Miljonresa med 13-åring

[jonatan79]

Med ett litet extraskutt landade vi i ett mulet och blåsigt Miami. Förvisso skulle det vara 23–25 grader även nattetid men prognosen varnade för regn. Något annat än sol fanns inte i vår idealiserade bild av Miami. December till maj borde vara bästa tiden på året att besöka staden läste jag, då det är mindre stekande varmt men oftast soligt och regnfritt.

Immigration på MIA var uppdelad i två halvor, den vänstra för amerikanska medborgare och den högra för övriga. Det fanns dock en lite diskret skyltad MPC-kö i den vänstra delen, bredvid kön för diplomater och kabinpersonal. Det var något enstaka sällskap före oss i MPC-kön, medan den vanliga kön i den högra halvan ringlade sig många rader lång. Vi väntade bara någon minut innan det var vår tur och efter några snabba frågor var vi välkomna in i USA igen.

Vi valde nu Lyft i stället för Uber från flygplatsen. Jag hade fått en kupong på 15 USD för att jag länkade ihop Lyft med mitt nyskapade konto på Alaska Airlines, så resan blev billig, bara 10 USD. Vår chaufför pratade nästan bara spanska.

Vi åkte förbi många stora kryssningsfartyg på väg ut mot Miami Beach, varav ett från samma koncern som flygbolaget vi skulle flyga med efterföljande dag, Virgin. Den lilla polisbåten som körde runt bland dem var inte riktigt lika häftig som i Miami Vice.

En regnskur mötte oss när vi precis kom över på ön/staden Miami Beach. Jag kunde inte minnas att det någonsin regnade i teveserien.

Hotellet Moxy Miami South Beach låg mitt i smeten i området South Beach, ett par gator från stranden. Prisnivån på hotell i området var därför hög, men jag kunde boka med bonuspoäng från Marriott. Som på andra Moxy-hotell var inredningen färgglad och eklektisk.

Efter incheckning var det middagsdags. Vi tog en promenad runt området och en snabb sväng ner till stranden för att titta på den.

Vi fick förbi flera restauranger som kämpade med att anpassa dig till de plötsliga regnskvättarna och fick duka fram och undan på borden på uteserveringarna. Jag fastnade för en kubansk restaurang, Esquina Cubana, med ledigt bord utomhus men under tak, och fick förklara för sonen om det stora kubanska inflytandet i Miami.

Jag valde lechón asado con arroz moro y yuca. Det var en god och intressant rätt med saftigt fläskkött, rökigt ris blandat med svarta bönor och saftig yucarot med lök. Sonen var sugen på hamburgare och det fanns också, så båda blev nöjda.

 

[jonatan79]

Efter en ihärdigt regnig natt blev det ett tillfälligt uppehåll på morgonen, men fortfarande blåsigt. Vi begav oss ut för att äta frukost. På vägen tittade vi på art deco-husen från 1930-talet.

Sorry sir, we only have green tea. Om sonen inte varit vrålhungrig hade jag trots att vi redan satt oss och beställt vår frukost valt att gå därifrån. Nu satt vi i stället kvar under tak på restaurangen The Beach på Ocean Drive. Jag måste ha sett väldigt besviken ut för servitrisen sken som en sol och såg lättad ut när hon en stund senare kom tillbaka och hade hittat några påsar English Breakfast. Det var inte den godaste tékopp jag druckit, men den var efterlängtad.

Liksom vid middagen innehöll notan ett 20%-igt påslag för service charge. En fördel med detta framför frivillig dricks är som jag förstår det att beloppet delas av all personal. En nackdel är att incitamentfunktionen med dricks försvinner. Till skillnad från vid middagen kom dock nu frågan på betalterminalen om dricks utöver denna service charge. Jag var så nöjd med att ha fått påtår av mitt té att jag faktiskt gjorde så.

