Miljonresa med 13-åring

[jonatan79]

Incheon, flygplatsen som ligger på ön med samma namn cirka fem mil väster om huvudstaden Seoul i Sydkorea. Lite disigt och soligt när vi landade. Tyvärr skulle vi inte mer än mellanlanda i detta land. Tyvärr, för jag visste att landet är trevligare än föregående flygning gav intryck av.

Ny fullständig säkerhetskontroll vid transfer, av oklar anledning. Allt måste ur väskan, inte bara powerbanks utan även eltandborsten och mobilladdaren tydligen, så det fick köras om.

Försökte via Deltas transferdisk få bättre boardingkort med hela EB-numret och inte bara de fem första siffrorna, men det gick inte. ”For privacy” sa hon också. Däremot ville hon gärna kludda och klistra grönt klistermärke på våra befintliga boardingkort, med anledning av att vårt nästa flyg var två timmar försenat.

Vi gick till Korean Airs lounge, som heter KAL Lounge. Verkar vara ett envist L, för flygbolaget har inte hetat Korean Air Lines sedan 1969 enligt Wikipedia. En stor öppen lounge, lite skramlig. Ganska fullt till en början.

Jultomten verkade har tagit en mellanlandning med renarna här. Utanför bild kunde man se att tomten hade röd laddsladd till sin mobil.

God mat. Först olika kötträtter som passade bra till ris ur koreansk riskokare. Kl 17 byttes maten ut mot helt andra varmrätter, också mycket goda. Twinings Earl Grey gav pluspoäng, men minuspoäng för avsaknad av mjölk, fanns bara mjölkpulver.

Jag passade senare på att äta kimchi och friterade söta koreanska kycklingnuggets. Vi övervägde att byta lounge för att prova någon Priority Pass-lounge också, men sonen föredrog att bara slappa under sin korkek i fåtöljen i loungen. Från kl 18.30 blev det dessutom mycket glesare och lugnare i loungen och en timme senare nästan folktomt.

Så plötsligt, 70 minuter innan den planerade försenade avgången, stod det boarding på tavlan. Nu skulle vi lämna Asien för Nordamerika.

 

[aruba1]

Rolig och intressant att ta del av era upplevelser! God jul till er båda

 

[guwonder]

TPE–ICN i ekonomiklass med Korean Air flyg KE186. 3+3+3 i en B787-10. Vi hade förvalt platserna D och F och slapp någon på E mellan oss.

Förra gången jag flög Korean Air var för ca 15 år sedan, en långflygning från Seoul till Europa som jag minns för att jag blev uppgraderad till affärsklass. Inget sånt för oss nu tyvärr, extra mycket tyvärr på just denna flygning skulle det visa sig. Efter prioriterad boarding fanns nu två olika gångar, så vi kunde gå i en separat fil mot ekonomiplatserna, och slapp därmed läskas av affärsklassplatserna som jag hade goda minnen av.

Flygvärdinnorna från Korean Air bar dräkter i olika pastellfärger. Mer amerikansk julmusik spelades i högtalarna i kabinen, men i övrigt ingen julstämning här heller, trots att det var julafton, eller D-Day, som det stod i Korean Airs app (gissar att de menade D för departure, koreansk låtsasengelska är ju lite speciell). Vi var de enda västerlänningarna i den bakersta delen av kabinen.

Jämfört med föregående flyg med China Airlines fick vi initialt verkligen ingen uppmärksamhet här. Flygvärdinnorna gick runt med listor och kollade platser och log och delade ut små bruna askar till vissa, men inte till oss. Sen verkade det vara allmän utdelning av (samma?) askar till alla som ville ha, förutom till oss. Även små lappar fick vissa andra, kanske inresekort till Korea, men den som delade ut dem hade inga listor. Fram och tillbaka ett dussintal gånger genom kabinen gick de, med askar och lappar, och förklarade vad det var, men inte på engelska och de verkade aktivt undvika mig och sonen, undvek att titta mot oss. ”This is earphones” blev det lite lätt nedlåtande svaret när jag till slut frågade vad det var i askarna, utan erbjudande att få såna. Inte för att jag ville ha det, men ändå. Underhållningen i det moderna IFE-systemet bestod ju delvis av engelskspråkigt innehåll. Lapparna gissade jag att vi inte heller behövde, eftersom vi skulle till transit, men det visste ju inte hon som delade ut lapparna. Till slut kom en flygvärdinna fram. ”Sir, please turn on airplane mode” i artig men lätt tillrättavisande ton. Jahopp. Det kändes som att denna flygning på 2,5 timmar skulle bli lång.

