jonatan79
Medlem
Kina, men ett annat Kina. Från den Demokratiska Folkrepubliken till den demokratiska Republiken, det som brukar kallas Taiwan. Allt kändes genast friare. Kineserna verkade mer avslappnade. Jag återaktiverade Privat reläservice på min telefon.
För att ta oss ut ur ankomstterminalen på TPE fick vi först passera en kontrollstation att vi inte hade med oss djur eller växter. Trevlig personal, effektiv kontroll. Upp med väskor på bandet, det räckte.
Visa-exempt, ja så var det. Smidig immigration, bara lång kö. Bara tumavtryck här, inte alla fingrar som i Fastlandskina. Mindre buttra handläggare än i Vietnam och Kina. Smidigt ut genom tullen.
Vi hade bokat ett hotell mitt inne i huvudstaden Taipei. Taxi skulle ta ca 45 minuter, snabbtåget MRT en timme inklusive liten promenad till hotellet. Vi valde tåget, för en promenad kunde vi behöva.
Inte helt enkelt att förstå hur man köpte biljetter, men Ezfly hette tydligen biljettförsäljningen till MRT-tåget som tog kreditkort. Mer logiskt namn i motsatt riktning förstås. Biljetten var en lila plastpollett.
1,3 km att gå från tågstationen till hotellet, men vi insåg först nu att det regnade. Fick bli taxi sista biten. DiDi verkade finnas här (via DiDi-appen, men inte via Alipay-appen) men inte som i Fastlandskina delvis på engelska utan bara på kinesiska, så det gick inte att ange namnet på vårt hotell med latinska bokstäver. Fick bli Uber för motsvarande 50 kr.
I väntan på taxin noterade vi en liten telefonytt med mynttelefon via stationen. Det var första (och kanske sista?) gången sonen såg en sådan. Tiderna förändras. Kul att den på något sätt var uppdaterad med Wi-Fi.
Art’otel Xiamending Taipei. Ett fristående men charmigt litet hotell mitt i smeten i Xiamending, på gångavstånd från den stora nattmarknaden. Tack A och A för tipset om området. Väldigt anspråkslös entré. Hotellet ligger på en av våningarna av huset som i övrigt verkar inrymma bostäder.
Vi noterade i entrén till byggnaden att taiwanesiska brev tydligen har en standardiserad höjd, vilket kan vara praktiskt. Inga brevtjuvar här tydligen, och entrédörren verkade vara öppen dygnet runt.
Nån hotellrecensent på nätet misstyckte till straffavgift för förlorat nyckelkort på 300 $. Den taiwanesiska dollarn är dock ganska billig, så ca 100 kr lät ändå inte så orimligt. Dock många varningar om detta och annat liknande på formuläret man ombeddes fylla i före ankomst. Hotellet vill förstås undvika dåliga omdömen från gäster som inte tar seden dit de kommer. Nyckelkorten hade följaktligen en viss patina, lite charmigt på sitt sätt.
Jag tyckte personalen var trevlig och hjälpsam. Vi erbjöds att tvätta men då behövde vi betala detta kontant. Vi tackade ja och bröt min ambition om kontantfri resa. Funktionsdugligt rum, ingen häftig utsikt denna gång för det var fönsterlöst. Det är kul med kontraster.
Vi gav oss ut på stan trots regnet med lånade paraplyer. Första anhalt blev en uttagsautomat, till tvätten och allt spännande på nattmarknaden. Sonen gillade att strosa runt för det fanns mycket att titta på.
Vi chansade och gick in i Don Don Donki som visade sig vara en färgglad och avsiktligt plottrig japansk butik i flera våningar med allt möjligt från matvaror till krimskrams. Sonen hittade någon ovanlig japansk Pokémon-grej som fick bli hans julklapp. För mig som tyckte Pokémon var svårbegripliga innan så blev det ännu mer obegripligt vad vi faktiskt köpte när kartongen bara var på japanska, men han verkade väldigt nöjd.
