Skellefteå – Stockholm
SK1021 – A320N
19:50 (20:10) – 21:00 (21:20)
Jag kliver av planet, och vinkar hejdå till crew. Fullt medveten om att jag kanske aldrig kommer att se dem igen. Samtidigt som jag går kommer ut i ankomsthallen vet jag att jag har exakt noll minuter till mitt förfogande.
Men det jag möts av...är det värsta tänkbara.
Blåa bandet.
Rött ljus i speed-gaten.
Stängt. Låst. Över.
Tystnaden i flygplatsen väger plötsligt ett ton. Tankarna rusar.
Men så – ett skifte. En rörelse. En uniform.
En flygplatsanställd passerar och jag hinner knappt tänka innan orden lämnar mig – snabbt, ursäktande, nästan desperat:
"Förlåt att jag är så sen, jag landade precis, jag hade inget val… jag..."
Hon stannar, och vänder sig långsamt mot mig. Hennes blick... det är inte ilska. Det är inte medlidande. Det är ren, ofiltrerad chock. Som om jag just har bekänt Palmemordet. Efter ett ögonblick av tyst bedömning, och kanske ett uns av medmänsklighet, ger hon vika.
"Kom. Vi löser det här."
Jag leds genom säkerhetskontrollen, eskorterad som om jag vore diplomat, eller ett riskmoment.
"Varför gör du det här?"
"Vad är syftet?"
Jag försöker svara, men orden känns ihåliga. Jag rabblar något om projekt, om Eurobonus, om fascination för logistikens yttersta gräns. Men innerst inne vet jag, det här är ren galenskap.
---
Ombord möts jag i dörren av pursern och kaptenen. De känner igen mig. Det finns inga frågor kvar i deras ögon, bara en stilla acceptans:
"Dig känner vi igen!"
Vi byter några ord, artigheter. Som om att jag för 10 minuter sedan inte var helt inställt på att spendera natten i Skellefteå.
Jo, ytterligare en händelse som uppstod under färden. Vid servering blir jag erbjuden en macka av den trevliga damen i besättningen.
"Du som flyger så mycket måste vara hungrig, ta en macka!"
Stockholm – Ronneby
SK1145 – ATR 72
21:50 – 23:10
Från E6 till F31 – en språngmarsch som kunde ha kvalificerat till friidrotts-SM pressar det sista ur benen. Pulsen dunkar. Svetten rinner. Ryggsäcken guppar. Jag kliver ombord. Ingen dramatik. Inga blickar. Inga frågor. Bara det välbekanta sätet, det dämpade kabinljuset, och kvällens åttonde smoothie.
Klockan närmar sig midnatt. Vi landar i Ronneby, och utanför i mörkret väntar flickvännen, min skjuts hem. Nu ska vi fira midsommar. På riktigt!
Fortsättning följer...