I ekot av sista dansen - Svitjakt, mikroklimat och logistiska jokrar
- Thread starter Kris
- Startdatum
Kris
Medlem
Härligt med lite Spanien. Bra positionering inför stundande fotbollsmatch! Enjoy!
Tack! Ni kan ju bara fortsätta vidare västerut...Alltid lika välskrivna och spännande reserapporter från dig @Kris
Snart dags för mig att ge mig ut på sommarsemestern med familjen, men blir västerut istället (jag ville österut men Mrs Doctor-X ville annat).
Skarp gissning! Men inte denna gång. Står fortfarande på listan att besöka någon gång. Verkar vara svårt att få till poängnätter där.
Kris
Medlem
Episod 4: Propellerfeber och popcorn – eller alliansfrihet är bästa försvar
När man har vant sig vid Sky Priority, loungemiljöer och mjuka business-stolar, krävs det alltid en viss mental omställning när det är dags för resans allra första moment helt utan någon form av prioriterad status. Hur skulle detta egentligen gå?
Efter utcheckningen från Hyatt tog vi den korta promenaden genom tunneln tillbaka mot Suvarnabhumi. Jag ska ärligt erkänna att jag fruktade en bag-check-kö-infarkt i avgångshallen, men flygargudarna var på vår sida. Vi fick skeppat in väskorna på under 15 minuter, trots att en amerikansk familj länge proppade igen flödet genom att dividera om en gitarr som skulle checkas in eller inte.
Säkerhetskontrollen var oerhört smidig. Det var även passkontrollen, där kön i princip var obefintlig denna arla morgonstund. Från hotellrummet på Hyatt till airside tog det totalt bara 40 minuter. Effektivt så det förslår.
En fullständigt öde tunnel-passage från Hyatt till Suvarnabhumi. Snabbt, smidigt och svalt.
Sleeping pods i änden av tunneln till Suvarnabhumi. Intressant koncept, men inget alternativ för oss denna gång.
Väl ute i terminalen började den där välkända alliansabstinensen göra sig påmind. Jag kastade en lång, nästan nostalgisk blick på Singapore Airlines legendariska SilverKris Lounge, som låg så där retsamt nära vår rutt. Hade ju varit minst sagt trevligt att kliva in där, men idag var det Bangkok Airways, som stolt profilerar sig som "Asia's Boutique Airline", som gällde.
Singapore Airlines SilverKris Lounge bredvid vår lounge. Så nära, men ändå så utom räckhåll idag.
På väg mot E-gates med en gedigen skylt i terminalen där allsköns lounger finns representerade.
Bangkok Airways erbjuder loungeaccess till absolut alla passagerare, även om man flyger på en helt vanlig ekonomi-biljett. Loungen visade sig dock vara extremt basic, och själva entrén är nästan mer spektakulär än insidan.
Bangkok Airways lounge-entré. Själva entrén är helt klart mer dramatisk än vad insidan lyckas leva upp till.
Bangkok Airways economy lounge-interiör. Loungen var i princip tom, så man kan nästan undra om folk ens vet om att den finns och ingår för alla.
Väl inne möttes vi av ett utbud av sockerchockade drycker på tapp och några enklare snacks. Kidsen gjorde ett tappert försök att testa de färgglada dryckerna men gav upp nästan omedelbart då det var i princip odrickbart. Buffén i övrigt kändes mest torr och trist, med ett undantag, en popcornmaskin som faktiskt visade sig vara ganska populär. Jag passade även på att ta en diskret smygtitt in i deras Blue Ribbon Lounge, business class-varianten, där det fanns varm mat på menyn.
Söta drycker på tapp i loungen. I princip odrickbart, och kidsen gav upp direkt efter första läppjandet.
Buffén i loungen. Ganska torrt och trist, men popcornen var ändå en liten räddning.
En smygtitt in till Blue Ribbon (business) loungen, där det i alla fall erbjöds varm mat från meny.
När det blev dags för avgång tog vi rulltrappan ner till E-piren och styrde stegen mot bussgate E1A. Under bussturen ut på plattan var det ett rent nöje att spana på den internationella hubbens trafik. Vi rullade förbi maskiner från Myanmar Airways, Kuwait Air, Cebu Pacific och Uzbekistan Airways på väg mot vårt eget flygplan.
