjäxbag inte kommit med planet från London. Jag började förbanna mig själv inombords. Första gången jag tar med skidutrustning till Nordamerika istället för att hyra och det skiter sig direkt. Trots enbart en enda mellanlandning så infrias exakt det jag var rädd för. Och det var inte ens skidorna som kommit bort utan pjäxbagen. Varför tog jag inte dem i handbagaget? Skit också!
Efter att dessa tankar snurrat hos mig ställer jag frågan vad som var de bra nyheterna. De bra nyheterna visar sig vara att väskan kom med nästa plan över Atlanten och nu var på väg till Vancouver. Enligt den blonde herren skulle väskan, om allt gick som det skulle, landa i Calgary under kvällen. Jag fick därför lämna adress till hotellet vi skulle bo på och så skulle väskan levereras dit. Men då vår avfärd från hotellet skulle ske tidigt på morgonen föreslog Air Canada att jag även skulle lämna adress till nästa hotell, för att vara på den säkra sidan. Därför gjordes även detta. Efter detta får jag en lapp med kontaktuppgifter till Air Canada, med telefonnummer att ringa. ”Call tomorrow morning if you haven’t received the bag when leaving your hotel”. Därefter var det tack och hej tyckte Air Canada. Det tyckte inte jag. Vis av trådar jag läst på BC visste jag att jag även borde få ett PIR-nummer för min borttappade väska. Jag påtalade detta för personalen, som blev minst sagt förvånade över att jag visste vad det var. ”What do you need that for?” undrade de, som om det vore första gången någon hade frågat om det. Jag svarade att det var bra att ha till hands vid kontakt med mitt försäkringsbolag om inte annat. Efter mycket tveksamheter valde de då att skriva ut ett nytt papper med detta nummer. Stort tack BC för denna kunskap! Utan den hade jag inte fått numret.
Efter detta var det inte mycket annat att göra än att ta de väskor vi fått och knalla ut i ankomsthallen. Där väntade vår Revelstokesäsongande vän, hädanefter benämnd som "Säsongaren”. Säsongaren hade tidigare under dagen kört från Revelstoke till Calgary just för att plocka upp oss med sin bil. Hen var väldigt frågande till vad som tagit sådan tid efter landningen och vi fick dra storyn om den försvunna pjäxbagen. Efter detta körde vi till vårt hotell. Hotell och hotell förresten. Motell är den korrekta beskrivningen, vilket även framkommer av namnet - Centro Motel. Detta var RIKTIGT billigt (under 300 kr per person) och valdes förutom av prismässiga skäl för läget. På morgonen efter ville vi så snabbt och smidigt som möjligt komma ut ur Calgary för att kunna åka så mycket skidor som möjligt. Vi var beredda på ett riktigt sunkigt rum, men blev positivt överraskade. För under 300 kr per skalle var det ett drömrum. Har tyvärr ingen annan bild på rummet än denna:
Bang for the buck boendemässigt!
Efter att ha slängt in väskorna på rummet samt ha lagt ett par minuter på att läsa igenom diverse försäkringsvillkor kopplat till väskförseningen så var vi tvungna att ge oss i väg igen. Klockan hade sprungit i väg och nu var det dags för finalen på denna otroligt långa dag. NHL-hockey i Scotiabank Saddledome. Calgary Flames mot Toronto Maple Leafs! Temperaturen hade nu sjunkit ännu lägre och termometern visade -27 när vi satt i bilen på väg till arenan. Unbelievable!
En bild över Calgarys Skyline som kanske visar lite grann hur kallt det faktiskt var. Kvicksilvret kröp nästan ner mot 30 minusgrader.
Uppvärmning. Notera hur stor del av tröjorna på läktaren som är blåa kontra röda.
Flames värmer upp. Tyvärr missade Bajensupportern Jacob Markström matchen, vilket var en stor missräkning. Reservkeepern i kassen här. Dock fick vi se en av Elias Lindholms sista matcher, som nu blivit trejdad till Canucks.