Med mätta magar efter vår rejäla frukost var vi därefter redo att trotsa det tilltagande regnet och fly tillbaka till hotellet. En man på gatan gav oss en spontan och rejäl applåd när vi gick förbi. Min snälltolkning var att han var imponerad av att vi med våra skaljackor måste varit de enda på hela Miami Beach med adekvata regnkläder. Sonens tolkning var att han antagligen var hög på cannabis.

Efter att ha smält frukosten gav vi oss trots duggregnet ut på en cykeltur med hotellets lånecyklar norrut längs Miami Beach. Första knappa kilometern var det cykelväg längs Ocean Drive, förbi de typiska äldre husen med pastellfärger.

Därefter kunde man cykla på strandpromenaden, och ner mot vattnet se de för Miami Beach karaktäristiska och färgglada strandvaktstornen.

En fördel med det sämre vädret var att det knappt var någon annan ute, så det var väldigt lätt att ta sig fram. Strandstolsuthyrarna hade dock dåliga affärer denna dag i blåsten och regnet.

Längre norrut vid Mid-Beach fanns mer av vad som såg ut som större lägenhetskomplex.

När vi nästan var framme vid området North Beach fick vi vända om för att hinna tillbaka till vår sena utcheckning kl 13. Det var motvind på vägen tillbaka och en del klagomål om trötta ben men det gick bra ändå. 17 km cyklande blev det. Nu kunde vi med bättre samvete slappa i loungen inför kvällens flyg.

 

[jonatan79]

Lyft tillbaka till flygplatsen. Ca två tredjedelar av priset jämfört med Uber, och helt likvärdigt, bara rosa i stället för svart. Även med Uber hade det dock varit billigare än i Monterrey för likvärdig tid och sträcka, vilket var ganska oväntat, särskilt med tanke på att bilarna i Miami var stora och nya men i Monterrey små och slitna.

Incheckning till Virgin via Sky Priority. Två köer där, men sällskapet bredvid skulle tydligen checka in 44 kollin, så vi valde den andra kön. Vi hade inte lyckats checka in online och nu fick vi en förklaring till varför. I mitt pass står flera förnamn, och mitt tilltalsnamn är ju opraktiskt nog inte det första av dessa. Kanske skulle detta även orsaka problem vid säkerhetskontrollen varnade handläggaren. Vi fick boardingkort med en del av våra EB-nummer på denna stora delen. En del bara, inte ens den sista delen utan fyra siffror i mitten (två siffror från slutet), av någon anledning. Det gick inte att påverka, systemet var så. Vi kunde dock få tillåtelse att fotografera hennes skärm som bevis på att hela numret faktiskt låg inne i systemet.

21–25 min kö stod det att det var till säkerhetskontrollen vid Checkpoint 9, men vi frågade och med Sky Priority fick vi gå till prioritetskön, där det förutom oss nästan bara var sällskap med rullstolar och barnvagnar. Nu blev det bara någon minuts köande i stället. En butter TSA-personal granskade pass med lupp. Skorna av, stora powerbanks ur väskan, små kunde vara kvar, lite luddigt var gränsen mellan dessa låg.

Dagens långa köande kom i stället därefter. Den närmaste loungen var Turkish Airlines lounge, som egentligen var för Star Alliance men som vi hade kunnat komma in i ändå via Priority Pass, om den inte varit full. Man skulle tydligen ha förbokat plats där. Kom tillbaka om tre timmar, då kan det finnas plats, blev rådet. Kanske var det fler än vi som åkte extra tidigt till flygplatsen denna regniga dag. Någon annan Priority Pass-lounge fanns inte heller i denna terminal (H–J).

Något längre bort Delta Sky Club. Nej, med SkyTeam Elite Plus kommer ni inte här, fick vi som svar när vi frågade. Nähä. Men jag läste på och det verkade inte stämma, den ökade restriktiviteten till Delta-lounger verkade inte gälla oss som skulle flyga utrikes med SkyTeam-flyg eftersom vårt bonusprogram var något annat än Delta. Vi gick tillbaka och ifrågasatte och fick det lite diffusa svaret att det kanske kunde stämma. Vi kunde ställa oss i kön så skulle de kolla på det när det blev vår tur.

