Resenären
Medlem
Jag lät Google Translate 'titta på bilden', "Mandarin te". "Korn te" hette nästa. Inte för jag förstod vad det var, men hoppas det smakade.
För övrigt riktigt intressant att följa ert resande!
Miljonresa med 13-åring
- Thread starter jonatan79
- Startdatum
För övrigt riktigt intressant att följa ert resande!
jonatan79
Medlem
Att ta sig ut ur flygplatsen XMN när vi inte skulle till transit var väldigt enkelt, inga kontrollstationer alls. Klar fördel med turistvisum och vistelsetillstånd.
Vi testade appen DiDi för taxi till hotellet. Appen var mestadels på kinesiska men tillräckligt många ord på engelska för att man skulle begripa. Föredömligt skyltat i golvet mot ”ride-sharing pickup station”. 18 ¥ ≈ 27 kr för 25 minuters taxiresa var orimligt billigt. Däremot strul med betalningen, jag valde ”prepaid rate” pga osäkerhet om betalningen skulle funka men det visade sig inte vara förbetalt utan bara förbestämt pris, och vi märkte efteråt att betalningen misslyckats. Försökte om och om igen med olika kort, tog även hjälp av personalen på hotellet, försökte till slut dricksa drygt samma belopp, men oklart om den stackars chauffören fick sina 27 kronor.
Google funkade faktiskt av okänt skäl i Xiamen via såväl mobildata (Airalo) som hotellets Wi-Fi. Google via mobildata trodde dock vi var i Tokyo. Oklart hur det funkade, men vi protesterade inte.
Waldorf Astoria, inte i någon av världens riktiga metropoler utan i Xiamen. Ett prisvärt sätt att visa sonen lite lyx och flärd. Faktiskt inte dyrare än standardpris för ett vanligt hotellrum i en svensk stad.
Bokat via Amex FHR, vilket i kombination med Hilton Guld innebar dubbel eller åtminstone en ordentlig uppgradering till väldigt fint rum samt 100 USD att bränna i en av restaurangerna (och gratis frukost). Vårt hörnrum (som kändes mer som en mindre svit) var väldigt fint.
Jättestort bakkar, dubbeldusch med dubbla ingångar, dubbla toalettrum med uppvärmda toalettstolar med många knappar för specialfunktioner som sonen tyckte var skojiga. Turn down service, men ingen chokladbit på kudden. Personal kom förbi med lite frukt och ett oolongté (gott) före middagen och en vinflaska efter den. Hotellet hade fina faciliteter som vi som mest tittade på. Många valmöjligheter av kuddar.
Middag intog vi i den mer västerländska restaurangen på våning 6, där 100 USD kreditering räckte gott och väl till oss två, så vi behövde bara betala serviceavgiften på drygt 100 kr. Sonen tyckte att de andra gästerna i restaurangen såg ut som k-popstjärnor. Snarare influencers, för de ägnade sig främst åt att fotografera varandra medan de låtsades äta maten.
Amouse-bouche, väldigt gott helt nybakat mörkt bröd. En kypare med avsmulningsskrapa för att städa bort brödsmulor från det avdukade bordet innan efterrätten. Papardelle bolognese till sonen, jag slog till på en Wagyu-biff med sparris. (”He will have … and I will have…”) Detta serverades dock på kinesiskt vis att dela på, vilket kanske inte riktigt var hur vi tänkt det. Knasiga västerlänningar som åt på serveringsfaten tänkte kanske personalen.
Till efterrätt fanns glass med pris per kula. Sonen beställde två kulor, en choklad och en citron, jag bara en choklad. Det kom tre skålar mitt på bordet; två choklad och en vanilj. Close enough.
Vi testade appen DiDi för taxi till hotellet. Appen var mestadels på kinesiska men tillräckligt många ord på engelska för att man skulle begripa. Föredömligt skyltat i golvet mot ”ride-sharing pickup station”. 18 ¥ ≈ 27 kr för 25 minuters taxiresa var orimligt billigt. Däremot strul med betalningen, jag valde ”prepaid rate” pga osäkerhet om betalningen skulle funka men det visade sig inte vara förbetalt utan bara förbestämt pris, och vi märkte efteråt att betalningen misslyckats. Försökte om och om igen med olika kort, tog även hjälp av personalen på hotellet, försökte till slut dricksa drygt samma belopp, men oklart om den stackars chauffören fick sina 27 kronor.
Google funkade faktiskt av okänt skäl i Xiamen via såväl mobildata (Airalo) som hotellets Wi-Fi. Google via mobildata trodde dock vi var i Tokyo. Oklart hur det funkade, men vi protesterade inte.
Waldorf Astoria, inte i någon av världens riktiga metropoler utan i Xiamen. Ett prisvärt sätt att visa sonen lite lyx och flärd. Faktiskt inte dyrare än standardpris för ett vanligt hotellrum i en svensk stad.
Bokat via Amex FHR, vilket i kombination med Hilton Guld innebar dubbel eller åtminstone en ordentlig uppgradering till väldigt fint rum samt 100 USD att bränna i en av restaurangerna (och gratis frukost). Vårt hörnrum (som kändes mer som en mindre svit) var väldigt fint.