Vi började bli hungriga men det fanns för mycket att välja på. Till slut fastnade jag för en för omgivningen ovanligt anspråkslös nudelförsäljare som verkade bland det mest populära bland taiwaneserna, som trängdes för att beställa och äta dessa ståendes framför butiken. När vi hade ätit upp och lämnade såg vi att kön hade växt och gick långt ner längs gågatan utanför. Det var väldigt gott, och även sonen gillade sin, tills han insåg att den innehöll bläckfisk. När jag googlade senare visade det sig snarare vara gristarm än bläckfisk, men det valde jag att inte berätta för honom.
På väg tillbaka till hotellet ville sonen prova friterad mjölk. Det var små friterade bollar av något mjukt, fluffigt och ganska smaklöst på grillspett. Han gillade det.
Jag avslutade med en kopp isté från Wootea (World Of Outstanding Tea). Jag såg senare att de även erbjöd olika sorters Cheese Tea, vilket lät läskigt men samtidigt spännande. Jag valde nu i stället Wootea Mellow Black Creamer Tea. Det serverades med sugrör och passade bra som en gomrensare, vilket ostté kanske inte hade gjort. Vi var nöjda för kvällen.
Julaftonsmorgon. God jul! Sonen fick sin Pokémon-present. Som tur är gillar han inte överraskningar. Därefter iväg mot flygplatsen. Duggregn i Taipei. Högre prisnivå här, 500 kr för taxi till flygplatsen. Vi valde taxi till tågstationen och snabbtåg därifrån. Vi såg en person med tomteluva, annars märkte vi ingen julstämning i stan alls.
Sonen sammanfattade Taipei med att han gillade nattmarknaden som han tyckte var häftig med alla lysande skyltar och konstiga saker till försäljning. Hotellet tyckte han var sämre, framförallt avseende prisvärdhet. För mig var detta första gången i Taiwan. Mitt korta intryck blev kanske inte representativt med det kändes som att bortom den färgglada blinkande ytan fanns en annan mer återhållsam sida, där man behåller sånt som funkar i stället för att byta ut det bara för att det är gammalt, till skillnad från Fastlandskina med sin utvecklingsiver där inte mycket gammalt har ansetts värt att bevara.
För att ta oss ut ur ankomstterminalen på TPE fick vi först passera en kontrollstation att vi inte hade med oss djur eller växter. Trevlig personal, effektiv kontroll. Upp med väskor på bandet, det räckte.
Visa-exempt, ja så var det. Smidig immigration, bara lång kö. Bara tumavtryck här, inte alla fingrar som i Fastlandskina. Mindre buttra handläggare än i Vietnam och Kina. Smidigt ut genom tullen.
Vi hade bokat ett hotell mitt inne i huvudstaden Taipei. Taxi skulle ta ca 45 minuter, snabbtåget MRT en timme inklusive liten promenad till hotellet. Vi valde tåget, för en promenad kunde vi behöva.
Inte helt enkelt att förstå hur man köpte biljetter, men Ezfly hette tydligen biljettförsäljningen till MRT-tåget som tog kreditkort. Mer logiskt namn i motsatt riktning förstås. Biljetten var en lila plastpollett.
1,3 km att gå från tågstationen till hotellet, men vi insåg först nu att det regnade. Fick bli taxi sista biten. DiDi verkade finnas här (via DiDi-appen, men inte via Alipay-appen) men inte som i Fastlandskina delvis på engelska utan bara på kinesiska, så det gick inte att ange namnet på vårt hotell med latinska bokstäver. Fick bli Uber för motsvarande 50 kr.
I väntan på taxin noterade vi en liten telefonytt med mynttelefon via stationen. Det var första (och kanske sista?) gången sonen såg en sådan. Tiderna förändras. Kul att den på något sätt var uppdaterad med Wi-Fi.
Art’otel Xiamending Taipei. Ett fristående men charmigt litet hotell mitt i smeten i Xiamending, på gångavstånd från den stora nattmarknaden. Tack A och A för tipset om området. Väldigt anspråkslös entré. Hotellet ligger på en av våningarna av huset som i övrigt verkar inrymma bostäder.
