Senaste nytt

En trött hjärna reflekterar.

men jag funderar ändå på vad det är som gör att jag klarar mig så pass bra, men inte mina kollegor?
Tack för intressanta tankar och ord. Jag har en liknande känsla, alla besök i Indien har jag också klarat mig utan 'dålig mage', medan mina svenska kollegor knappt kommit in i landet innan magen protesterat.
Jag åt alltid den mat som de indiska kollegorna åt, även om jag gärna åt med bestick då de åt med fingrarna. Jag lärde mig också nyttja de torra kryddor, som man åt efter måltiden, för lugna magen.
Men jag längtar inte tillbaka...
 
Då är åtta dagar och 4 flighter till och i Indien till ända. Väntandes på Swiss flight till Zurich och vidare till Köpenhamn sitter jag nu i Singapore airlines lounge här i Delhi. Reserapporten är färdigskriven och ivägskickad till diverse olika intressenter. :)

Jag tar ett par klunkar Ginger ale, lutar mig tillbaka och tänker ”Det gick ju bra den här gången också”. Vad var det som gick bra? Jovisst, jobbet har gått bra, men det var inte det jag tänkte på.

Inför varje resa hit får jag höra från alla domedagsprofeter, även kallade kollegor eller arbetskamrater, om hur dålig i magen jag ska bli. De har alla berättat om sina erfarenheter från magsjuka, eller Delhi belly som vissa kallar det, då man inte vill vara mer än max ett par meter från toaletten. De har ibland alldeles för ingående beskrivit hur man rör sig från allmän sjukdomskänsla och magkrämpor till en känsla av att man tror att man kommer att dö, för att sedan önska att man faktiskt kommer att göra det, innan allt börjar bli bättre. :eek:

Men detta känner jag inte alls igen. Under de senaste 8 åren så har jag rest till Indien en gång om året och jag har aldrig blivit magsjuk. Jag önskar så klart inte att bli magsjuk, men jag funderar ändå på vad det är som gör att jag klarar mig så pass bra, men inte mina kollegor? Jag är noga med att alltid ta alla nödvändiga vaccinationer, inklusive Ducoral, och är noga med handhygienen. Jag får erkänna att jag i Indien använder handsprit regelbundet. Det gör jag aldrig någon annanstans. Hur det ligger till med dessa saker hos mina kollegor kan jag inte svara på.

Jag undrar också om det är virus/bakterier eller kryddorna som orsakar att kollegorna insjuknar?

Kan det vara så att mina matvanor är avgörande? Som pescatarian (vissa kallar det även för stockholmsvegetarian, dvs. äter vegetariskt, fisk och mejeriprodukter), så skiljer jag mig tydligt från mina kollegor. Dessutom så föredrar jag alltid att äta lokal mat, oavsett var jag är, istället för västerländsk mat eller liknande. Lokal matupplevelse är en viktig del i den totala reseupplevelsen för mig. Jag är också van vid starka kryddor.

Visst borde det vara värre att få i sig en dålig kyckling än dåliga grönsaker, eller hur? Och kan det vara så att om man håller sig till den lokala maten så äter man ju någonting som lokalbefolkningen faktiskt kan tillaga på rätt sätt, till skillnad från västerländska alternativ (eller liknande) där det kanske lätt kan bli fel pga ovana att tillaga detta? :confused:o_O

Eller är det så att man helt enkelt är en ”Man of steel”, eller i alla fall har en mage av stål? För inte kan det väl bara ha att göra med tur? Då borde jag väl vinna på lotterier och liknande emellanåt, men det händer ju aldrig. :(

Det finns kanske inga svar, men det hade varit intressant att veta dessa saker inför kommande resor till Indien, framför allt för mina kollegor. :p

Märkligt att en fullt frisk mage fick så mycket uppmärksamhet, men jag brukar inte styra var tankarna landar när jag låter dem sväva fritt. :)
Intressant. Råkar ha samma fördel som dig, jag får aldrig riktig magsjuka. Någon har sagt till mig att det är genetiskt, jag vet inte. Vet bara att personer som äter samma mat som mig och som umgås nära med mig kan bli akut sjuka medan jag klarar mig. Till skillnad från dig äter jag dock all mat och provar allt annorlunda och lokalt, så jag är rätt övertygad om att det inte handlar om VAD jag stoppar i mig.
 