Jättestort bakkar, dubbeldusch med dubbla ingångar, dubbla toalettrum med uppvärmda toalettstolar med många knappar för specialfunktioner som sonen tyckte var skojiga. Turn down service, men ingen chokladbit på kudden. Personal kom förbi med lite frukt och ett oolongté (gott) före middagen och en vinflaska efter den. Hotellet hade fina faciliteter som vi som mest tittade på. Många valmöjligheter av kuddar.
Middag intog vi i den mer västerländska restaurangen på våning 6, där 100 USD kreditering räckte gott och väl till oss två, så vi behövde bara betala serviceavgiften på drygt 100 kr. Sonen tyckte att de andra gästerna i restaurangen såg ut som k-popstjärnor. Snarare influencers, för de ägnade sig främst åt att fotografera varandra medan de låtsades äta maten.
Amouse-bouche, väldigt gott helt nybakat mörkt bröd. En kypare med avsmulningsskrapa för att städa bort brödsmulor från det avdukade bordet innan efterrätten. Papardelle bolognese till sonen, jag slog till på en Wagyu-biff med sparris. (”He will have … and I will have…”) Detta serverades dock på kinesiskt vis att dela på, vilket kanske inte riktigt var hur vi tänkt det. Knasiga västerlänningar som åt på serveringsfaten tänkte kanske personalen.
Till efterrätt fanns glass med pris per kula. Sonen beställde två kulor, en choklad och en citron, jag bara en choklad. Det kom tre skålar mitt på bordet; två choklad och en vanilj. Close enough.
jonatan79
Medlem
Vi försov oss. Väckarklockan hade inte ringt. Jag hade gjort samma misstag som ibland tidigare, missat att det hunnit bli efter midnatt när jag ställde väckarklockan via sömnfunktionen i iPhone, då betyder väckning ”i morgon” något annat än det man vill. Vi vaknade utvilade men lite abrupt kl 10.15, för hur var det, stängde frukosten 10.30 eller 11, de hade väl sagt olika? Vi skyndade oss.
Frukost på Waldorf Astoria Xiamen, öppen till kl 11 på helger. Samma restaurang där vi åt middag. Nu väldigt stimmig stämning, som en saluhall. Fullt vid alla bord, personal gick snabbt hit och dit. Vi hänvisades snabbt till ett bord, förevisades genast en meny, de väntade lite otåligt på att vi skulle välja något. Det var äggrätter, jag valde en omelett. Det fanns buffé också berättade de. Svart té ville vi båda ha.
Fick min omelett som såg lite sorglig ut, möjligen var klicken ketchup ett försök att kompensera. Gaffel och sked. Kanske tänkt att ätas med pinnar? Det var en ny upplevelse men det gick.
Medan jag därefter tog mer mat hade de även dukat undan min halvurdruckna lilla kaffekopp med té. Svårt att lyckas beställa mer, fanns bara två i den stora personalen som kunde eller vågade förstå vad jag menade när jag med handgester och enkel engelska försökte beställa mer té. Det gick till slut. Vid tredje koppen kom de med en kanna till mig.
Mycket som tog slut, exempelvis nästan allt pålägg, smör till brödet, nästan all juice. När det var slut var det slut, men om man sa till kunde de fylla på.
Tittade runt och såg att nästan alla borden runt oss hade nudelskålar. Vid bordet bredvid oss drack de cola med sugrör. Den mer prydliga stämningen från middagen infann sig inte nu. Personalen i receptionen förklarade senare att denna tid på året har de mest kinesiska gäster, annars även en del internationella affärsmän.
När vi redan vad ganska mätta och belåtna kom de och sa att buffén stänger strax, ville vi ha något mer från ägg- och nudelmenyn? Efter hur omeletten presenterades och efter att ha sneglat på inlägg här på BC var jag väldigt nyfiken på deras Eggs Benedict, så jag beställde faktiskt det också. Mina förväntningar var inte jättehöga efter omeletten. Serverades på assiett.
Waldorf Astoria var överlag en intressant upplevelse. Fint och lyxigt på ytan. Vår målsättning var inte perfektion gällande service på 5-stjärnigt hotell, och det levde det inte upp till heller. Intressant var det, så vi var nöjda. Sonen tyckte det var ett fint rum och sköna sängar men anmärkte på ljummet vatten till middagen och för trångt på frukostbuffén. I övrigt tyckte han det var ganska bra. Fönster hela vägen till golvet på 33:e våningen tyckte han var ganska högt upp, så vi får se vad han säger om hotellet på nästa ort.
Hotellet erbjöd transfer till flygplatsen för 300–1000 yuan beroende på val av Mercedes-bil eller limousin som man ville åka i. Vi valde i stället att göra nytt försök med DiDi, men efter tips från receptionisten inte via DiDi-appen (”Släng den”) utan via DiDi-funktionen i Alipay-appen. Det funkade lika smidigt som tidigare för att boka resan, och nu gick det att betala. Intressant att betalning inte är automatisk och inte förväntas innan taxin åker iväg, det verkar vara ett tillitsbaserat system.
Frukost på Waldorf Astoria Xiamen, öppen till kl 11 på helger. Samma restaurang där vi åt middag. Nu väldigt stimmig stämning, som en saluhall. Fullt vid alla bord, personal gick snabbt hit och dit. Vi hänvisades snabbt till ett bord, förevisades genast en meny, de väntade lite otåligt på att vi skulle välja något. Det var äggrätter, jag valde en omelett. Det fanns buffé också berättade de. Svart té ville vi båda ha.
