Den Flygande Holländaren
- Thread starter Berglund
- Startdatum
Lördag den 3 oktober 2020
Paris Charles de Gaulle - CDG
Vänligen spänn fast säkerhetsbältena...
Passkontrollen på Paris Charles de Gaulle kan vara en mardröm men det kan också vara en ganska angenäm upplevelse. Att ankomma CDG med det tidiga morgonflyget och behöva gå igenom passkontrollen runt kl 09 tillsammans med alla som skall med det flertal USA kärror med avgångstider runt 09.30-12.00 är ingen särskilt kul upplevelse. Det brukar vara kö ens för att få komma in i fållan för fast track (SkyPriority, Access no 1 och allt vad det nu heter)! Denna dag, eller säkert många dagar tidigare och även efteråt, var passkontrollen flyttad för att möjliggöra lite bättre avstånd mellan passagerarna. Det kändes bra och utan att fråga närmare släppte kontrollanten förbi mig. Vid den här tidpunkten fanns det inga krav på tester för resor till Frankrike eller transfer på flygplatsen, det hela var tämligen smärtfritt! Allt som allt tog passkontrollen inte mer än tio minuter, mestadelen av det var kötid. Redan klockan 09:12 var jag ute på andra sidan. Här står fyra märkligt utplacerade fåtöljer i en sittgrupp, på en plats som alla bara skyndar förbi. Det är en lång korridor, jag tänker att någon äldre människa kanske har nytta och glädje av att kunna sitta ner och vila benen lite men av de många gånger jag har gått förbi har stolarna aldrig använts. Det hela ser lite märkligt ut:
Kort därefter kom jag till den stora loungen i terminal 2E-K. Det är inte den "nya" fräscha utan en ganska gammal, dunkel lounge som man måste gå nedför en trappa för att komma till. Känns nästan som en sjabbig källarlokal och trots stora fönster är det ganska dåligt med ljusinsläpp i det stora rummet. Det mindre rummet till vänster direkt vid ingången är i varje fall mycket bättre än det stora till höger. Drog mitt boardingpass i automaten som genast blinkade grönt och jag välkomnades av personalen. Klockan 09:26 var det dags för ett litet glas champagne
Nu bjöds det på Laurent Perrier, som är en trevlig upplevelse.
Jag hade inte några stora mängder tid att lounga omkring, utnyttjade toaletterna och sneglade drömskt upp för trappan, förbi skyltarna och bandet som deklarerade "endast för Ultimate".
En dag hoppas jag också få vara den som går upp där. Tommy Nilsson sjöng En dag redan 1989:
En dag, när vindarna bär
En dag, står du och jag här
En dag, när drömmen når fram
När vägarna möts, förstår vi varann
Men denna dag var inte den då drömmen nådde fram. Christer Björkman sjöng 1992 I morgon är en annan dag. Jag fick vänta på "i morgon" och bida min tid som vanlig enkel Platinummedlem. Tillbaka till verkligheten! Klockan 09:37 hade jag druckit upp champagnen (den i mitt glas alltså...) och lämnat loungen. Jag befann mig nu i den stora T-korsningen där terminal 2K går åt varsitt håll.
Min gate låg inte nästgårds men heller inte avgrundsdjupt långt borta, en nätt liten promenad tog mig dit i god tid till priority boardingen skulle starta.
Priority boarding när man skall åka buss till flygplanet blir sällan bra.
Visst, man få en sittplats på bussen men i gengäld kommer man av efter alla dem som står vid dörrarna. Bussarna har i varje fall ett antal säten som är tydligt uppmarkerade endast för Sky Priority. Vi kom fram till planet ganska precis till klockan 10:00 och kunde stå ute i solen och njuta av den fina oktoberförmiddagen.
Vi var inte många ombord, planet var inte ens halvfullt. Boardingprocessen var därför snabbt avklarat till klockan 10:23. Nästan direkt efter boarding completed började vi röra på oss passerade vi klockan 10:28 stoltheten, Air France Concorde. Den ser liten ut.
Vi hann lyfta och komma upp i luften, väl där märkte jag att något var annorlunda!
Personalen satt kvar på sina platser, de hoppade inte upp och drog för gardinerna vare sig till galley eller till business så som de brukar. Istället kom kapten ut i högtalarsystemet och berättade att vi hade en lite skakig färd framför oss och bad oss därför sitta ned och behålla säkerhetsbältena på.
Därför ber jag nu även dig, käre läsare att gå tillbaka till din plats, sätta dig ned och kontrollera att du spänt fast säkerhetsbältet - ordentligt!!!
Paris Charles de Gaulle - CDG
Vänligen spänn fast säkerhetsbältena...
Passkontrollen på Paris Charles de Gaulle kan vara en mardröm men det kan också vara en ganska angenäm upplevelse. Att ankomma CDG med det tidiga morgonflyget och behöva gå igenom passkontrollen runt kl 09 tillsammans med alla som skall med det flertal USA kärror med avgångstider runt 09.30-12.00 är ingen särskilt kul upplevelse. Det brukar vara kö ens för att få komma in i fållan för fast track (SkyPriority, Access no 1 och allt vad det nu heter)! Denna dag, eller säkert många dagar tidigare och även efteråt, var passkontrollen flyttad för att möjliggöra lite bättre avstånd mellan passagerarna. Det kändes bra och utan att fråga närmare släppte kontrollanten förbi mig. Vid den här tidpunkten fanns det inga krav på tester för resor till Frankrike eller transfer på flygplatsen, det hela var tämligen smärtfritt! Allt som allt tog passkontrollen inte mer än tio minuter, mestadelen av det var kötid. Redan klockan 09:12 var jag ute på andra sidan. Här står fyra märkligt utplacerade fåtöljer i en sittgrupp, på en plats som alla bara skyndar förbi. Det är en lång korridor, jag tänker att någon äldre människa kanske har nytta och glädje av att kunna sitta ner och vila benen lite men av de många gånger jag har gått förbi har stolarna aldrig använts. Det hela ser lite märkligt ut:
Kort därefter kom jag till den stora loungen i terminal 2E-K. Det är inte den "nya" fräscha utan en ganska gammal, dunkel lounge som man måste gå nedför en trappa för att komma till. Känns nästan som en sjabbig källarlokal och trots stora fönster är det ganska dåligt med ljusinsläpp i det stora rummet. Det mindre rummet till vänster direkt vid ingången är i varje fall mycket bättre än det stora till höger. Drog mitt boardingpass i automaten som genast blinkade grönt och jag välkomnades av personalen. Klockan 09:26 var det dags för ett litet glas champagne
Nu bjöds det på Laurent Perrier, som är en trevlig upplevelse.
Jag hade inte några stora mängder tid att lounga omkring, utnyttjade toaletterna och sneglade drömskt upp för trappan, förbi skyltarna och bandet som deklarerade "endast för Ultimate".