Faktum är att jag tänkte skriva en rapport om att just resa med infant då det antagligen kan vara av intresse för andra.
Planen är sydost Asien i februari och då ska mamman få njuta och bli bortskämd medan jag står för nyktert barnvaktande!
Off topic för denna tråden - men när kommer din första reserapport som småbarnfarsa? :D Ser fram emot att se JohnnyWilde Junior glassa runt i världen.
 
@ResenärenLars intresant med din diet. Som Stockholmsbo kör jag samma lika sen snart två år tillbaka. Jag uppskattar dock en god köttbit och trillar dit då och då på en stek, lite mer nu senaste tiden är de 1.5 åren innan. Lagar inget med kött (utom fisk) hemma och använder oatly istllet för mejeribaserat. Jag märkte en stor skillnad i mitt mående när jag drog ned på köttätandet och gör det inte av etiska skäl eller liknande utan bara mitt egna välmående.

Hur gick dina tankar? När slutade du äta kött? Märker du någon skillnad mot innan?
 
Hur gick dina tankar? När slutade du äta kött? Märker du någon skillnad mot innan?
Nu börjar vi hamna väldigt långt utanför forumets inriktning.
Diskussion om vilken diet man ska använda eller använder får vi nog ta och hänvisa till andra forum där frågan passar bättre.
Mat och kost i samband med resande kan absolut passa inom ramarna för detta forum, men inte som ett ämne i sig vad det gäller kosthållning rent allmänt.

//Moderator
 
Jag vet inte riktigt var följande lilla berättelse passar in, så jag lägger den i min egna tråd.

Följande utspelade sig nyss i säkerhetskontrollen på Kairo flygplats:
Säkerhetskillen till passageraren före mig i kön:
- Do you have any liquid?
Passageraren:
- No.
Väskan skickas igenom, bandet stannar, väskan skickas åt sidan och säkerhetskillen kallar till sig passageraren och frågar igen:
- Do you have any liquid in the bag?
Passageraren:
- No.
Säkerhetskillen:
- Can you please open the bag?
Passageraren öppnar väskan och säkerhetskillen stoppar ner handen, lyfter upp den igen hållandes en schampoflaska och säger:
- This is liquid.
Han stoppar ner handen flera gånger och varje gång han tar upp handen kommer kommentaren: "This is liquid, this is liquid, this is liquid........" ända till dess att det ligger ett "berg" av flaskor på bänken. Jag fick det till minst 10 flaskor, en blandning av munvatten, schampo och lite annat. Och det var ju inga småflaskor heller direkt.
Just när det hände trodde man nästan att man hamnat i dolda kameran.
Skönt att man fick stopp på denna storskaliga smuggling av vätskor. :p;)
Min vattenflaska släppte de dock igenom.
Vem vet, kanske det var syftet med alla schampoflaskor, en avledningsmanöver så att jag kunde ta in mitt vatten... :rolleyes:
 
Den här tråden skapade jag när jag efter en intensiv arbetsvecka på resande fot och med en trött hjärna satt och tänkte på ingenting.

Idag bryter jag det konceptet. För min hjärna är inte bara trött, den är helt utmattad.

I fredags gav jag mig av på min första tjänsteresa på 2,5 år (har enbart haft en ytterligare privat resa till Wien efter det, för 2 år och 3 månader sedan) och jag kan säga att jag redan i fredags kväll/natt, vid ankomst till destinationen, hade en trött hjärna.