Vi noterade i entrén till byggnaden att taiwanesiska brev tydligen har en standardiserad höjd, vilket kan vara praktiskt. Inga brevtjuvar här tydligen, och entrédörren verkade vara öppen dygnet runt.
Nån hotellrecensent på nätet misstyckte till straffavgift för förlorat nyckelkort på 300 $. Den taiwanesiska dollarn är dock ganska billig, så ca 100 kr lät ändå inte så orimligt. Dock många varningar om detta och annat liknande på formuläret man ombeddes fylla i före ankomst. Hotellet vill förstås undvika dåliga omdömen från gäster som inte tar seden dit de kommer. Nyckelkorten hade följaktligen en viss patina, lite charmigt på sitt sätt.
Jag tyckte personalen var trevlig och hjälpsam. Vi erbjöds att tvätta men då behövde vi betala detta kontant. Vi tackade ja och bröt min ambition om kontantfri resa. Funktionsdugligt rum, ingen häftig utsikt denna gång för det var fönsterlöst. Det är kul med kontraster.
Vi gav oss ut på stan trots regnet med lånade paraplyer. Första anhalt blev en uttagsautomat, till tvätten och allt spännande på nattmarknaden. Sonen gillade att strosa runt för det fanns mycket att titta på.
Vi chansade och gick in i Don Don Donki som visade sig vara en färgglad och avsiktligt plottrig japansk butik i flera våningar med allt möjligt från matvaror till krimskrams. Sonen hittade någon ovanlig japansk Pokémon-grej som fick bli hans julklapp. För mig som tyckte Pokémon var svårbegripliga innan så blev det ännu mer obegripligt vad vi faktiskt köpte när kartongen bara var på japanska, men han verkade väldigt nöjd.
Vi började bli hungriga men det fanns för mycket att välja på. Till slut fastnade jag för en för omgivningen ovanligt anspråkslös nudelförsäljare som verkade bland det mest populära bland taiwaneserna, som trängdes för att beställa och äta dessa ståendes framför butiken. När vi hade ätit upp och lämnade såg vi att kön hade växt och gick långt ner längs gågatan utanför. Det var väldigt gott, och även sonen gillade sin, tills han insåg att den innehöll bläckfisk. När jag googlade senare visade det sig snarare vara gristarm än bläckfisk, men det valde jag att inte berätta för honom.
På väg tillbaka till hotellet ville sonen prova friterad mjölk. Det var små friterade bollar av något mjukt, fluffigt och ganska smaklöst på grillspett. Han gillade det.
Jag avslutade med en kopp isté från Wootea (World Of Outstanding Tea). Jag såg senare att de även erbjöd olika sorters Cheese Tea, vilket lät läskigt men samtidigt spännande. Jag valde nu i stället Wootea Mellow Black Creamer Tea. Det serverades med sugrör och passade bra som en gomrensare, vilket ostté kanske inte hade gjort. Vi var nöjda för kvällen.
Julaftonsmorgon. God jul! Sonen fick sin Pokémon-present. Som tur är gillar han inte överraskningar. Därefter iväg mot flygplatsen. Duggregn i Taipei. Högre prisnivå här, 500 kr för taxi till flygplatsen. Vi valde taxi till tågstationen och snabbtåg därifrån. Vi såg en person med tomteluva, annars märkte vi ingen julstämning i stan alls.
Sonen sammanfattade Taipei med att han gillade nattmarknaden som han tyckte var häftig med alla lysande skyltar och konstiga saker till försäljning. Hotellet tyckte han var sämre, framförallt avseende prisvärdhet. För mig var detta första gången i Taiwan. Mitt korta intryck blev kanske inte representativt med det kändes som att bortom den färgglada blinkande ytan fanns en annan mer återhållsam sida, där man behåller sånt som funkar i stället för att byta ut det bara för att det är gammalt, till skillnad från Fastlandskina med sin utvecklingsiver där inte mycket gammalt har ansetts värt att bevara.