En dag hoppas jag också få vara den som går upp där. Tommy Nilsson sjöng En dag redan 1989:
En dag, när vindarna bär
En dag, står du och jag här
En dag, när drömmen når fram
När vägarna möts, förstår vi varann
Men denna dag var inte den då drömmen nådde fram. Christer Björkman sjöng 1992 I morgon är en annan dag. Jag fick vänta på "i morgon" och bida min tid som vanlig enkel Platinummedlem. Tillbaka till verkligheten! Klockan 09:37 hade jag druckit upp champagnen (den i mitt glas alltså...) och lämnat loungen. Jag befann mig nu i den stora T-korsningen där terminal 2K går åt varsitt håll.
Min gate låg inte nästgårds men heller inte avgrundsdjupt långt borta, en nätt liten promenad tog mig dit i god tid till priority boardingen skulle starta.
Priority boarding när man skall åka buss till flygplanet blir sällan bra.
Visst, man få en sittplats på bussen men i gengäld kommer man av efter alla dem som står vid dörrarna. Bussarna har i varje fall ett antal säten som är tydligt uppmarkerade endast för Sky Priority. Vi kom fram till planet ganska precis till klockan 10:00 och kunde stå ute i solen och njuta av den fina oktoberförmiddagen.
Vi var inte många ombord, planet var inte ens halvfullt. Boardingprocessen var därför snabbt avklarat till klockan 10:23. Nästan direkt efter boarding completed började vi röra på oss passerade vi klockan 10:28 stoltheten, Air France Concorde. Den ser liten ut.
Vi hann lyfta och komma upp i luften, väl där märkte jag att något var annorlunda!
Personalen satt kvar på sina platser, de hoppade inte upp och drog för gardinerna vare sig till galley eller till business så som de brukar. Istället kom kapten ut i högtalarsystemet och berättade att vi hade en lite skakig färd framför oss och bad oss därför sitta ned och behålla säkerhetsbältena på.
Därför ber jag nu även dig, käre läsare att gå tillbaka till din plats, sätta dig ned och kontrollera att du spänt fast säkerhetsbältet - ordentligt!!!
Last edited:
Fortfarande Lördag den 3 oktober 2020
The Rocky Ride
Hade jag vetat vad som komma skulle denna dag, hade jag stannat hemma!
Vi hade lyft kring klockan 10:30. Fortfarande en timme senare hade ingen ur personalen spänt upp sina säkerhetsbälten utan alla satt ordentligt fastspända! För det skakade - ordentligt! Sedan vi startade hade turbulensen tagit tag i oss, vi hade fått uppleva tvära kast sidledes men framför allt hade vi upprepade gånger förlorat höjd. Omöjligt för mig som passagerare att avgöra hur många höjdmeter vi förlorade varje gång men ett antal av luftgroparna varade i flera sekunder, några passagerare skrek och dödsångesten började infinna sig hos de mindre flygvana. Själv hade jag under den första timmen tyckt och tänkt att det går nog över snart. Klart att det är jobbigt när planet tappar höjd och det känns som om man faller handlöst men jag försökte läsa ur min vanliga bok, hade min trogna carry-on väska uppe i den låsta hyllan ovanför sätena så jag klarade mig, trots allt, ganska bra.
När det hade hållit på i en och en halv timme började även jag känna av det. Jag hade inte ätit sedan frukost och tagit ett glas champagne i loungen på tom mage. Nu hade vi inte heller fått någon lunch ombord. Klockan 11:44 fick även jag krypa till korset och säga att det här måste nog rankas som den värsta flygningen jag varit med om. Då har jag varit ombord när det har skakat förr men aldrig så här länge. Kapten kom ut i högtalarsystemet och bad om ursäkt, det var ett stort oväder över Europa och det fanns helt enkelt ingen enkel väg att flyga förbi det här. Han bad oss igen att kolla våra bälten, att vi satt ordentligt fastspända. Helt onödig kommentar från hans sida, jag kan lova och garantera att det var ingen - absolut ingen - ombord som skulle komma på den briljanta idén att försöka ställa sig upp och gå omkring under de här förhållandena. Folk satt snarare och krampaktigt höll fast sig i sina säten. Kapten berättade vidare att det kanske är obehagligt och jobbigt men att det inte är farligt. Planet är byggt för att tåla mycket mer och han garanterade att han skulle få oss till vår destination i ett stycke.
Folk betalar förvisso på Gröna Lund och Liseberg för att åka Fritt fall, bergochdalbanan och liknande karuseller, jag också! Men det här var annorlunda. Medan karusellerna slutar, de stannar och man måste kliva av - fanns här inget sätt att kliva av. Ihållande höll turbulensen på och nu började även jag känna att - det räcker nu!
Det här var väldigt skakigt!
Strax efter klockan 12:05 kom det äntligen mat på bordet och det blev lugnt i planet.
Jag fick några köttbitar och bulgur. Air France har bättre rätter men det här var inte dåligt. Dessutom hade jag närmast kunnat tänka mig att äta lite vad som helst för att få mat i magen vid det här laget. Vid sjösjuka och åksjuka hjälper det för de allra flesta att ha mat i magen, mig själv inkluderad. Ett trick jag lärde mig när jag jobbade till sjöss på de fyra världshaven (som nu har blivit fem!). Fyll magen, slipp må dåligt. När maten väl hade serverats släckte kapten skylten med säkerhetsbältet varpå det genast blev långa köer till toaletterna.
Det hann gå en kvart, sedan börjades det igen! Vi tappade höjd och folk i toalettkön fick sig en extra flygtur! Tur att man inte stod där eller satt i närheten tänkte jag. Tack o lov verkade ingen ha gjort sig särskilt illa men personalen störtade dit för att hjälpa till. Skylten med säkerhetsbältet tändes naturligtvis igen och kapten bad alla att omedelbart inta sina platser igen.
Jag började här fundera på vid vilket tillfälle gör man avtalet med Gud:
att om jag bara klarar mig igenom den här flygningen så lovar jag att aldrig flyga igen? Det var inte riktigt läge att sluta det avtalet riktigt än men det var så pass illa att jag i varje fall funderade på när det var dags att i varje fall föreslå det avtalet till Herren.
Det fortsatte att skaka, vibrera och vi tappade höjd så många gånger att jag slutade räkna. Klockan 12:43 kom ändå en slags nåd i form av att vi påbörjade nedstigningen. Vilken pärs det här hade varit!
Klockan 13:02 satte kaptenen slutligen hjulen i backen och vi bromsade in. De flesta ombord var ganska tagna, en ambulans kom och mötte upp vid gaten för att hjälpa till eller eventuellt ta hand om någon av passagerarna. Väldigt jobbig flygning men nu var jag äntligen framme! Hade det här varit min första flygning i augusti när jag gjorde min första resa i den här historien - då är det inte säkert att jag hade bokat några fler resor eller att den här historien alls hade skrivits.
Nu längtade jag bara efter att få komma till hotellrummet och vila ut!
Snabb passkontroll, varpå jag hälsades välkommen och gick ut i ankomsthallen. Sommarvärmen var påtaglig och solen gassade på. Alldeles strax kom min Uberbil, för dagen en Mercedes E-klass, glidandes, föraren öppnade dörren och jag gick in och satte mig.