Vem kunde tro att det var så jobbigt att resa! Och att det var så mycket att tänka på, typ att inte blanda ihop ankomsttiderna för destinationen och hemresan.... Eller att plocka ut datorn ur handbagaget i säkerhetkontrollen. För att inte tala om att komma ihåg att ladda ner Netflixfilmer och liknande INNAN avresan. Därefter blir det lite besvärligt.

Hur orkade jag hålla på med detta vecka efter vecka före pandemin?

Nu sitter jag här, utcheckad och klar, i hotellets lobby och väntar på att en vän ska komma och plocka upp mig för gemensam middag, innan jag beger mig till flygplatsen för avgång efter midnatt.

Allvarligt talat så funderar jag på om jag verkligen orkar att göra detta igen. Packa väskan i rätt ordning för att underlätta både under resan men också vid destinationen, checka in, skriva ut boarding pass, transport till flygplatsen, smidig passage i säkerhetskontrollen, lounge, passkontroll, boarding osv. osv. Det är många saker som ska fungera i hjärnan för att lösa allt detta smidigt.

Och det började redan på stadsbussen till Malmö C för tåg till Kastrup. Jag visste att man hade gjort om betalsystemet på stadsbussarna i Malmö, så jag var beredd på att betala trådlöst med mitt SAS Mastercard, men när jag bad busschauffören om en enkel direkt till Kastrup så blev jag helt ställd när han sa ”Nej, det går inte. Då får du köpa genom appen”. Va!! Jag var redan sen och det här gjorde mig lite stressad, framför allt som att busschauffören gjorde klart att han inte kommer att släppa på mig på bussen utan biljett. Jag lyckades dock få honom att gå med på att låta mig gå ombord och betala genom appen under gång, men på grund av bristande fokus så lyckades jag istället köpa en tur och retur biljett. Det var en otrolig tur att jag upptäckte det innan jag aktiverade den. Utan att aktivera den felaktiga biljetten så köpte jag istället en ny biljett och denna gången blev det rätt. En enkel till Kastrup. Jag scannade biljetten precis i tid, för nästa gång bussen stannade så var det dags att gå av. Den oaktiverade biljetten återlöstes av Skånetrafiken. Vilken tur!

Förutom att tåget var sent så klarade jag av den ganska bra. Klev av tåget och gick med bestämda steg med destination SAS Fast track. Jag tyckte att jag var väl förberedd för en smidig resa genom säkerhetskontrollen, men när jag stod på andra sidan säkerhetskontrollen och tog på mig skärpet så jag hur väskan tog en helt annan väg än vad den skulle. Säkerhetskontrollanten frågade om jag hade en dator i väskan. Och ja, det hade jag ju. Hur kunde jag glömma bort den? Vad pinsamt av en erfaren resenär.

(Nu har jag haft middag med vännen och hunnit förflytta mig till flygplatsen, och fortsätter därför reflektionen över min första tjänsteresa på 2,5 år)

Efter Fast track så gick jag till SAS Guld lounge och det gick ganska bra, förutom den lilla detaljen att jag hade glömt att jag skulle välja antal personer som skulle gå in efter att jag scannat boardingpasset. Jag hade scannat boardningpasset och väntade på att spärren skulle öppnas, men det hände aldrig. Då blev jag lite irriterad och precis när jag skulle vända mig om till personalen bakom disken så föll ögonen på skärmen framför där jag fick frågan hur många som skulle gå med in. Ooops, vilken tur att jag inte hann ”klaga” hos personalen.

Vistelsen i loungen gick bra utan incidenter och pinsamheter. Likaså passkontrollen gick smärtfritt, men sedan när jag kom fram till gaten blev det jobbigt igen.