Matchen var riktigt bra och slutade 4-3 till Toronto efter hattrick av Auston Matthews. Efter tredje målet började publiken ropa ”MVP, MVP”. Hur kan det komma sig, kanske ni tänker? Det var ju Calgary som hade hemmaplan? Jo, för första gången befann jag mig på en nordamerikansk idrottsarena där det var en ansenlig mängd bortafans. Nästan varannan person hade en Maple Leafströja på sig, trots att vi alltså befann oss i Calgary. Då jag knappt sett någon bortatröja i någon sport någon gång på en arena i nordamerika var jag helt klart överraskad. Jag vet inte om det berodde på att det är många över hela Kanada som håller på Toronto, eller om det är många från Toronto som flyttat till Calgary. Oavsett var det speciellt. En annan rekommendation att skicka med är att kanske inte göra en sådan här grej första kvällen på en resa. Med åtta timmars tidsskillnad hade vi varit vakna en bit över 24 timmar och ögonlocken var RIKTIGT tunga under sista perioden.
Vi hade billigast möjliga biljetter högst upp på läktaren, så kallad "Press Level". Vi satt dock i mitten och såg hur bra som helst.
Huvudbonader på isen efter Matthews hattrick.
När vi sedan kom tillbaka till hotellreceptionen var det spänningens minut. Enligt Air Canadas personal skulle ju väskan ha kommit till Calgary under kvällen och levereras till hotellet. Som tur var var repan öppen 24/7, men nu satt en ny receptionist där än den vi hade checkat in hos. Vi frågade om väskan hade kommit. Han rynkade på pannan, knappade lite på sin dator, såg ännu mer bekymrad ut och sa sedan: ”Hmm, let me go and take a look…”
bajenludde
Medlem
DAG 2: Fredag 19 januari
Klockan hade hunnit passera midnatt när receptionisten gick i väg och kollade om pjäxbagen hade kommit. Efter mindre än tio sekunder kom han tillbaka. Nix, ingen väska hade anlänt. Men han försäkrade oss om att hålla repan öppen hela natten och meddela oss vid utcheckningen på morgonen om den anlänt.
Efter ett par timmars sömn ringde väckarklockan 06.30. Dags att lämna Calgary! Dagens plan var att ta sig till Banff och förlägga dagens skidåkning dit. Snabbt och lätt stuvade vi in all packning i säsongarens bil och styrde stegen för sista gången mot repan. Utcheckningen gick smidigt. Men hade någon väska anlänt? Icke. Jag svor för mig själv och gjorde mig inställd på en bilfärd beståendes av telefonsamtal till Air Canada, försäkringsbolag osv.
Resan till Banff var en riktig höjdare. Från den platta stäppen dyker Klippiga bergen upp från ingenstans och reser sig som en vägg. I bilen drog vi kopplingar till ”The Wall” i Game of Thrones. Otroligt häftig natur, som hade varit magisk att njuta av fullt ut. Om det ju inte vore för att jag hade ett och annat att stå i. Innan jag slog en signal till Air Canada gick jag in och kollade på en spårningslänk jag fått av flygbolaget mejlledes. Men där stod ingenting annat än att väskan anlänt till Calgary enligt plan dagen innan. Således tryckte jag in AC-numret och gjorde mig beredd på en telefonkö från helvetet. Det skulle jag inte gjort. Efter ett par signaler bröts samtalet. Ingen täckning. Ridå. Efter ett par djupa suckar gick jag återigen in på spårningslänken. Då hade den uppdaterats! Planerad leverans till vårt hotell i Banff klockan 08:45. Som i ett huj ändrade jag GPS:ens destination från skidområdet till hotellet. Planerad ankomst: 08:50. Detta lät för bra för att vara sant. Skulle vi anlända samtidigt som väskan?
08:51 svängde vi in på Best Western Plus Siding 29 Lodge i Banff. Ingen fraktbil syntes till. Jag kastade mig ut ur bilen och in i repan. En snabb förklaring om situationen för receptionisten hann knappt avslutas innan hon avbröt mig. ”Yes, we have it here. Do you want your bag now?”. Det kändes som om en två ton tung ryggsäck försvann från mina axlar. Utan krusiduller langades väskan fram över disken och jag kunde konstatera att den innehöll mina kära pjäxor. Jag var beredd att kyssa receptionisten rakt på munnen.
Summa summarum måste jag ändå säga att Air Canada skötte detta snyggt. Från att skicka med bagen med nästa plan från Heathrow, till att ropa upp mitt namn i högtalarna vid väskutlämningen i Calgary, till att leverera klockrent till nästa hotell när de inte hann leverera till första. Detta gjorde dessutom att jag kunde åka som planerat första skiddagen. Pluspoäng till AC!