Strax innan avfärd kom dock den kabinansvariga lite äldre flygvärdinnan förbi och hälsade mig personligt välkommen, så då kunde jag i alla fall passa på att fråga och få bekräftat att vi inte behövde någon lapp för transit. Efter detta återgick denna flygvärdinna dock till sina vanliga sysslor och visade oss ingen uppmärksamhet alls när hon upprepat gick förbi under resten av flygningen.

Matservering. Det var kyckling och ris fick vi veta. Vill du ha något att dricka, frågade flygvärdinnan och pekade på colaflaskan. Ja gärna, gärna cola zero. Och gärna lite té, tack. Flygvärdinnan såg besvärad ut, hon behövde konferera med en kollega som stod i närheten. Efter detta kom de fram till att det var okej, jag kunde erbjudas té också: svart eller grönt. Efter maten gick de runt och erbjöd kaffe och extra servetter till de andra passagerarna. Jag undrade varför just vi särbehandlades. Flygvärdinnorna var inte dåliga på engelska vad jag märkte, så det bör inte ha berott på språklig osäkerhet. Var det för att vi var västerlänningar? Eller hade vi gjort något fel, kanske inte stannat upp på väg in i kabinen och hälsat ordentligt och fått pekat vart vi skulle gå? Oklart.

Maten var i alla fall god. Liksom Koreahalvön och dess grönskande DMZ hade man kommit på att det var smart att separera såsig kyckling från riset med en buffertzon med grönsaker. Ingen kimchi dock, det trodde jag var närmast obligatoriskt.

När mannen från Korea (min gissning, eftersom han vräkte på massor med stark pepparsås på sin mat) bredvid mig fick påtår på sin kaffekopp vågade jag be om påtår till mitt té. Samma flygvärdinna blev återigen lite besvärad men det gick bra.

Denna flygning var en lustig upplevelse. Kände jag mig särskilt uppmärksammad som SkyTeam Elite Plus? Nej, tvärtom. Jag föredrog TAROM där kabinpersonalen var lika småbuttra mot alla.

På var och en av mina Korean, China Airlines och EVA-flyg den här månaden gav kabinpersonalens pursers mig en speciell hälsning baserad på registrerad status på manifestet. TAROM med Dan Air-plan är sämre på alla sätt, men det kan de Dan Air-anställda skämta om.

 

[jonatan79]

ICN–SEA i ekonomiklass med Delta flyg DL 196, ett flyg på drygt 9 timmar. Vi hade fått boardinggrupp 4, men i praktiken verkade det bara vara två grupper, 1–4 (Sky Priority) först, 5–8 sedan.

Oj, så amerikanskt allt blev helt plötsligt när vi klev på planet. Någon minut tidigare i loungen och på väg till flygplanet var det nästan bara koreaner, men nu var majoriteten av passagerarna amerikaner, kabinbesättningen helamerikansk (varav en med tomteluva och en med renhornsdiadem), säkerhetsinformation och pilot med ännu mer amerikansk dialekt än tidigare, men framför allt var stämningen väldigt amerikansk, det kändes i luften.

Nån ett par rader framför oss med status i vad jag uppfattade som Deltas eget bonusprogram SkyMiles fick lite särskild uppmärksamhet, mest ett beklagande från flygvärdinnan att han med långa ben inte kunde erbjudas en bättre plats. En skillnad mot föregående flyg där många knappt nådde upp att lägga sina väskor i hatthyllan.

Vi kände oss ganska nöjda med våra platser, H och J. Vår del av kabinen på denna A330-900 hade stolar konfigurerade 2+4+2, så vi fick sitta för oss själva. Förseningen på två timmar var egentligen ganska passande för oss, avfärd kl 22 innebar att sonen borde kunna sova större delen av flygningen.

Vi var trötta och på väg att somna när det var dags för matservering. En potatissallad till förrätt. Val av kyckling (med potatismos och grönsaker; sött, salt och gräddigt) eller pasta (gräddig, med stekt svamp och någon bladgrönsak). Cracker med ost (Gouda). Brownie. Cola med is. Tröttheten försvann.