Det var nämligen kö. Långsam sådan. Det fanns även snabbfil för prioriterade Delta-kunder som tidvis var längre än den vanliga kön. Två stora skyltar förklarade en del av (men inte alla) förutsättningarna för att stå i respektive kö. Det släpptes på från båda köerna med någon oklar struktur. Efter en stunds köande kom vi fram till en skylt, där det framgick att loungetillgång verkade ges även med Amex Platinum, men detta visade sig senare bara gälla för flyg med Delta. SAS saknades på tavlan. Funderade på om det skulle räknas som vandalisering om vi skulle skriva dit det för hand.

Efter ca en halvtimmes köande blev vi till slut insläppta till Delta Sky Club via SkyTeam Elite Plus. Förutom de krångliga inträdesreglerna tyckte vi att det fanns fler förbättringsområden. Det var ganska trångt, och svårt att rymmas med handbagaget bredvid sin fåtölj utan att det blev trampat på av förbipasserande. Disk stod kvar länge innan det blev undanplockat. Personal gick omkring med tystgående gådammsugare, men det verkade inte bli så mycket renare av det, dammsugaren verkade dålig på att plocka upp matrester både ur heltäckningsmattan och stengolvet. Luftkonditionering som blåste kalluft från taket gjorde att man småfrös och att fler än vi tog på sig jackor eller tjocktröjor. Att nå den bakre raden i salladsbuffén krävde att man både var kort och hade väldigt långa armar, vilket ju är en ovanlig kombination.

På den positiva sidan var maten god och det fanns ett gott utbud av såväl varmrätter som sallad. Sonen hittade deras chocolate chip cookies som var så där mjuka och saftiga i mitten som färska sådana ska vara.

Jag uppskattade särskilt att de förutom en stor behållare med osötat isté även hade finare tépåsar från Harney & Sons med tre (eller två, när jag druckit upp alla Earl Grey) bra alternativ för svart té, och av någon anledning hela tre olika sorters sötningsmedel.

Hur packar man för en miljonresa? En multiadapter för strömförsörjning utanför Kontinentaleuropa rekommenderas. Powerbanks var praktiskt om man inte alltid ville leta eluttag. En liten liten fickkniv hade varit bättre att lämna hemma. Gällande kläder användes förstås en del mer än andra. T-shirts i ylle och ett par vardera av tunna men propra lång- respektive kortbyxor i oskrynklande snabbtorkande funktionsmaterial var en praktisk bas. En skaljacka tog liksom dessa lite plats och funkade i de flesta temperaturer. En del plagg användes dock mer sällan, men var tacksamma när de väl behövdes. Långkalsonger var bra i ett vintrigt Bukarest och lite mer oväntat i flygplatslounge i Miami.

 

[GunnR]

Efter en ihärdigt regnig natt blev det ett tillfälligt uppehåll på morgonen, men fortfarande blåsigt. Vi begav oss ut för att äta frukost. På vägen tittade vi på art deco-husen från 1930-talet.

Sorry sir, we only have green tea. Om sonen inte varit vrålhungrig hade jag trots att vi redan satt oss och beställt vår frukost valt att gå därifrån. Nu satt vi i stället kvar under tak på restaurangen The Beach på Ocean Drive. Jag måste ha sett väldigt besviken ut för servitrisen sken som en sol och såg lättad ut när hon en stund senare kom tillbaka och hade hittat några påsar English Breakfast. Det var inte den godaste tékopp jag druckit, men den var efterlängtad.

Liksom vid middagen innehöll notan ett 20%-igt påslag för service charge. En fördel med detta framför frivillig dricks är som jag förstår det att beloppet delas av all personal. En nackdel är att incitamentfunktionen med dricks försvinner. Till skillnad från vid middagen kom dock nu frågan på betalterminalen om dricks utöver denna service charge. Jag var så nöjd med att ha fått påtår av mitt té att jag faktiskt gjorde så.

