Som redan sagts av många: oväntade stunder med okända människor. Ögonkontakt, ett leende och att bara ta det lugnt är ju egentligen vansinnigt basic men ändå räcker det långt eller blir till en isbrytare. Flygvärdinnor som säger att de flesta passagerarna aldrig ens tittar upp när de serveras nånting... Receptionister, städare, ”tea-boys”, spärrkontrollanter, mfl som ofta behandlas som osynliga eller oviktiga.
Efter många år med amerikaner har jag även anammat vanan att lägga märke till vad folk faktiskt heter (många har ju namnbrickor) och att ibland lägga till deras namn när jag pratar. Inte extremt, det kan räcka med ”Thank you, NNN” eller kanske ”How are you today, NNN?” om man setts innan. Då brukar många skina upp lite extra, så jag antar att teorin att vi gillar att höra våra egna namn stämmer...
Sen blir jag så klart också glad av ”random acts of kindness”, som till exempel när jag i Kalifornien körde fram till en vägtull för att betala (i bemannat bås) och blev tillsagd ”varsågod, hon som körde framför dig betalade för dig med!”