jonatan79
Medlem
Okej, Alaska Airlines är inget lågprisbolag, tack för korrigeringen. Däremot var priset betydligt lägre än Delta och i nivå med lågprisbolaget Spirit när jag kollade, kanske därför jag gjorde det antagandet.
LAS kändes som en ganska liten flygplats. Det gick snabbt att gå ut men desto längre att komma till Uber-upplockningsplatsen i parkeringshuset bredvid, för skyltarna verkade leda oss i någon omväg fram och tillbaka.
”Jag vill se den där pyramiden” sa sonen när vi i vår Uber-taxi var på väg att svänga in till huvudgatan The Strip i Las Vegas. Någon tipsade i Kairo-tråden om Luxor. Så heter även det hotellet här i Las Vegas, och där skulle vi bo. Hotellet har både tornrum i en mer traditionell byggnad och pyramidrum i själva pyramiden. (Bilden är från dagen efter. Sonen tyckte det var kul att man kunde se pyramiden från flygplatsen.)
Lång kö till incheckningen på hotellet, ringlande fram och tillbaka tre gånger innan vi var framme vid en av alla diskarna. Man rekommenderades hellre checka in online, vilket framgick med all tydlighet av skyltar och personal som upprepat upplyste om det till de som köade. Det gick dock inte utan amerikanskt ID-kort, så vi fick köa.
Det var först när vi kom in i hissen och där läste och kände att denna åkte på diagonalen som sonen märkte att vi skulle bo i pyramiden. Han såg glad ut (men trött). Logiskt med fler rum på lägre våningar i en pyramid, men våning 15 var ändå nästan i mitten.
Rummet var stort och helt okej. Priset för rummet var faktiskt väldigt billigt (på juldagen) och inte alls i nivå med de allmänt upptrissade priserna i butikerna i anläggningen. Jag hade läst recensioner och var förberedd på att standarden skulle vara föråldrad, men det störde inte oss.
Sonen var sugen på pizza till middag. På casinovåningen till bredvidliggande hotellet Excalibur hittade vi en sportrestaurang med inte alltför ohemula priser som serverade god men flottig pizza och visade NBA-basket. Sonen ogillade colan som han tyckte smakade dåligt kranvatten. Vi blev väldigt mätta och tog seden dit vi kom och dricksade 20% trots medelmåttig service.
Efter middagen tog vi en promenad längs The Strip. Vi irriterade oss på att det var svårt att hitta ut ur anläggningen. Sonen var inte så imponerad av Las Vegas. Han tyckte allt kändes fejk, att de inte hade några riktiga sevärdheter som inte var tillskapade bara för turisterna, att allt kändes konstigt, att det var för dyrt, och att alla ljud överallt var öronbedövande. Sömnbrist kan ha spelat in i omdömet.
På vägen tillbaka till rummet fick sonen en cola som jag lovat honom. Inga priser i butiken. 65 kronor för dryg halvliter cola.
Sonen sov drygt 12 timmar. En piggare och gladare pojke efter det. Vi övervägde att äta sen frukost på pyramidkaféet på hotellet men varken menyn eller priserna kändes så lockande, även om deras Country Benedict hade varit spännande (biscuit, sausage patty, country gravy, scrambled eggs, hash browns). Sonen har dock fått smak för lounger och vi kände oss nöjda med Las Vegas så vi valde att åka ut till flygplatsen och äta där i stället.
Vi hade lyckats checka in till nästa flyg via Aeromexicos app. I denna fanns inte SAS med som alternativ för bonusprogram (”__NO_ID_DEFINED__”), men våra nummer låg inne sen tidigare, så genom att inte spara några ändringar verkade dessa ligga kvar. Omvänt gick det inte heller att lägga in bokningen med Aeromexico i SAS-appen.
Väl på flygplatsen försökte vi vid incheckningsdisken få fysiska boardingkort som komplement till våra digitala, men den första handläggaren snäste bara upprepat åt oss att incheckning inte hade påbörjats innan vi ens hann förklara vad vi ville. Efter att han gått därifrån kunde vi dock få hjälp av nästa som bekräftade att vi senare skulle kunna få boardingkort på papper innanför säkerhetskontrollen.
The Club at LAS var liksom själva terminal 3 som den låg i lite mindre och enklare. Matutbudet var begränsat men deras sliders var goda. Dryck fick man genom att fråga i baren. Medelmåttiga tépåsar från Rituals.
1,5 timme före avfärd blev vi och flera andra uppropade över högtalaren för att de ville kolla våra passuppgifter vid vår gate, även om jag redan lagt in dessa online. Vi kom först fram men Aeromexicos datasystem hade hängt sig på nåt sätt, så bara att handlägga mig och sonen tog nästan en halvtimme. De påstod att jag och sonen hade ”different reservations” av någon anledning.
När det till slut gick igenom fick vi utskrivna boardingkort men utan EB-nummer, trots att dessa som sagt låg inne enligt Aeromexicos app. Boardingkorten fick därför göras om, vilket turligt gick snabbare. Hon hade aldrig hört talas om SAS så jag fick bokstavera att det ska stå SK i första fältet och sen EBD och numret i det andra, då accepterade systemet detta. Numret skrevs ut på lilla delen.
Jag fick en stund senare en appnotis att ”We have completed our aircraft sanitization proccess [sic] and will begin boarding...” men det dröjde en stund innan boarding faktiskt kom igång.
Vid boarding behövde man intressant nog inte scanna eller visa boardingkort alls, i stället användes ansiktsigenkänning. Det funkade för mig men inte för sonen. Kamerorna verkade ganska dåliga, åtminstone var det en väldigt suddig bild på den lilla skärmen. När sonens inte funkade ville de se boardingkortet i stället. Jag förkom dem snabbt: ”Please don’t rip it” fick jag säga till två olika handläggare när de var nära att göra det. Ganska rörig process. Till slut fick vi i alla fall med oss våra oavrivna boardingkort med EB-nummer och kunde gå på planet.
LAS kändes som en ganska liten flygplats. Det gick snabbt att gå ut men desto längre att komma till Uber-upplockningsplatsen i parkeringshuset bredvid, för skyltarna verkade leda oss i någon omväg fram och tillbaka.
”Jag vill se den där pyramiden” sa sonen när vi i vår Uber-taxi var på väg att svänga in till huvudgatan The Strip i Las Vegas. Någon tipsade i Kairo-tråden om Luxor. Så heter även det hotellet här i Las Vegas, och där skulle vi bo. Hotellet har både tornrum i en mer traditionell byggnad och pyramidrum i själva pyramiden. (Bilden är från dagen efter. Sonen tyckte det var kul att man kunde se pyramiden från flygplatsen.)
Lång kö till incheckningen på hotellet, ringlande fram och tillbaka tre gånger innan vi var framme vid en av alla diskarna. Man rekommenderades hellre checka in online, vilket framgick med all tydlighet av skyltar och personal som upprepat upplyste om det till de som köade. Det gick dock inte utan amerikanskt ID-kort, så vi fick köa.
Det var först när vi kom in i hissen och där läste och kände att denna åkte på diagonalen som sonen märkte att vi skulle bo i pyramiden. Han såg glad ut (men trött). Logiskt med fler rum på lägre våningar i en pyramid, men våning 15 var ändå nästan i mitten.
Rummet var stort och helt okej. Priset för rummet var faktiskt väldigt billigt (på juldagen) och inte alls i nivå med de allmänt upptrissade priserna i butikerna i anläggningen. Jag hade läst recensioner och var förberedd på att standarden skulle vara föråldrad, men det störde inte oss.
Sonen var sugen på pizza till middag. På casinovåningen till bredvidliggande hotellet Excalibur hittade vi en sportrestaurang med inte alltför ohemula priser som serverade god men flottig pizza och visade NBA-basket. Sonen ogillade colan som han tyckte smakade dåligt kranvatten. Vi blev väldigt mätta och tog seden dit vi kom och dricksade 20% trots medelmåttig service.
Efter middagen tog vi en promenad längs The Strip. Vi irriterade oss på att det var svårt att hitta ut ur anläggningen. Sonen var inte så imponerad av Las Vegas. Han tyckte allt kändes fejk, att de inte hade några riktiga sevärdheter som inte var tillskapade bara för turisterna, att allt kändes konstigt, att det var för dyrt, och att alla ljud överallt var öronbedövande. Sömnbrist kan ha spelat in i omdömet.
På vägen tillbaka till rummet fick sonen en cola som jag lovat honom. Inga priser i butiken. 65 kronor för dryg halvliter cola.
Sonen sov drygt 12 timmar. En piggare och gladare pojke efter det. Vi övervägde att äta sen frukost på pyramidkaféet på hotellet men varken menyn eller priserna kändes så lockande, även om deras Country Benedict hade varit spännande (biscuit, sausage patty, country gravy, scrambled eggs, hash browns). Sonen har dock fått smak för lounger och vi kände oss nöjda med Las Vegas så vi valde att åka ut till flygplatsen och äta där i stället.
Vi hade lyckats checka in till nästa flyg via Aeromexicos app. I denna fanns inte SAS med som alternativ för bonusprogram (”__NO_ID_DEFINED__”), men våra nummer låg inne sen tidigare, så genom att inte spara några ändringar verkade dessa ligga kvar. Omvänt gick det inte heller att lägga in bokningen med Aeromexico i SAS-appen.
Väl på flygplatsen försökte vi vid incheckningsdisken få fysiska boardingkort som komplement till våra digitala, men den första handläggaren snäste bara upprepat åt oss att incheckning inte hade påbörjats innan vi ens hann förklara vad vi ville. Efter att han gått därifrån kunde vi dock få hjälp av nästa som bekräftade att vi senare skulle kunna få boardingkort på papper innanför säkerhetskontrollen.
The Club at LAS var liksom själva terminal 3 som den låg i lite mindre och enklare. Matutbudet var begränsat men deras sliders var goda. Dryck fick man genom att fråga i baren. Medelmåttiga tépåsar från Rituals.
1,5 timme före avfärd blev vi och flera andra uppropade över högtalaren för att de ville kolla våra passuppgifter vid vår gate, även om jag redan lagt in dessa online. Vi kom först fram men Aeromexicos datasystem hade hängt sig på nåt sätt, så bara att handlägga mig och sonen tog nästan en halvtimme. De påstod att jag och sonen hade ”different reservations” av någon anledning.
När det till slut gick igenom fick vi utskrivna boardingkort men utan EB-nummer, trots att dessa som sagt låg inne enligt Aeromexicos app. Boardingkorten fick därför göras om, vilket turligt gick snabbare. Hon hade aldrig hört talas om SAS så jag fick bokstavera att det ska stå SK i första fältet och sen EBD och numret i det andra, då accepterade systemet detta. Numret skrevs ut på lilla delen.
Jag fick en stund senare en appnotis att ”We have completed our aircraft sanitization proccess [sic] and will begin boarding...” men det dröjde en stund innan boarding faktiskt kom igång.
Vid boarding behövde man intressant nog inte scanna eller visa boardingkort alls, i stället användes ansiktsigenkänning. Det funkade för mig men inte för sonen. Kamerorna verkade ganska dåliga, åtminstone var det en väldigt suddig bild på den lilla skärmen. När sonens inte funkade ville de se boardingkortet i stället. Jag förkom dem snabbt: ”Please don’t rip it” fick jag säga till två olika handläggare när de var nära att göra det. Ganska rörig process. Till slut fick vi i alla fall med oss våra oavrivna boardingkort med EB-nummer och kunde gå på planet.
Last edited:
