Ni måste förstå att det tar ett par dagar efter en sådan här upplevelse innan man har återhämtat sig men nu så här dagen efter har jag börjat bli normal igen. Det var precis lika ångestladdat och jävligt som jag hade befarat men eftersom vi bor på ett riktigt bra hotell och har lyckats släppa den traumatiska resan så kommer jag nog skapa en egen reserapport efter hemkomst med lite bilder.
Men då jag förstår er nyfikenhet med tanke på antalet inlägg i tråden så kommer här en minirapport om själva resan, ok vi tar det från början...
Fru Ozz och undertecknad var i riktigt god tid på Landvetter och stod i incheckningskön redan 25 minuter innan dom öppnade för att försäkra oss om att hinna fram i tid. Själva incheckningen gick mycket smidigt och vid det laget kändes det inte alls så tokigt. Stora bagaget vägde 18kg och handbagaget vägdes inte ens. Med drygt en timme till boarding han vi med lite fika i Menzies loungen vilket alltid är trevligt.
Inte heller vid ombordstigning blev vi avskräckta även om jag kan tycka att damen vid disken var lite övertydlig om att rad 20 och bakåt skulle gå ombord först så lyssnade alla förväntansfulla resenärer och lydde damen i fråga. Då vi satt på 20E&F så var vi med i första gänget ombord och återigen tänkte jag att det gick mycket smidigt,
men sen brakade helvetet lös...
Innan alla hade hittat sina platser tog en bra stund och att bara få upp bagaget på anvisad plats tog ungefär 20 minuter, det var tur att ombordstigningen påbörjades tidigt. Sen skulle alla som hade förbeställt påsar som stod i sätet också få upp dom utan att flaskorna skulle gå sönder och jösses vad det pusslades och möblerades om. Gissningsvis var det ett 20-tal (mindre barn) med i kabinen och att se mammorna med ungen på ena armen rotandes i hyllan samtidigt som ungen blev otålig och började gråta gjorde att den där bortblåsta ångesten började komma smygande igen.
När ombordstigningen var klar och allt bagage var undanstuvat så kunde vi lyfta på utsatt tid. Vi fick en pappa som granne med en liten bäbis som skötte sig exemplariskt och sov igenom hela resan med några undantag när hon blev väckt av av ett par som satta på raden framför. Detta par rök ihop så till den milda grad att handgemäng inte var långt borta. En flygvärdinna kom till undsättning och flyttade på mannen i fråga och "hotade" med repressalier om de inte lugnade ner dig. I och med detta bråk så var det flera andra ungar som gick i spinn och började skrika/gråta och jag började känna att -va fan gör jag här...
Sen gicks det runt med drickavagnen och denna service tog ca 1 timme för fyra värdinnor att genomföra då kabinens resenärer "kom på" att de skulle betala när drickan redan var serverad och då skulle upp i handbagaget för att hitta en hundralapp att betala med. När drickan var serverad så skulle alla som hade beställt mat få den serverad och med tanke på antalet valmöjligheter av mat som kunde förbokas och inte stod i rätt ordning i serveringsvagnarna så tog även det sin lilla tid. Totalt tog mat och drickaservering ca 2 timmar och strax innan landning vad det dags för lotteriförsäljning, herre jösses vad lotter folk köpte. Strax innan landning vad det dags att duka av brickor och samla ihop skräp.
Problemet var bara att under sista dryga timmen så hade de flesta ungarna tröttnat på att vara snälla och en eskalerande kombination av gnäll/gråt/skrik låg som ett dyblött täcke över hela kabinen. De ungarna som var lite äldre roade sig med att hoppa hage i mittengången eller att springa fram och tillbaka i ett rasande tempo. Det var konstant kö till toaletten i främre delen av kabinen där det bara fanns en toa, vid de två toaletterna i bak var det tomt.
När det ropades ut att vi skulle gå in för landning om ca en halvtimme var det som att alla ungar av all stress "gjorde i blöjan" samtidigt och det började lukta bajs i hela förbannade kabinen. Mammor med ungen på ena armen och blöja i handen började vallfärda mot toaletten, dessa mammor fick då dessutom kryssa mellan alla pappor som stod och rotade i handbagaget för att se till att allt låg kvar inför landning.
Landningen gick bra och när det skanderades ut i högtalaren att vi hade landat i Palma så utbröt gästerna i rungande applåder i sedvanlig ordning. Där satt vi som två skräckslagna individer och konstaterade att vi hade överlevt och samtidigt sa vi "aldrig mer" i samma andetag som vi konstaterade att om en vecka är det dags igen... Det positiva med hela flygningen var helt klart flygvärdinnorna som är beundransvärt tålmodiga med ett ständigt leende på läpparna när dom kryssar mellan lekande barn i mittengången. Inte en sur min och idel glada svar oavsett frågans karaktär, där kan jag se att viss reguljär personal har en del att lära.
Jag har en del bilder på allt detta kaos jag har beskrivet och dessa kommer publiceras i en egen reserapport efter hemkomst som sagt.
Men vad är väl en minirapport utan en enda bild?
Dom hade i alla fall fin-fika på charterflyget...
Visa bifogad bild 40023