Fick min omelett som såg lite sorglig ut, möjligen var klicken ketchup ett försök att kompensera. Gaffel och sked. Kanske tänkt att ätas med pinnar? Det var en ny upplevelse men det gick.
Medan jag därefter tog mer mat hade de även dukat undan min halvurdruckna lilla kaffekopp med té. Svårt att lyckas beställa mer, fanns bara två i den stora personalen som kunde eller vågade förstå vad jag menade när jag med handgester och enkel engelska försökte beställa mer té. Det gick till slut. Vid tredje koppen kom de med en kanna till mig.
Mycket som tog slut, exempelvis nästan allt pålägg, smör till brödet, nästan all juice. När det var slut var det slut, men om man sa till kunde de fylla på.
Tittade runt och såg att nästan alla borden runt oss hade nudelskålar. Vid bordet bredvid oss drack de cola med sugrör. Den mer prydliga stämningen från middagen infann sig inte nu. Personalen i receptionen förklarade senare att denna tid på året har de mest kinesiska gäster, annars även en del internationella affärsmän.
När vi redan vad ganska mätta och belåtna kom de och sa att buffén stänger strax, ville vi ha något mer från ägg- och nudelmenyn? Efter hur omeletten presenterades och efter att ha sneglat på inlägg här på BC var jag väldigt nyfiken på deras Eggs Benedict, så jag beställde faktiskt det också. Mina förväntningar var inte jättehöga efter omeletten. Serverades på assiett.
Waldorf Astoria var överlag en intressant upplevelse. Fint och lyxigt på ytan. Vår målsättning var inte perfektion gällande service på 5-stjärnigt hotell, och det levde det inte upp till heller. Intressant var det, så vi var nöjda. Sonen tyckte det var ett fint rum och sköna sängar men anmärkte på ljummet vatten till middagen och för trångt på frukostbuffén. I övrigt tyckte han det var ganska bra. Fönster hela vägen till golvet på 33:e våningen tyckte han var ganska högt upp, så vi får se vad han säger om hotellet på nästa ort.
Hotellet erbjöd transfer till flygplatsen för 300–1000 yuan beroende på val av Mercedes-bil eller limousin som man ville åka i. Vi valde i stället att göra nytt försök med DiDi, men efter tips från receptionisten inte via DiDi-appen (”Släng den”) utan via DiDi-funktionen i Alipay-appen. Det funkade lika smidigt som tidigare för att boka resan, och nu gick det att betala. Intressant att betalning inte är automatisk och inte förväntas innan taxin åker iväg, det verkar vara ett tillitsbaserat system.
jonatan79
Medlem
XMN avgångshall. Liten kontroll efter tecken på sprängmedel när man kom in, men mest intresserade var de om vi hade någon tändare eller tändstickor med oss. Det fick man inte ha.
För flyg med China Eastern fanns EuroBonus fortfarande inte med i lista över möjliga bonusprogram vid incheckning online, så vi valde att checka in på flygplatsen. Inga avgångstavlor vad vi kunde se men informationspersonal hänvisade oss om inte rätt så nära nog för att vi själva skulle hitta rätt incheckningsdisk. Smidig incheckning, vi bad att få EB-nummer på boardingkorten, de verkade redan inlagda men de dubbelkollade detta. Boardingkort utskrivna på flygplatsens lappar, bättre än något annat flygbolags i alla fall. Detta flyg anses tydligen gå i skytteltrafik.
Fanns prioritetskö till säkerhetskontroll. Försökte visa Sky Priority, men de förstod ingenting, bara skakade på huvudet och log. Vi gick till den vanliga kön, som inte var så lång. De bakom oss var inte lika kövilliga som igår, tryckte på i ryggen på sonen. Det kändes mer som det Kina jag mindes. Ny fråga i början av säkerhetskontrollen om jag har tändare eller tändstickor. Nej, inte förut och ännu mindre nu. Inte kittlad lika mycket. En tredje kontrollant frågade mig om tändare. Ingen sa däremot något om powerbanks men dessa skulle tydligen tagits ur väskan här också. Lite stökig och hetsig säkerhetskontroll, men därmed ganska effektiv.
Den första lounge vi gick förbi hette First Class Lounge. VIP-sektion. Inte riktigt lika fint som det lät, men tillräckligt. En väldigt kinesisk lounge även denna. Vi kom in via Sky Team Elite Plus.
Fick bli lunch nu trots sen frukost. Samma begränsade serveringstider även här. Nudelstation, äntligen skulle vi äta detta. Apparat som dispenserade ätpinnar. Nudlar med fläsk och fiskbollar valde sonen, men gillade inte, inte helt oväntat. Jag valde samma, mest för att det verkade mer spillvänligt än sataysås. Dock en ovanligt sörpelvänlig förstaklasslounge med västerländska mått.
Jag bad om hjälp av personalen med Wi-Fi, de valde nätverket ”staff-only” och knappade in lösenordet åt mig (ett extremt lättgissat lösenord). Pragmatisk lösning.
Två tékannor med 福鼎白茶 (Fuding white tea) respektive 正山小种 (lapsang souchong). Min iPhone-kamera kunde tyda de kinesiska tecknen och förklarade det finstilta, att dessa är olämpliga vid magsår eller anemi, respektive vid magsjukdom eller matsmältningsbesvär. Jag tog en kopp av vardera och Bingade mig till att Fuding ligger i Fujianprovinsen, vilket även Xiamen gör, så det passade ju extra bra. Detta vita té var riktigt gott. Det andra väldigt smakrikt, också ganska gott.
Inne på herrtoaletten hängde prydligt tre handdukar bredvid handfatet, men med liten text upplystes om att dessa endast var städpersonalen. Man kunde undra hur många ouppmärksamma gäster som torkat händerna på dem. Å andra sidan gissar jag att många även här inte ens tvättar händerna. Slutresultatet blir nog ungefär detsamma.
På väg till väg gate gick vi förbi flera försäljningsställen med varsin specifik inriktning, bland annat butiker som sålde matlådor med färdigmat, hela kök, Singaporiansk brödglass samt silver.
För flyg med China Eastern fanns EuroBonus fortfarande inte med i lista över möjliga bonusprogram vid incheckning online, så vi valde att checka in på flygplatsen. Inga avgångstavlor vad vi kunde se men informationspersonal hänvisade oss om inte rätt så nära nog för att vi själva skulle hitta rätt incheckningsdisk. Smidig incheckning, vi bad att få EB-nummer på boardingkorten, de verkade redan inlagda men de dubbelkollade detta. Boardingkort utskrivna på flygplatsens lappar, bättre än något annat flygbolags i alla fall. Detta flyg anses tydligen gå i skytteltrafik.
Fanns prioritetskö till säkerhetskontroll. Försökte visa Sky Priority, men de förstod ingenting, bara skakade på huvudet och log. Vi gick till den vanliga kön, som inte var så lång. De bakom oss var inte lika kövilliga som igår, tryckte på i ryggen på sonen. Det kändes mer som det Kina jag mindes. Ny fråga i början av säkerhetskontrollen om jag har tändare eller tändstickor. Nej, inte förut och ännu mindre nu. Inte kittlad lika mycket. En tredje kontrollant frågade mig om tändare. Ingen sa däremot något om powerbanks men dessa skulle tydligen tagits ur väskan här också. Lite stökig och hetsig säkerhetskontroll, men därmed ganska effektiv.
Den första lounge vi gick förbi hette First Class Lounge. VIP-sektion. Inte riktigt lika fint som det lät, men tillräckligt. En väldigt kinesisk lounge även denna. Vi kom in via Sky Team Elite Plus.
Fick bli lunch nu trots sen frukost. Samma begränsade serveringstider även här. Nudelstation, äntligen skulle vi äta detta. Apparat som dispenserade ätpinnar. Nudlar med fläsk och fiskbollar valde sonen, men gillade inte, inte helt oväntat. Jag valde samma, mest för att det verkade mer spillvänligt än sataysås. Dock en ovanligt sörpelvänlig förstaklasslounge med västerländska mått.
Jag bad om hjälp av personalen med Wi-Fi, de valde nätverket ”staff-only” och knappade in lösenordet åt mig (ett extremt lättgissat lösenord). Pragmatisk lösning.
Två tékannor med 福鼎白茶 (Fuding white tea) respektive 正山小种 (lapsang souchong). Min iPhone-kamera kunde tyda de kinesiska tecknen och förklarade det finstilta, att dessa är olämpliga vid magsår eller anemi, respektive vid magsjukdom eller matsmältningsbesvär. Jag tog en kopp av vardera och Bingade mig till att Fuding ligger i Fujianprovinsen, vilket även Xiamen gör, så det passade ju extra bra. Detta vita té var riktigt gott. Det andra väldigt smakrikt, också ganska gott.
Inne på herrtoaletten hängde prydligt tre handdukar bredvid handfatet, men med liten text upplystes om att dessa endast var städpersonalen. Man kunde undra hur många ouppmärksamma gäster som torkat händerna på dem. Å andra sidan gissar jag att många även här inte ens tvättar händerna. Slutresultatet blir nog ungefär detsamma.
På väg till väg gate gick vi förbi flera försäljningsställen med varsin specifik inriktning, bland annat butiker som sålde matlådor med färdigmat, hela kök, Singaporiansk brödglass samt silver.
jonatan79
Medlem
XMN–PVG med China Eastern MU6418 i en A320 var en relativt kort flygning på 1,5 timme. Om flygningen varit längre och vi hade somnat hade sidokuddarna på stolen kunnat vara hjälpsamma. En liten SkyTeam-logga där, annars nästan ingen hänvisning till alliansen.
Vi fick platserna 31A och 31C, i praktiken på rad 3 och främsta raden i ekonomiklass. Det kom dock en kvinna till 31B trots att D och E var tomma. Kinesiska dagstidningar fanns att bläddra i, med bland annat boktips.
”Check that your seat belt fastened in case of some turbulence” sa flygvärdinnnan. Säkerhetsbälteslampan var tänd hela flygningen trots att vi gled fram hur mjukt som helst fram till strax innan landning.
De hängde upp en kartongbit och drog för skynket mot affärsklass.
Filtar delades ut om man ville ha det men det var ganska varmt i kabinen. Det erbjöds hörlurar till teveprogrammet på den pyttelilla skärmen i taket, särskilt behövligt till de som satt två rader bakom vår och skulle haft svårt att tyda textningen ens med perfekt syn.