Med mätta magar efter vår rejäla frukost var vi därefter redo att trotsa det tilltagande regnet och fly tillbaka till hotellet. En man på gatan gav oss en spontan och rejäl applåd när vi gick förbi. Min snälltolkning var att han var imponerad av att vi med våra skaljackor måste varit de enda på hela Miami Beach med adekvata regnkläder. Sonens tolkning var att han antagligen var hög på cannabis.

Efter att ha smält frukosten gav vi oss trots duggregnet ut på en cykeltur med hotellets lånecyklar norrut längs Miami Beach. Första knappa kilometern var det cykelväg längs Ocean Drive, förbi de typiska äldre husen med pastellfärger.

Därefter kunde man cykla på strandpromenaden, och ner mot vattnet se de för Miami Beach karaktäristiska och färgglada strandvaktstornen.

En fördel med det sämre vädret var att det knappt var någon annan ute, så det var väldigt lätt att ta sig fram. Strandstolsuthyrarna hade dock dåliga affärer denna dag i blåsten och regnet.

Längre norrut vid Mid-Beach fanns mer av vad som såg ut som större lägenhetskomplex.

När vi nästan var framme vid området North Beach fick vi vända om för att hinna tillbaka till vår sena utcheckning kl 13. Det var motvind på vägen tillbaka och en del klagomål om trötta ben men det gick bra ändå. 17 km cyklande blev det. Nu kunde vi med bättre samvete slappa i loungen inför kvällens flyg.

inspirerande, har aldrig varit i Miami men nu känns det lockande. varför inte kombinerat med en kryssning.

 

[Resenären]

var inte den godaste tékopp jag druckit, men den var efterlängtad.

När jag senast var i USA med familjen hade vi egen doppvärmare (avsedd för 110 V) och tepåsar av olika sort, för att kunna äta egen frukost på hotellet.
Lite juice och mjölk fick oftast plats i drinkkylen.

 

[jonatan79]

MIA–LHR i ekonomiklass med Virgin Atlantic, eller Vera, som det i stället stod i flygplanstidningen och på informationssystemet. Flygplanet var en A330 med stolar 2+4+2 i ekonomidelen av kabinen. Vi hamnade på 43F och 43G d.v.s. i mittensektionen med ena platsen mot gången.

Kvinnan bakom mig klagade innan avfärd på att sitsen på hennes stol tydligen inte satt fast, så flygvärdinnan erbjöd henne byte till en av endast två lediga platser.

En annan flygvärdinna pratade strax därefter med en passagerare några rader framför oss om något annat fel på dennes plats, och hämtade tejp för att laga något, because there’s no time to get a techician now. Några sekunder senare hördes ljuden av kraftig silvertejp som rullades ut och tejpades. Don’t worry, it will be fine, fick passageraren i fråga höra.

Våra stolar verkade hela, men däremot var informationssystemet på åtminstone min plats halvtrasigt. Oftast registrerades klickningar på pekskärmen inte alls, men ibland funkade det om man tryckte så hårt att personen framför troligen kände det i nacken, men då hamnade klicket 1,5 cm till vänster om fingret, vilket gjorde att fel alternativ valdes. Systemet gick dock att styra via fjärrkontrollen, fram tills dess att det verkade ha hängt sig och oförändrat visade 1:42 kvar till landning under sista delen av resan.

Problemet med flygplansstolarna fick mig att titta lite närmare på dessas konstruktion. Jag kunde konstatera att ryggstöden trots att de var hårda och obekväma av någon anledning var extra tjocka (uppskattningsvis ca 20 cm, även utan något alls i den osmart placerade flygplansfickan) precis vid den nedre delen av ländryggen, där personen bakom har sina knän, vilket gjorde att det blev dåligt benutrymme för kortbenta och obefintligt eller mindre än så för långbenta. Oklart varför man konstruerat stolarna så, för just där är ju den främsta flaskhalsen utrymmesmässigt.

