Kris
Medlem
Episod 0: Isbrytning i Köpenhamn - eller en sparkcykel på villovägar
Februari i Köpenhamn. Det sägs att staden är som bäst när den lever, men just nu känns den mest som en frysbox med bristfällig isolering. Det gnistrande vintervädret gör sig utmärkt på bild, men i verkligheten är det en logistisk utmaning för alla som inte äger en isbrytare eller en gedigen uppsättning underställ.
Gnistrande istäcke i hamnbadet. Vackert men bitande kallt.
Sportlovet i år var inte tänkt som en vanlig 'semesterresa', utan snarare som slutfasen i ett pågående projekt. Vi var ju iväg i somras, men listan över oavslutade affärer blev längre än väntat. Junior, i rollen som vår hovleverantör av kravspecifikationer och numera även utsedd till Backlog-ansvarig, var tydlig. Vi har oavslutade affärer att beta av. Saker som lämnades ogjorda och spel som inte spelades färdigt.
Köpenhamn under ett vitt täcke av snö och försvunnen cykelinfrastruktur.
När jag ser ut över stan inser jag att det är dags att lämna. Men vissa har tydligen inte fattat att säsongen för uteserveringar är över. På avresedagen siktades en herre på elscooter som med dödsförakt plöjde genom drivorna med sikte på Fermentoren. Man får hoppas att han hade en plan B, för kranarna på Fermentoren är sedan länge torra. En omedveten resenär på villovägar helt klart.
En optimist på elscooter siktar mot Fermentoren. Han vet uppenbarligen inte att stället är historia.
Själva styrde vi mot loungen. Junior kontrollerade boardingkorten med en blick som antydde att han förväntade sig prioriterad ombordstigning oavsett väder. För oss handlade det om att komma upp i luften och lämna snösvängen bakom oss för att återuppta arbetet där vi slutade sist. Destinationen ligger i slutet av en lång rad av beslut, poängoptimeringar och en och annan strategisk chansning.
En snötyngd vinge på Kastrup. Nu börjar det.
En vinge täckt av frost är den första pusselbiten. Men frågan är om rutan vi snart ska titta ut genom vetter mot norr, söder eller något helt annat. Stay tuned for more...
Februari i Köpenhamn. Det sägs att staden är som bäst när den lever, men just nu känns den mest som en frysbox med bristfällig isolering. Det gnistrande vintervädret gör sig utmärkt på bild, men i verkligheten är det en logistisk utmaning för alla som inte äger en isbrytare eller en gedigen uppsättning underställ.
Gnistrande istäcke i hamnbadet. Vackert men bitande kallt.
Sportlovet i år var inte tänkt som en vanlig 'semesterresa', utan snarare som slutfasen i ett pågående projekt. Vi var ju iväg i somras, men listan över oavslutade affärer blev längre än väntat. Junior, i rollen som vår hovleverantör av kravspecifikationer och numera även utsedd till Backlog-ansvarig, var tydlig. Vi har oavslutade affärer att beta av. Saker som lämnades ogjorda och spel som inte spelades färdigt.
Köpenhamn under ett vitt täcke av snö och försvunnen cykelinfrastruktur.
När jag ser ut över stan inser jag att det är dags att lämna. Men vissa har tydligen inte fattat att säsongen för uteserveringar är över. På avresedagen siktades en herre på elscooter som med dödsförakt plöjde genom drivorna med sikte på Fermentoren. Man får hoppas att han hade en plan B, för kranarna på Fermentoren är sedan länge torra. En omedveten resenär på villovägar helt klart.
En optimist på elscooter siktar mot Fermentoren. Han vet uppenbarligen inte att stället är historia.
Själva styrde vi mot loungen. Junior kontrollerade boardingkorten med en blick som antydde att han förväntade sig prioriterad ombordstigning oavsett väder. För oss handlade det om att komma upp i luften och lämna snösvängen bakom oss för att återuppta arbetet där vi slutade sist. Destinationen ligger i slutet av en lång rad av beslut, poängoptimeringar och en och annan strategisk chansning.
En snötyngd vinge på Kastrup. Nu börjar det.
En vinge täckt av frost är den första pusselbiten. Men frågan är om rutan vi snart ska titta ut genom vetter mot norr, söder eller något helt annat. Stay tuned for more...