Inte bara en servett stor nog att täcka hela knät så man slipper råka spilla på byxorna, utan även ett omslag till besticken som är lika stort som kan användas till detta i stället/också, ännu bättre. Mer dricka erbjöds, inget snålande med det.

”Jag kommer aldrig kunna somna”, sa sonen och somnade en stund senare, efter midnatt avgångstid. Ett ledset spädbarn hade svårt att somna i den främre delen av kabinen. En gubbe bakom oss snarkade högljutt. Sonen sov genom större delen av resan. Jag lyckades sova korta stunder.

Jag flög senast med Delta för 28 år sedan. I sömndrucket tillstånd funderade jag över om mitt gamla SkyMiles-konto (eller om det hette något annat då) fanns kvar, och i så fall vilken gammal mailadress det var registrerat på.

1,5 timmar före ankomst började kabinen tändas. ”Guess what, it’s still Christmas Eve! The longest Christmas Eve of you life!” skojade flygvärdinnan med den nyvakne sonen. Vi startade kl 22 och skulle landa ca kl 14.

Matservering, frukost men inte riktigt frukost. Pizza och chokladbit. Dryckesvagn. ”It doesn’t look like you have any tea” sa jag, när de flesta valde vatten. ”I do!” sa hon glatt, och serverade utan följdfrågor nåt som knappt kan kallas så, blaskigt och nästan tur det, för det var inte så gott. Jag blev inte så mycket piggare, det kändes efter dålig sömn nästan lika suddigt som bilden blev.

Vi behövde inte öppna fönsterluckorna inför landning av någon anledning. Vi öppnade dem ändå, och såg att det var soligt ute i Seattle och mitt på dagen, det kändes konstigt.

 

[jonatan79]

SEA, Seattles internationella flygplats. Solen lyste starkt in i den med heltäckningsmatta täckta gången bort mot rulltrappan ner till terminalen med bagageuthämtning och immigration. Jag hade förregistrerat oss i MPC-appen tidigare och slutförde gåendes registeringen genom att snäppa ett par nytagna foton på oss. Appen är intuitiv och tydlig. Strax därefter gjorde de reklam för appen över högtalarsystemet.

MPC-kön var supersmidig. Vi gick dit istället för ESTA-kön, men ingen av dem var någon kö när vi kom, för eftersom vi bara reste med handbagage kom vi före många andra från vårt plan. Två myndighetspersoner med olika slags uniformer ville bara kolla att vi verkligen hade MPC först. Jag undvek att vifta med våra utländska pass innan vi var framme hos MPC-inspektören, ifall nån av dem skulle ansett att vi inte fick gå dit. Från den trevliga, tydliga och effektiva inspektören några snabba frågor om vår planerade rutt och några fingeravtryck från mig (men inte från sonen) så var vi inne i USA på 30 sekunder.

Vi kollade hur man tog sig in till Seattle. Här kostade det långt mer än 27kr för taxi in till stan. We’re not in Xiamen anymore. Vi valde i stället tåget Link Light Rail som skulle ta oss ett stenkast från vårt hotell. Väl snitslad promenad till tåget från terminalen, mestadels genom parkeringshus.

Detta var första gången i nordvästra USA för mig. Kul att se så mycket från olika omgivningar runt Seattle från spårvagnsfönstret. Delarna närmast flygplatsen med alla tallarna kändes som Twin Peaks, googlade var det utspelade sig, ja precis här i närheten faktiskt. Närmare staden mer höghus förstås.

Hotellet hette Palihotel Seattle och låg mitt i stan. Charmigt hotell. Kallt på golvet dock. Önskade att jag tagit med mig engångstofflorna från Delta-flyget. Jag saknade de uppvärmda asiatiska toalettsitsarna.

Hotellet låg mindre än ett halvt stenkast från Pike Place Market, ett charmigt område med olika butiker med vintageinslag och restauranger samt direktförsäljning av matvaror.

Eftersom det var sen eftermiddag på julafton så var aktiviteten nog betydligt mindre än vanligt. Fiskförsäljningen verkade hålla på att avslutas.

Vi strosade vidare och tittade på saker. En del amerikaner var lite mer framfusiga än sonen var van vid. Många duktiga gatumusikanter. Jag tyckte området var väldigt charmigt men sonen gillade det inte, han tyckte det luktade fisk och var gammalt, smutsigt och konstigt.