Efter detta var det dags att ge sig ut i backen. Skidåkningen i Banff är uppdelat i tre olika områden. Dessa är Mt Norquay, Lake Louise och Banff Sunshine. Lake Louise är kanske bäst, men där hade säsongaren redan varit ett par gånger och var därför inte jättesugen på att besöka igen. Mt Norquay tyckte vi kändes lite litet. Därför valde vi att satsa på att åka i Banff Sunshine.
Skidåkningsmässigt skiljde det sig lite grann från hur det sett ut när jag åkt i Nordamerika tidigare. Från att nästan uteslutande ha åkt under trädgränsen så var faktiskt en majoritet av åkningen här över denna. Det gjorde det hela lite vindutsatt och under större delen av dagen fanns en inte så angenäm vind som låg på. I övrigt var det helt klart godkänt vädermässigt. Mulet, med sol på sina ställen och uppehåll.
Säsongaren agerade lokalguide åt oss och såg till sin förtjusning någonting som inte finns i Revelstoke. Detta var den, enligt henom, superklassiska kanadensiska maträtten bäversvans. Efter fiaskot med den vedervärdiga maträtten poutine förra året var jag minst sagt skeptisk (se förra årets rapport för mer info). Säsongaren förklarade dock att bäversvans inte var en riktig bäversvans utan mer ett platt bakverk man kunde få med olika topping. ”Ett MÅSTE att testa när man är i Kanada” löd omdömet. Sagt och gjort, det fick bli vår lunch i backen. Jag beställde en med lönnsirap på och det var mycket riktigt jättegott. Mer en efterrätt än en lunch, men det förtog inte smakupplevelsen.
Med lite bäversvans i magen hade vi sedan energi för att åka resten av eftermiddagen. För att ge ett helhetsomdöme kring skidåkningen: Det var absolut inget fel på den, men det var kanske ingenting man kastar sig över Atlanten varje år för att få uppleva igen. Bra, men inte jättemycket mer. Otroligt häftig natur dock! Mycket familjevänlig åkning skulle jag säga. Vår favoritåkning skedde på det berg som hette Goat’s Eye. Där fanns en hel del riktigt trevliga backar, samtidigt som det låg i hyfsad lä. Snömässigt var det helt okej, men hade kanske gjort sig ännu bättre med några decimeter till.
Efter att ha åkt skidor fram till stängning satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Banff. Där checkade vi in på hotellet. Ett bra hotell, med bra valuta för pengarna. Vi svängde även förbi det berömda Fairmont Banff Springs med bilen för att se hur det såg ut. Riktigt spektakulärt och för den som verkligen vill göra Banff till huvudnumret under en resa skulle jag säga att det är givet att bo där. Dyrt så klart, men säkert värt det för den som har råd. Det såg riktigt häftigt ut om inte annat!
Med enbart en bäversvans i kistan så kurrade våra magar betänkligt. Vi bestämde oss därför för att käka en tidig middag och styrde stegen mot restaurangen Magpie & Stump. Där tryckte vi i oss riktigt bra tacos. Vill man käka mexikanskt när man är här är detta ett säkert kort. Rekommenderas!
På kvällen var säsongaren trött och stannade därför på hotellrummet. Jag och resesällskapet begav oss dock ut på stan för att pröva lite lokala kombinationer av malt och humle. Three Bears Brewery var första anhalt på vår planerade runda. Men tji fick vi, där var det proppfullt och vi blev nekade i dörren. Som tur var fanns ett annat lokalt ölmärke som hade ett ställe i staden, så vi rörde oss därför istället till Banff Ave Brewing Co. Där fanns det plats och vi hällde i oss en och annan kall. För den intresserade följer nedan bilder på ölmenyn och jag testade den säsongsenliga Norquay 98 Mystic IPA. Ingen jättehöjdare. 2,75 på Untappd.
Där någonstans blir det dags att runda av dag 2 på resan. Nästa inlägg rör dag 3, då vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia. Tack vare tidsskillnaden skulle tjäna en timme och därmed ha gott om tid på oss. Trodde vi på förhand…
Klockan hade hunnit passera midnatt när receptionisten gick i väg och kollade om pjäxbagen hade kommit. Efter mindre än tio sekunder kom han tillbaka. Nix, ingen väska hade anlänt. Men han försäkrade oss om att hålla repan öppen hela natten och meddela oss vid utcheckningen på morgonen om den anlänt.