Rulltrappan ner till E-piren på Suvarnabhumi, dags att lämna huvudterminalen.
Dagens flygben skulle genomföras med en riktig regional klassiker, en ATR 72. Fördelen med dessa turboprop-kärror är att boardingen går blixtsnabbt. Vi reser vanligtvis ganska lätt, och så även denna gång, men vi valde ändå att checka in våra carry-on-väskor eftersom just den här linjen hade en strikt bagagegräns på 5 kg för kabinen. Inte för att någon faktiskt kontrollerade det, men det var skönt att smyga runt helt utan bagage på släp genom terminalen. Boarding sker traditionsenligt bakifrån, och efter en kort tur på asfalten klev vi ombord.
Dagens ATR 72 på plattan, redo för boarding i morgonsolen.
Boarding bakifrån på en ATR 72. En klassisk vy med Bangkok Airways flotta logga.
ATR 72-interiör. Kompakt, intimt och en helt annan flygkänsla än en widebody.
Väl uppe i luften är servicen kanske inget man skriver långa hyllningstexter hem om, men det bjuds i alla fall på en macka och lite att dricka. Det är trots allt mer än vad de flesta europeiska flygbolag lyckas skrapa fram på motsvarande flygtid i ekonomi. Mina tankar vandrade osökt tillbaka till förra sommarens flygtur med Caribbean Airlines, samma typ av små plan, enkel men ändå fullgod service, och den där generella, härliga semesterstämningen i kabinen.
En relativt smaklös macka som erbjöds ombord. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå service.
Flygturen var inte särskilt lång. Vi satt placerade på rad 8, så det var minst sagt läge att slå på de brusreducerande hörlurarna. Kidsen sjönk snabbt in i en värld av ljudböcker och podcasts, medan jag fick lite välkommen tid att skriva ner de här raderna.
The Verdict
Bangkok Airways i ekonomi levererar en solid och okomplicerad regionalprodukt där inkluderad loungeaccess för alla är en generös tanke, även om utbudet lämnar en del att önska på sockerchocksfronten. Den verkliga behållningen är dock logistiken på Suvarnabhumi med blixtsnabba flöden och en charmig busstur på plattan. ATR 72-upplevelsen är intim och nostalgisk, och att överhuvudtaget serveras en macka på en så kort flygning ger ett stort plus i kanten jämfört med europeisk short-haul. En alltigenom trivsam och alliansfri upplevelse.
En mestadels lugn flygning led mot sitt slut. Men så, precis när vi påbörjade vår nedstigning, skingrades plötsligt det täta molntäcket utanför fönstret. Landskapet som uppenbarade sig där nere tog andan ur oss fullständigt. Det var som att titta rakt ner i en svunnen värld, dramatiskt kuperad och helt isolerad från omvärldens stress. Frågan är bara, vilken historisk destination är det egentligen som döljer sig där nere på landningsbanan, och vad väntar när hjulen tar mark? Stay tuned for more...
En titt ut genom fönstret på väg ner. ATR 72-propellern snurrar troget medan ett spektakulärt och dramatiskt landskap börjar träda fram nedanför oss.
När man har vant sig vid Sky Priority, loungemiljöer och mjuka business-stolar, krävs det alltid en viss mental omställning när det är dags för resans allra första moment helt utan någon form av prioriterad status. Hur skulle detta egentligen gå?
Efter utcheckningen från Hyatt tog vi den korta promenaden genom tunneln tillbaka mot Suvarnabhumi. Jag ska ärligt erkänna att jag fruktade en bag-check-kö-infarkt i avgångshallen, men flygargudarna var på vår sida. Vi fick skeppat in väskorna på under 15 minuter, trots att en amerikansk familj länge proppade igen flödet genom att dividera om en gitarr som skulle checkas in eller inte.
Säkerhetskontrollen var oerhört smidig. Det var även passkontrollen, där kön i princip var obefintlig denna arla morgonstund. Från hotellrummet på Hyatt till airside tog det totalt bara 40 minuter. Effektivt så det förslår.
En fullständigt öde tunnel-passage från Hyatt till Suvarnabhumi. Snabbt, smidigt och svalt.
Sleeping pods i änden av tunneln till Suvarnabhumi. Intressant koncept, men inget alternativ för oss denna gång.
Väl ute i terminalen började den där välkända alliansabstinensen göra sig påmind. Jag kastade en lång, nästan nostalgisk blick på Singapore Airlines legendariska SilverKris Lounge, som låg så där retsamt nära vår rutt. Hade ju varit minst sagt trevligt att kliva in där, men idag var det Bangkok Airways, som stolt profilerar sig som "Asia's Boutique Airline", som gällde.
Singapore Airlines SilverKris Lounge bredvid vår lounge. Så nära, men ändå så utom räckhåll idag.
På väg mot E-gates med en gedigen skylt i terminalen där allsköns lounger finns representerade.
Bangkok Airways erbjuder loungeaccess till absolut alla passagerare, även om man flyger på en helt vanlig ekonomi-biljett. Loungen visade sig dock vara extremt basic, och själva entrén är nästan mer spektakulär än insidan.
Bangkok Airways lounge-entré. Själva entrén är helt klart mer dramatisk än vad insidan lyckas leva upp till.
Bangkok Airways economy lounge-interiör. Loungen var i princip tom, så man kan nästan undra om folk ens vet om att den finns och ingår för alla.
Väl inne möttes vi av ett utbud av sockerchockade drycker på tapp och några enklare snacks. Kidsen gjorde ett tappert försök att testa de färgglada dryckerna men gav upp nästan omedelbart då det var i princip odrickbart. Buffén i övrigt kändes mest torr och trist, med ett undantag, en popcornmaskin som faktiskt visade sig vara ganska populär. Jag passade även på att ta en diskret smygtitt in i deras Blue Ribbon Lounge, business class-varianten, där det fanns varm mat på menyn.
Söta drycker på tapp i loungen. I princip odrickbart, och kidsen gav upp direkt efter första läppjandet.
Buffén i loungen. Ganska torrt och trist, men popcornen var ändå en liten räddning.
En smygtitt in till Blue Ribbon (business) loungen, där det i alla fall erbjöds varm mat från meny.
När det blev dags för avgång tog vi rulltrappan ner till E-piren och styrde stegen mot bussgate E1A. Under bussturen ut på plattan var det ett rent nöje att spana på den internationella hubbens trafik. Vi rullade förbi maskiner från Myanmar Airways, Kuwait Air, Cebu Pacific och Uzbekistan Airways på väg mot vårt eget flygplan.
Rulltrappan ner till E-piren på Suvarnabhumi, dags att lämna huvudterminalen.
Dagens flygben skulle genomföras med en riktig regional klassiker, en ATR 72. Fördelen med dessa turboprop-kärror är att boardingen går blixtsnabbt. Vi reser vanligtvis ganska lätt, och så även denna gång, men vi valde ändå att checka in våra carry-on-väskor eftersom just den här linjen hade en strikt bagagegräns på 5 kg för kabinen. Inte för att någon faktiskt kontrollerade det, men det var skönt att smyga runt helt utan bagage på släp genom terminalen. Boarding sker traditionsenligt bakifrån, och efter en kort tur på asfalten klev vi ombord.
Dagens ATR 72 på plattan, redo för boarding i morgonsolen.
Boarding bakifrån på en ATR 72. En klassisk vy med Bangkok Airways flotta logga.
ATR 72-interiör. Kompakt, intimt och en helt annan flygkänsla än en widebody.
Väl uppe i luften är servicen kanske inget man skriver långa hyllningstexter hem om, men det bjuds i alla fall på en macka och lite att dricka. Det är trots allt mer än vad de flesta europeiska flygbolag lyckas skrapa fram på motsvarande flygtid i ekonomi. Mina tankar vandrade osökt tillbaka till förra sommarens flygtur med Caribbean Airlines, samma typ av små plan, enkel men ändå fullgod service, och den där generella, härliga semesterstämningen i kabinen.
En relativt smaklös macka som erbjöds ombord. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå service.
Flygturen var inte särskilt lång. Vi satt placerade på rad 8, så det var minst sagt läge att slå på de brusreducerande hörlurarna. Kidsen sjönk snabbt in i en värld av ljudböcker och podcasts, medan jag fick lite välkommen tid att skriva ner de här raderna.
The Verdict
Bangkok Airways i ekonomi levererar en solid och okomplicerad regionalprodukt där inkluderad loungeaccess för alla är en generös tanke, även om utbudet lämnar en del att önska på sockerchocksfronten. Den verkliga behållningen är dock logistiken på Suvarnabhumi med blixtsnabba flöden och en charmig busstur på plattan. ATR 72-upplevelsen är intim och nostalgisk, och att överhuvudtaget serveras en macka på en så kort flygning ger ett stort plus i kanten jämfört med europeisk short-haul. En alltigenom trivsam och alliansfri upplevelse.
En mestadels lugn flygning led mot sitt slut. Men så, precis när vi påbörjade vår nedstigning, skingrades plötsligt det täta molntäcket utanför fönstret. Landskapet som uppenbarade sig där nere tog andan ur oss fullständigt. Det var som att titta rakt ner i en svunnen värld, dramatiskt kuperad och helt isolerad från omvärldens stress. Frågan är bara, vilken historisk destination är det egentligen som döljer sig där nere på landningsbanan, och vad väntar när hjulen tar mark? Stay tuned for more...
En titt ut genom fönstret på väg ner. ATR 72-propellern snurrar troget medan ett spektakulärt och dramatiskt landskap börjar träda fram nedanför oss.
RobHK
Medlem
Spännande jag ska testa Bangkok Airways för första gången i Oktober. Vi flyger Bangkok till Koh Samui och jag har till och med bokat business så kanske får prova dendär varma maten. Sedan flyger vi Bangkok Airways igen som enda flygbolag med direktlinje ifrån Samui till Hong Kong.
Luang Prabang?
Luang Prabang?
Fredrik
Medlem
Är det fred mellan dem nu? Jag skulle också gissat på detta annars.
Annars troligen Laos.
Landsvägen är stängd men det går fint att flyga mellan BKK och SAI. Det ska tydligen vara säkert så länge man inte passerar gränsen landsvägen och befinner sig 5 mil från gränsen
Kris
Medlem
Formidabla gissningar! Forumet kan sina linjenätverk. Med kombinationen E-gate (international) och Bangkok airways finns det 5 möjligheter för närvarande. Här kommer nästa episod.
Kris
Medlem
Episod 5: Boutique hotell i grön by - eller skyddar hammaren och skäran oss mot monsunen?
Att få landa en ATR 72 på en mindre flygplats, på ett helt nytt ställe där man inte riktigt vet vad som väntar, är en helt underbar känsla. Luang Prabangs flygplats är förvisso internationell, men hierarkier eller komplicerade slussar existerar knappt. Man promenerar helt sonika direkt av planet och rakt över asfalten in till terminalen. På den i övrigt tomma plattan stod bara en ensam kärra från det lokala bolaget samt en maskin från China Eastern parkerad. Nu var vi äntligen här, i Laos!
Vår trogna Bangkok Airways ATR 72 parkerad på plattan efter landning.
Flygplatsterminalen i Luang Prabang sett från plattan under den varma promenaden in.
En kort promenad till terminalen med ett slående landskap.
Laos kräver visum för oss utbölingar. Det går att lösa eVisa online i förväg för 50 USD, men det går även att ordna vid landning för en till synes något lägre summa. Utöver det krävs ett digitalt "landing card", men vi tilldelades självfallet även ett klassiskt papperskort ombord på flyget. Det är bara att snällt plocka fram bläckpennan och börja fylla i. Mycket pappersexercis blir det. Trots att det rörde sig om ett litet flygplan och att fyra köer var öppna, tog proceduren sin lilla tid. Men Kris Jr charmade gränspolisen totalt, vilket resulterade i att vi vinkades över till kön för locals, och vips så var vi igenom. Väl förbi vid bagageutlämningen möttes vi av två små rullband utan någon som helst skyltning. Det var bara att skicka ut kidsen på en kort och effektiv väskjakt. Bingo!
