I ekot av sista dansen - Svitjakt, mikroklimat och logistiska jokrar

[Kris]

Episod 0: Backdrop - eller planer som smids
Välkomna till ännu en sommarexkursion! Inför förra årets sommaräventyr, som passande nog fick döpas till "Sista dansen", var vi många som stod där vid ett vägskäl (SAS alliansbyte). Efter att dessutom ha sagt upp mitt Amex och diverse poänginflation, så var det svårt att hålla traditionen med semester på poäng. Lyckades förvisso skrapa ihop en allra sista voucher till slut, men den blev liggande kvar i banken denna gång. Den räcker helt enkelt inte till för att täcka hela familjekonfigurationen den här sommaren, så vi får se vad vi kan hitta på för skoj med den innan årets slut.

Kvar stod vi alltså inför årets absolut svåraste logistikutmaning: sommarsemestern. Kravspecifikationen från familjen var som vanligt lika kompromisslös som bred. Vi ska få in lite stad, lite kultur och lite bad, alltihop snyggt paketerat för en familj med kids i skolåldern.

Men det som på allvar förvandlade årets planering till en ren "BC-sport" var vädergudarna. Vi behövde hitta ett mikroklimat som levererar, och logistikpusslet krävde en hel del taktiska överväganden för att maximera resan för hela familjen. Med tanke på mitt bittra fall på målsnöret till Diamond förra året, som lämnade mig på mitt EuroBonus Gold, är det här dessutom ett jättekliv tillbaka mot den försvunna diamanten.

Beslutet klubbades under en vistelse i Berlin tidigare i år (av alla ställen...), strategiskt planerande och bokade på några av mina absoluta favoritställen i byn.

Den klassiska utsikten över Berlins skyline där de första konturerna av resplanen ritades upp.

Det slutgiltiga beslutet klubbades medan det knaprades på läckerheter från avsmakningsmenyn på Hugos.

Men som alltid när familjen skall ut och resa, är det något som ska hålla oss på halster in i det sista. Den här gången var det tack och lov varken globala pandemier, strejkande piloter eller plötsliga åkommor i familjen. Nej, under månaderna upp mot avresa dök det istället upp ett helt annat skräckscenario på radarn: en global osäkerhet kring bristen på jetbränsle som blossade upp under våren. Expertbevakningar sattes upp på alla relevanta håll och kanter, flygbolagstrådar finkammades dagligen och logistiknerverna testades. Kommer det att räcka hela vägen?

Nu är det i alla fall dags och planen är en semi-live rapport med en klädsam, strategisk latens (så att jag hinner insupa atmosfären och umgås lite med kidsen också...)

Vart tror ni att sommarens resa 2026 bär hän? Några gissningar? Några ledtrådar här i episoden samt: mest SkyTeam, status ska som vanligt pressas till max (IHG!), och det blir en skön blandning av lite nytt och lite gammalt. Vi ska även försöka bocka av ett för familjen helt nytt land och pressa in ett utom-allians-flygbolag. Oh, sa jag Eggs Benedict?

Exekvering av beslutet på Hugos. Bokning av flygbiljetter på favoritstället Kolo.

Kolo exteriör. Ett relativt nyfunnet favorithak i Berlin. Uha, nu blev man ju sugen på att åka dit igen...

Låt oss ladda upp inför Episod 1 där vi kickar igång det första flygbenet. Hänger ni med? Stay tuned for more...


Förresten! För den som har svår abstinens eller missat tidigare äventyr finns här ett axplock:

2026: Operation Backlog – En sportlovs-exkursion i poängens tecken
2025: Guldfeber i Giza – eller Adieu Senator
2025: Sista dansen – Följ med innan bonusfesten är över
2023: Jakten på Corona
2022: Bali goes Vietnam – eller ett försök att normalisera poängsaldot

 

[Resenären]

första konturerna av resplanen

Jag ser CN Tower, dvs Toronto som möjligt resmål?

 

[Kris]

Jag ser CN Tower, dvs Toronto som möjligt resmål?

Skulle det kunna vara... Episod1 är på trapporna.

 

[Kris]

Episod 1: Jetzt geht's los – eller vi drar igång med lite longhaul
Ryktena hade gått varma under veckorna inför avresa. Både i riksmedia och i de mer initierade trådarna på BC skrevs det spaltmeter om en stundtals fullständigt kaotisk situation i passkontrollen på Kastrup. Det här var en ny logistisk joker som vi definitivt inte ville chansa med, speciellt inte med kidsen i släptåg. Beslutet togs därför snabbt. Vi rör oss mot flygplatsen i ovanligt god tid.

