Men i snart 3 år har jag tittat på vad som händer när det blir "free for all" och när man inte har tydligt policy och lever därefter. Två saker händer: människor känner sig berättigade till saker man inte är berättigade till, och man agerar helt annorlunda med andras pengar. Respolicy är bara en kostnadsmassa.. Vad blir nästa? Multi-media datorer för arbete?
Helt rätt! Det är ju bara att lyssna i fikarummet (eller på bc.se emellanåt) hur resonnemanget går. När det är dags för privatresa är det oftast billigast möjliga ekonomibiljett och billiga hotell som gäller om man inte råkar ha bonuspoäng att resa för. Man är knappt beredd att betala några futtiga hundralappar extra för komfort, flygbolag eller flygtider. Detta samtidigt som man ser det både som en rättighet att resa minst C och plötsligt är det värt ganska många tusenlappar extra att resa flygbolag A istället för B etc.
En god vän hade en i mitt tycke rimlig resepolicy: Ingen ska behöva resa sämre i tjänsten än vad man är van vid hemifrån. Det vill säga, kunde man verifiera att man vanligtvis reste C (eller F för den delen) och bodde på femstjärniga hotell betalt ur egen ficka så fick man också resa så i tjänsten. Självklart var det på det företaget inte en enda person som reste C eller bodde på femstjärniga hotell. Han drog dock gränsen vid att ingen skulle behöva resa fullt så enkelt som många gjorde privat, inte heller några omvägar eller bo på sämre än trestjärniga hotell.
Så nog stämmer det att det alltid är lättare att spendera andras pengar.