Laos landing card. Klassisk och nostalgisk pappersexercis, väldigt udda vara nu för tiden.
Hela bagageutlämningen, that's it. Två små, anonyma rullband och fullt fokus.
Ankomsthallen med chaufförer som väntar på andra sidan dörrarna. Förhoppningsvis finns det en med en skylt för oss också...
Inflygningen över det laotiska landskapet var minst sagt mäktig med djupgröna berg och en bred, chokladbrun Mekongflod som slingrade sig fram. Kidsen noterade spontant att det påminde en del om Grenada förra sommaren med tanke på den mindre flygplatsen, den frodiga grönskan och klimatet, även om Laos självfallet är en helt egen värld.
Då Laos inte ingår i "3 Like Home" behövdes dessutom ett lokalt SIM-kort. Jag hade löst ett eSIM via Airalo för en hundring i förväg, vilket var en viktig detalj att aktivera innan landning för att undvika en saftig chockfaktura. Det fungerade okej, om än med något sporadisk hastighet. Utanför dörrarna väntade vår förbokade hotelltransport som smidigt tog oss den korta biten genom staden.
Inflygning över ett mäktigt, grönt berglandskap och en välfylld, brun Mekongflod.
Precis innan landning, med ATR-propellern troget snurrande, bjuds vi på en fågelvy över Luang Prabangs utkanter.
Inför den här resan hade jag gjort en hel del research gällande hotell i Luang Prabang. Tyvärr lyser IHG, som är mitt vanliga huvudspår, helt med sin frånvaro här. Jag satte därför först siktet på Accor och Sofitel, men efter en del korrespondens för att stämma av rumstyper visade det sig att det inte fanns plats för oss. Efter tonvis av recensioner och e-postande till diverse hotell i jakten på sviter med roll-away-sängar eller connecting rooms för familjen, fick kompromissviljan och plånboken styra.
Accor har nyligen införlivat det fyrstjärniga Souvannaphoum Hotel i sin portfölj och flaggat om det som ett "Homm". Under min research av fristående hotell upptäckte jag att Trip.com erbjöd detta Homm-hotell med en rejäl rabatt vid förskottsbetalning. Jag fick i princip två rum till priset av ett! Jag tog chansen och låste en helt oflexibel bokning någon månad innan avresa.
Homm Souvannaphoum Hotel i Luang Prabang visade sig vara ett litet, intimt boutiquehotell med runt 20 rum och ett par sviter, beläget bara ett stenkast från det absoluta centrumet med nattmarknaden och huvudstråket. Vid entrén möttes vi, som på många ställen i staden, av en intressant syn där den laotiska flaggan vajade sida vid sida med den klassiska kommunistiska hammaren och skäran-flaggan.
Välkomnandet var enormt varmt med kalla handdukar, te och lyckönskande armband till hela familjen. Efter en maratonlång e-posttråd med hotellet under veckorna inför vistelsen kändes mötet närmast familjärt.
Entrén till Homm. Här, precis som på många andra ställen i byn, svajar flaggorna högt med den laotiska bredvid hammaren och skäran.
Klassisk välkomstdrink och svalkande kall handdukar vid incheckningen på Homm Souvannaphoum.
Det utlovade "connecting room" visade sig dock inte vara tillgängligt. Förklaringen från receptionen var att rummet "still smell of fresh paint". En klassisk hotellvals, misstänker jag, men vi kompenserades med två riktigt fina rum med balkong på övervåningen, med vacker utsikt över den lummiga innergården och poolområdet. Här tillämpades dessutom ett härligt, gammeldags nyckelsystem där de tunga rumsnycklarna fysiskt ska lämnas in i receptionen varje gång man lämnar hotellet. Det var minst sagt länge sedan man praktiserade den logistiken.
Hotellrummets interiör. Hemtrevligt, rent och prydligt.
Trevlig och oväntad gåva på rummet med lokalt te, snacks och lite smått och gott.
Utsikt från rummets balkong mot den lummiga innergården och poolen.