Den huvudvärksinducerande doften av flygbränsle hängde kvar i kabinen medan vi blev stående och även en stund efter att vi lyft. Möjligen skulle en god kopp té kunna ge mig ett bättre intryck av flygbolaget. För om någon så borde väl detta brittiska flygbolag servera ordentligt té?

We have full bar service, sa flygvärdinnan och försökte pracka på passagerarna bredvid oss alhohol av olika slag trots att de var måttligt intresserade. Jag valde en kopp svart té med mjölk, som förvisso var mörkt och smakfullt men verkade ha bryggts lite väl länge.

Strax därefter, när man nästan somnat, matservering. Kyckling och ris eller pasta med pesto. Kycklingrätten var saftig och smakrik. Lite obalanserat serverades en väldigt liten colaflaska och en väldigt stor efterrätt. Jag måste dock erkänna att kakan om än väl söt var väldigt god. Nackdelen med denna sockerchock var förstås att det sista unset av trötthet försvann. Jag avundades sonen som somnat strax efter att vi lyft.

Jag lyckades under den drygt 8 timmar långa flygningen faktiskt sova korta stunder. Sonen sov i stort sett oavbrutet fram till frukostserveringen en dryg timme innan landning, som man poängterade var jordnötsfri. Mitt frukostté var godare.

Wi-Fi fanns i olika paket att köpa, men verkade funka dåligt. Vi noterade att det tydligen även fanns Ethernet-uppkoppling, men det skulle nog inte funka så mycket bättre.

 

[jonatan79]

Smidig immigration till Storbritannien på Heathrow, nästan ingen kö. Scanna passet och ansiktsigenkänning.

Varken jag eller sonen hade bra koll på London. Vi hade inte förberett så mycket men köpte spontant biljett till Heathrow Express, men hamnade tydligen på Elizabeth line, oklart för oss om det var samma sak, men båda var lila till färgen och vi kom igenom spärrarna med våra biljetter.

På tåget in mot London funderade vi på vad vi skulle göra i staden egentligen. Vi googlade oss till butiken The Brotherhood Games som sålde Pokémonsaker, vilket ju passade sonen, så vi bestämde oss för att åka dit. Därför gick vi av vid Bond Street och bytte till tunnelbanan. Keep left, välskyltat, vi försökte lära oss. Men i rulltrappan stod engelsmännen till höger av någon anledning. Skruttig tunnelbana med små tunnelbanetåg och lågt i tak tyckte sonen. Vi gick av vid Bermondsey.

Sonen var inte så imponerad av de gamla byggnaderna med mossa på taket, han tyckte de borde ha rivas och ersättas med moderna hus.

Vi hittade fram till Pokémonbutiken och sonen övertalade mig att få köpa en orimligt dyr sådan låda, men han förtjänade en försenad julklapp och en belöning nu mot slutet av vårt äventyr. Han blev väldigt glad.

Vi passade även på att äta enklare lunch i spelbutiken och min första tékopp i Storbritannien blev inte så konservativ.

Efter denna utflykt i ett oturistigt brittiskt bostadsområde promenerade vi vidare mot något betydligt mer turistigt. Solglimtar visade sig. Från ett regnigt Miami till ett småsoligt London, det kändes bakvänt.

Vi promenerade över The Tower Bridge. Gamla skruttsaker överallt, tyckte sonen. Vi läste på en skylt om The Cradle Tower från 1300-talet. OMG, varför renoverar de inte, tyckte sonen. Han var inte imponerad av London.

Vi hade bokat en båttur med afternoon tea på turistbåt på Thamesen, som avgick från utanför The Tower of London. Skräniga amerikaner vid bordet bredvid överröstade guiden tills jag sa till dem. Goda scones. Tredje kannan té var inte ens ljummen, kanske tyckte de att det fick vara nog så.

Efter båtturen promenad tillbaka över Tower Bridge och till stationen London Bridge, och därifrån lokaltåg till Gatwick. Kort men lite slingrig och svårhittad promenad från flygplatsterminalen till hotellet Marriott Courtyard London Gatwick Airport.