Ganska precis 30 minuter senare stannade bilen framför hotellet. Jag öppnade dörren, fick min väska levererad, tackade så mycket för åkturen och klev in i lobbyn. Det först jag märkte var en gigantisk TV med en kamera ovanpå. Senare fick jag förklarat för mig att det var en värmekamera som mäter/läser av temperaturen på alla gäster som kommer in genom dörren. Bedöms man ha feber, då får man nobben och får inte lov att checka in på hotellet.
Jag hälsades välkommen, fick min nyckel och gick bort till hissarna. Kom till rätt våning, gick bort till hörnan där mitt rumsnummer, 438, stod på dörren.
Jag drog mitt kort, knuffade upp dörren och klev in i…
The Rocky Ride
Hade jag vetat vad som komma skulle denna dag, hade jag stannat hemma!
Vi hade lyft kring klockan 10:30. Fortfarande en timme senare hade ingen ur personalen spänt upp sina säkerhetsbälten utan alla satt ordentligt fastspända! För det skakade - ordentligt! Sedan vi startade hade turbulensen tagit tag i oss, vi hade fått uppleva tvära kast sidledes men framför allt hade vi upprepade gånger förlorat höjd. Omöjligt för mig som passagerare att avgöra hur många höjdmeter vi förlorade varje gång men ett antal av luftgroparna varade i flera sekunder, några passagerare skrek och dödsångesten började infinna sig hos de mindre flygvana. Själv hade jag under den första timmen tyckt och tänkt att det går nog över snart. Klart att det är jobbigt när planet tappar höjd och det känns som om man faller handlöst men jag försökte läsa ur min vanliga bok, hade min trogna carry-on väska uppe i den låsta hyllan ovanför sätena så jag klarade mig, trots allt, ganska bra.
När det hade hållit på i en och en halv timme började även jag känna av det. Jag hade inte ätit sedan frukost och tagit ett glas champagne i loungen på tom mage. Nu hade vi inte heller fått någon lunch ombord. Klockan 11:44 fick även jag krypa till korset och säga att det här måste nog rankas som den värsta flygningen jag varit med om. Då har jag varit ombord när det har skakat förr men aldrig så här länge. Kapten kom ut i högtalarsystemet och bad om ursäkt, det var ett stort oväder över Europa och det fanns helt enkelt ingen enkel väg att flyga förbi det här. Han bad oss igen att kolla våra bälten, att vi satt ordentligt fastspända. Helt onödig kommentar från hans sida, jag kan lova och garantera att det var ingen - absolut ingen - ombord som skulle komma på den briljanta idén att försöka ställa sig upp och gå omkring under de här förhållandena. Folk satt snarare och krampaktigt höll fast sig i sina säten. Kapten berättade vidare att det kanske är obehagligt och jobbigt men att det inte är farligt. Planet är byggt för att tåla mycket mer och han garanterade att han skulle få oss till vår destination i ett stycke.
Folk betalar förvisso på Gröna Lund och Liseberg för att åka Fritt fall, bergochdalbanan och liknande karuseller, jag också! Men det här var annorlunda. Medan karusellerna slutar, de stannar och man måste kliva av - fanns här inget sätt att kliva av. Ihållande höll turbulensen på och nu började även jag känna att - det räcker nu!
Det här var väldigt skakigt!
Strax efter klockan 12:05 kom det äntligen mat på bordet och det blev lugnt i planet.
Jag fick några köttbitar och bulgur. Air France har bättre rätter men det här var inte dåligt. Dessutom hade jag närmast kunnat tänka mig att äta lite vad som helst för att få mat i magen vid det här laget. Vid sjösjuka och åksjuka hjälper det för de allra flesta att ha mat i magen, mig själv inkluderad. Ett trick jag lärde mig när jag jobbade till sjöss på de fyra världshaven (som nu har blivit fem!). Fyll magen, slipp må dåligt. När maten väl hade serverats släckte kapten skylten med säkerhetsbältet varpå det genast blev långa köer till toaletterna.
Det hann gå en kvart, sedan börjades det igen! Vi tappade höjd och folk i toalettkön fick sig en extra flygtur! Tur att man inte stod där eller satt i närheten tänkte jag. Tack o lov verkade ingen ha gjort sig särskilt illa men personalen störtade dit för att hjälpa till. Skylten med säkerhetsbältet tändes naturligtvis igen och kapten bad alla att omedelbart inta sina platser igen.
Jag började här fundera på vid vilket tillfälle gör man avtalet med Gud:
att om jag bara klarar mig igenom den här flygningen så lovar jag att aldrig flyga igen? Det var inte riktigt läge att sluta det avtalet riktigt än men det var så pass illa att jag i varje fall funderade på när det var dags att i varje fall föreslå det avtalet till Herren.
Det fortsatte att skaka, vibrera och vi tappade höjd så många gånger att jag slutade räkna. Klockan 12:43 kom ändå en slags nåd i form av att vi påbörjade nedstigningen. Vilken pärs det här hade varit!
Klockan 13:02 satte kaptenen slutligen hjulen i backen och vi bromsade in. De flesta ombord var ganska tagna, en ambulans kom och mötte upp vid gaten för att hjälpa till eller eventuellt ta hand om någon av passagerarna. Väldigt jobbig flygning men nu var jag äntligen framme! Hade det här varit min första flygning i augusti när jag gjorde min första resa i den här historien - då är det inte säkert att jag hade bokat några fler resor eller att den här historien alls hade skrivits.
Nu längtade jag bara efter att få komma till hotellrummet och vila ut!
Snabb passkontroll, varpå jag hälsades välkommen och gick ut i ankomsthallen. Sommarvärmen var påtaglig och solen gassade på. Alldeles strax kom min Uberbil, för dagen en Mercedes E-klass, glidandes, föraren öppnade dörren och jag gick in och satte mig.
Ganska precis 30 minuter senare stannade bilen framför hotellet. Jag öppnade dörren, fick min väska levererad, tackade så mycket för åkturen och klev in i lobbyn. Det först jag märkte var en gigantisk TV med en kamera ovanpå. Senare fick jag förklarat för mig att det var en värmekamera som mäter/läser av temperaturen på alla gäster som kommer in genom dörren. Bedöms man ha feber, då får man nobben och får inte lov att checka in på hotellet.
Jag hälsades välkommen, fick min nyckel och gick bort till hissarna. Kom till rätt våning, gick bort till hörnan där mitt rumsnummer, 438, stod på dörren.
Jag drog mitt kort, knuffade upp dörren och klev in i…
Last edited:
Lördag 3 oktober
Athenee Palace Hilton Bucharest
Jag klev in i presidentsviten på Athenee Palace Hilton Bucharest!
En rumänsk lei (RON) är värd strax över 2,00 svenska kronor (SEK). Som så många gånger förr hade jag kört mitt favorittrick när jag bokade - och mycket riktigt föll det väl ut även denna gång!
