Episod 10: Luftburet hattrick – eller kinesisk ingenjörskonst
Det var dags för en riktig högtidsdag för flygnördarna I resesällskapet. På agendan stod ett äkta hattrick i resedagboken: ny flygplats, nytt flygbolag och en helt ny flygplanstyp på en och samma gång. Det var dessutom den här flygturen som på förhand hade skapat lite nervositet gällande eventuell laoitisk soppatorsk, efter vårens snack om bränslebrist i regionen. Följde motsvarande flighter löpande och oron visade sig helt obefogad då bränslet flödade och ingen risk låg i luften.
En knapp kvart i en skön Loca-bil tog oss ut till Wattay International Airport. Om det inte varit för en enorm gruppresa med bagagemängder som om de planerade en permanent utvandring, hade vi glidit igenom incheckningen på ett par minuter. Wattay är en förhållandevis kompakt och lugn flygplats med måttlig trafikvolym (den snittar under tre miljoner passagerare om året), så det rullades tyvärr inte ut några röda mattor eller konfetti för vårt hattrick.
Wattay International Airport sedd utifrån i den gassande solskenet.
Krypavstånd från avlämning med Loca till terminalen och incheckning. Kanske resans smidigaste logistikövning hittills. Nästan Berlin Tegel-style.
Incheckningsområdet på Wattay International.
Vår flight QV317 har öppnat.
På väg mot säkerhetskontrollen och den internationella avgångshallen.
Efter en snabb rulltrappa upp till övervåningen möttes vi av två helt köfria säkerhetskontroller. Då slog det mig plötsligt:
de manuella utreseformulären! Det var bara att kasta sig över pennan i en kamp mot klockan, för den gigantiska gruppresan vi nyss passerat kom nu mot oss som en långsam mobb. Med en hårsmån hann jag fylla i och signera kidsens kort innan horden hann fram, och vi swishade igenom passkontrollen i ett nafs.
Airside i den internationella delen är relativt rymlig, bestående av tre faktiska gater (som smidigt delats upp till sju numrerade utgångar), ett par caféer och lite taxfree. Jag tog en smygtitt in i flygplatsens enda lounge, men då de krävde 20 USD per skalle och vi hade relativt kort väntetid tackade vi nej. Istället brände vi våra sista Kip på några smoothies och en liten flaska lokal Lao Gin för överkomliga 200k.
En smygtitt in i den enda loungen på Wattay Airport.
Terminalens airside-bar erbjuder naturligtvis iskall Beerlao på fat för den som vill släcka törsten.
En i övrigt ganska folktom och harmonisk vänthall airside.
Nu var det dags att stämma av det nya flygbolaget: nationalstoltheten Lao Airlines. Bolaget har sitt nav här i Vientiane och flyger utöver ett gäng inrikeslinjer främst till regionala destinationer i grannländerna som Kina, Thailand, Kambodja och Vietnam.
Men den riktiga godbiten på denna flygning var maskinen. Det var nämligen dags för en ny flygplanstyp i samlingen: Comac C909 (tidigare känd under namnet ARJ21) har en viss likhet med MD80 (undrar hur det kan komma sig...). Denna kinesiska regionaljet är en ganska ovanlig syn utanför Kina, där Lao Airlines är ett av ytterst få icke-kinesiska bolag som faktiskt har typen i sin flotta. Lao airlines fick sin första C909 för drygt ett år sen.
Lao Airlines linjekarta. Ett trevligt regionalt nätverk med Vientiane som nav.
Vi hade bokat economy för denna korta flygning. Vid check-in frågade jag lite försiktigt om möjligheten till uppgradering till business class, men mannen bakom disken rörde inte en min. Det visade sig senare att maskinen faktiskt var utrustad med en separat businesssektion längst fram. Den bestod dock av enbart en enda rad med riktiga, maffiga fällbara fåtöljer. Bakom skynket tog den vanliga kabinen vid i en 2+3-konfiguration över knappa tjugo rader.
Första raden i kabinen bjöd på riktiga, maffiga business class-säten.
C909-kabinen med sin 2+3-konfiguration. Bilden tagen längst bak där toaletten också var placerad.
Boardingen kom igång cirka en halvtimme efter tidtabell. Bildskärmarna visade inte vilken gate som gällde, men med tanke på storleken var det omöjligt att gå fel. Maskiner från China Eastern och Vietnam Airlines hade precis lyft, så det var mest Lao Airlines egna kärror kvar på plattan. Utropet för prio-boarding var för övrigt av det mer charmiga slaget: gamla, sjuka, barn och munkar hälsades välkomna ombord först!