Jag har faktiskt haft ett generellt öga på Vietnam Airlines ändå sedan de öppnade sin direktlinje från Köpenhamn. Visst, vi screenade Finnair under sökfasen då de ofta haft riktigt konkurrenskraftiga priser, men sedan SAS klev in i SkyTeam har VN:s närvaro på CPH blivit en riktigt intressant spelpjäs i jakten på att återta min försvunna diamant.

Efter att ha anlänt till avgångshallen möts vi av en mindre chock. Kön till ekonomiincheckningen är redan enorm, trots att det är precis tre timmar kvar till avgång. Inom bara några minuter har den växt till sig såpass att uppskattningsvis över 75 % av passagerarna står i en till synes stillastående mänsklig mur.

Kö till incheckningen precis då den öppnade. Kort därefter stod merparten av flighten här och stampade.

Det är i stunder som denna som man snabbt påminner sig själv om varför man orkar hålla på med den här hobbyn. Vi glider elegant förbi hela havet av väntande resenärer och styr rakt mot Sky Priority-skyltarna.

Då är Sky Priority en finess som sparar både tid och familjefrid

Separat incheckning för Business Class, precis så som en sommarsemester ska inledas

Incheckningen går som en dans och vi bjuds dessutom på en riktigt trevlig överraskning. Agenten printar inte bara boardingkort utan även lounge-vouchers till den nya Pearl Lounge (gamla Eventyr). Jag hade faktiskt missat denna detalj och räknade kallt med att vi enbart skulle ha access till SAS-loungen före passkontrollen. Att få access till Pearl Lounge var en klar bonus.

Vi rör oss mot säkerhetskontrollen och gör ett kort stopp vid Experimentariets inofficiella annex på vägen.

Kort besök på experimentariets annex innan security

Genom SAS Fast Track är det som vanligt sjukt smidigt. Ingen kö alls! Väl igenom väljer vi dock att göra ett snabbt pit stop i SAS-loungen först av en helt strategisk anledning: en riktig barista-kaffe. Vi tar helt enkelt inte risken med automatkaffe i Pearl Lounge som första koffeinkick.

Det visade sig vara ett profetiskt beslut. När vi väl rör oss vidare mot Pearl Lounge kan vi snabbt konstatera att mat- och dryckesutbudet är ganska mediokert jämfört med SAS "flaggskeppslounge" (som faktiskt har spottat upp sig efter de nyliga bottenåren). Men Pearl har ett annat, betydligt tyngre trumfkort, nämligen läget efter passkontrollen och utsikten.

Skräckscenariot med passkontroll kaoset då? Det visade sig vara helt bortblåst. Trots att det låg en hel del tunga longhaul-flighter i exakt samma tidsfönster var kön helt tom.

Tom kö till passkontrollen. Skönt att de mediala domedagsprofetiorna inte slog in idag

Entré till Pearl Lounge. Inte världens vassaste utbud, men perfekt placerad airside

Från loungen har man dock en helt magisk vy över plattan. Det är rent flygnörderi att se de stora widebody-kärrorna stå uppradade på rad. SQ, VN, SK och Thai, alla redo att korsa kontinenterna.

Utsikt mot plattan från Pearl Lounge. Widebodies från SQ, VN, SK och Thai uppradade. Tjusigt!

När det blir dags för boarding ska vi slutligen stifta bekantskap med dagens hårdvara. Det är en Boeing 787 Dreamliner som ska ta oss på det drygt 12 timmar långa flygbenet.

Vår kärra för dagen. Elegant klädd i Vietnam Airlines, eller "Blomsterflyg" som kidsen namngav dem för ett antal år sen, djuphavsblåa skrud.

Skylt med Sky Priority vid boarding. Cut the queue!

We kliver ombord och möts av en kabin som känns en smula sliten, men som absolut håller måttet. Konfigurationen i Business Class är i en klassisk vinklad 1-2-1-formation. För en familj som reser med kids är mittensätena som är vinklade inåt mot varandra helt perfekta. Man får en bra känsla av att sitta tillsammans samtidigt som Dreamlinerkabinen känns härligt luftig.

Vietnam Airlines Dreamliner. En översikt framåt i Business Class-kabinen.

Mittensätena i V-formation. En klockren setup när man reser med kidsen.

Sätet för de kommande 12 timmarna. Komfortabelt, om än med vissa skavanker.