Efter ett par timmars sömn ringde väckarklockan 06.30. Dags att lämna Calgary! Dagens plan var att ta sig till Banff och förlägga dagens skidåkning dit. Snabbt och lätt stuvade vi in all packning i säsongarens bil och styrde stegen för sista gången mot repan. Utcheckningen gick smidigt. Men hade någon väska anlänt? Icke. Jag svor för mig själv och gjorde mig inställd på en bilfärd beståendes av telefonsamtal till Air Canada, försäkringsbolag osv.
Hyfsade vyer från bilfönstret!
Resan till Banff var en riktig höjdare. Från den platta stäppen dyker Klippiga bergen upp från ingenstans och reser sig som en vägg. I bilen drog vi kopplingar till ”The Wall” i Game of Thrones. Otroligt häftig natur, som hade varit magisk att njuta av fullt ut. Om det ju inte vore för att jag hade ett och annat att stå i. Innan jag slog en signal till Air Canada gick jag in och kollade på en spårningslänk jag fått av flygbolaget mejlledes. Men där stod ingenting annat än att väskan anlänt till Calgary enligt plan dagen innan. Således tryckte jag in AC-numret och gjorde mig beredd på en telefonkö från helvetet. Det skulle jag inte gjort. Efter ett par signaler bröts samtalet. Ingen täckning. Ridå. Efter ett par djupa suckar gick jag återigen in på spårningslänken. Då hade den uppdaterats! Planerad leverans till vårt hotell i Banff klockan 08:45. Som i ett huj ändrade jag GPS:ens destination från skidområdet till hotellet. Planerad ankomst: 08:50. Detta lät för bra för att vara sant. Skulle vi anlända samtidigt som väskan?
08:51 svängde vi in på Best Western Plus Siding 29 Lodge i Banff. Ingen fraktbil syntes till. Jag kastade mig ut ur bilen och in i repan. En snabb förklaring om situationen för receptionisten hann knappt avslutas innan hon avbröt mig. ”Yes, we have it here. Do you want your bag now?”. Det kändes som om en två ton tung ryggsäck försvann från mina axlar. Utan krusiduller langades väskan fram över disken och jag kunde konstatera att den innehöll mina kära pjäxor. Jag var beredd att kyssa receptionisten rakt på munnen.
Summa summarum måste jag ändå säga att Air Canada skötte detta snyggt. Från att skicka med bagen med nästa plan från Heathrow, till att ropa upp mitt namn i högtalarna vid väskutlämningen i Calgary, till att leverera klockrent till nästa hotell när de inte hann leverera till första. Detta gjorde dessutom att jag kunde åka som planerat första skiddagen. Pluspoäng till AC!
Liftcentret i Banff Sunshine.
Svårslagna vyer.
Efter detta var det dags att ge sig ut i backen. Skidåkningen i Banff är uppdelat i tre olika områden. Dessa är Mt Norquay, Lake Louise och Banff Sunshine. Lake Louise är kanske bäst, men där hade säsongaren redan varit ett par gånger och var därför inte jättesugen på att besöka igen. Mt Norquay tyckte vi kändes lite litet. Därför valde vi att satsa på att åka i Banff Sunshine.
Skidåkningsmässigt skiljde det sig lite grann från hur det sett ut när jag åkt i Nordamerika tidigare. Från att nästan uteslutande ha åkt under trädgränsen så var faktiskt en majoritet av åkningen här över denna. Det gjorde det hela lite vindutsatt och under större delen av dagen fanns en inte så angenäm vind som låg på. I övrigt var det helt klart godkänt vädermässigt. Mulet, med sol på sina ställen och uppehåll.
Säsongaren agerade lokalguide åt oss och såg till sin förtjusning någonting som inte finns i Revelstoke. Detta var den, enligt henom, superklassiska kanadensiska maträtten bäversvans. Efter fiaskot med den vedervärdiga maträtten poutine förra året var jag minst sagt skeptisk (se förra årets rapport för mer info). Säsongaren förklarade dock att bäversvans inte var en riktig bäversvans utan mer ett platt bakverk man kunde få med olika topping. ”Ett MÅSTE att testa när man är i Kanada” löd omdömet. Sagt och gjort, det fick bli vår lunch i backen. Jag beställde en med lönnsirap på och det var mycket riktigt jättegott. Mer en efterrätt än en lunch, men det förtog inte smakupplevelsen.
Dagens lunch - den lokala specialitén bäversvans.
