Se till att hon inte tycker om att flyga så är det inga problem att få åka iväg själv. Jag frågade om hon ville följa med och flyga jorden runt på fem dagar. Svaret var ett rungade "NEJ".
Ja, under flightens gång försvann nog titlarna rätt fort när jag tänker efter. Men en av mina käpphästar är ju just att bli hälsad med namn av personalen. De flesta bolag försöker inte ens. Här la de massor av energi på att göra det, mer än man kan förvänta sig! Det är det lilla extra som gör mig väldigt nöjd!
Nu tillbaka till lite rapportering..
Onsdag förmiddag - en resa i tiden
Tiden i Japan var kort. Tiden i ANA Suite Lounge var ännu kortare. Iallafall kändes det så. Aktiviteten vid gaten var febril för att borda barnfamiljer och några som behövde rullstol. Det slog mig dock hur välordnat allt var. SAS slog sig hårt för bröstet för några år sedan när de införde ett nytt kommunikationssystem där purser, gate och loadmaster hade direktkontakt med varandra. Släng er i väggen - här har alla ett diskret headset och en kom-radio.
Till min förvåning påbörjas INTE boarding i tid - stor besvikelse och skam över ANA! Hur kan de ens tänka sig att låta detta hända!? Och hela fem minuter!? Det visade sig även att de tyckte det var en fruktansvärd katastrof - har aldrig hört så många ursäkter på fem steg från fållan där kön var fram till scannern i gaten.
Jag var förste passagerare ner för gången och vek precis som i Frankfurt av ut på första jetbryggan.
I dörren till planet hälsades jag välkommen av tre flygvärdinnor. En av dem tog mig genast med till min stol, för natten 2A. Normalt sett brukar man ju sträva efter att få till rad 1, men jag lyckades inte vid bokningen och efter att ha läst på lite så konstaterade jag att det nog inte skulle spela någon som helst roll. Snarare är det nog så att rad två är lite mer privat - sitter man på rad 1 skulle man nog se när folk går igenom skynket i ögonvrån och det skulle störa.
Med första benet i gott minne så visste jag vad som väntade. Jag kastade upp min väska i hatthyllan, la datorväskan under fotpallen och satte mig ner precis lagom tills "min" flygvärdinna återigen dök upp, denna gång med en ny pyjamas i högsta hugg.
För er som inte vet det, japaner är generellt sett små. Riktigt små. Och ANAs pyjamas i förstaklass är anpassade för Japaner, så när det kommer en svensk som är nästan två meter lång och inte direkt trådsmal, så blir det lite problematiskt. De letar fram det största de har och det räcker nästan till på längden. Hade den varit 10cm längre hade det varit perfekt! Som tur är så är den dock helt OK på andra ledden så det ser bara ut som man vuxit ut den lite. Tur det inte är en mode show!
Hon frågade mig om jag hade tänkt byta om direkt eller efter middagen och jag svarade att jag gärna byter om direkt varpå hon visar mig till toaletten där de förberett för att man ska kunna byta om.
ANA har en liten smart "pall" som fälls ner framför toaletten. Tanken är att man ska kunna stå på den istället för på golvet för att kunna byta om. Riktigt smart ifall folk inte kan pricka toan, hur det nu kan vara så svårt... Tyvärr är det största problemet att toaletten är pytteliten. Det är en riktigt akrobatövning att få av sig kläderna och på sig pyjamasen. Som tur är har jackan blixtlås, vilket förenklar avsevärt.
Jag går tillbaka till min stol och börjar undersöka ifall internet funkar än. Det visar sig att det inte funkar på marken, så jag lägger undan datorn ett tag och spelar lite spel på iPad:en istället. När jag tittade på flighten ett par dagar tidigare så såg det ut som att det skulle vara 6 personer i first men jag kan bara se totalt 3. Boardingen avslutas utan att fler kommer ombord. Det är både lite av en besvikelse och en glädje - jag hade hoppats få se hur det fungerade när kabinen var nästan full men samtidigt är det skönt att kabinen är nästan tom. Jag har 2A och mina medpassagerare har 1 och 2A, så jag har halva kabinen själv.
När vi taxar ut ser jag en annan sak som jag tyckte var trevlig:
Alla som jobbat med vår push back står och vinkar till oss. Först trodde jag bara att de vinkade till cockpit för att indikera att det var klart, men så var det uppenbarligen inte. Väldigt trevligt måste jag säga!
Väl uppe i luften slet jag fram datorn och kollade att internet fungerade. Den här gången gick det att ansluta utan problem och jag valde att betala $20 (eller vad det nu var) för 100MB att använda under hela flighten. Började skriva lite ordentligt om NH204 och höll på med det fram tills middagen serverades.