Matservering eller snarare fika i påse. En svampig kaka, en kaka med flera lager och oklar fyllning samt en ganska god kompakt kaka. Till det erbjöds grönt té, knappt ljummet. Damen bredvid mig klagade på temperaturen, även jag fick nytt té, drygt ljummet nu men blaskigare. Bananen kunde användas för att hindra pappmuggen från att glida av bordet, som saknade urgröpning.
Vi fick platserna 31A och 31C, i praktiken på rad 3 och främsta raden i ekonomiklass. Det kom dock en kvinna till 31B trots att D och E var tomma. Kinesiska dagstidningar fanns att bläddra i, med bland annat boktips.
”Check that your seat belt fastened in case of some turbulence” sa flygvärdinnnan. Säkerhetsbälteslampan var tänd hela flygningen trots att vi gled fram hur mjukt som helst fram till strax innan landning.
De hängde upp en kartongbit och drog för skynket mot affärsklass.
Filtar delades ut om man ville ha det men det var ganska varmt i kabinen. Det erbjöds hörlurar till teveprogrammet på den pyttelilla skärmen i taket, särskilt behövligt till de som satt två rader bakom vår och skulle haft svårt att tyda textningen ens med perfekt syn.
Matservering eller snarare fika i påse. En svampig kaka, en kaka med flera lager och oklar fyllning samt en ganska god kompakt kaka. Till det erbjöds grönt té, knappt ljummet. Damen bredvid mig klagade på temperaturen, även jag fick nytt té, drygt ljummet nu men blaskigare. Bananen kunde användas för att hindra pappmuggen från att glida av bordet, som saknade urgröpning.
jonatan79
Medlem
Vi anlände till en stor luftig terminal på PVG i Shanghai, därefter tågtransfer till terminal 1 som tydligen var en bit bort. Där såg vi de första andra västerlänningarna sedan vi lämnade Guangzhou, för vi noterade faktiska inga alls under vår resa till Xiamen eller där. Tiden på året kan säkert spela in.
Vi valde Maglev-tåget in mot Shanghai. Det gick att betala med utländska kreditkort vid den bemannade biljettförsäljningen. Tågets snabbhet (prick 300 km/h när vi kom upp i fart) motverkades dock av betydande väntan på detta, så jag misstänker att det hade gått snabbare att bara ta en taxi via DiDi. Skumpigare än jag föreställt mig. Sonen var inte så imponerad. Taxi via DiDi sista biten till hotellet.
”Welcome sir, our reception is on the 87th floor.” Därifrån annan hiss ner till vårt rum, för vi fick tyvärr den näst lägsta våningen på detta hotell, på 80:e våningen. Park Hyatt Shanghai är också ett 5-stjärnigt hotell och kanske inte det allra billigaste, men jag ville ge sonen en upplevelse, även om han började bli lite mätt på sådana. Häftig utsikt mot staden på kvällen.
Vi bad i receptionen om rekommendation på en enkel dumplingrestaurang. Dumpling Xi låg i Shanghai World Financial Center, alltså längre ner i samma byggnad. Väldigt goda diaozi och annat. Gick smidigt att betala med AliPay till den trevliga unga kyparen.
På kvällen tog vi ett dopp i poolen på våning 85. Flera livvakter, livvaktstorn och ordentligt med livräddningsutrustning för att rädda eventuella plaskande barn i nöd. Alla utom vi hade badmössor, det var obligatoriskt.
Frukost på våning 91. Liksom för att åka ner till markplan behövde man byta hiss i receptionen. Lite dimmigt/disigt på morgonen tyvärr.
Väldigt fin frukost. Jämfört med gårdagens upplevelse på Waldorf Astoria Xiamen var detta mer som förväntat, lugnt, prydligt, mycket gott. Vi beställde förstås svart té och fick mycket gott sådant i varsin kopp plus liten kanna på bordet. Brödet var det enda som inte var perfekt, det hade kunnat vara lite mer nygräddat, så jag hoppade över det.
Mycket gott fanns att välja på, men godast var trots allt deras fläskdumplings, kokta och sen stekta, med krispig botten. Gudomligt goda. Jag tror dessa kallades xiaolongbao.
Sonen tyckte Park Hyatt Shanghai var ett trevligt hotell, mindre stökigt på frukosten, lite knasigt att få lock för öronen när man åkte snabbhissen mellan våning 1 och 87, men förstås häftigt att bo så högt upp. Jag tyckte hotellet höll högre standard generellt än Waldorf Astoria Xiamen och att utsikten var häftig. Om det inte hade varit för upplevelsen att bo på 80:e våningen hade jag inte bokat det, och kommer nog inte göra det igen, men med det mervärdet kändes det trots allt värt det för denna gång.
Vi valde Maglev-tåget in mot Shanghai. Det gick att betala med utländska kreditkort vid den bemannade biljettförsäljningen. Tågets snabbhet (prick 300 km/h när vi kom upp i fart) motverkades dock av betydande väntan på detta, så jag misstänker att det hade gått snabbare att bara ta en taxi via DiDi. Skumpigare än jag föreställt mig. Sonen var inte så imponerad. Taxi via DiDi sista biten till hotellet.