Med lite bäversvans i magen hade vi sedan energi för att åka resten av eftermiddagen. För att ge ett helhetsomdöme kring skidåkningen: Det var absolut inget fel på den, men det var kanske ingenting man kastar sig över Atlanten varje år för att få uppleva igen. Bra, men inte jättemycket mer. Otroligt häftig natur dock! Mycket familjevänlig åkning skulle jag säga. Vår favoritåkning skedde på det berg som hette Goat’s Eye. Där fanns en hel del riktigt trevliga backar, samtidigt som det låg i hyfsad lä. Snömässigt var det helt okej, men hade kanske gjort sig ännu bättre med några decimeter till.
Goat's Eye Mountain.
Transportsträcka på väg ner från berget.
Efter att ha åkt skidor fram till stängning satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Banff. Där checkade vi in på hotellet. Ett bra hotell, med bra valuta för pengarna. Vi svängde även förbi det berömda Fairmont Banff Springs med bilen för att se hur det såg ut. Riktigt spektakulärt och för den som verkligen vill göra Banff till huvudnumret under en resa skulle jag säga att det är givet att bo där. Dyrt så klart, men säkert värt det för den som har råd. Det såg riktigt häftigt ut om inte annat!
Med enbart en bäversvans i kistan så kurrade våra magar betänkligt. Vi bestämde oss därför för att käka en tidig middag och styrde stegen mot restaurangen Magpie & Stump. Där tryckte vi i oss riktigt bra tacos. Vill man käka mexikanskt när man är här är detta ett säkert kort. Rekommenderas!
Tacos på Magpie & Stump.
Best Western Plus Siding 29 Lodge - inget att klaga på!
På kvällen var säsongaren trött och stannade därför på hotellrummet. Jag och resesällskapet begav oss dock ut på stan för att pröva lite lokala kombinationer av malt och humle. Three Bears Brewery var första anhalt på vår planerade runda. Men tji fick vi, där var det proppfullt och vi blev nekade i dörren. Som tur var fanns ett annat lokalt ölmärke som hade ett ställe i staden, så vi rörde oss därför istället till Banff Ave Brewing Co. Där fanns det plats och vi hällde i oss en och annan kall. För den intresserade följer nedan bilder på ölmenyn och jag testade den säsongsenliga Norquay 98 Mystic IPA. Ingen jättehöjdare. 2,75 på Untappd.
Norquay 98 Mystic IPA.
Där någonstans blir det dags att runda av dag 2 på resan. Nästa inlägg rör dag 3, då vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia. Tack vare tidsskillnaden skulle tjäna en timme och därmed ha gott om tid på oss. Trodde vi på förhand…
bajenludde
Medlem
DAG 3: Lördag 20 januari
Klockan ringde tidigt och vi vaknade med ett ryck. I dag var planen att köra de två timmarna mellan Banff och Kicking Horse, för att spendera resten av dagen skidåkandes i KH. Tack vare att vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia skulle vi dessutom tjäna en timme tack vare tidsskillnaden. Perfekt och noga uträknat. Vi slängde i oss frukost från hotellets buffé. Faktiskt bland de bättre jag käkat i Nordamerika på budgethotell. Är ni någon gång i Banff och vill ha ett prisvärt hotell kan jag definitivt rekommendera Best Western! Därefter checkade vi ut och slängde oss in i bilen. Mot Kicking Horse!
Vägen mellan Banff och Kicking Horse bjöd på minst lika häftig natur som mellan Calgary och Banff. Jag skulle vilja dra det så långt som att denna bilresa är värd att göra som en resa i sig. Storslaget! På grund av mycket trafik tog resan lite drygt två timmar, istället för de planerade knappa två timmar vi räknat med. Väl framme på parkeringen hade dock inte tidsomställningen registrerats i våra telefoner. Märkligt, tänkte vi. Men inte märkligare än att det säkert skulle fixa sig efter ett tag. Men när vi snörat på oss utrustningen och begav oss mot luckan för att köpa liftkort blev vi tagna på sängen. Även den klockan visade nämligen Albertatid. Efter en del googlande visade det sig att Kicking Horse och en pytteliten annan del av British Columbia faktiskt inte kör samma tidszon som resten av delstaten, utan kör samma som Alberta. Helt otroligt klantigt av oss att missa detta. Kanske inte hela världen, men för oss som bara hade en inplanerad skiddag var det helt klart en fadäs. Och gjorde liftkortet på 179 CAD plus tax ännu mindre prisvärt. Men men, det var inget annat att göra än att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Skidåkning skulle det bli!