Nu blir det lite teknik - ni som tycker det är tråkigt får hoppa över detta stycke. Jag hade givetvis stängt av DropBox och Google Drive innan jag anslöt till internet, men det räcker inte. I dagens värld där allt prompt ska syncas till molnet så måste man ta till hårdare grepp. Efter att ha haft datorn uppkopplad i runt 30 minuter upptäckte jag till min förskräckelse att jag redan bränt 25MB! Började förtvivlat leta efter vad som sörplade i sig så mycket bandbredd. Till slut kom jag fram till att det verkar vara Apples Photos app som syncade bilder till molnet. Jag försökte döda den på olika sätt men det enda som hjälpte, var att döpa om /usr/libexec/nsurlsessiond och döda processen så att den inte kunde startas om. Värt att vara uppmärksam på ifall kör OSX!
Middagen var bättre denna flight än vad den varit från Frankfurt, men det hänger nog mest på att min smak - den var ju inte direkt dålig på förra sektorn...
Eftermiddagen blev det till att skriva klart uppdateringen och posta den. Under tiden som jag gjorde detta bäddades 2D upp så att jag kunde flytta över dit för att sova när jag ville. Det blev ganska snart efter att jag skrivit klart. Tidsomställning och den tidiga morgonen började ta ut sin rätt och jag var helt slut.
Jag somnade och sov som en stock i ca 5h. Ett par gånger under natten vaknade jag till lätt av att det var rejäl turbulens men det är inget som jag ligger sömnlös över utan jag vände mig bara och somnade om. Till sist vaknade jag dock pga att naturens gång krävde det. Funderade på om jag skulle sova ett par timmar till, men bestämde mig för att det var lika bra att vakna till istället så jag flyttade tillbaka till min fåtölj och började surfa lite. Ni kan ju själva gissa var...
Precis som på förra flighten höll sig flygvärdinnorna borta från kabinen om de inte verkligen behövde vara där. Jag ringde därför på min call button för att få lite att dricka och exakt 5s senare dyker en av flygvärdinnorna upp. Hon tar min beställning och försäkrar sig om att jag inte samtidigt vill ha lite frukost, men jag förklarade att jag ville vänta lite med det.
Vi var precis på väg in över Seattle och allt var ganska lugnt. Jag fick in min dricka - en Coca Cola och ett glas apelsinjuice. Jag hann få i mig juicen innan helvetet satte igång men Coca Colan var bara halvt urdrucken när trubulensen slog till rejält. Vi var någonstans över sydöstra Washington tror jag när det började skaka rejält. Japaner är dock tuffa och det tog faktiskt säkert en minut innan de slog på skylten för säkerhetsbältet. Nu har man ju alltid bältet på sig när man sitter i stolen, men de som inte hade det fick nog en överraskning.
Sedan höll det på och skakade i 30 minuter. Vi gick från FL350 till FL290 utan att det gjorde någon som helst skillnad. För att se till att min cola inte hamnade på fel ställen la jag servetten över glaset och höll handen ovanpå. Det var nog tur det... Jag är bara glad att jag inte beställt och fått in mat precis innan det satte igång.
När vi väl kom ur området med turbulens var jag rejält hungrig. Det fick bli en kycklingcurry igen - den var ju riktigt bra sist... Jag ringde på call button och till min förvåning tog det inte 5 sekunder för flygvärdinnorna att reagera denna gång. Jag känner en viss besvikelse över att behöva säga att de alltså inte är konsekventa med detta och kommer nog att ta upp denna problematik i utvärderingen ANA skickade till mig igår. För att kompensera för denna fadäs bestämde de sig dock för att skicka in två värdinnor direkt efter varandra, ifall att det inte skulle räcka med en.
Den första dök upp efter 3 sekunder tätt följd av pursern i kabinen som klockades till 5 sekunder. Jag antar att den lite mer juniora flygvärdinnan inte fått memot om att det är 5 sekunder som gäller...
Flygningen flöt på bra och snart var det dags för landning. Verkligheten började smyga sig på och det var inte utan att känna sig lite bedrövad som jag insåg att jag snart måste lämna denna 777-300 som varit mitt hem de sista 11 timmarna.
Väl nere på marken spanade jag förgäves efter vinkande eller bugande ramppersonal. Ingen verkade hälsa oss välkomna till frihetens land. Det enda jag såg var en Antonov AN-124 som stod parkerad i ena änden av flygplatsen.
Vi taxade bort till vår gate och pursern för kabinen kom fram och tackade för att jag flugit med ANA och önskade mig fortsatt trevlig resa. Hon avslutade med att beklaga att man på IAH bara har en brygga, vilket gör att alla passagerare går genom dörr 2L. Det innebär att två rader med business pax stod mellan mig och utgången.
När vi stannat vid gaten plockade jag ihop mina saker och ställde mig i kön som bildats för att komma av. Det tog en stund att få fram bryggan så jag småpratade lite med en av flygvärdinnorna. Hon var väldigt orolig för att jag "sovit så lite". Jag förklarade att 5h nog skulle vara tillräckligt, så länge jag fick komma till mitt hotell och ta en dusch snart.
När vi väl fick komma av styrde jag stegen med rask takt mot immigration. IAH har ju maskiner och jag hoppades att kön skulle vara kort. Det visade sig vara både rätt och fel. Kön var visserligen inte speciellt lång, men den gick otroligt sakta. Maskinerna var inte heller online, så allt sköttes av tre passkontrollanter. Vi hade dessutom landat strax efter en Korean-flight som hade en hel del passagerare som tydligen inte var enkla fall för CBP...
Efter en bra stund i kön kommer två CBP snubbar fram till kön och frågar efter personer som har ESTA och inte är i USA för första gången. Lysande! Jag pratar med dem och får gå till en annan kö. När de plockat ut ett 20-tal personer tar de med oss till ett område med fungerande maskiner. Wohooo! Jag hade ju testat maskinerna på JFK med mindre lyckat resultat tidigare - där behövde passet vara giltigt i minst 3 månader till för att det skulle funka, men här gick det utmärkt ändå. Processen är ganska enkel och på slutet får man ett litet kvitto som man tar med till en person som gör en slutkoll. När jag fick mitt kvitto så var det ett stort kryss på det. Det visade sig att något inte funkat som det skulle och jag och 90% av alla andra fick gå tillbaka till en manuell disk. I slutändan tog det ytterligare 20 minuter att komma in i USA. Jag ska sluta använda deras APC - det har hitintills inte gett några fördelar för mig...
Väl igenom immigration så ska man ju igenom tullen också. Även här var det kö. Det kan låta som fördomar, men asiater tenderar att släpa med sig konstiga saker och det kan få intullningen att ta evigheter.
Till slut var jag dock landside och kunde börja leta efter hur jag skulle ta mig till mitt hotell, Hilton Houston North. Jag ringde hotellet för att kolla när deras shuttle gick och fick veta att jag just missat en shuttle och att det var drygt 30 minuter till nästa. Inte mycket att göra förutom att sätta sig och vänta. Tur att IAH har gratis WiFi.
När shuttlen väl kom, så kändes det som att det var första upphämtningspunkten, för vi cirkulerade IAH ganska många gånger innan vi slutligen åkte mot hotellet. För er som inte vet hur IAH är designad, så kan jag säga att man inte tänkt på hur man ska åka mellan terminaler med bil - i princip får man åka ut från flygplatsen och sedan vända tillbaka. Det tog nästan 30 minuter från det att jag blev upphämtad tills dess att jag kom till hotellet.
Jag var ju fortfarande väldigt tidig för att checka in, men jag frågade iallafall. Damen i receptionen förklarade att hon hade flera stycken som väntade på rum och att jag var väldigt tidig. Men hon lovade iaf att titta på min reservation. Helt plötsligt ändrades tonen lite och även om hon inte hade något rum till mig just då så skulle hon göra vad hon kunde för att få fram ett. Hon erbjöd mig också att vänta i loungen istället för att sitta på Starbucks. Hon lovade att ringa upp till loungen så fort ett rum fanns tillgängligt.
Jag tog mig upp till loungen och satte mig i en fåtölj och skickade lite mail. Helt plötsligt insåg jag att jag var helt slut, så det var inte helt lätt att hålla sig vaken. Klockan gick och snart var hon 14 utan att jag fått något rum. Jag tyckte det var lite konstigt så jag åkte ner till receptionen. Väl där uppdagades att hon ringt flera gånger, men inte som jag trodde, till personen som jobbar i loungen utan till telefonen i loungen. Den hade jag helt ignorerat...
Jag fick en jr svit som var en trevlig uppgradering, men fortfarande inte mycket att skriva hem om. Har lite hemska bilder då motljuset inte var att leka med:
Rummet dög dock väldigt bra att sova i och det blev en tidig kväll.
Idag ringde klockan vid 6 och jag passade på att ringa lite samtal till Sverige. Därefter blev det en snabb frukost i loungen och därefter tillbaka till IAH. Idag var det positionering till JFK som stod på programmet. US Airways, f'låt, American Airlines i economy. Inte mycket att berätta. Absolut noll recognition ombord.
Nu sitter jag på Hilton JFK och avslutar det här inlägget innan det blir avfärd mot Manhattan för middag med
@nilsson. Rapport från det kommer nog imorgon.
