Del 8 – LAX – Las Vegas
Det var med raska steg jag gick mot immigration, som verkade ligga i Nevada, så långt som det var att gå.
Jag hade mer eller mindre räknat med strul eftersom jag 1. Hade en extremt knepig routing. 2. Inte hade angett rätt saker till flygbolaget innan avfärd och 3. Hade ”försökt” ta med mig något som kanske inte var så bra. Min penna i förrförra inlägget. Man vet ju aldrig vad dom får reda på…
Väl framme vid den automatiska passkontrollen tänkte jag att ”det här gick ju smidigt”. Jag var först på plats från vårt plan. Det hade nog landat 2 kärror från Asien strax innan oss, då det var mängder med asiater där runt i kring, men dom stod i den manuella disken allihop.
Busenkelt!! Hann jag tänka innan jag stoppade in mitt pass i maskinen. ”Uppfyller ej 6-månadersregeln gå till manuell disk” eller liknande stod det.
FAAAAAN!!!!! Hur kunde jag vara så jävla dum!? Jag hade kollat vad som gäller i Japan, Thailand och Korea, men hade så starkt för mig att 6-månadersregeln var borta även i USA. Mitt pass skulle ju gå ut om 4 månader…!
Jag riktigt såg framför mig hur allt skulle skita sig. Hur hela Vegas-upplevelsen skulle skita sig. Eftersom kön jag hamnade i var EXTREMT lång, hann jag tänka både det ena och det andra. Jag hann tom. fölika mig med tanken på att i Tom Hanks-anda tillbringa veckan på flygplatsen istället. Funderade tom på hur jag skulle formulera mig för loungepersonalen… ”Eeehm… har jag access idag även fast jag inte ska flyga förrän om 6 dagar?”
Väl framme som först i kön tittade jag på dom tre olika båsen som jag skulle kunna komma att hamna i. Snälla snälla snälla… låt det bli han där borta, tänkte jag och tittade på killen som såg snäll och glad ut. Gud (eller någon) hör bön och det var honom jag hamnade hos.
Jag hann knappt säga hej innan jag var godkänd och inne i landet. Jag sprang bort till bagagebandet innan dom hann ändra sig, och vad låg där först av alla väskor? Jajjamen!! Min väska!
Jag tog den under armen (nä… däremot tog jag tag i handtaget och rullade väskan bakom mig) och sprang ut från flygplatsen.
Hittade ganska omgående platsen där alla hyrbilsföretags shuttle-bussar stannade. Eller ja… stannade och stannade… När sixtbussen kom klev jag fram, för att se den bara köra förbi… Antiklimax!
Jag insåg att min svenska (?) försiktighet inte funkade här, så när nästa Sixt-buss kom skrek jag HEY!!!! Och vevade med armarna. Succé!
(Nu inser jag att det här blir mer av en dagbok än reserapport… a ja… få väl vara så då…)
Hur som helst så åkte vi skakigt och guppigt mot uthyrnigsstället och nukände jag att NU! NU kunde väl inget gå fel…
Att jag aldrig lär mig…
Jag hade bokat en 5-serie/E-klass eller liknande, i hopp om att som Platinum-medlem bli uppgraderad till något roligare. Sixt brukar ju vara bra på det. Jag tänkte att även om jag mot förmodan inte får en uppgradering så blir det bra med bilarna ovan.
Mågon uppgradering kunde jag glömma.
- Du har redan bokat den dyraste klassen så jag har ingen uppgradering till dig. Jag har bara bilar i specialklassen men jag kan inte uppgradera dig till en sån. Då får du betala $100.
- Totalt för dom 5 dagarna?
- Per dag!
Va f… jag skulle alltså ha betalat för en billigare bil om jag varit smart, för jag hade ändå fått samma som nu. Nybörjarmisstag kan tyckas, men både på Avis och Sixt har jag fått special-bil som uppgradeing innan.
Ok. Ingen uppgradeing. Vad har du då?
Cadilac CTS och Volvo S90.
Det kändes som… jag ska inte saga pest eller kolera, för S90 är helt ok, men inte så roligt om man har förväntat sig något annat.
Är det något jag har lärt mig så är det dock att aldrig ge sig (eller ja… aldrig är att ta i) men jag gjorde några försök till att motivera en uppgradering. Jag gick dock bet och började kolla om jag kunde boka en Avis-bil istället och nyttja nuvarande eurobonus-kampanj. Av någon anledning så gick inte det utan jag kunde tidigast välja nästkommande dag.
Det var bara att acceptera det dom hade. Fick nycklarna till S90:n och gick och kollade in bilen. Den var FULL av skador, varav hälften inte var markerade på kvittot. Den hade inte ens några nummerplåtar. Pallade inte att styra med det eftersom jag hade någorlunda bråttom, utan gick tillbaka för att byta bil. Testade en HUACA och pratade med en annan i personalen. Hon var om möjligt ännu mindre medgörlig.
Efter att inte ha sovit ordentligt sen natten innan jag åkte hemifrån började jag bli riktigt irriterad och hade lust att skrika: MEN GE MIG FÖR FAN EN ORDENTLIG BIL DIN DUMMA JÄVEL!!! (dom hade ju massor bilar inne jag hade kunnat tänka mig) Istället sa ja: Jag är mycket besviken då detta inte alls är vad jag är van vid när det kommer till Sixt och er proffesion i att ta hand om era kunder. Den approachen funkar mer eller mindre ALLTID bättre.
Det gjorde den inte nu. Fick bara byta till CTS:en och det fick väl gå då. Inte mycket att göra. Hittade dock en massa skador på den också – vilka lyste med sin frånvaro på kvittot – varpå jag körde runt bilen till killen som skulle skriva in defekterna i datorn. När jag körde över farthindret i lokalen lät det som om hela framvagnen skulle rasa ihop. Gick ut och kände på hindret med foten men det satt fast. Inte en chans att jag kör 6-700 miles i en bil som ”riskerar att rasa ihop”, och kanske få skulden för det dessutom.
Jag gick bort till servicedisken ännu en gång. Kände hur tålamodet var slut men vet sen alla år i servicebranchen att det INTE hjälper att bli förbannad. Det var bara att räkna till 10 och fråga nästa person i personalen – som visade sig vara helt fantastisk. Ok. Jag fick ingen uppgradering, men vid det här laget ville jag bara ha en hel bil. Hon var riktigt bra att ha att göra med. Sa att jag kunde gå runt och se om jag hittade någon bil som kunde passa och att hon kunde följa med om jag ville. Hon erbjöd sig att kolla i datorn efter den bilen som hade minst anmärkningar osv.
Det gjorde saken betydligt lättare. Jag såg direkt en annan S90 som precis hade kommit in och som visade sig vara i betydligt bättre skick än dom andra. Den fick det bli. Inte utan att upplysa om skador som inte stod med på kvittot förstås, men ändå.
Nu när jag skriver det här så ser det kanske småaktigt ut sammantaget. Det var mest replikskiftena mellan mig och Sixt-representant 1 och 2 som gjorde mig mest irriterad. Nivån på svaren jag fick.
A ja… Jag körde ut ur lokalen och bort till In-n-out burger för en burgare, innan jag satte kurs mot Target på Manhattan beach, där jag provianterade.
SEN var det dags att köra den långa vägen mot Vegas. Nu kändes det bra igen. Riktigt bra.
Las Vegas! Here I come!!!
Fortsättning följer...