Ett genuint välkomnande med mangojuice och lite välbehövlig lunch vid ankomst till hotellet.
Äntligen fick vi vår efterlängtade pool! Hotellet är enkelt uppbyggt kring två byggnader med en lummig innergård som hjärta. Här fanns inget gym, så för min del var det bara att snöra på löparskorna och slita lite laotisk asfalt istället. Det var dock inte helt fel att få kryssa av ett par tidiga löprundor längs Mekong- och Nam Khan-floderna.
Restaurangen vid poolen fungerade som navet för både frukost, lunch och middag, komplett med en liten tillhörande bar. Servicen var genomgående superb under hela vistelsen. När junior glömde sina badbyxor vid poolen låg de prydligt ihopvikta för leverans morgonen efter. Hotellet hjälpte oss även att boka aktiviteter utan att för den sakens skull försöka skörta upp oss. Under eftermiddagarna vid poolen hade vi personalens fulla uppmärksamhet med parasoller, kalla drycker och handdukar. Vi var stundom i princip de enda gästerna och fick full attention, vilket utan tvekan ger 5 postryttare i betyg för service. Detta blir extra tydligt då etableringar som Avani+ och Sofitel krävde 4–5 gånger mer betalt per natt, även om hårdvaran givetvis inte går att jämföra rakt av.
Poolen på Homm. Den perfekta oasen efter en lång resdag.
Vy över Nam Khan-floden under en av mina morgonlöprundor.
En personlig och fin touch. "Good night" skrivet med gröna blad på sängen sista natten.
Frukosten serverades à la carte, flankerad av en mindre buffé med färsk frukt, bröd och lokala sylter. Menyn var begränsad men väldigt trevlig, med en bra mix av lokala rätter och västerländska klassiker. Självklart kunde de skaka fram en Eggs Benedict, men mer om den kulinariska resan senare. Den stora höjdpunkten var den färskpressade juicen som roterade dagligen. Så fort juicetillbringaren var tom gick servitrisen bara direkt ner till baren, drog igång blendern och mixade en helt ny omgång på färsk vattenmelon, papaya eller passionsfrukt. Underbart!
Den lilla men naggande goda poolrestaurangen där frukosten intogs i det fria.
Enkel men fräsch frukostbuffé med bröd, frukt och tillbehör.
Ett urval av de läckra frukosträtterna från à la carte-menyn.
The Verdict
Homm Souvannaphoum levererar en otroligt charmig och prisvärd boutiqueupplevelse i Luang Prabang. Trots avsaknaden av ett fysiskt gym och en bortförklarad connecting room-vals, vägdes allt upp av en personlig, varm och fläckfri service som fick oss att känna oss som hemma. Den lummiga innergården, den efterlängtade poolen och en frukost med nyblended juice direkt från baren gav en fantastisk utväxling på pengarna, särskilt i jämförelse med byns betydligt dyrare lyxalternativ. Ett solitt val för familjen.
Vi hade installerat oss, packat upp och hittat hotellfriden. Men nu stod vi inför nästa utmaning. Vi hade nämligen landat mitt i den sydostasiatiska regnperioden. Hur hanterar man egentligen ett resmål som bäst upplevs utomhus när himlens portar plötsligt riskerar att öppna sig, och vad hittar man egentligen på i Luang Prabang när monsunen hänger tungt över de gyllene tempeltak en? Stay tuned for more...
Att få landa en ATR 72 på en mindre flygplats, på ett helt nytt ställe där man inte riktigt vet vad som väntar, är en helt underbar känsla. Luang Prabangs flygplats är förvisso internationell, men hierarkier eller komplicerade slussar existerar knappt. Man promenerar helt sonika direkt av planet och rakt över asfalten in till terminalen. På den i övrigt tomma plattan stod bara en ensam kärra från det lokala bolaget samt en maskin från China Eastern parkerad. Nu var vi äntligen här, i Laos!
Vår trogna Bangkok Airways ATR 72 parkerad på plattan efter landning.
Flygplatsterminalen i Luang Prabang sett från plattan under den varma promenaden in.
En kort promenad till terminalen med ett slående landskap.