”Welcome sir, our reception is on the 87th floor.” Därifrån annan hiss ner till vårt rum, för vi fick tyvärr den näst lägsta våningen på detta hotell, på 80:e våningen. Park Hyatt Shanghai är också ett 5-stjärnigt hotell och kanske inte det allra billigaste, men jag ville ge sonen en upplevelse, även om han började bli lite mätt på sådana. Häftig utsikt mot staden på kvällen.
Vi bad i receptionen om rekommendation på en enkel dumplingrestaurang. Dumpling Xi låg i Shanghai World Financial Center, alltså längre ner i samma byggnad. Väldigt goda diaozi och annat. Gick smidigt att betala med AliPay till den trevliga unga kyparen.
På kvällen tog vi ett dopp i poolen på våning 85. Flera livvakter, livvaktstorn och ordentligt med livräddningsutrustning för att rädda eventuella plaskande barn i nöd. Alla utom vi hade badmössor, det var obligatoriskt.
Frukost på våning 91. Liksom för att åka ner till markplan behövde man byta hiss i receptionen. Lite dimmigt/disigt på morgonen tyvärr.
Väldigt fin frukost. Jämfört med gårdagens upplevelse på Waldorf Astoria Xiamen var detta mer som förväntat, lugnt, prydligt, mycket gott. Vi beställde förstås svart té och fick mycket gott sådant i varsin kopp plus liten kanna på bordet. Brödet var det enda som inte var perfekt, det hade kunnat vara lite mer nygräddat, så jag hoppade över det.
Mycket gott fanns att välja på, men godast var trots allt deras fläskdumplings, kokta och sen stekta, med krispig botten. Gudomligt goda. Jag tror dessa kallades xiaolongbao.
Sonen tyckte Park Hyatt Shanghai var ett trevligt hotell, mindre stökigt på frukosten, lite knasigt att få lock för öronen när man åkte snabbhissen mellan våning 1 och 87, men förstås häftigt att bo så högt upp. Jag tyckte hotellet höll högre standard generellt än Waldorf Astoria Xiamen och att utsikten var häftig. Om det inte hade varit för upplevelsen att bo på 80:e våningen hade jag inte bokat det, och kommer nog inte göra det igen, men med det mervärdet kändes det trots allt värt det för denna gång.
jonatan79
Medlem
PVG avgångshall. Liten säkerhetskontroll för att komma in i terminalen, samma typ som för att åka Maglev-tåget här i Shanghai. Sonen noterade att det mest verkade vara för syns skull, då kontrollen inte var så noggrant utförd.
För detta flyg med China Airlines hade vi kunnat välja sittplats i samband med onlineincheckning. Alla incheckningsuppgifter accepterades men vi var ändå tvungna att hämta fysiskt boardingkort vid incheckningsdisk.
Vid incheckningen fick vi våra fysiska boardingkort, men jag noterade att de bara hade skrivit EB-numret på den lilla delen. Vi fick även separat biljett och tydlig muntlig rekommendation att gå till en viss lounge, China Easterns sådan.
Folkrepubliken Kinas uppfattning om vad Kina är för något är ju att förutom Hongkong och Macau ingår även Taiwan i Kina. Det finns bara ett Kina, anser folkrepubliken. Att resa internationellt anser man innebär att resa till andra ställen än dessa och utanför Kina. I samband med inresa och utresa och immigration och emigration är man dock mer pragmatiska. Det gör att de på PVG liksom på de andra kinesiska flygplatser vi varit på måste använda lite omständlig skyltning. Vi skulle nu flyga inte ”domestic” utan ”international & HK, Macau, Taiwan”. Bilden nedan är från ankomst till PVG, men liknande finns även vid avgång. Nu skulle vi till Taiwan i alla fall, alltså det som officiellt heter Republiken Kina.
Kö till emigration (som av någon anledning kallas immigration), men endast ca 10 minuter. Det kollades boardingkort innan man ställde sig i kön, iofs vettigt, så ingen som skulle inrikes råkade gå fel. Jag som kom igenom före sonen kunde se handläggarens skärm. Fyra foton på sonen, från passet, visumet, immigration, och från kameran framför honom. De hade bra koll på oss. Stämpel i passen.
Säkerhetskontroll. Mer kittlad denna gång. Powerbanks ut ur väskan. Extrakontroll av boardingkort även här. Totalt tror jag det var fyra kontroller av boardingkort för att komma ut i terminalområdet, plus två vid boarding, verkade lite redundant. Man förstår varför de gillar fysiska boardingkort och inte digitala.
Vi gick mot VIP-lounger. Den första sådana var China Easterns lounge, så vi gick dit. Incheckningspersonalen var ju väldigt måna om det, vilket ändå gjorde mig lite misstänksam. Mycket riktigt var det den minst imponerande loungen hittills. Helt fullt när vi kom, till slut blev ett bord ledigt.
Sonen ville ha Cola Zero, det fanns på tre ställen; rumsvarm, rumsvarm eller rumsvarm, vilket även stod på den lilla skylten som stod på det som jag önsketänkande först trodde var en kyldisk. Som tur var föredrar sonen rumsvarm cola, men det gör inte jag.
Det blev inte helt oväntat i stället té för mig. Kokhett vatten och en lite tråkig téstation. Ordinärt té, inte jättegott. Verkade inte finnas mjölk. Kanske rumsvarm nånstans, orkade inte kolla.