Vi insåg att det i stort sett inte fanns några restauranger öppna. Vår middag denna för oss andra julaftonskväll för året fick därför bli färdigmat i form av Kimchi Fried Rice från H Mart, den närmaste matbutiken, som var asiatisk/koreansk. Jag som sovit sämre på planet somnade före sonen redan vid 19-tiden.

 

[jonatan79]

Frukost på Palihotel Seattle. Det fanns ett par olika alternativ att välja på som ingick i vår B&B-bokning, i hotellrestaurangen som påminde om en amerikansk diner. Sonen valde en våffla med bär på vilken han hällde på lite för mycket sirap så den nästan blev för söt även för honom.

Jag valde en mer klassisk frukost, men med äggröra och skinka i stället för bacon (eftersom det är jul). Till det ett gott svart té, som föredömligt serverades med en rejäl tépåse i koppen och därutöver en kanna med ytterligare tépåse, så jag kunde få 3,5 koppar totalt. Mycket bra!

Efter frukost snabbt förbi H Mart för inköp av tandborste som sonen glömt på förra hotellet. Inte helt oväntat har det blivit en del saker glömda för honom på olika hotell på denna resa, hittills en riktig dunkudde (för långflygen), sin powerbank, sin mobilladdare och nu tandborsten. Därefter promenad till tåget tillbaka till flygplatsen. Småregnigt i Seattle.

Tillbaka på flygplatsen SEA lång kö till Security Checkpoint 3, som vi hade hänvisats till. Hjälpsam personal stod utspridd och hänvisade åt rätt håll. Verkade vara fokus på effektivitet och att snabbt skyffla folk rätt för att jämna ut köer. Folk gick generellt lite snabbare här kändes det som. Vi skulle flyga lågprisbolag (ej SkyTeam) idag så det hjälpte inte att jag hörde någon nämna SkyPriority. Någon personal kom och ville omfördela kön, sa att det skulle vara kortare om vi bytte till Security Checkpoint 2, så vi gjorde så. Oklart om det verkligen var kortare kö där.

Trevlig TSA-agent kollade pass och boardingkort. Den kön därborta har gått snabbast idag sa hon, och pekade på kön som sen visade sig ta mer än dubbelt så länge som de andra. Vi hade egentligen inte bråttom, vi hade ju budgeterat för tid i lounge. Väl framme vid bandet muntliga instruktioner från TSA-personal som låter som en auktionsutropare. Flera powerbanks i väskan gick bra. Helkroppsscanner, som sonen hade sluppit om han hade varit under 12.

Varför hade man heltäckningsmatta på olika delar av flygplatsen, men inte på den där man måste ta av sig skorna? När ska de sluta med särskild skokontroll? Kanske inte längre går, kanske blivit för etablerat i det amerikanska medvetandet att det ska vara så. Lite som kravet att inte äta nötter på flygplan, trots att det saknas vetenskapliga belägg för luftburen jordnötsallergi.

Inte så mycket folk ändå, så kändes trots juldag på flygplats i USA som tur var inte riktigt som i filmen Die Hard 2. Gatumusikanter även innanför säkerhetskontrollen spelade för dricks, hur kom de in undrade jag. ”Öronbedövande” sa sonen (som sovit lite sämre) besvärat. Skoputsaren verkade ha tagit julledigt.

Enligt Priority Pass-appen många alternativ, men egentligen bara två sådana lounger, varav den ena var i den separata South Terminal. Vi hittade till den andra vid gate A11, där det fanns en liten ingång till dess lounge The Club at SEA. Ingången var inte så glamorös tänkte jag men det visade sig vara det mest glamorösa med hela loungen.

Trångt även i receptionen. Man ursäktade sig på en skylt för oväsen, skrev att det var tillfälligt under renovering. Förstås inget sådant oväsen på juldagen. Stora klumpiga fåtöljer längs alla väggar som trots storleken inte var jättebekväma. Inte så stort utbud men god mat och goda brownies.

Tépåse med Earl Grey från märket Bigelow. Svårt att utvärdera för varmvattnet ur den jättestora kaffebryggaren var bara drygt ljummet. Provade därefter alternativet English Teatime®, lustigt att registrera ett sådant varumärke. ”Perfect any time of day” skulle det vara. Ja kanske, om man inte gillar té. ”Full-bodied rich smooth”. Nej. ”Smooth”. Kanske, lent som vatten.

