Det blev en ordentlig fortsättning på detta äventyr. Efter en skön sovmorgon på ett litet hotell i Köpenhamn (nästa flyg går ju först 12:35) så kollar jag min vana trogen telefonen redan innan jag lämnar sängen. Jag har vaknat fem minuter före alarmet, och har en allmänt dålig magkänsla. Första kallduschen blir strax klar för mig; SK935: CANCELED.
Det vakne läsaren vet att detta är tredje SAS-resan i rad med inställd avgång, och så här på lördag morgon går tankarna givetvis tillbaka till torsdag kväll, när jag fick en helt oönskad övernattning i Oslo efter ett inställt flyg. Nytt flyg extra tidig morgon från Oslo till Stockholm på fredagen innebar att själva fredagen spenderades i ett inte helt vaket sinne. Ska nu lördagen bli likadan? Med fem timmar kvar till avgång tänker jag att SAS borde hinna ordna detta på något kreativt sätt. Det finns ju trots allt många möjliga resor från Köpenhamn till San Francisco. I vart fall fanns det det före den här veckan.
Det går en tio minuter ungefär innan det plingar till i appen och en ombokning har kommit in. Ny resplan CPH-ORD-SFO med SAS+United (på sena kvällsavgången). Det är inte helt lockande att landa midnatt lokal tid i San Francisco, jämfört med att landa runt 15-tiden, men med 600 € för besväret kan man ju stå ut med lite obehag.
Nu kommer dock mitt livs någonsin största kalldusch. ORD-SFO är bokat på UA 1972. Det är en femtimmarsflight i en 737:a, och jag har blivit ombokad från Business med SAS till ECONOMY på inrikesflyg. Hade det inte varit för att jag redan låg ner så hade jag trillat omkull av chocken.
Ett snabbt samtal till SAS kundtjänst för att reda ut misstaget ger ingenting. På lördag morgon är kundtjänsten stängd även för EBD. Det får bli att äta frukost istället och och invänta öppning.
Nästa samtal går inte mycket bättre. Telefonsvararen tipsar om att man kan välja engelska som språk för att komma fram fortare. Jag gör det, och efter 8 minuter får jag tala med en trevlig svensk dam (tur att jag också kunde prata svenska). Vi pratar i runt 15 minuter men hon kan inte göra några ändringar i bokningen, hon ber mig att ta det på flygplatsen istället, då de har mer befogenheter.
Klockan är nu en stund före 10, och det är lite för tidigt att åka ut för att flyga till Chicago efter 15 (så rolig än inte loungen på CPH). Det blir en morgonpromenad i ett grått och svalt Köpenhamn istället. Mycket folk ute, och de flesta verkar ha antingen en hund eller en barnvagn med sig ut idag (en kvinna hade dock en tvillingvagn med ett barn och en mops i varsitt säte). Tankarna hopar sig, hur ska detta äventyr sluta? Är det värt det att erbjuda sig att stanna i Köpenhamn en dag till för att bli ombokad till nästa SAS-flight?
6486 steg senare är det dags för en rask utcheckning och en kort tågresa ut till flygplatsen. Med bestämda steg styr jag färden mot servicecentret, de två damerna där kan dock inte alls göra någonting åt mitt problem. Business erbjuds inte på UA 1972, och oavsett så finns det inga platser att boka om till i business på den. Att boka om till Lufthansa eller annat bolag går inte heller, för det finns det inte tid eller möjlighet till. De konfererar med varandra och turas om att knappa på tangentbordet, men det leder ingenstans (dock är de väldigt trevliga och tillmötesgående, så inga synpunkter på bemötandet). Vi är överens om att det är en nedgradering i vart fall. Något nytt boardingkort går inte att få, utan då hänvisas jag till checkin.
Damen där tycker att det är väldigt konstigt att bli ombokad till economy och försöker även hon att få till något bättre. Det finns platser i economy på ett tidigare flyg ut från Chicago som man kan boka om till, men vi är rätt överens om att det då blir lite för tight connection, speciellt med incheckat bagage.
Skam den som ger sig, så efter säkerhetskontrollen väntar samma diskussion i transferdisken. En trevlig herre ser också att det inte verkar gå att boka om till Business, men vi kan bägge två konstatera att United faktiskt säljer platser i Business på den flighten. Nytt besked om att det kan vara för att de planerar att överboka den som de säljer platser själva men inte släpper till andra bolag. Jag tror inte ens att han själv tror på det, så han gör någonting unikt och lyfter telefonen och ringer. Det blir en lång diskussion mellan dem och jag går därifrån med beskedet att SAS ticketing ska se vad de kan göra, och att jag bör gå till loungen och vänta på besked där (oavsett utfall).
Mycket riktigt, efter att ha nervöst läppjat en kvart på en liten cola zero i loungens övervåning så hör jag hur en telefon ringer ilsket nere vid entrén. Är det nu det händer? Det går några minuter. Min egen telefon plingar till och SAS-appen säger att min bokning är uppdaterad (men inte mer). Uniteds hemsida visar att de inte längre säljer platser i business på UA 1972. Spänningen stiger. Minuterna går. Sen knastrar det till i högtalarna "Personal call for Mr. fcx travelling to San Francisco via Chicago, please contact the reception desk".
Jag rusar nedför trappan så fort jag kan, och där väntar en dam med ett nytt boardingkort med en av världens vackraste bokstäver på. J står det klart och tydligt. Vi byter kort med varandra och jag önskar henne en trevlig helg och ber henne att hälsa och tacka sina kollegor.
Nu är det en timme kvar till boarding, och jag ska sätta mig i någon av PP-loungerna för att jobba av årskvoten på amex gold och lugna ner mina nerver.
Nu med några dagars distans till händelserna är det dags att samla tankarna och skriva om det som har hänt. När vi lämnade historien senast så var jag på väg in mot non-schengen i CPH för att komma med CPH-ORD.
På grund av corona så var maskinerna i passkontrollen avstängda (för att ge mer trängsel och smittspridning?), enbart manuell passkontroll. En kö för EU-medborgare och tre köer för alla andra. Valde EU-kön, helt fel val (tog 10 minuter).
Ett kort besök i Eventyrloungen. Bättre matutbud än hos SAS, och även mer att dricka. Inga snacks dock. Jag passerade passkontrollen en dryg timme före avgång, och redan då så stod det "go to gate".Lämnade loungen så att jag var vid gaten 10 minuter före utsatt tid för boarding, och då var det ingen kö i gaten. Två personer frågade de vanliga frågorna om vem som hade packat mitt bagage, och så samlade de in attestation-form (fanns även formulär att fylla i på plats där). Mitt boardingkort var stämplat "CHECKED USA" redan från Arlanda, men eftersom det hade blivit en ombokning så visade jag upp ett ostämplat kort. Det verkade dock inte göra något. Ingen kontroll av coronadokument.
Boarding började 10 minuter efter utsatt tid, och gick relativt smidigt. Lakan, täcke, soffkudde, necessär och vattenflaska väntade på sätet. Ingen pre-flight skumpa erbjöds, däremot den vanliga servicen med att hänga undan jackor/kavajer.
Pushback och avgång en stund efter tidtabell. Själva flygningen i sig rätt händelselös. Dryckesservering en stund efter avgång, med vad jag kunde bedöma vara det vanliga utbudet. Inga menyer, men dryckeslistan kunde läsas från IFE:n. En vanlig påse nötter till. Premiumkänslan uteblir jämfört med vanliga skålen. För medlemmar i citronallergiförbundet kan jag varna om att en GT innehåller en sjättedels citron.
Eftersom det inte delades ut några menyer så lästes dagens meny upp i den raspiga högtalaren istället, vilket fick till innebörd att alla passagerare ändå var tvungna att fråga personalen om vad som serverades. Dagens val var tre olika rätter (inte fyra som tidigare). Lax, lamm eller linser. För en som inte äter fisk eller lamm av etiska skäl eller linser av matsmältningsskäl, så fick det bli att tumma på principerna.
Förrätt, sallad, bröd och varmrätt kom in på samma bricka. Till förrätt fanns det inga andra val än löjrom, vilket är helt OK för mig. Den med vaken blick ser att de även snålat in på besticken med enbart en uppsättning istället för tre.
Som jag skrivit tidigare så har jag lärt mig allt jag kan om mat och dryck från BC.
@Alf säger att man ska ha vodka till caviar (vilket crew aldrig hade hört talas om) och
@SNIFF säger att bordschampagnen ska stå bredvid bordsvattnet.
Löjrommen givetvis god, resten av serveringen var inget speciellt. Ingen efterrätt och ingen ost, utan "pluslådan" med tre praliner.
Serveringen brukar normalt vara klar någonstans över Island, så att man kan ta sig en lutare tills man är över Grönland. Idag var vi klara någonstans runt Färöarna istället.
Väldigt trevlig svensk/dansk crew ombord. Lite småpratande om ombordserveringen (crew ville gärna gå tillbaka till gamla serveringen så fort som möjligt), om inställda SFO-flighten (troligtvis personalbrist), om bokningsläget (denna flight full i biz och plus, halvfull i minus. Returen ORD-CPH hade 111 pax bokade, vilket inte är onormalt för den linjen på vinterhalvåret) och livet i allmänhet.
Munskydd på så länge man inte åt och drack. Relativt liberal hållning om vad som ansågs vara ätande och drickande, ingen som utmanade ödet men heller ingen vad jag kunde notera som behövde en tillsägelse. Med tanke på att det var munskyddsfritt för crew i galley så tror jag att de hade satt ribban ungefär där.
En av businesstoaletterna ut funktion, så toakö mest hela flygningen. Wifi lika dåligt som vanligt och kabinen lika varm som vanligt. Idag var det en gammal A330 som flög (inte A330E), så extra mycket buller.
Lilla buffén på rad 8 uppdukad som vanligt.
En enklare servering innan landning. Smörgås med lax och ägg, och dessertostar. Såg helt OK ut, men jag var inte alls hungrig.
Landning i Chicago ungefär på tidtabell, drygt tre timmar till nästa flight (ORD-SFO). Promenad i terminalen till immigration. En kö för alla passagerare, oavsett nationalitet. Inga maskiner utan bara manuell hantering. En väldigt lång kö med säkert två flighter passagerare när vår flight började köa. En stor suck inombords. Dock så har jag aldrig varit med om att en kö rör sig så fort, och på mindre än 10 minuter var jag framme. Bara de vanliga frågorna, fingeravtryck och foto och två minuter senare var jag ute i bagagehallen. Inga coronafrågor alls.
Bagaget var totalt kaos. SAS-flightens väskor skickades alternerande ut på två olika band. Det blev inte bättre av att lokala SAS-agenten gick runt och ropade om att "Chicagoväskorna nu kommer ut". Tog en halvtimme att få min väska, sedan rätt genom tullen (ingen kö) och lämna väskan på connecting-bandet. En familj från en annan flight var då i full färd med att lämna in sina 18 (!) inplastade kylväskor för vidare transport inrikes. Jag ville verkligen veta, men samtidigt ville jag inte fråga.
SAS ankommer terminal 5 och nästa flyg avgick från terminal 1. Det lilla tåget mellan terminalerna gick mycket riktigt mellan terminalerna.
Prio security i T1 var stängd, men det gjorde inget. Fem personer före i kön i vanliga security. Inget krav på att ta ut vätskor eller lägga dem i en egen påse, däremot skulle skorna av som vanligt.
Med nästan två timmar till avgång så var det dags att leta upp en lounge. Som tur var så var jag inte hungrig, men väl trött. Slog på larmet på klockan för att inte missa flyget och halvsov sittandes en dryg halvtimme i en fåtölj.
Dags för boarding på ORD-SFO med United. Amerikanska bolagen har koll på boarding i grupper, och passagerarna har det också. Klara och tydliga direktiv, och ingen trängsel eller folk som försöker gå på i förväg. Domestic First har ett oförtjänt dåligt rykte, och de här lädersätena är helt OK att sitta fem timmar i, varav ungefär hälften av dem skedde sovandes. Premiär på 737 Mad-max för min egen del.
Ingen pre-departure dricka. Beställning på mat (2 alternativ) och dryck togs upp före start, och kom ut på en bricka efter ett tag. Rätt turbulent flygning, så serveringen fick stoppas flera gånger.
Något som är mycket bra med United och många andra flygbolag (till skillnad mot exempelvis SAS) är att man får ha munskydd i tyg. För min del är det mycket bekvämare, och man slipper en smak/lukt av papper hela tiden.
En rätt ointressant flygning, där fokus låg på att vila snarare än att njuta av resan. Fem timmar bak i ekonomiklass när den egna kroppsklockan är runt 4 på morgonen kändes extremt lite lockande.
Ankomst till SFO en stund före tidtabell, och inget behov av att vänta på väskan, för den väntade på mig, eftersom den skickades på en tidigare flight. Taxi till hotellet, dusch och nedvarvning och sedan godnatt runt klockan 02:00 lokal tid, efter 27 timmar på resande fot.
Lite om läget på plats i San Francisco.
November är lågsäsong här, men det är i mitt tycke färre människor i omlopp än annars ändå. Spårvagnarna går med tomma säten snarare än att det är lång kö för att komma med.
Jag hade läst råd om att det var mycket mer skummisar i omlopp än vanligt, och det skulle jag nog säga stämmer på sätt och vis. Det är mer, men inte dramatiskt mycket mer. Jag avstod från att bo runt Union square (som brukar vara där jag bor när jag är här), men däromkring är det ungefär som vanligt tycker jag. Haschdimman ligger som vanligt lika tät som över en partikongress, men från vad jag sett de senaste dagarna så skulle jag inte välja bort att bo på hotellen där av rena ordningsskäl. Nu hamnade jag istället på Hilton Financial district som ligger en lång promenad bort från all kollektivtrafik.
Hiltons nya giv med att frukosten ersatts av 15 dollar att handla för är inget annat än ett skämt. Det här var dagens lyx. Pengarna räckte inte till en kopp te till, och då fick jag ändå skjuta till några kronor eftersom jag gått över 15 dollar.
Munskydd på inomhus och i kollektivtrafiken. Väldigt hög efterlevnad. En del restauranger kräver vaccinationspapper för att man ska få äta/dricka inomhus, andra inte. En del ställen erbjuder inte servering inomhus alls. Jag har inte hittat något uppenbart system. EU-beviset fungerar på de ställen som kräver bevis och som vill titta på det (50/50 om de ens frågar om bevis).
En hel del affärer och restauranger är igenbommade. En sak som jag reagerar på är att det är betydligt färre poliser ute på stan än vad det brukar vara i USA.
19 grader och julgran uppe på Union square, bredvid skridskobanan. Man kan snabbt konstatera att skridskoåkning inte ingår i amerikanska grundskoleutbildningen. Med det säger vi skål!