Det fanns mat också men vi var mätta efter frukosten och det var en stund kvar till lunchtid. Om vi hade haft mer tid hade vi nog lämnat och letat efter en annan lounge. Lite oklart varför detta rekommenderades oss så starkt och varför det behövdes ett särskilt biljettsystem för att komma in hit. Kanske ville de minska besöksantalen till bättre (och för flygbolaget dyrare) lounger.
När vi lämnade China Easterns lounge såg vi att det låg en Air France-lounge precis bredvid. Oklart om vi hade kommit i där, men i så fall hade det nog varit ett bättre alternativ. Även från skyltningen var det dock tydligt att vi hänvisades till China Easterns lounge och inget annat.
Vid gaten pratade jag med personalen, jag ville om möjligt behålla hela boardingkortet med EB-numret på. Det visade sig förstås att de ville riva av boardingkortet, men här ville de till skillnad från i Vietnam behålla den stora delen, så det passade ju bra.
Jag inser att andra reserapporter säkert redan skrivit om delvis samma saker. Ursäkta eventuella upprepningar. Jag hade först tänkt läsa mer av andras rapporter men har dels inte hunnit och dels faktiskt inte riktigt velat för vi vill till stor del upptäcka saker själva, på gott och ont.
Tack igen för alla gilla-markeringar och positiva kommentarer. Jag hinner inte riktigt besvara dessa nu under resan, det får bli efteråt.
För detta flyg med China Airlines hade vi kunnat välja sittplats i samband med onlineincheckning. Alla incheckningsuppgifter accepterades men vi var ändå tvungna att hämta fysiskt boardingkort vid incheckningsdisk.
Vid incheckningen fick vi våra fysiska boardingkort, men jag noterade att de bara hade skrivit EB-numret på den lilla delen. Vi fick även separat biljett och tydlig muntlig rekommendation att gå till en viss lounge, China Easterns sådan.
Folkrepubliken Kinas uppfattning om vad Kina är för något är ju att förutom Hongkong och Macau ingår även Taiwan i Kina. Det finns bara ett Kina, anser folkrepubliken. Att resa internationellt anser man innebär att resa till andra ställen än dessa och utanför Kina. I samband med inresa och utresa och immigration och emigration är man dock mer pragmatiska. Det gör att de på PVG liksom på de andra kinesiska flygplatser vi varit på måste använda lite omständlig skyltning. Vi skulle nu flyga inte ”domestic” utan ”international & HK, Macau, Taiwan”. Bilden nedan är från ankomst till PVG, men liknande finns även vid avgång. Nu skulle vi till Taiwan i alla fall, alltså det som officiellt heter Republiken Kina.
Kö till emigration (som av någon anledning kallas immigration), men endast ca 10 minuter. Det kollades boardingkort innan man ställde sig i kön, iofs vettigt, så ingen som skulle inrikes råkade gå fel. Jag som kom igenom före sonen kunde se handläggarens skärm. Fyra foton på sonen, från passet, visumet, immigration, och från kameran framför honom. De hade bra koll på oss. Stämpel i passen.
Säkerhetskontroll. Mer kittlad denna gång. Powerbanks ut ur väskan. Extrakontroll av boardingkort även här. Totalt tror jag det var fyra kontroller av boardingkort för att komma ut i terminalområdet, plus två vid boarding, verkade lite redundant. Man förstår varför de gillar fysiska boardingkort och inte digitala.
Vi gick mot VIP-lounger. Den första sådana var China Easterns lounge, så vi gick dit. Incheckningspersonalen var ju väldigt måna om det, vilket ändå gjorde mig lite misstänksam. Mycket riktigt var det den minst imponerande loungen hittills. Helt fullt när vi kom, till slut blev ett bord ledigt.
Sonen ville ha Cola Zero, det fanns på tre ställen; rumsvarm, rumsvarm eller rumsvarm, vilket även stod på den lilla skylten som stod på det som jag önsketänkande först trodde var en kyldisk. Som tur var föredrar sonen rumsvarm cola, men det gör inte jag.
Det blev inte helt oväntat i stället té för mig. Kokhett vatten och en lite tråkig téstation. Ordinärt té, inte jättegott. Verkade inte finnas mjölk. Kanske rumsvarm nånstans, orkade inte kolla.
Det fanns mat också men vi var mätta efter frukosten och det var en stund kvar till lunchtid. Om vi hade haft mer tid hade vi nog lämnat och letat efter en annan lounge. Lite oklart varför detta rekommenderades oss så starkt och varför det behövdes ett särskilt biljettsystem för att komma in hit. Kanske ville de minska besöksantalen till bättre (och för flygbolaget dyrare) lounger.
När vi lämnade China Easterns lounge såg vi att det låg en Air France-lounge precis bredvid. Oklart om vi hade kommit i där, men i så fall hade det nog varit ett bättre alternativ. Även från skyltningen var det dock tydligt att vi hänvisades till China Easterns lounge och inget annat.
Vid gaten pratade jag med personalen, jag ville om möjligt behålla hela boardingkortet med EB-numret på. Det visade sig förstås att de ville riva av boardingkortet, men här ville de till skillnad från i Vietnam behålla den stora delen, så det passade ju bra.