Något vi på förhand hört om Kicking Horse var att det skulle vara brantare än många kringliggande ställen. Detta skulle visa sig stämma mycket väl. Samtidigt var det ganska skonsamma och förlåtande nedfarter, vilket gjorde att brantheten snarare tillförde en extra dimension. Resesällskapet var nervös de första åken, då det var betydligt brantare än hen var van vid. Men efter ett par åk visade det sig att Kicking Horse var en bra inkörsport till brantare skidåkning för henom. Senare under dagen hade nervositeten släppt helt och hen kunde njuta av åkningen till fullo.
Totalt utlåtande om Kicking Horse? Mycket bra skidåkning. Betydligt högre nivå än Banff Sunshine! Men det hade kanske gjort sig ännu bättre lite senare på säsongen med mer snö. Det var absolut ingen snöbrist när vi var där, men det var heller inget puder i överflöd som man kanske vill ha om man ska uppleva det till fullo. Gillar man lutning så är det ett klockrent ställe, med mycket branta backar och bowls. Kvalitetsmässigt är det riktigt bra. Samtidigt är det inte ett enormt berg, varför jag kanske inte hade spenderat veckor här. En eller ett par dagar räcker.
Efter en dags skidåkning valde vi faktiskt inte att sova över, utan att bege oss direkt till Revelstoke, där ju säsongaren som tidigare nämnt bodde. Precis som mellan Banff och Kicking Horse var detta beräknat att ta cirkus två timmar. Så vi stuvade helt enkelt in skidorna i bilen igen och begav oss ut på vägarna. Återigen bjöds det på storslagen natur. Det kändes som att resan var över i ett huj!
Någonstans där tar vi och rundar av resans tredje dag och andra skiddag. Nästa inlägg rör första skiddagen i Revelstoke!
Klockan ringde tidigt och vi vaknade med ett ryck. I dag var planen att köra de två timmarna mellan Banff och Kicking Horse, för att spendera resten av dagen skidåkandes i KH. Tack vare att vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia skulle vi dessutom tjäna en timme tack vare tidsskillnaden. Perfekt och noga uträknat. Vi slängde i oss frukost från hotellets buffé. Faktiskt bland de bättre jag käkat i Nordamerika på budgethotell. Är ni någon gång i Banff och vill ha ett prisvärt hotell kan jag definitivt rekommendera Best Western! Därefter checkade vi ut och slängde oss in i bilen. Mot Kicking Horse!
Så här såg det ut vid vägkanten mer eller mindre hela bilresan.
Parkeringen i Kicking Horse.
Vägen mellan Banff och Kicking Horse bjöd på minst lika häftig natur som mellan Calgary och Banff. Jag skulle vilja dra det så långt som att denna bilresa är värd att göra som en resa i sig. Storslaget! På grund av mycket trafik tog resan lite drygt två timmar, istället för de planerade knappa två timmar vi räknat med. Väl framme på parkeringen hade dock inte tidsomställningen registrerats i våra telefoner. Märkligt, tänkte vi. Men inte märkligare än att det säkert skulle fixa sig efter ett tag. Men när vi snörat på oss utrustningen och begav oss mot luckan för att köpa liftkort blev vi tagna på sängen. Även den klockan visade nämligen Albertatid. Efter en del googlande visade det sig att Kicking Horse och en pytteliten annan del av British Columbia faktiskt inte kör samma tidszon som resten av delstaten, utan kör samma som Alberta. Helt otroligt klantigt av oss att missa detta. Kanske inte hela världen, men för oss som bara hade en inplanerad skiddag var det helt klart en fadäs. Och gjorde liftkortet på 179 CAD plus tax ännu mindre prisvärt. Men men, det var inget annat att göra än att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Skidåkning skulle det bli!
Uppe på toppen, med utsikt mot "baksidan" av berget.
Utsikt mot "framsidan" av berget och byn Golden nere i dalen.
Något vi på förhand hört om Kicking Horse var att det skulle vara brantare än många kringliggande ställen. Detta skulle visa sig stämma mycket väl. Samtidigt var det ganska skonsamma och förlåtande nedfarter, vilket gjorde att brantheten snarare tillförde en extra dimension. Resesällskapet var nervös de första åken, då det var betydligt brantare än hen var van vid. Men efter ett par åk visade det sig att Kicking Horse var en bra inkörsport till brantare skidåkning för henom. Senare under dagen hade nervositeten släppt helt och hen kunde njuta av åkningen till fullo.