Vi valde tåget från A-gaterna till D-gaterna. Oklart hur lång tid det hade tagit att gå i stället. Jag önskade att fler flygplatser hade tydligare information om hur långt det är mellan olika delar, eller att appen Flighty (som för övrigt är väldigt bra, med hjälpsam tilläggsinformation som notiser när inkommande flyg landar) hade sån funktion.

I avsaknad av sådan vägledning kom vi fram i god tid till gate D7, samtidigt som Alaska Airlines AS678 rullade in i spöregnet. Det gjorde dock inget för stolarna i det allmänna utrymmet var för ovanlighetens skull skönare än i loungen.

 

[Resenären]

Till det ett gott svart té, som föredömligt serverades med en rejäl tépåse i koppen och därutöver en kanna med ytterligare tépåse, så jag kunde få 3,5 koppar totalt. Mycket bra!

Dagens räddning?
Tack, åter - för en trevlig reseskildring.

 

[jonatan79]

Dagens räddning?
Tack, åter - för en trevlig reseskildring.

3,5 koppar är en bra början, då står jag mig nån timme.

 

[jonatan79]

Alaska Airlines verkade ha stor verksamhet på flygplatsen SEA, inte helt oväntat med tanke på var flygplatsen ligger i förhållande till delstaten Alaska. De hade också en välfungerande app.

Detta flygbolag hamnade ju i nyheterna för snart ett år sedan för att en flygplansdörr lossnade under en flygning. Detta till trots hade de ett ganska bra kundomdöme när jag kollade upp olika amerikanska lågprisbolag någon vecka tidigare. Spirit, som också flög denna sträcka, verkade betydligt sämre. Vi hade ju redan ett Delta-flyg för utmaningen, så det verkade roligare att prova nåt annat när vi hade chansen (och inga anslutande flyg att passa samma dag).

Nu alltså SEA–LAS i ekonomiklass med Alaska Airlines AL678 på sträckan SEA–LAS. Vi valde platserna 15A och 15C i förhoppning att slippa någon mellan oss, på raden 15 som verkade minst populär, gissningsvis eftersom den var framför exit row och därmed saknade möjlighet att fälla bak stolarna. Exit row-platserna var redan tagna när vi checkade in, trots dörrincidenten, men detta var ju inte riktigt samma flygplansmodell (en 737-900 och inte en 737-MAX). Sista man att komma på skulle dock sitta på 15B, och planet verkade helt fullt. Det gick bra ändå, för detta skulle vara en kort flygning på bara drygt två timmar.

I pamfletten från flygbolaget liksom över högtalaren i kabinen lyfte man fram att Alaska Airlines nyligen inlett samarbete med Hawaiian Airlines. I pamfletten framgick även att man kan få gratis dryck, exempelvis läsk, juice eller té. I samband med detta serverades en liten påse med salta pretzels. Jag saknade barndomens påsar med jordnötter. Jag beställde English Breakfast från Stash med mjölkpulver. Insåg att min egen stash med sötningsmedel höll på att ta slut. Lärde mig att en vanlig tépåse tydligen väger två gram. Knappt ljummet tévatten. Nästan odrickbart, men bara nästan.

Via gratisversionen av Wi-Fi-uppkoppling kunde man ta emot appnotiser och skicka textmeddelanden men inte så mycket mer. Via flygbolagets inloggningssida kunde jag dock se väderprognos för Las Vegas, faktiskt även i Celsius-grader. 14 grader och åtminstone delvis sol lät ju betydligt bättre än spöregn. Inför landning kunde jag trots fönsterplats och smutsig fönsterruta få en häftig utsikt över Nevada-bergen i kvällssolen.

 

[Cristoffer Cedergren]

Inte nog med att du tar sonen jorden runt på en milljon-MR, du tar honom till Las Vegas också! Pluspoäng. Det behöver nog dock sägas att Alaska airlines inte riktigt är ett hardcore lågprisbolag, bla är dom ju med i Oneworld nuförtiden. Du kan således ev tjäna poäng till Finnair Plus eller BAEC, om det är bokat i en giltig bokningsklass.