Episod 7: Den laotiska biljettdansen – eller kinesisk tågprecision genom bergen
Kommer ni ihåg den där maratonlånga e-postkorrespondensen med Homm innan vi ens hade satt vår fot i Laos? Det visade sig att den inte bara handlade om att säkra sängplatser till familjen. Vår nästa destination skulle nämligen nås med tåg, och att försöka klura ut hur man köper tågbiljetter i Laos på distans som utlänning är allt annat än en spikrak historia. Det finns förvisso digitala biljettförmedlare online, men efter att ha läst otaliga forumtrådar förstod jag att de flesta hotell kan lösa detta på plats. Jag slängde därför ut en krok till vårt hotell, som mer än gärna hjälpte till, men givetvis inte helt utan friktion.
Laos har på senare år genomgått en mindre infrastrukturrevolution tack vare det enorma kinesiska tågprojektet Boten–Vientiane (LCR, Laos-China Railway). Det är ett modernt, blixtsnabbt och extremt effektivt järnvägsnät som sträcker sig hela vägen från Vientiane i söder, upp genom Laos bergsmassiv och rakt in i Kina.
Avfärd från Luang Prabang centrum med en sista visuell lockelse för den klassiska Beerlao.
Vägen till tågstationen är enkel men effektiv. En cirka 15 kilometer lång resa genom ett grönt landskap.
Själva biljetterna släpps bara mellan tre och sju dagar innan avgång, men fullt så enkelt är det förstås inte. Tågen som kommer hela vägen från Kina rullar enligt en fast tidtabell, men de övriga, lokala tågen öppnas upp på systemet efter hand och utifrån rådande behov. Eftersom vi siktade på att resa mitt på dagen var det bara att ha is i magen och snällt vänta på att extratågen skulle dyka upp i systemet. Det krävdes säkert femton mejl fram och tillbaka med hotellets tålmodiga personal, men till slut kom det efterlängtade beskedet: biljetterna var säkrade!
Man kan boka andra klass, första klass eller business class. Den sistnämnda är den absolut högsta klassen ombord, vilket förmodligen kommer att göra vana Lufthansa-resenärer maximalt förvirrade i sina sökningar. Vi valde en gyllene medelväg och bokade första klass, vilket kändes helt rätt för familjen. Priset landade på rimliga 20 USD per person för en enkelbiljett, vilket inkluderade en påläggsavgift på drygt 40 % från hotellet och lokal springpojke för besväret. Men med tanke på hantverket bakom bokningen var det värt varenda krona, systemet verkar nästan designat för detta.
Ankomst till Luang Prabang Train Station.
En helt enorm terminalbyggnad med tanke på att det i nuläget är en enkelspårig station. Man har helt klart framtidssäkrat för aktiva dubbelspår och mer därtill.
Utsikten från stationens entré avslöjar hur pass remote och isolerat det här jättebygget faktiskt ligger.
Tågstationen i Luang Prabang ligger en bra bit utanför staden och är en fullständig koloss till byggnad. Här krävs det både biljett- och passkontroll i dörren innan man överhuvudtaget får sätta sin fot inomhus, tätt följt av en ganska casual säkerhetskontroll med röntgenmaskiner. Väl inne mötts man av en gigantisk och steril vänthall med en handfull mindre butiker, såsom ett enkelt närlivs, ett café och lite snacksförsäljning med ett ganska begränsat utbud.
Själva ombordstigningen sker med nästan japansk precision exakt 25 minuter innan avgång. Men bortsett från den militäriska punktligheten slutar också alla eventuella jämförelser med Japan där. Klientelet bestod till absolut största del av kinesiska resenärer med en, ska vi säga, något mer dynamisk och framåtlutad kö-kultur än vad vi är vana vid hemifrån.
Massa folk som samlas vid den yttre biljettkontrollen för att ens få komma in på stationen.
Säkerhetskontrollen avklarad och vi blickar ut över insidan av den enorma terminalhallen.
VIP Lounge, endast för business class-resenärer. Close but no cigar den här gången...
Terminalen fylld med massvis av väntande resenärer.
Boarding på minuten. Dörrarna öppnas och trängseln framför spärrarna hopar sig snabbt.
Silverpilen rullar in
Projekt: Hitta rätt vagn av de åtta på perrongen innan tåget rullar.