Totalt utlåtande om Kicking Horse? Mycket bra skidåkning. Betydligt högre nivå än Banff Sunshine! Men det hade kanske gjort sig ännu bättre lite senare på säsongen med mer snö. Det var absolut ingen snöbrist när vi var där, men det var heller inget puder i överflöd som man kanske vill ha om man ska uppleva det till fullo. Gillar man lutning så är det ett klockrent ställe, med mycket branta backar och bowls. Kvalitetsmässigt är det riktigt bra. Samtidigt är det inte ett enormt berg, varför jag kanske inte hade spenderat veckor här. En eller ett par dagar räcker.
Efter en dags skidåkning valde vi faktiskt inte att sova över, utan att bege oss direkt till Revelstoke, där ju säsongaren som tidigare nämnt bodde. Precis som mellan Banff och Kicking Horse var detta beräknat att ta cirkus två timmar. Så vi stuvade helt enkelt in skidorna i bilen igen och begav oss ut på vägarna. Återigen bjöds det på storslagen natur. Det kändes som att resan var över i ett huj!
Trans-Canada Highway mellan Calgary och Revelstoke är värd en resa i sig för att uppleva.
Någonstans där tar vi och rundar av resans tredje dag och andra skiddag. Nästa inlägg rör första skiddagen i Revelstoke!
Riktigt fina bilder; ser att bilresan/bilresorna var underbara. Hur var det med mat i backen? I förra reportaget skrev du om burgaren i Revelstoke - jag upplevde nu i Vail / Beaver Creek att det var mycket massproduktion av bukfylla och att maten i Whistler var snäppet bättre, både i forma av kvalitet men även i form av variation. Behöver inte vara konnässör utan bara en ärlig åsikt
bajenludde
Medlem
Kul att du gillar det! Har tyvärr inte jättemycket att bidra med när det kommer till mat i backen. Vi valde mestadels att käka något lättare under dagen, ofta medhavt, för att sedan käka bättre och på restaurang på kvällen. I Banff tryckte vi ju exempelvis bara varsin bäversvans till lunch, men det såg ut att finnas flera ställen att välja på. I Kicking Horse fanns det bara ett ställe i backen, vilket var en fancy pancy krog som vi inte testade. Det låg några ställen vid foten av liftarna, men ingenting som såg särskilt mycket ut för världen. I Revelstoke har de precis som du nämner burgaren. Det finns ett till ställe, som är en rejäl lunchmatsal, med snabbmat och motsvarande "Dagens". Helt okej och ganska prisvärt, men ingen kulinarisk upplevelse man berättar om för barnbarnen direkt. Mer av typen som du beskriver "bukfylla".Riktigt fina bilder; ser att bilresan/bilresorna var underbara. Hur var det med mat i backen? I förra reportaget skrev du om burgaren i Revelstoke - jag upplevde nu i Vail / Beaver Creek att det var mycket massproduktion av bukfylla och att maten i Whistler var snäppet bättre, både i forma av kvalitet men även i form av variation. Behöver inte vara konnässör utan bara en ärlig åsikt
bajenludde
Medlem
DAG 4: Söndag 21 januari
Den här gången bodde vi faktiskt inte på något hotell i Revelstoke. Säsongaren vi hälsade på delade en hel villa med två andra personer. Det var således inga problem för oss att få plats också. Jag och resesällskapet intog källaren och gjorde den till vårt tillhåll för resten av veckan. Det var spartanskt boende, men perfekt för att både kunna umgås mer med säsongaren samt att spara pengar.
På tal om pengar så var det överlägset största utgiften under denna resa liftkorten. I Banff och Kicking Horse köpte vi dagspass på plats. Dessa kostade 165 respektive 179 CAD ex moms. I Revelstoke hade vi fem skiddagar, men detta liftkort hade vi köpt i förväg online. Och tur var det. Hade vi köpt det i luckan på plats hade fem dagar gått på hela 719 CAD ex moms. Nu kom vi undan med 489 CAD ex moms. Summa summarum: Liftkort i Kanada är DYRT.