Väl installerade i sätena bjuds det på pre-departure drinks. Valet faller på en uppfriskande äppeljuice till att börja med. Kort därefter delas rejäla och flotta menyer ut, en detalj som alltid höjer premiumkänslan ombord.

Pre-departure drink. Lite äppeljuice för att starta resan i ett lugnt tempo.

Det delades ut rejäla menyer. Alltid trevligt att få bläddra i tryckt format.


Beställningen tas upp redan innan take-off. Planen är enkel. Det ska serveras lunch direkt efter start och sedan en frukost strax efter att vi passerat halvvägs in i flighten. Tidtabellen är helt ok, men man landar en smula tidigt på dygnet, vilket kräver lite tidszons-taktik.

Maten kommer ut snabbt efter att vi har nått marschhöjd, vilket uppskattas enormt av hela familjen. Servicen sker via rullande servering och attention-nivån från besättningen är anmärkningsvärt hög. De dukar av och fyller på glasen löpande i ett tempo som är effektivt utan att för den sakens skull kännas stressigt. Tiptop service, helt klart.

Lunch, förrätt. En fräsch och elegant start på serveringen.

Lunch huvudrätt. Biff och nudlar som smakade riktigt solitt.

Lunch child meal. Alltid en hit med pasta för kidsen, godkänt betyg direkt.

Efterrätt. Fritt val från vagnen med ost, frukt, kakor och glass.

Efter den välsmakande efterrätten släcks kabinen ner. På plats vid sätet väntar ett standard men välfyllt amenity kit samt tillhörande slippers. Jag fäller ner stolen för att försöka få lite skönhetssömn, men märker ganska snabbt nackdelen med just den här hårdvaran. Det blir en kännbar skarv i ryggen i fullt sängläge. Jag föredrar nog faktiskt SAS stol om jag ska vara helt ärlig.

Det som därefter sker är en klassisk familjekompromiss som spricker. Jag hade på förhand avtalat med familjen att vi skulle svetta oss igenom flighten, skippa frukosten, eftersom den serveras ombord när det i princip är kvällsmatstid hemma i Köpenhamn, och istället gå stenhårt på att anpassa oss till den nya tidszonen direkt.

Men drygt halvvägs in i flighten vaknar jag till. Vad möter min blick? Jo, hela familjen Kris sitter klarvaken och mumsar glatt på frukosten som kabinpersonalen burit ut. Det som bara skulle vara en lite croissant, blev en full måltid. Taktiken föll platt, men med "frukost" serverad mitt i alltihop blev resan istället som två synkade 6-timmarsresor. Käk, sova/vila, käk, sova/vila. Det funkade det med.

Vi tar mark lite innan tidtabell. Det blir en remote parking på plattan, vilket innebär buss in till terminalen. Men Vietnam Airlines levererar här en snygg premiumtouch i form av en helt separat buss enbart för Business Class-passagerare utrustad med rejäla fåtöljer.

Lite extra omtanke med en helt separat buss för Business Class-passagerare.

Business Class-bussen invändigt, komplett med rejäla och bekväma säten.

Vårt fina försprång från bussen elimineras dock snabbt när vi väl kliver in i terminalbyggnaden. Det finns absolut ingen personal alls i passagen för International Transfer. Efter cirka tio minuters väntan dyker det till slut upp en märkbart sömnig officer som lojt viftar oss vidare. Mannen som rattar den ganska primitiva security-checken efteråt är i sin tur betydligt mer intresserad av sin mobiltelefon än av vad som faktiskt passerar på monitorn för bagagekontrollen. Rutinerat.


The Verdict
Det var riktigt kul och på tiden att äntligen få testa Vietnam Airlines longhaul-produkt. Jag har ju bara testat deras shorthaul tidigare, under den där episka resan för fyra år sedan. Det här är en alltigenom solid produkt. Den känns givetvis betydligt mer lockande nu när man kan tillgodoräkna sig poäng och statusfördelar via SkyTeam, och det är oerhört skönt att kunna flyga direkt från Köpenhamn. Servicen ombord var tiptop, medan hårdvaran får checkas in som ok, men definitivt inte i absolut världsklass.

Nu står vi här, mitt i natten europeisk tid, djupt inne i Saigons transitzon. Men var lugna, den här reserapporten har knappt börjat och bagaget är incheckat till en slutdestination som tråden ännu bara kan drömma om. Framför oss har vi en stängd dörr, en tom korridor och noll indikationer på vad nästa steg är. Kommer vi vidare utan hinder? Vart är vi på väg? Stay tuned for more...