Laos kräver visum för oss utbölingar. Det går att lösa eVisa online i förväg för 50 USD, men det går även att ordna vid landning för en till synes något lägre summa. Utöver det krävs ett digitalt "landing card", men vi tilldelades självfallet även ett klassiskt papperskort ombord på flyget. Det är bara att snällt plocka fram bläckpennan och börja fylla i. Mycket pappersexercis blir det. Trots att det rörde sig om ett litet flygplan och att fyra köer var öppna, tog proceduren sin lilla tid. Men Kris Jr charmade gränspolisen totalt, vilket resulterade i att vi vinkades över till kön för locals, och vips så var vi igenom. Väl förbi vid bagageutlämningen möttes vi av två små rullband utan någon som helst skyltning. Det var bara att skicka ut kidsen på en kort och effektiv väskjakt. Bingo!
Laos landing card. Klassisk och nostalgisk pappersexercis, väldigt udda vara nu för tiden.
Hela bagageutlämningen, that's it. Två små, anonyma rullband och fullt fokus.
Ankomsthallen med chaufförer som väntar på andra sidan dörrarna. Förhoppningsvis finns det en med en skylt för oss också...
Inflygningen över det laotiska landskapet var minst sagt mäktig med djupgröna berg och en bred, chokladbrun Mekongflod som slingrade sig fram. Kidsen noterade spontant att det påminde en del om Grenada förra sommaren med tanke på den mindre flygplatsen, den frodiga grönskan och klimatet, även om Laos självfallet är en helt egen värld.
Då Laos inte ingår i "3 Like Home" behövdes dessutom ett lokalt SIM-kort. Jag hade löst ett eSIM via Airalo för en hundring i förväg, vilket var en viktig detalj att aktivera innan landning för att undvika en saftig chockfaktura. Det fungerade okej, om än med något sporadisk hastighet. Utanför dörrarna väntade vår förbokade hotelltransport som smidigt tog oss den korta biten genom staden.
Inflygning över ett mäktigt, grönt berglandskap och en välfylld, brun Mekongflod.
Precis innan landning, med ATR-propellern troget snurrande, bjuds vi på en fågelvy över Luang Prabangs utkanter.
Inför den här resan hade jag gjort en hel del research gällande hotell i Luang Prabang. Tyvärr lyser IHG, som är mitt vanliga huvudspår, helt med sin frånvaro här. Jag satte därför först siktet på Accor och Sofitel, men efter en del korrespondens för att stämma av rumstyper visade det sig att det inte fanns plats för oss. Efter tonvis av recensioner och e-postande till diverse hotell i jakten på sviter med roll-away-sängar eller connecting rooms för familjen, fick kompromissviljan och plånboken styra.
Accor har nyligen införlivat det fyrstjärniga Souvannaphoum Hotel i sin portfölj och flaggat om det som ett "Homm". Under min research av fristående hotell upptäckte jag att Trip.com erbjöd detta Homm-hotell med en rejäl rabatt vid förskottsbetalning. Jag fick i princip två rum till priset av ett! Jag tog chansen och låste en helt oflexibel bokning någon månad innan avresa.
Homm Souvannaphoum Hotel i Luang Prabang visade sig vara ett litet, intimt boutiquehotell med runt 20 rum och ett par sviter, beläget bara ett stenkast från det absoluta centrumet med nattmarknaden och huvudstråket. Vid entrén möttes vi, som på många ställen i staden, av en intressant syn där den laotiska flaggan vajade sida vid sida med den klassiska kommunistiska hammaren och skäran-flaggan.
Välkomnandet var enormt varmt med kalla handdukar, te och lyckönskande armband till hela familjen. Efter en maratonlång e-posttråd med hotellet under veckorna inför vistelsen kändes mötet närmast familjärt.
Entrén till Homm. Här, precis som på många andra ställen i byn, svajar flaggorna högt med den laotiska bredvid hammaren och skäran.
Klassisk välkomstdrink och svalkande kall handdukar vid incheckningen på Homm Souvannaphoum.