Denna skiddag inleddes med dimma, som lättade något lite senare på dagen. Revelstoke var precis så nice som jag mindes det från förra året. Jag hade höga förväntningar på både Banff och Kicking Horse, men i jämförelse med Revelstoke står sig båda ställena slätt. Jag är beredd att gå så långt som att säga att det är klasskillnad. Inte för att Banff och KH är dåligt på något sätt. Utan för att Revelstoke är otroligt bra. Större berg, mer snö, mindre folk, roligare backar, bättre offpist. Listan kan göras lång. Resesällskapet, som ju tidigare inte åkt skidor utanför Europa, var lyrisk. ”Det här är ju överlägset!” löd omdömet redan efter första åket.
Med anledning av dimman höll vi oss till pisterna under denna dag och testade inte någon bowl. Detta sparade vi till senare i veckan. Med anledning av att säsongaren skulle arbeta under kvällen åkte vi faktiskt inte hela vägen tills stängning utan rundade av lite tidigare.
Säsongaren arbetade faktiskt på en restaurang, som pizzabagare. Vi ville inte vara sämre än att testa detta och tog oss därför dit för att käka middag. Restaurangen besöktes även under förra årets resa och hette ”Village Idiot”. Stället är ett riktigt skidåkarhak, där det snarare tittas snett på dig om du INTE har träningskläder på dig än tvärtom. Gemytligt och mycket trevligt. Förra året åt jag poutine här och den fadäsen skulle inte göras om. Vi beställde istället en av säsongarens pizzor, vilken smakade gudomligt.
Där tar vi och rundar av detta inlägg. Nästa inlägg rör andra skiddagen i Revelstoke - med MASSOR av snö…
Den här gången bodde vi faktiskt inte på något hotell i Revelstoke. Säsongaren vi hälsade på delade en hel villa med två andra personer. Det var således inga problem för oss att få plats också. Jag och resesällskapet intog källaren och gjorde den till vårt tillhåll för resten av veckan. Det var spartanskt boende, men perfekt för att både kunna umgås mer med säsongaren samt att spara pengar.
På tal om pengar så var det överlägset största utgiften under denna resa liftkorten. I Banff och Kicking Horse köpte vi dagspass på plats. Dessa kostade 165 respektive 179 CAD ex moms. I Revelstoke hade vi fem skiddagar, men detta liftkort hade vi köpt i förväg online. Och tur var det. Hade vi köpt det i luckan på plats hade fem dagar gått på hela 719 CAD ex moms. Nu kom vi undan med 489 CAD ex moms. Summa summarum: Liftkort i Kanada är DYRT.
Dimmigt på förmiddagen...
...men lite klarare under eftermiddagen.
Denna skiddag inleddes med dimma, som lättade något lite senare på dagen. Revelstoke var precis så nice som jag mindes det från förra året. Jag hade höga förväntningar på både Banff och Kicking Horse, men i jämförelse med Revelstoke står sig båda ställena slätt. Jag är beredd att gå så långt som att säga att det är klasskillnad. Inte för att Banff och KH är dåligt på något sätt. Utan för att Revelstoke är otroligt bra. Större berg, mer snö, mindre folk, roligare backar, bättre offpist. Listan kan göras lång. Resesällskapet, som ju tidigare inte åkt skidor utanför Europa, var lyrisk. ”Det här är ju överlägset!” löd omdömet redan efter första åket.
Med anledning av dimman höll vi oss till pisterna under denna dag och testade inte någon bowl. Detta sparade vi till senare i veckan. Med anledning av att säsongaren skulle arbeta under kvällen åkte vi faktiskt inte hela vägen tills stängning utan rundade av lite tidigare.
Säsongaren arbetade faktiskt på en restaurang, som pizzabagare. Vi ville inte vara sämre än att testa detta och tog oss därför dit för att käka middag. Restaurangen besöktes även under förra årets resa och hette ”Village Idiot”. Stället är ett riktigt skidåkarhak, där det snarare tittas snett på dig om du INTE har träningskläder på dig än tvärtom. Gemytligt och mycket trevligt. Förra året åt jag poutine här och den fadäsen skulle inte göras om. Vi beställde istället en av säsongarens pizzor, vilken smakade gudomligt.
Village Idiot, en stark restaurangrekommendation i Revelstoke!
God kycklingpizza - bakad av säsongaren!
Där tar vi och rundar av detta inlägg. Nästa inlägg rör andra skiddagen i Revelstoke - med MASSOR av snö…