Vårt första rum var väldigt varmt men AC:n aktiverades bara med nyckelkortet isatt vid dörren. Det blev dock inte bättre, trots att den redan var inställd på 16,5 grader kom det ingen kalluft och det var fortsatt uppskattningsvis en bit över 25 grader i rummet. Vi fick därför byta rum, blev uppgraderade till en juniorsvit och fick en gratis frukost som plåster på såren. Sonen fick sova i en bäddsoffa men det gjorde inte honom något.

 

[Cristoffer Cedergren]

Vilket äventyr! Kommer sonen kunna berätta om vad han varit med om när han kommer tillbaka till skolan efter jullovet? Har ni en plan för vad han ska säga?

 

[jonatan79]

Vilket äventyr! Kommer sonen kunna berätta om vad han varit med om när han kommer tillbaka till skolan efter jullovet? Har ni en plan för vad han ska säga?

Bra fråga, vi har inte tänkt så långt, men hans kompisar vet redan att han åkt iväg.

 

[jonatan79]

31 december. Sista dagen på året, sista dagen på utmaningen och sista dagen på vår resa. Det kändes lite vemodigt faktiskt.

Vi åt en lätt frukost på hotellet innan vi promenerade tillbaka till Gatwick. I Storbritannien såg deras Twinings-téer lite annorlunda ut.

Smidig incheckning till Air Europa, hela EB-numret på boardingkortet. Sky Priority gav inte fast track till säkerhetskontroll, så lång kö till denna. Vid säkerhetskontrollen gick drygt hälften av alla lådor till extrakontroll, lång kö till denna med 15–20 lådor i kön, vi trodde först det var fel på urvalet för slumpkontroll men det visade sig att många engelsmän hade missat att man inte fick ta med sig stora vattenflaskor och liknande. Sonens väska såg lite oväntat farlig ut p.g.a. Pokémon-lådan.

Vi letade därefter lounge. Det fanns flera olika. Vi provade först att gå till Club Aspire. Där hade vi kommit in vi Priority Pass, men en personal tipsade lite informellt att vi kanske skulle komma in i No1 Lounge eller Clubrooms i stället via SkyTeam, och antydde att de var finare än Club Aspire.

Clubrooms kom vi in i via SkyTeam Elite Plus, och jag fick alltså ta med en gäst. Det påminde om Pontus-loungen på Arlanda med meny och bordsservering av fina rätter men även att servicen inte verkade vara deras styrka. En skillnad mot Pontus-loungen var att det fanns en riktig frukostmeny att beställa från och inte bara en enkel frukostbuffé. Detta borde Pontus-loungen ta efter. Dock inte servicen, för personalen verkade mest tycka att besökarna var besvärliga. Jag valde först en Eggs Benedict.

Jag hade sneglat på någon annan som fick en våffla som såg god ut, så jag beställde därefter deras belgiska våffla med bär och yoghurt. Väldigt god.

Efter att ha ätit upp var det dags att bege oss till vår gate. Air Europa skulle bli vårt sista flygbolag, det sextonde (ett extra för säkerhets skull). Jag ångrade faktiskt lite att vi inte lyckades klämma in Aerolíneas Argentinas också.

Men heter det AirEuropa eller Air Europa? Flygbolaget använder båda omväxlande, såväl på och i själva flygplanen som på sin hemsida. Oklart varför de inte bara bestämmer sig för det ena.

Nitisk kontroll av handbagagestorlek och -vikt vid boarding. Med ryggsäck blir man dock sällan kontrollerad, även om väskan skulle råka vara tyngre än tillåtet. Kändes som en väldigt spansk boarding, inte så strukuturerad. Förvirrad spanjorska som hade svårt att räkna till två (vi hade två boardingkort och två pass). Inre väntrum. Fler flygovana här, så stökigare därför. Plötsligt släpps det på mot planet, en stor hop börjar gå på. Personalen ropade ”only zone one!” men det fanns ingen struktur för att efterleva det. Oklart hur de tänkt sig att det skulle funka.