Det utlovade "connecting room" visade sig dock inte vara tillgängligt. Förklaringen från receptionen var att rummet "still smell of fresh paint". En klassisk hotellvals, misstänker jag, men vi kompenserades med två riktigt fina rum med balkong på övervåningen, med vacker utsikt över den lummiga innergården och poolområdet. Här tillämpades dessutom ett härligt, gammeldags nyckelsystem där de tunga rumsnycklarna fysiskt ska lämnas in i receptionen varje gång man lämnar hotellet. Det var minst sagt länge sedan man praktiserade den logistiken.
Hotellrummets interiör. Hemtrevligt, rent och prydligt.
Trevlig och oväntad gåva på rummet med lokalt te, snacks och lite smått och gott.
Utsikt från rummets balkong mot den lummiga innergården och poolen.
Ett genuint välkomnande med mangojuice och lite välbehövlig lunch vid ankomst till hotellet.
Äntligen fick vi vår efterlängtade pool! Hotellet är enkelt uppbyggt kring två byggnader med en lummig innergård som hjärta. Här fanns inget gym, så för min del var det bara att snöra på löparskorna och slita lite laotisk asfalt istället. Det var dock inte helt fel att få kryssa av ett par tidiga löprundor längs Mekong- och Nam Khan-floderna.
Restaurangen vid poolen fungerade som navet för både frukost, lunch och middag, komplett med en liten tillhörande bar. Servicen var genomgående superb under hela vistelsen. När junior glömde sina badbyxor vid poolen låg de prydligt ihopvikta för leverans morgonen efter. Hotellet hjälpte oss även att boka aktiviteter utan att för den sakens skull försöka skörta upp oss. Under eftermiddagarna vid poolen hade vi personalens fulla uppmärksamhet med parasoller, kalla drycker och handdukar. Vi var stundom i princip de enda gästerna och fick full attention, vilket utan tvekan ger 5 postryttare i betyg för service. Detta blir extra tydligt då etableringar som Avani+ och Sofitel krävde 4–5 gånger mer betalt per natt, även om hårdvaran givetvis inte går att jämföra rakt av.
Poolen på Homm. Den perfekta oasen efter en lång resdag.
Vy över Nam Khan-floden under en av mina morgonlöprundor.
En personlig och fin touch. "Good night" skrivet med gröna blad på sängen sista natten.
Frukosten serverades à la carte, flankerad av en mindre buffé med färsk frukt, bröd och lokala sylter. Menyn var begränsad men väldigt trevlig, med en bra mix av lokala rätter och västerländska klassiker. Självklart kunde de skaka fram en Eggs Benedict, men mer om den kulinariska resan senare. Den stora höjdpunkten var den färskpressade juicen som roterade dagligen. Så fort juicetillbringaren var tom gick servitrisen bara direkt ner till baren, drog igång blendern och mixade en helt ny omgång på färsk vattenmelon, papaya eller passionsfrukt. Underbart!
Den lilla men naggande goda poolrestaurangen där frukosten intogs i det fria.
Enkel men fräsch frukostbuffé med bröd, frukt och tillbehör.
Ett urval av de läckra frukosträtterna från à la carte-menyn.
The Verdict
Homm Souvannaphoum levererar en otroligt charmig och prisvärd boutiqueupplevelse i Luang Prabang. Trots avsaknaden av ett fysiskt gym och en bortförklarad connecting room-vals, vägdes allt upp av en personlig, varm och fläckfri service som fick oss att känna oss som hemma. Den lummiga innergården, den efterlängtade poolen och en frukost med nyblended juice direkt från baren gav en fantastisk utväxling på pengarna, särskilt i jämförelse med byns betydligt dyrare lyxalternativ. Ett solitt val för familjen.
Vi hade installerat oss, packat upp och hittat hotellfriden. Men nu stod vi inför nästa utmaning. Vi hade nämligen landat mitt i den sydostasiatiska regnperioden. Hur hanterar man egentligen ett resmål som bäst upplevs utomhus när himlens portar plötsligt riskerar att öppna sig, och vad hittar man egentligen på i Luang Prabang när monsunen hänger tungt över de gyllene tempeltak en? Stay tuned for more...
Last edited: