Är det bara jag som känt av en flight shaming från folk som valt att inte resa? Jag gjorde en resa till Grekland för att träffa sambons familj när restriktionerna lättade, vi följde såklart alla regler, använde mask osv. Har en weekend planerad i höst till sambons mosters familj i Frankfurt samt har bokat en 2-4-1 Tokyo i Januari 2021. Detta verkar sticka i ögonen på vissa.
Har ni upplevt samma? Ska man skämmas för att man reser? Är restriktionerna borta så ser jag personligen inte varför man skulle skämmas för att man har resor inplanerade.
Jag har valt att inte resa detta år, mycket grundat i att jag inte orkat ta diskussioner kring detta.
Ur ett smittskyddsperspektiv skulle väl egentligen Bergamo vara Europas säkraste plats just idag, men tanken på vad folk ska tycka har tagit glädjen ur resandet. Jag hoppas att det vänder någon gång...
Med 90% av släkten, och mer än hälften av mina vänner, utomlands så är det såklart inte superkul. Arbetsmässigt är det heller ingen höjdare..
Förstår dock båda sidor, då nuvarande dialog troligen är mer känslostyrd än rationell (folk är rädda helt enkelt).
Det borde såklart inte vara mer skambelagt att resa till en isolerad ö i Grekland istället för att trängas på en frukostbuffé i Halmstad.
Om något rimligen ska kritiseras så är det väl en allmän nonchalans till smittspridning, oavsett land. Initialt fanns väl en sådant beteende hos de som fortsatt propsade på resande (i stormens öga), samt nu hos de som åter börjar trängas tätt på uteservering och stränder (känns som man av taktfullhet åtminstone kan sprida ut sig när det går).
Har svårt att se rationaliteten bakom varför resor till ett land med samma/ något lägre smittospridning ska dömas. Om motiveringen hade varit för att vi ska stimulera svenskt företagande och turism hade det funnits något substans i det, men nu känns det enkom ogenomtänkt.
Jag tolkar det samtidigt som att det bottnar i något fint, iom att rädslan inte sällan verkar relatera till att personerna är rädda om sina föräldrar/farföräldrar/morföräldrar.
Jag biter ihop hemma i Sverige, och rider ut till försvar när pajkastningen på de resande blir som allra värst.
Hade en vän från Italien som blivit isolerad i Sverige, i Mars, utan varken partner eller familj.
Hon vågade sig dit för två veckor sedan och har tydligen, konstant, fått försvara detta på sitt arbete...