Rummet var förvisso något till åren och en smula småslitet här och var men med 30 graders värme utanför var man tacksam att housekeeping hade satt igång rummets air-condition lite extra och att rummet var svalt och behagligt när jag kom dit.
Gott om plats, särskilt som jag reste ensam:
Sovrummet:
Det fanns också en liten separat gästtoalett:
Efter en stund knackade det på dörren och hotellets "guest services" ville tillsammans med management bjuda på en liten välkomstsnack.
Den äldre kvinnan som kom med vagnen beklagade så hemskt mycket att hon, på grund av corona, inte fick lov att gå in i rummet för att servera direkt vid bordet. Jag tackade för omtanken och lät henne förstå att det var helt okej, jag kan rulla serveringsvagnen själv.
Jag tog igen mig lite efter resan, duschade och vilade. Läste ikapp på businessclass.se och började nog allt bli lite småhungrig. Slog ett samtal till "guest services" och förhörde mig om vad som serverades i loungen ikväll. Tyvärr ingen lounge på grund av corona men vi erbjuder idag chicken nuggets, dip och valfri dryck. Det duger! Vilken tid vill du ha dessa levererade? Strax efter kl 18:30 vore bra?
Redan klockan 18:25 kom den äldre kvinnan förbi med ytterligare en vagn med maten i en brun pappåse, bestick, två lokala öl och en porslinstallrik.
Jag mumsade i mig denna lilla måltid och kände sedan att jag nog, trots allt eller kanske just på grund av dagens öden och äventyr - var mer hungrig. Det blev en tur ner till hotellet restaurang men där var tomt. Det kände inte helt kul att äta i en tom restaurang - dessutom behövde jag ändå ut och gå för att hälsa på mina vänner runt hörnet.
Jag gick till Radisson Blu Bucharest!
Detta hotell har flera år i rad vunnit pris som Rumäniens bästa hotell och jag är fullt beredd att skriva under på det. Redan i entrén fastnade jag, här fanns passagespärrar av glas som lyste rött. Konstigt tänkte jag, sådana har jag aldrig sett här förut. Lite längre in i receptionen såg jag en välbekant frisyr, kan jag ha sådan tur att hotellet "chief concierge" jobbar - just nu - just ikväll? Bakom munskydd är det inte helt lätt att känna igen folk men han broderade kostym och perfekta frisyr går det inte att ta miste på. Mr. X? frågade jag. Och jodå, det var han! Jag fick förklarat för mig att jag skulle kliva in i glasspärren, låta värmekameran ta temperaturen på mig och låg jag inom godkända intervaller skulle spärren öppnas automatiskt. Det fungerade perfekt och jag välkomnades genast in. Vi talades vid en stund, han hade brutit ena benet senast jag var här och var sjukskriven. Ett kärt återseende och han är alltid lika artig och belevad. En fröjd att ha att göra med! Jag frågade efter min favoritkypare, som för kvällen var placerad i den italienska restaurangen ut mot gatan. Det var bara ett par steg bort dit från receptionsområdet men tyvärr hade han precis hunnit gå för dagen när jag kom dit.
Hotellet höll på att bygga om och renovera sin annars mycket stora central placerade bar mitt i hotellets entréplan. Så här såg det ut före renoveringen:
Såhär såg det ut nu:
Jag gick längst bort in i högra hörnet och kom till den asiatiska restaurangen Ginger. Jag möttes av en vänlig ung kvinna som frågade om det var bara jag som skulle äta och jo, det var det ju. Hon kunde erbjuda bord både inne och ute på innergården. Det var en härligt varm sommarkväll, naturligtvis valde jag att sitta ute på den stora innergården. Det hade redan börjat skymma. Man ser delar av den stora utomhuspoolen till vänster i bild och till höger ligger Park Inn.
Managementbolaget som äger hotellet Radisson Blu Bucharest äger också de omkringliggande fastigheterna runt gården. Rakt över innergården ligger Park Inn Bucharest (ett lite billigare varumärke men fortfarande inom Radisson) och på sidorna ligger det främst företagslägenheter som hyrs ut till i första hand expats som kommer till Bukarest för att jobba för något internationellt företag. Det gör att hela innergården står till förfogande och här finns en stor utomhuspool, massor av solstolar, en halmhydda som fungerar som bar, hotellets stora inomhusbad har också en ganska stor avskild utomhusdel:
och närmare Park Inn finns lite enklare trädgårdsmöbler.
Jag unnade mig att beställa helt fritt ur sushimenyn och när jag slutligen hade ätit upp allt var jag mer än mätt och belåten!
Tackade för mig, önskade de restauranganställda en trevlig kväll. Tog en sista sväng om för att kika på renoveringen och det som skall bli den nya Blå Lounge Bar i entréplan, härlig blinkning att den fortfarande heter Blå med svensk stavning.
Slutligen sade jag hejdå till chief concierge ”Mr. X” och vi enades i en förhoppning om att snart ses igen. Måtte bara corona släppa sitt grepp om Europa!
Jag gick en liten tur runt i kvarteren, det var var mörkt men fortfarande 25-26 grader varmt! Kom tillbaka till Athenee Palace Hilton Bucharest och kikade ut på terrassen där serveringen tyvärr hade stängt för kvällen. Ingen nattdrink här alltså!
Kanske var det lika bra, jag hade ett tidigt flyg redan nästa morgon. Det är jobbigt nog att gå upp så pass tidigt, helt onödigt att göra det svårare med alkohol i kroppen.
Utsikten från hotellrummets stora fönster rakt mot det rumänska nationalmuseet får ändå sägas vara fullt godkänd!
Jag hade redan gjort upp med hotellreceptionen om att hotellet skulle arrangera en bil ut till flygplatsen nästa morgon. Det här alternativet kostar minst dubbelt så mycket som att själv beställa en Uber - men tidigt klockan 04:00 eller däromkring kan man inte alltid förlita sig på att det ska finnas bilar och för att inte råka bli stående med plötsliga avbokningar och liknande problem kände jag att den här gången var det motiverat att beställa en bil genom hotellet. Då sörjer dem för att det står en bil, på plats, redo när jag kommer ner. Hotellreceptionen kollar att bilen är på plats och skulle den mot förmodan inte vara det så ordnar dem en ny. Det fick vara värt några hundralappar extra den här gången.
När jag kom ner stod en fin Mercedes E-klass på plats, jag lämnade tillbaka nyckelkortet i receptionen och rullade min trogna resväska ut mot bilen som snabbt tog mig ut till flygplatsen Henri Coanda International Airport (OTP).
Athenee Palace Hilton Bucharest
Jag klev in i presidentsviten på Athenee Palace Hilton Bucharest!
En rumänsk lei (RON) är värd strax över 2,00 svenska kronor (SEK). Som så många gånger förr hade jag kört mitt favorittrick när jag bokade - och mycket riktigt föll det väl ut även denna gång!