Jag inser att andra reserapporter säkert redan skrivit om delvis samma saker. Ursäkta eventuella upprepningar. Jag hade först tänkt läsa mer av andras rapporter men har dels inte hunnit och dels faktiskt inte riktigt velat för vi vill till stor del upptäcka saker själva, på gott och ont.
Tack igen för alla gilla-markeringar och positiva kommentarer. Jag hinner inte riktigt besvara dessa nu under resan, det får bli efteråt.
jonatan79
Medlem
PVG–TPE i ekonomiklass med China Airlines, som till skillnad från de andra kinesiska flygbolagen i SkyTeam är taiwanesiskt.
När vi kommit på planet kom en flygvärdinna fram specifikt till oss, hade koll på mitt namn, och presenterade sig med förnamn. 1,5 timme lång skulle dagens flygning bli men med viss turbulens berättade hon, och sa att vi skulle vända oss till henne om vi behövde något.
”Dear passengers, the entry door is closed.” Lite ovanligt utrop, och fortfarande nästan tomt i vår sektion av kabinen. Stolarna arrangerade 3+4+3 i en 777-300ER. Det kändes verkligen som ett onödigt stort flygplan för denna korta sträcka.
Air sickness bag hette i stället Cleanliness bag, det var en trevlig omskrivning. ”Tear off to open” verkar fräschare (inga delvis använda påsar kvar i stolsfickor) men lite riskabelt om någon har bråttom. Enstaka till synes slumpmässiga stolar har annan klädsel, undrar om det finns ett samband. Skumpig flygning mycket riktigt, men inte så skumpig.
En stund efter att vi kommit upp i luften kom en annan flygvärdinna fram och presenterade sig också med namn, de hade förberett en juice med morot och ananas åt mig, och när som såg att min medresenär var ett barn erbjöd de detsamma till honom.
Strax därefter serverades mat. Varmrätten var kyckling och ris, inga alternativ erbjöds. Den var okej, inte mer, lite svampig. Salladen som däremot faktiskt innehöll svamp var intressant. Hot tea var inte så hot. Gott med färsk frukt, det var det bästa med serveringen tyckte jag. Sonen föredrog däremot chipsen.
Jag testade att byta plats. Det gick faktiskt att sitta med helt raklånga ben, men som långbent hamnar fötterna då hos passageraren framför, så det passar bäst om det inte sitter någon där.
Inreselapp skulle fyllas i. Jag blev lite osäker, är det visa-exempt för svenskar? Jag hade då i alla fall inte sökt något visum till Taiwan. Jag var inte så orolig ändå. Flygbolaget bjöd på en penna för att fylla i formuläret.
Alltså uppmärksamhet och benutrymme nästan som i affärsklass. Jag satt precis och tänkte att det var en väldigt trevlig flygning, och önskade att detta hade varit vår nästa långflygning, trots turbulens och sisådär mat, när flygvärdinna nummer två strax inför landning kom förbi och log och sa ”Sir, thank you again for flying with us.” Trevligt som sagt!
När vi kommit på planet kom en flygvärdinna fram specifikt till oss, hade koll på mitt namn, och presenterade sig med förnamn. 1,5 timme lång skulle dagens flygning bli men med viss turbulens berättade hon, och sa att vi skulle vända oss till henne om vi behövde något.
”Dear passengers, the entry door is closed.” Lite ovanligt utrop, och fortfarande nästan tomt i vår sektion av kabinen. Stolarna arrangerade 3+4+3 i en 777-300ER. Det kändes verkligen som ett onödigt stort flygplan för denna korta sträcka.
Air sickness bag hette i stället Cleanliness bag, det var en trevlig omskrivning. ”Tear off to open” verkar fräschare (inga delvis använda påsar kvar i stolsfickor) men lite riskabelt om någon har bråttom. Enstaka till synes slumpmässiga stolar har annan klädsel, undrar om det finns ett samband. Skumpig flygning mycket riktigt, men inte så skumpig.
En stund efter att vi kommit upp i luften kom en annan flygvärdinna fram och presenterade sig också med namn, de hade förberett en juice med morot och ananas åt mig, och när som såg att min medresenär var ett barn erbjöd de detsamma till honom.
Strax därefter serverades mat. Varmrätten var kyckling och ris, inga alternativ erbjöds. Den var okej, inte mer, lite svampig. Salladen som däremot faktiskt innehöll svamp var intressant. Hot tea var inte så hot. Gott med färsk frukt, det var det bästa med serveringen tyckte jag. Sonen föredrog däremot chipsen.
Jag testade att byta plats. Det gick faktiskt att sitta med helt raklånga ben, men som långbent hamnar fötterna då hos passageraren framför, så det passar bäst om det inte sitter någon där.
Inreselapp skulle fyllas i. Jag blev lite osäker, är det visa-exempt för svenskar? Jag hade då i alla fall inte sökt något visum till Taiwan. Jag var inte så orolig ändå. Flygbolaget bjöd på en penna för att fylla i formuläret.
Alltså uppmärksamhet och benutrymme nästan som i affärsklass. Jag satt precis och tänkte att det var en väldigt trevlig flygning, och önskade att detta hade varit vår nästa långflygning, trots turbulens och sisådär mat, när flygvärdinna nummer två strax inför landning kom förbi och log och sa ”Sir, thank you again for flying with us.” Trevligt som sagt!
Resenären
Medlem
Tack, man lär sig alltid något nytt. Spännande och välskrivet.