När jag kom fram och skulle scanna mitt fina egenutskrivna boardingpass frågade tjejen där om jag bara hade checkat in på nätet och inte passerat incheckningsdisken på flygplatsen. Nej, det hade jag ju inte. ”Nähä”, sa hon med en djup suck. Då fick hon läsa på om alla COVID bestämmelser som gällde för min destination för att säkerställa att jag skulle bli insläppt, och jag fick visa upp alla papper mm. Kön växte bakom mig så jag kände mig tvingad att hjälpa henne genom att förklara reglerna för henne (jag kunde dem ju) men det gjorde inte saken bättre. Hon ville uppenbarligen själv läsa och förstå. Vilket så klart är rätt.

Själva flygningen var lugn och sansad. Hamnade i samspråk med ett trevligt par från Uddevalla. Det var ovanligt, normalt sett så håller jag mig i min egna bubbla och försöker att interagera så lite som möjligt med andra. Men nu av någon anledning så kunde jag inte låta bli att prata, och till och med hålla igång samtalet, dvs. jag var den där som jag själv brukar tycka ”jobbiga typen”. Jaja, jag får väl skylla på allt ensamarbete på hemmakontoret.

När vi väl landat i Istanbul så gick jag med raska steg bort till Turkish Airlines lounge. Jag hittade dit, tog rulltrappan upp, stegade fram till spärrarna och scannade mitt boardingpass. Ingenting hände. Jag testade igen. Och ingenting hände, igen. Jag kollade frenetiskt om jag även här skulle behöva välja antalet gäster, men något sådant fanns inte. Då kom det fram en kille från personalen och frågade om jag behövde hjälp. ”Har man inte tillgång till loungen med Star Alliance Gold?”, frågade jag. ”Jovisst har du det”, svarade han, ”men du måste registrera dig i recpetionen först. Kom så ska jag hjälpa dig.”

Jag registrerades och blev insläppt i loungen. Även i denna lounge lyckades jag uppföra mig väl, utan att bli pinsam, som barnen skulle sagt.

Resyen av resan gick finemang, men jag måste kanske också förklara vad jag menar med att inte förväxla ankomsttiderna. När jag bokade hotellet på min destination så gjorde jag det utifrån en ankomsttid klockan 09:55 och räknade då med att ankomma hotellet några timmar före normal incheckningstid. Som guldmedlem så förvarnade jag dem om att jag ville ha tidig incheckning eftersom jag skulle anlända tidigt. Detta skulle de fixa.

Problemet var bara det att den ankomsttid jag hade i huvudet var inte ankomsttiden för destinationen, utan ankomsttiden på hemresan. I själva verket anlände jag kl 01:10 (alltså inte 13:10), dvs. ytterligare 8,5 timmar tidigare. Så tidig incheckning, 10,5 timme före normal incheckning gick inte att ordna utan att jag var tvungen att betala för ytterligare en natt. Detta fattade även min tröga hjärna så jag gick så klart med på det, men då återstod utmaningen att hitta ett ledigt rum. De enda lediga rummen var en högre prisklass än det jag bokat, men när killen i receptionen insåg att jag är guldmedlem och ändå kunde få en gratis uppgradering så löste han det enkelt. Jag fick till och med betala endast för rummet, utan frukost, men fick ändå äta frukost den morgonen. Det var sjysst.

Väl på plats utförde jag mitt jobb bra, som vanligt, och hemresan som jag nu påbörjat har funkat fint hittills.

Men som sagt, det är ett fasligt slit att resa. Och att man kunde bli så ringrostig som jag var hade jag ingen aning om. Jag får se om jag orkar ge mig på detta igen, men jag måste väl, jag har ju bara ett år kvar till Lifetime Gold på SAS.

Har någon annan på forumet känt sig lika ringrostig efter pandemin?
 
Ja du är inte ensam det lovar jag. När jag skulle checka in för en resa till NY i november så var jag som en vilsen tonåring på sin första resa utan föräldrar! Känner igen känslan av att glömma det ena och det andra i säkerhetskontrollen etc. Men det tar sig och nu är jag snart tillbaka till där man var innan pandemin slog till :)
 
Toppen