Väl framme i terminalen väntade en stängd dörr för transit... Vad väntar på andra sidan dörren?

 

[aruba1]

Jag slår till med Malaysia där er nästa flygplats blir KUL.

 

[jerixon]

Alltid lika pepp med dina rapporter! Trevlig resa!

 

[RobHK]

Mikroklimat i Asien ger en ju lite att klura på, mina tankar snurrar iväg mot något på lite högre altitud. Finns ju en heldel i Kina, men ska man till Kina flyger man väl inte via Vietnam tänker jag, utan ska ni vidare längre bort.. hmm..

Jag tänker Malaysien också, men Kota Kinabalu.

 

[Lagerman]

Underbart med ytterligare en rapport av @Kris .
Ska som vanligt bli kul att följa din (och familjens) resa! Härlig inspiration!

 

[Kris]

Jag slår till med Malaysia där er nästa flygplats blir KUL.

Mikroklimat i Asien ger en ju lite att klura på, mina tankar snurrar iväg mot något på lite högre altitud. Finns ju en heldel i Kina, men ska man till Kina flyger man väl inte via Vietnam tänker jag, utan ska ni vidare längre bort.. hmm..

Jag tänker Malaysien också, men Kota Kinabalu.

KUL gissning... Inte alls otänkbart, men inte som nästa hopp.

Alltid lika pepp med dina rapporter! Trevlig resa!

Underbart med ytterligare en rapport av @Kris .
Ska som vanligt bli kul att följa din (och familjens) resa! Härlig inspiration!

Tack! Och kul att ni följer med. Nästa episod är på gång...

 

[Kris]

Episod 2: Morgonpigga nudlar - eller konsten att vända på en femöring
När den sömndruckne officeren i transitsäkerhetskontrollen på SGN slutligen viftat förbi oss, bar det omedelbart av uppför trapporna med sikte på Lotus Lounge 1. Det här är den större av Vietnam Airlines två lounger i den internationella terminalen, och efter nästan ett dygn på resande fot hägrade lite avslappning, frukost och framför allt en efterlängtad dusch för den som önskar.

Entré till Lotus Lounge 1 när vi väl kommit igenom

Vi klev in och möttes av ett mycket vänligt välkomnande i receptionen. Loungen visade sig vara härligt luftig och nästintill folktom så här dags i denna arla morgonstund. Det dröjde inte länge förrän kidsen, med nyvunnen frukostenergi, glatt började botanisera bland de lokala produkterna. Högst upp på deras agenda? Ett rigoröst och djuplodande mjölktest av det lokala utbudet.

Äntligen inne i loungen och ett genuint vänligt välkomnande i receptionen

Loungeinteriör: Rymligt, sobert och gott om plats att sträcka ut benen

Loungeinteriör: Typ folktomt arla morgonstund

Buffén snyggt staplad och redo för morgonrusningen

Årets stora mjölktest. Ett fint utbud som skulle provas där den ljusblå flaskan korades till tydlig vinnare.

Innan det var dags att hugga in på buffén prioriterades dock tvagning. I receptionen fick man kvittera ut en liten korg med handdukar och tillhörande bekvämligheter. Duscharna höll en fullt godkänd standard och gjorde precis det jobb de skulle för att återställa resefokusen.

Korg som delades ut i receptionen för tvagning

Nyduschad och fräsch sätter man sig bäst i de djupa fåtöljerna längs de stora panoramafönstren. Utsikten mot landningsbanan och plattan är formidabel, med ett konstant flöde av maskiner på väg ner. Det är ett sant nöje för flygnörden att spana in allehanda exotiska bolag. Förutom Vietnam Airlines själva stod en mindre armada av min gamla favorit från förr, VietJet, prydligt uppradade i morgonsolen tillsammans med tunga pjäser från United, ANA och Cathay Pacific. Det perfekta sällskapet till en rykande het, lokal nudelsoppa.

Utsikt mot plattan. Hade United, ANA, Cathay Pacific och VietJet såklart i blickfånget.

Konstant flow av plan på väg ner. Riktigt bra utsikt!

Frukost med en skarp och smakrik nudelsoppa. En perfekt start på dagen.