Rummet var förvisso något till åren och en smula småslitet här och var men med 30 graders värme utanför var man tacksam att housekeeping hade satt igång rummets air-condition lite extra och att rummet var svalt och behagligt när jag kom dit.
Gott om plats, särskilt som jag reste ensam:
Sovrummet:
Det fanns också en liten separat gästtoalett:
Efter en stund knackade det på dörren och hotellets "guest services" ville tillsammans med management bjuda på en liten välkomstsnack.
Den äldre kvinnan som kom med vagnen beklagade så hemskt mycket att hon, på grund av corona, inte fick lov att gå in i rummet för att servera direkt vid bordet. Jag tackade för omtanken och lät henne förstå att det var helt okej, jag kan rulla serveringsvagnen själv.
Jag tog igen mig lite efter resan, duschade och vilade. Läste ikapp på businessclass.se och började nog allt bli lite småhungrig. Slog ett samtal till "guest services" och förhörde mig om vad som serverades i loungen ikväll. Tyvärr ingen lounge på grund av corona men vi erbjuder idag chicken nuggets, dip och valfri dryck. Det duger! Vilken tid vill du ha dessa levererade? Strax efter kl 18:30 vore bra?
Redan klockan 18:25 kom den äldre kvinnan förbi med ytterligare en vagn med maten i en brun pappåse, bestick, två lokala öl och en porslinstallrik.
Jag mumsade i mig denna lilla måltid och kände sedan att jag nog, trots allt eller kanske just på grund av dagens öden och äventyr - var mer hungrig. Det blev en tur ner till hotellet restaurang men där var tomt. Det kände inte helt kul att äta i en tom restaurang - dessutom behövde jag ändå ut och gå för att hälsa på mina vänner runt hörnet.
Jag gick till Radisson Blu Bucharest!
Detta hotell har flera år i rad vunnit pris som Rumäniens bästa hotell och jag är fullt beredd att skriva under på det. Redan i entrén fastnade jag, här fanns passagespärrar av glas som lyste rött. Konstigt tänkte jag, sådana har jag aldrig sett här förut. Lite längre in i receptionen såg jag en välbekant frisyr, kan jag ha sådan tur att hotellet "chief concierge" jobbar - just nu - just ikväll? Bakom munskydd är det inte helt lätt att känna igen folk men han broderade kostym och perfekta frisyr går det inte att ta miste på. Mr. X? frågade jag. Och jodå, det var han! Jag fick förklarat för mig att jag skulle kliva in i glasspärren, låta värmekameran ta temperaturen på mig och låg jag inom godkända intervaller skulle spärren öppnas automatiskt. Det fungerade perfekt och jag välkomnades genast in. Vi talades vid en stund, han hade brutit ena benet senast jag var här och var sjukskriven. Ett kärt återseende och han är alltid lika artig och belevad. En fröjd att ha att göra med! Jag frågade efter min favoritkypare, som för kvällen var placerad i den italienska restaurangen ut mot gatan. Det var bara ett par steg bort dit från receptionsområdet men tyvärr hade han precis hunnit gå för dagen när jag kom dit.
Hotellet höll på att bygga om och renovera sin annars mycket stora central placerade bar mitt i hotellets entréplan. Så här såg det ut före renoveringen:
Såhär såg det ut nu:
Jag gick längst bort in i högra hörnet och kom till den asiatiska restaurangen Ginger. Jag möttes av en vänlig ung kvinna som frågade om det var bara jag som skulle äta och jo, det var det ju. Hon kunde erbjuda bord både inne och ute på innergården. Det var en härligt varm sommarkväll, naturligtvis valde jag att sitta ute på den stora innergården. Det hade redan börjat skymma. Man ser delar av den stora utomhuspoolen till vänster i bild och till höger ligger Park Inn.
Managementbolaget som äger hotellet Radisson Blu Bucharest äger också de omkringliggande fastigheterna runt gården. Rakt över innergården ligger Park Inn Bucharest (ett lite billigare varumärke men fortfarande inom Radisson) och på sidorna ligger det främst företagslägenheter som hyrs ut till i första hand expats som kommer till Bukarest för att jobba för något internationellt företag. Det gör att hela innergården står till förfogande och här finns en stor utomhuspool, massor av solstolar, en halmhydda som fungerar som bar, hotellets stora inomhusbad har också en ganska stor avskild utomhusdel:
och närmare Park Inn finns lite enklare trädgårdsmöbler.
Jag unnade mig att beställa helt fritt ur sushimenyn och när jag slutligen hade ätit upp allt var jag mer än mätt och belåten!
Tackade för mig, önskade de restauranganställda en trevlig kväll. Tog en sista sväng om för att kika på renoveringen och det som skall bli den nya Blå Lounge Bar i entréplan, härlig blinkning att den fortfarande heter Blå med svensk stavning.
Slutligen sade jag hejdå till chief concierge ”Mr. X” och vi enades i en förhoppning om att snart ses igen. Måtte bara corona släppa sitt grepp om Europa!
Jag gick en liten tur runt i kvarteren, det var var mörkt men fortfarande 25-26 grader varmt! Kom tillbaka till Athenee Palace Hilton Bucharest och kikade ut på terrassen där serveringen tyvärr hade stängt för kvällen. Ingen nattdrink här alltså!
Kanske var det lika bra, jag hade ett tidigt flyg redan nästa morgon. Det är jobbigt nog att gå upp så pass tidigt, helt onödigt att göra det svårare med alkohol i kroppen.
Utsikten från hotellrummets stora fönster rakt mot det rumänska nationalmuseet får ändå sägas vara fullt godkänd!
Jag hade redan gjort upp med hotellreceptionen om att hotellet skulle arrangera en bil ut till flygplatsen nästa morgon. Det här alternativet kostar minst dubbelt så mycket som att själv beställa en Uber - men tidigt klockan 04:00 eller däromkring kan man inte alltid förlita sig på att det ska finnas bilar och för att inte råka bli stående med plötsliga avbokningar och liknande problem kände jag att den här gången var det motiverat att beställa en bil genom hotellet. Då sörjer dem för att det står en bil, på plats, redo när jag kommer ner. Hotellreceptionen kollar att bilen är på plats och skulle den mot förmodan inte vara det så ordnar dem en ny. Det fick vara värt några hundralappar extra den här gången.
När jag kom ner stod en fin Mercedes E-klass på plats, jag lämnade tillbaka nyckelkortet i receptionen och rullade min trogna resväska ut mot bilen som snabbt tog mig ut till flygplatsen Henri Coanda International Airport (OTP).
Last edited:
Taggen
Medlem
Så du bokade i RON men betalade samma belopp i SEK - smartEn rumänsk lei (RON) är värd strax över 2,00 svenska kronor (SEK). Som så många gånger förr hade jag kört mitt favorittrick när jag bokade - och mycket riktigt föll det väl ut även denna gång!
Söndag 4 oktober
Bukarest Henri Coanda International Airport - OTP
Klockan 04:57 tog jag bild inne i terminalen på skylten som visar gångvägen till Hilton Garden Inn Bucharest Airport, för den händelse att man skulle behöva det någon gång.