Tågen rullade in på perrongen precis enligt tidtabell. Vår vagn i första klass var placerad längst bak i tågsättet, medan resterande vagnar bestod av andra klass, detta specifika tåg saknade business class. Första klass bjöd på en riktigt generös och behaglig sätespitch med mjuka, pösiga säten där vi snabbt installerade oss. Här var det dessutom lugnt och skönt. En snabb inspektionsrunda genom tåget avslöjade däremot att andra klass var en helt annan historia, det fick en genomsnittlig Ryanair-flygning till solkusten mitt i juli att framstå som en Frankfurt-fakir en måndag morgon.
I mitten av tåget fanns en cafévagn, och under resans gång rullade en ambulerande serveringsvagn genom mittgången fylld med nudlar, drycker och snacks. Min personliga uppskattning var att långt mindre än 10 % av passagerarna ombord var västerländska turister. En stor del av den timmeslånga färden tillryggalades djupt inne i mörka tunnlar som sprängts rakt genom de frodiga, spetsiga bergsmassiven.
LCR-tåget på perrongen. Vår förstaklassvagn var placerad längst bak denna gång.
Interiören i andra klass. Fullsatt och relativt livligt
Den ambulerande cafévagnen som rullade genom tågsättet under resan.
Den laotiska snackmenyn ombord för den som blir sugen på något litet under färden.
Innovativ och yteffektiv tvagning i form av handfat och bagageförvaring i ett.
Interiören i första klass. Luftigt, lugnt och med riktigt bekväma säten.
Det fasta lilla caféet i mitten av tågsättet.
Mäktiga vyer som passerar utanför tågfönstret.
Gröna berg och dramatiska dalar. I alla fall under de minuter vi inte befann oss i tunnlarna, som det fanns gott om.
På tal om tågtunnlar. En av dem sett från landningen på Luang Prabang airport tidigare
Efter en timmes behagligt swishande genom bergen rullade vi in på stationen i Vang Vieng. För tolkning i rätt perspektiv: hade vi valt att åka bil längs de skumpiga och tidvis usla vägarna hade samma sträcka på knappt 200 kilometer tagit oss minst fem till sex timmar. Vid utgången från stationen krävdes ytterligare en biljettkontroll innan vi släpptes ut i friska luften. Där väntade vår förbokade hotelltransport troget på oss.
Stationen vi precis klivit av på var för övrigt en identisk lillebror till den vi nyss lämnade i Luang Prabang, den är mindre men har exakt samma layout och arkitektur. Det var uppenbart att Kina har ritat och levererat dessa stationskomplex som färdiga modulsatser. Cookie-cutter-arkitektur i sin allra renaste form!
Av- och pålastningsområdet vid Vang Viengs station med vår väntande chaufför. Lägg märke till sexvåningshuset i bakgrunden (identisk kopia i Luang Prabang). Dessa tågstationer kommer säkert som ett färdigt kit.
Innan vi kastar oss in i nästa episod är det på sin plats med en snabb introduktion av Vang Vieng. Den lilla staden (ca 25k invånare), som ligger vackert utbredd längs Nam Song-floden, har historiskt sett varit ökänd som ett mecka för vilda backpackers och beryktad för sin minst sagt gränslösa "tubing"-kultur (åka gummiring på floden). På senare år har staden dock genomganska genomgått en rejäl ansiktslyftning och städats upp ordentligt. Idag lockar den istället en betydligt bredare publik med sitt fokus på äventyrsturism, storslagna naturupplevelser, kajakpaddling och vandring bland de dramatiska karstberg som reser sig likt gigantiska sockertoppar direkt ur risfälten.
The Verdict
Den laotiska biljettdansen känns nästan medvetet krånglig för att hålla liv i en lokal marknad för förmedlare och hotell som vill tjäna en extra hacka på långväga turister. Men när man väl har biljetterna i handen möts man av ett extremt väloljat maskineri med kinesisk regi och japansk precision, om än i en väsentligen mindre städad förpackning än i Japan. Det hade varit önskvärt med ett lite mer generöst utbud av mat och dryck på de gigantiska stationerna, men på det stora hela är LCR-tåget ett otroligt smidigt, effektivt och modernt sätt att kuska runt i landet på. Ett absolut måste om man ska resa mellan städerna.
Vi hade lämnat tågstationens sterila betong bakom oss och var redo att checka in på nästa anhalt i Laos. Men frågan som hängde i luften var enkel: Hur tar man sig egentligen an en stad känd för äventyr när man reser med familjen? Kommer vi att kasta oss ut i flodens strömmar, eller kommer vi att hitta vår helt egna oas bland de dramatiska karstbergen? Och framför allt, hur ska vi navigera i denna nya terräng?
Stay tuned for more...
När utbudet på stationen sviker får man lösa matsäcken på annat håll...
Wow!!!