Tiden flyger i gott sällskap, och snart var det dags för en kort promenad till gate 21. Väl framme möttes vi av ett myller av personal som höll på att organisera boardinggrupper. Tydliga fållor och tre hängivna medarbetare styrde upp flödet på ett sätt som skulle göra den mest fyrkantigt välorganiserade skandinav avundsjuk. Eller vänta... just den typen av kökultur har vi ju inte hemmavid. När startskottet väl gick inleddes boardingen traditionsenligt med att personalen ställde upp sig på rad och välkomnade oss med en djup, synkroniserad bugning. Vackert.

Tydliga fållor för boardinggrupper som styrdes upp med järnhand av tre personal

Vi rullade ombord som absolut första passagerare och ockuperade snabbt rad 2. Rad 1 verkade överhuvudtaget inte vara valbar för oss utbölingar vid incheckning, men vad gjorde väl det. Vietnam Airlines levererar nämligen "riktiga" business class-stolar även på sina regionala shorthaul-flygningar. Denna Airbus A321 bjöd på fyra rader av maffiga, om än något tidstuggade, recliner-seats som spöar de europeiska blockat-mittsäte-varianterna alla dagar i veckan.

Vår A321 parkerad vid gate, redo att ta oss vidare på turen

Vietnam Airlines shorthaul Business Class-seating. Fyra rader med maffiga recliner seats.

Det dröjde inte många sekunder innan vi erbjöds en pre-departure drink i form av juice eller te. Samtidigt togs matbeställningen upp, trots att det handlade om en ren morgonflight. Valet stod mellan seafood med nudlar eller biff med ris.

Klassisk pre-departure drink innan dörrarna stängs

Efter en mjuk take-off bjöds vi på en strålande flygvy över Ho Chi Minh City innan vi var uppe på marchhöjd. Flighten var kort, men servicen var både fulltalig, effektiv och helt befriad från drama. Gardinen bak till ekonomi hölls självfallet hermetiskt tillsluten under precis hela resan av den strikta besättningen. Maten kom ut snabbt, men biff med ris som frukost kändes kanske en smula trött och hungern var inte jättestor efter loungerejset. Vid avtackningen efter landning bjöd kabinhögtalarna dessutom på en så pass rejäl rundgång att det pep i öronen på rad 2, vilket satte punkt för flygningen med ett pip.

Adieu Ho Chi Minh City. Vacker flygbild över staden strax efter take-off.

Måltid ombord. Biff med ris till frukost... Smakade okej men lyfte aldrig riktigt.

Var landade vi då efter drygt en timme i luften? En mycket välkänd vy uppenbarade sig utanför fönstret. Trumvirvel... Bangkok och Suvarnabhumi Airport!

Bild från luften vid landning på Suvarnabhumi Airport. En minst sagt välkänd vy för detta forum.

Efter nästan ett helt dygn spenderat på flygplatser och i luften fanns det ett kollektivt, starkt sug i familjen efter att få komma landside och rulla igång semestern på riktigt.

Vi swishade smidigt igenom Priority Immigration tack vare våra Business Class-boardingkort. När jag kastade ett öga på den ordinarie passkön led jag ärligt talat med de stackars själar som stod där. Den var mördande, skräckinjagande lång.

Väl ute i ankomsthallen var vi snabbt igenom och dagens efterföljande planer var i min bok helt spikade. Det var nu logistikmaskineriet skulle börja rulla på räls. Men ödet ville annorlunda. På grund av en fullständigt usel, underbetygsklassad kommunikation från vår kommande service provider, grusades precis hela dagens upplägg på ett enda ögonblick. Allt föll som ett korthus. (ok, eventuell nyans av överdrift här...)

Men som trogna läsare av mina tidigare rapporter vet, så har vi i den här familjen vänt på en femöring förr när hotelleverantörer inte sköter sina kort rätt. Minns ni när vi fimpade Kimpton i Tulum efter bara ett halvt dygn mitt under brinnande semester? (Se "Jakten på Corona", episod 6). Frågan är nu bara: Vad i hela friden var det som inträffade efter ankomst på Suvarnabhumi, och hur mycket kommer detta att kosta i nödraketer och omplanering?


The Verdict
Shorthaul-produkten hos Vietnam Airlines levererar precis det man förväntar sig och lite till. Rejäla stolar och en varm, synlig service som piskar vilket europeiskt flygbolag som helst på fingrarna på en motsvarande en timmes flight. En helt igenom solid regional länk.

Men nu står vi alltså på Bangkok-mark med en logistisk härdsmälta framför oss innan vi ens har lämnat flygplatsen. Vad hände egentligen? Stay tuned for more...