En kvart senare var jag incheckad, hade fått mina boardingkort, inbjudan till loungen och hunnit passera säkerhetskontrollen. Just här i säkerhetskontrollen skadar det inte att lägga sig till med ett extra "Yes Sir" eller "Yes Ma'am" när de rumänska vakterna tilltalar en. De är vana vid en befolkning som inte riktigt gillar överheten och många gånger är folk direkt otrevliga mot vakterna. Genom att själv vara ytterst tillmötesgående och framför allt vänlig har jag klarat mig väldigt bra här!
Unnade mig en kort svängom i den lilla hallen som utgör inrikesterminalen, med uppskattningsvis åtta bussgater.
Därefter bort till passkontrollen, Rumänien ligger visserligen i Europa och är EU medlem men de anses än så länge inte uppfylla de tekniska kraven för Schengen samarbetet. Ordalydelsen i Schengenfördraget är sådan att Rumänien och ett par andra länder ska komma med, den dagen då de uppfyller vissa kriterier. Passkontrollen tog i varje fall bara en handfull minuter.
Tog en bild vid porten för "varor att deklarera" eller "inget att deklarera" även när man nu lämnar Rumänien.
Portarna är lika stora för respektive alternativen "varor att deklarera" eller "inget att deklarera" men de leder rakt ut på andra sidan och jag har aldrig sett någon bemanning i de diskar som finns efter portarna. Det hela känns lite märkligt men man hade i alla fall för ca två år sedan uppdaterat skylten med flaggan på toppen, som deklarerade Rumäniens 100 år av självständighet.
Loungen var ingen rolig tillställning. Det är den vanligtvis inte heller, bara bättre än att vara nere i den stora terminalen. Nu var det visserligen nästan helt tomt på folk i loungen men ingenting fanns för egen självservering utan allt var bakom plexiglas och man fick be om och peka på det man ville ha.
Jag räknade kallt med frukost på planet och nöjde mig med ett glas vatten och ett glas apelsinjuice.
Gott om plats fanns det i varje fall!
De eländiga formulären som Air France vid den här tidpunkten envisades med att tvinga oss passagerare att fylla i varje flight verkade inte tas om hand på ett särskilt bra eller GDPR säkert sätt...
Vilken tur att KLM vid den här tidpunkten lät oss slippa dessa eländiga formulär på alla flygningar utom de som avgick mot Frankrike och Paris. Jag tänker också som såhär, vilken otur om man - exempelvis - ombord på ett skakigt flygplan skulle råka skriva fel på sitt formulär... Det är ju ingen som skulle upptäcka det när formulären lite skyndsamt samlas in strax före landning på varje flygning. Rackarns otur!!
OTP - CDG
Söndag 4 oktober, kl 06:04, ankomst kl 07:59
Flight AF 1089, Airbus A320, Flögs av Air France, plats 1C
Jag fick frukost och bad om två brödbitar till mina små laxbitar.
Lite väl tunn frukost men det var tidig morgon. Kaffet var gott och jag var ensam i den lilla businesskabinen. Lade mig ner på rad 2 när jag hade ätit färdigt och tog en liten tupplur. Självklart efter att först ha kört charaden med Purser där man frågar efter en filt, får besked att under corona lastas inga kuddar eller filtar. I vanlig ordning föreslog jag då att vi skulle kolla ändå, liksom för säkerhets skull i just "det" skåpet. Ser man på! I just "det" skåpet fanns det visst ett alldeles utmärkt lager med både inplastade filtar och kuddar. Trött man blir på att behöva leka den här leken med ombordpersonalen. Jag förstår att de kanske inte vill eller kan dela ut filtar till alla så som man gjorde förut. Men nu är det faktiskt så att jag dels flög i business och dels var Platinummedlem, då kan det vara läge att i varje fall försöka tillmötesgå en vänlig förfrågan. De säger ju nästan alltd "just let me know if you need anything else". Nu behövde jag "någonting annat" och sade till, att då få nej känns märkligt. Att jag dessutom var ensam framme i business borde ytterligare göra att ingen/väldigt få skulle se min filt och själva vilja ha en likadan. Skönt i alla fall att ha lite plats för sig själv här framme och kunna lägga sig ned för att sova på väg till Paris. Det hade varit en väldigt tidig morgon!
Vi landade 20 minuter före utsatt tid. Alltid något positivt med coronakrisen, flygen är betydligt mycket mer punktliga nu när det är ett så litet antal flygplan i luften och så få passagerare. Det blev en liten promenad från den internationella terminalen bort mot passkontrollen och terminal 2F som är Air France Schengen terminal med alla Europaflygen och tillhörande två lounger, en i varje ben av terminalen. Dessa två lounger lämnar massor med övrigt att önska och gör ingen glad, jag passerade bara snabbt inom för att be om en liten Evianflaska. Ungefär samtidigt lös det upp på TV-skärmarna att planet till Stockholm Arlanda hade boarding nu. Det är inga avstånd att prata om så jag var därför snabbt på plats och kom ombord som en av de första.
CDG - ARN
Söndag 4 oktober, kl 09:40, ankomst kl 12:07
Flight AF 1262, Airbus A319, Flögs av Air France, plats 1C
Vi rullade ut fem minuter tidigare, jag var återigen ensam i den pytte lilla businesskabinen som dagen till ära begränsade sig till endast rad ett. Gardinen gick precis bakom mig och jag hade de sex främsta stolarna för mig själv. Till och med Purser ombord tyckte att då kunde jag gott ta av masken - eftersom jag var helt ensam här framme. Schysst och omtänksamt!
Fick fira med ett glas champagne!
Nämen - titta! Det fanns visst champagne ombord så att det räckte till ett glas till!
Vi landade på Stockholm Arlanda strax efter klockan 12, drygt tio minuter före utsatt tid. Snabbt taxade vi in till gaten där jag sedan var först av planet. Innan jag klev av tackades jag så hemskt mycket av besättningen för att jag valde att fortsätta flyga under dessa bistra tider och de önskade mig varmt välkommen tillbaka - snart! De visste inte hur rätt de skulle få...
Med det var ytterligare 120 XP (och UXP) poäng influgna. Eftersom jag hade landat i god tid, mitt på dagen, fick det bli Flygbussen hem i ett illa dolt försök att ändå spara in några kronor.
Bukarest Henri Coanda International Airport - OTP
Klockan 04:57 tog jag bild inne i terminalen på skylten som visar gångvägen till Hilton Garden Inn Bucharest Airport, för den händelse att man skulle behöva det någon gång.
En kvart senare var jag incheckad, hade fått mina boardingkort, inbjudan till loungen och hunnit passera säkerhetskontrollen. Just här i säkerhetskontrollen skadar det inte att lägga sig till med ett extra "Yes Sir" eller "Yes Ma'am" när de rumänska vakterna tilltalar en. De är vana vid en befolkning som inte riktigt gillar överheten och många gånger är folk direkt otrevliga mot vakterna. Genom att själv vara ytterst tillmötesgående och framför allt vänlig har jag klarat mig väldigt bra här!
Unnade mig en kort svängom i den lilla hallen som utgör inrikesterminalen, med uppskattningsvis åtta bussgater.
Därefter bort till passkontrollen, Rumänien ligger visserligen i Europa och är EU medlem men de anses än så länge inte uppfylla de tekniska kraven för Schengen samarbetet. Ordalydelsen i Schengenfördraget är sådan att Rumänien och ett par andra länder ska komma med, den dagen då de uppfyller vissa kriterier. Passkontrollen tog i varje fall bara en handfull minuter.
Tog en bild vid porten för "varor att deklarera" eller "inget att deklarera" även när man nu lämnar Rumänien.
Portarna är lika stora för respektive alternativen "varor att deklarera" eller "inget att deklarera" men de leder rakt ut på andra sidan och jag har aldrig sett någon bemanning i de diskar som finns efter portarna. Det hela känns lite märkligt men man hade i alla fall för ca två år sedan uppdaterat skylten med flaggan på toppen, som deklarerade Rumäniens 100 år av självständighet.
Loungen var ingen rolig tillställning. Det är den vanligtvis inte heller, bara bättre än att vara nere i den stora terminalen. Nu var det visserligen nästan helt tomt på folk i loungen men ingenting fanns för egen självservering utan allt var bakom plexiglas och man fick be om och peka på det man ville ha.
Jag räknade kallt med frukost på planet och nöjde mig med ett glas vatten och ett glas apelsinjuice.
Gott om plats fanns det i varje fall!
De eländiga formulären som Air France vid den här tidpunkten envisades med att tvinga oss passagerare att fylla i varje flight verkade inte tas om hand på ett särskilt bra eller GDPR säkert sätt...
Vilken tur att KLM vid den här tidpunkten lät oss slippa dessa eländiga formulär på alla flygningar utom de som avgick mot Frankrike och Paris. Jag tänker också som såhär, vilken otur om man - exempelvis - ombord på ett skakigt flygplan skulle råka skriva fel på sitt formulär... Det är ju ingen som skulle upptäcka det när formulären lite skyndsamt samlas in strax före landning på varje flygning. Rackarns otur!!
OTP - CDG
Söndag 4 oktober, kl 06:04, ankomst kl 07:59
Flight AF 1089, Airbus A320, Flögs av Air France, plats 1C
Jag fick frukost och bad om två brödbitar till mina små laxbitar.
Lite väl tunn frukost men det var tidig morgon. Kaffet var gott och jag var ensam i den lilla businesskabinen. Lade mig ner på rad 2 när jag hade ätit färdigt och tog en liten tupplur. Självklart efter att först ha kört charaden med Purser där man frågar efter en filt, får besked att under corona lastas inga kuddar eller filtar. I vanlig ordning föreslog jag då att vi skulle kolla ändå, liksom för säkerhets skull i just "det" skåpet. Ser man på! I just "det" skåpet fanns det visst ett alldeles utmärkt lager med både inplastade filtar och kuddar. Trött man blir på att behöva leka den här leken med ombordpersonalen. Jag förstår att de kanske inte vill eller kan dela ut filtar till alla så som man gjorde förut. Men nu är det faktiskt så att jag dels flög i business och dels var Platinummedlem, då kan det vara läge att i varje fall försöka tillmötesgå en vänlig förfrågan. De säger ju nästan alltd "just let me know if you need anything else". Nu behövde jag "någonting annat" och sade till, att då få nej känns märkligt. Att jag dessutom var ensam framme i business borde ytterligare göra att ingen/väldigt få skulle se min filt och själva vilja ha en likadan. Skönt i alla fall att ha lite plats för sig själv här framme och kunna lägga sig ned för att sova på väg till Paris. Det hade varit en väldigt tidig morgon!
Vi landade 20 minuter före utsatt tid. Alltid något positivt med coronakrisen, flygen är betydligt mycket mer punktliga nu när det är ett så litet antal flygplan i luften och så få passagerare. Det blev en liten promenad från den internationella terminalen bort mot passkontrollen och terminal 2F som är Air France Schengen terminal med alla Europaflygen och tillhörande två lounger, en i varje ben av terminalen. Dessa två lounger lämnar massor med övrigt att önska och gör ingen glad, jag passerade bara snabbt inom för att be om en liten Evianflaska. Ungefär samtidigt lös det upp på TV-skärmarna att planet till Stockholm Arlanda hade boarding nu. Det är inga avstånd att prata om så jag var därför snabbt på plats och kom ombord som en av de första.
CDG - ARN
Söndag 4 oktober, kl 09:40, ankomst kl 12:07
Flight AF 1262, Airbus A319, Flögs av Air France, plats 1C
Vi rullade ut fem minuter tidigare, jag var återigen ensam i den pytte lilla businesskabinen som dagen till ära begränsade sig till endast rad ett. Gardinen gick precis bakom mig och jag hade de sex främsta stolarna för mig själv. Till och med Purser ombord tyckte att då kunde jag gott ta av masken - eftersom jag var helt ensam här framme. Schysst och omtänksamt!
Fick fira med ett glas champagne!
Nämen - titta! Det fanns visst champagne ombord så att det räckte till ett glas till!
Vi landade på Stockholm Arlanda strax efter klockan 12, drygt tio minuter före utsatt tid. Snabbt taxade vi in till gaten där jag sedan var först av planet. Innan jag klev av tackades jag så hemskt mycket av besättningen för att jag valde att fortsätta flyga under dessa bistra tider och de önskade mig varmt välkommen tillbaka - snart! De visste inte hur rätt de skulle få...
Med det var ytterligare 120 XP (och UXP) poäng influgna. Eftersom jag hade landat i god tid, mitt på dagen, fick det bli Flygbussen hem i ett illa dolt försök att ändå spara in några kronor.
Last edited:
Fredag 9 oktober 2020
Vägen ut mot Arlanda - kan vara lång!
Klockan 18:32 påbörjades resan hemifrån, snart nådde jag Gullmarsplan. Väl där ändrade jag mina planer och bestämde mig för att chansa på pendeltåget från Årstaberg klockan 18:52. Tack vare taktiskt positionering i tvärbanetåget och en kort språngmarsch hann jag från tvärbanan kl 18:52:25 till pendeltåget mot Arlanda klockan 18:52 men det var sannerligen inte med många sekunder till godo! Så här ska en resa inte påbörjas!
Värre blev det! På tåget på vägen ut sitter en överaktiv unge med plastsvärd i handen i stolsraden framför. Han viftar överallt med det där svärdet och mamman som sitter bredvid barnet får ständiga utbrott på ungen. Jag tänker tyst för mig själv, om det där svärdet så mycket som träffar mig en endaste gång, kommer det effektivt att konfiskeras och det omedelbart. Helt otroligt att en förälder tillåter ungen - som bevisligen var av den mer aktiva sorten - att dels ha ett svärd och dels vifta runt med det inne i vagnen. Det var ganska mycket folk och det där med munskydd verkade folk ta ganska lätt på i största allmänhet. Jag ångrade redan mitt val att satsa på pendeltåget ut!