Därefter var det bara att promenera ut i den varma luften mot den väntande C909:an. Bredvid stod tankbilen från Lao State Fuel Company uppkörd mot en systermaskin, vilket slutgiltigt skingrade alla eventuella tankar på soppabrist.
Boarding pågår! Här gäller prioriterad ombordstigning för gamla, sjuka och munkar först.
Lao State Fuel Company står för kerosinet. Ingen soppatorsk här inte!
Vår Lao Airlines C909 väntar ståtligt ute på plattan.
Exteriör utmed flygplanskroppen på den kinesiska regionaljeten.
Väl uppe i luften utspelas en ganska underhållande detalj. Flygvärdinnorna rullade ut serveringsvagnarna och delade ut en liten snackbox som visade sig vara branded med... Crowne Plaza-loggor! Däri låg en högst livlös macka och en liten juice, vilket snabbt följdes upp av kalla drycker samt kaffe och te. Det var oavsett en trevlig touch på en så kort flygning, och kaffet serverades dessutom med en exotisk Lao Airlines-märkt coffee-creamer. Det var länge sen man fick pulvermjölk i kaffet.
In-flight snack ombord! En snackbox levererad av IHG Crowne Plaza.
Kaffe serverat med en lyxig, Lao Airlines-branded creamer.
Take-off med Lao Airlines! Den ikoniska Frangipani-blomman pryder vingspetsen mot skyn.
Flygresan var extremt smidig och C909:an levererade en riktigt stabil och förvånansvärt tyst flygupplevelse. Vid landning drogs skynket till den rymliga businesskabinen plikttroget för så att de på första raden fick gå av i lugn och ro, innan resten av oss klev ut på trappan.
Vi hade slutligen landat i Da Nang, Vietnam! Tanken var att minska på antalet stopp och byten jämfört med vår inledande rundresa, så att hitta denna direktlinje var ett riktigt lyckokast.
Da Nang International Airport mötte oss med ganska långa köer vid immigration. Vietnam Airlines Sky Priority-resenärer slussades smidigt via Fast Track, och man kände en gnutta avund över att vi inte valt dem denna gång. Eftersom det var visumfritt och de digitala ankomstkorten redan var ifyllda online sedan tre dagar tillbaka, brydde sig tjänstemannen i båset inte ett dyft om några QR-koder. När vi väl nådde fram till luckan gick det hela på under en minut per person.
Strax innan landning i Vietnam. Kikar ut genom fönstret över det gröna kustlandskapet.
Parkerade på plattan i Da Nang. Bussarna väntar på att ta oss in till terminalen.
En sista titt på vår kinesiska Comac innan bussen rullar iväg, samtidigt som en Jeju Air-maskin swishar förbi i bakgrunden.
Da Nang International Airport terminalbygge sett från plattan.
Nere vid bagagebandet hann pulsen stiga en smula. Skärmen lyste stolt med "Last bag", men vår ena väska lös med sin frånvaro på det snurrande bandet. Det visade sig dock (pust!) att de helt enkelt var långsamma med urlastningen och vår packning trillade ut några minuter senare. Close call för nerverna!
Nervös väntan vid bagagebandet där skärmen hävdade 'last bag' utan att våra väskor syntes till...
The Verdict
Vilken härlig flygetapp! Det var riktigt festligt att få pricka in ett komplett hattrick med ny flygplats, nytt bolag och en ny maskin i samlingen. Lao Airlines levererade en städad, punktlig och mycket trevlig upplevelse med sin stiliga Frangipani-logotyp (en av branschens flottaste, om du frågar mig) och den kinesiska C909-kärran höll ihop utmärkt. Att flygplatsupplevelsen på Wattay dessutom var så lugn och smidig gjorde bara saken ännu bättre.
Nu lämnar vi Laos bakom oss för denna gång och kliver in i centrala Vietnam. Här väntar ett betydligt soligare mikroklimat än regnperiodens moln i norr, samt lite värdefull lokal experthjälp från en välkänd profil på forumet inför vårt nästa stopp. Men vad upptäcker man egentligen när en lokal forumguru får hålla i taktpinnen? Och hur står sig den vietnamesiska gästvänligheten mot den laotiska?
Stay tuned for more...