Ungen och föräldern gick i varje fall av på Solna - Friends Arena och det blev en helt annan stämning i vagnen. Mycket lugnare, mycket skönare. Resterande delen av resan ut mot Märsta förflöt utan vidare händelser och jag kunde enkelt kliva om till bussen som tog mig till Arlanda.
Väl på plats styrde jag genast stegen mot Clarion Hotel Arlanda Airport. Redan kvällen innan hade jag fått det trevliga meddelandet i appen att jag skulle få bo fint:
Självklart var rummet bokat långt tidigare, under 3 gånger poängen kampanjen och lika naturligt hade jag bokat billigast möjliga via Refunder. Jag provade nu för första gången att betala i appen. Det skulle jag inte gjort! Betalningen gick igenom korrekt men när jag väl kom till receptionen och skulle checka in, då påstod den unge herrn bakom disken att jag måste betala där på plats. Jag talade mycket vänligt om för honom att det har jag redan gjort, kan du vänligen kika i dina system en gång till? Han tittade, klickade och hittade bevisligen ingenting. Han frågade kollegan som var upptagen med en annan gäst. Nu började jag bli lite smått irriterad. Jag är platinum på hotellkedjan och det kändes som om han trodde att jag skulle lura dem, vilket knappast vore särskilt troligt. Jag har en livstidsstatus som jag tänkte jobba mot och vill naturligtvis inte lägga krokben för mig själv. Efter många om och men, hittade han slutligen min betalning. Tydligen dök mobilbetalning inte upp på "vanliga stället". Mycket ska man höra innan öronen trillar av, nåväl, det var ju ändå corona och hotellen hade mycket begränsad bemanning. Man fick ha förståelse, grävskopor med tålamod och hela resväskan full med blodtryckssänkande medicin! Det var särskilda tider, inget, absolut inget - var som förr!
Efter mycket om och men, diverse ursäkter och annat fick jag min rumsnyckel och min voucher. Åkte upp till våning 12 och kikade till rummet, praktiskt att ha rummet på samma våning som skybaren. Allt blir så mycket lättare då! Jag ställde ifrån mig min trogna väska och tvättade händerna. Det var så modernt på den här tiden att alltid och hela tiden tvätta händerna. Nåväl, de som känner mig vet att det gjorde jag, på ett närmast religiöst plan, redan långt innan corona. När händerna var rena tog jag min voucher och knallade över till skybaren. Där fick jag lite lugn och ro, några oliver och ett glas champagne:
Det fick räcka så, jag hade en tidig morgon och en lång dag framför mig så jag gick tillbaka till mitt rum. Borstade tänderna och släckte lyset ganska omgående. Jag börjar kunna det här nu, det kändes på det hela taget ganska bekvämt och hemtamt. Imorgon skulle jag ut och flyga - igen!
Vägen ut mot Arlanda - kan vara lång!
Klockan 18:32 påbörjades resan hemifrån, snart nådde jag Gullmarsplan. Väl där ändrade jag mina planer och bestämde mig för att chansa på pendeltåget från Årstaberg klockan 18:52. Tack vare taktiskt positionering i tvärbanetåget och en kort språngmarsch hann jag från tvärbanan kl 18:52:25 till pendeltåget mot Arlanda klockan 18:52 men det var sannerligen inte med många sekunder till godo! Så här ska en resa inte påbörjas!
Värre blev det! På tåget på vägen ut sitter en överaktiv unge med plastsvärd i handen i stolsraden framför. Han viftar överallt med det där svärdet och mamman som sitter bredvid barnet får ständiga utbrott på ungen. Jag tänker tyst för mig själv, om det där svärdet så mycket som träffar mig en endaste gång, kommer det effektivt att konfiskeras och det omedelbart. Helt otroligt att en förälder tillåter ungen - som bevisligen var av den mer aktiva sorten - att dels ha ett svärd och dels vifta runt med det inne i vagnen. Det var ganska mycket folk och det där med munskydd verkade folk ta ganska lätt på i största allmänhet. Jag ångrade redan mitt val att satsa på pendeltåget ut!
Ungen och föräldern gick i varje fall av på Solna - Friends Arena och det blev en helt annan stämning i vagnen. Mycket lugnare, mycket skönare. Resterande delen av resan ut mot Märsta förflöt utan vidare händelser och jag kunde enkelt kliva om till bussen som tog mig till Arlanda.
Väl på plats styrde jag genast stegen mot Clarion Hotel Arlanda Airport. Redan kvällen innan hade jag fått det trevliga meddelandet i appen att jag skulle få bo fint:
Självklart var rummet bokat långt tidigare, under 3 gånger poängen kampanjen och lika naturligt hade jag bokat billigast möjliga via Refunder. Jag provade nu för första gången att betala i appen. Det skulle jag inte gjort! Betalningen gick igenom korrekt men när jag väl kom till receptionen och skulle checka in, då påstod den unge herrn bakom disken att jag måste betala där på plats. Jag talade mycket vänligt om för honom att det har jag redan gjort, kan du vänligen kika i dina system en gång till? Han tittade, klickade och hittade bevisligen ingenting. Han frågade kollegan som var upptagen med en annan gäst. Nu började jag bli lite smått irriterad. Jag är platinum på hotellkedjan och det kändes som om han trodde att jag skulle lura dem, vilket knappast vore särskilt troligt. Jag har en livstidsstatus som jag tänkte jobba mot och vill naturligtvis inte lägga krokben för mig själv. Efter många om och men, hittade han slutligen min betalning. Tydligen dök mobilbetalning inte upp på "vanliga stället". Mycket ska man höra innan öronen trillar av, nåväl, det var ju ändå corona och hotellen hade mycket begränsad bemanning. Man fick ha förståelse, grävskopor med tålamod och hela resväskan full med blodtryckssänkande medicin! Det var särskilda tider, inget, absolut inget - var som förr!
Efter mycket om och men, diverse ursäkter och annat fick jag min rumsnyckel och min voucher. Åkte upp till våning 12 och kikade till rummet, praktiskt att ha rummet på samma våning som skybaren. Allt blir så mycket lättare då! Jag ställde ifrån mig min trogna väska och tvättade händerna. Det var så modernt på den här tiden att alltid och hela tiden tvätta händerna. Nåväl, de som känner mig vet att det gjorde jag, på ett närmast religiöst plan, redan långt innan corona. När händerna var rena tog jag min voucher och knallade över till skybaren. Där fick jag lite lugn och ro, några oliver och ett glas champagne:
Det fick räcka så, jag hade en tidig morgon och en lång dag framför mig så jag gick tillbaka till mitt rum. Borstade tänderna och släckte lyset ganska omgående. Jag börjar kunna det här nu, det kändes på det hela taget ganska bekvämt och hemtamt. Imorgon skulle jag ut och flyga - igen!
Last edited:
