Sydney-utflykt med jorden runt-retur [semi-live]

[Tomas E]

På morgonen blev det en liten promenad i trakten innan det var dags att ta sig tillbaka till terminalen. Det var förvånansvärt hög andel bostäder, förutom hotell och konferensanläggningar, för ett relativt nybyggt (och ej färdigbyggt) område väldigt nära en flygplats. Byggnadsstilen såg för mig nämligen mer ut som "anonyma kontorskåkar" än bostadsområde. Det innebär att det också fanns restauranger i bottenvåningen på en del hus. Lustigt nog såg jag flera som hade skyltar på engelska som angav "Korean restaurant", men inte en enda angav någon specifik inriktning utöver det. Så ingen "barbecue" eller "seafood" eller vad man nu kunde tänka sig. Kan som en jämförelse inte påminna mig att det är särskilt vanligt med skylten "Japanese restaurant" i Tokyo. Har inte varit i centrala Seoul än (det blir av våren 2026), så jag vet inte om de skyltar så även där.

Något annat som fanns vid mitt boende var en nedlagd maglev-tåglinje: https://en.wikipedia.org/wiki/Incheon_Airport_Maglev
Hade den varit igång hade jag kunnat åka med den från flygplatsen, istället för bussen. Tydligen hade de underskattat driftskostnaderna och grovt överskattat antalet resande för maglev:en. Här stationen Paradise City (dock utan Guns 'N Roses ):

Väl på flygplatsen har jag ett minne av att jag inte hittade fast tracken och att jag fick stå ett tag i en stillastående kö till säkerhetskontrollen. Så om det finns en fast track - leta upp den! Loungeutbudet om man flög Star Alliance bestod av Asianas tre Business Class-lounger (East, Central, West) och Singapore SilverKris. Först blev det SilverKris, och där var frukostserveringen fortfarande igång, med ett generöst utbud av mat och bra dryckesutbud (men ingen champagne). En riktigt bra lounge, i likhet med alla andra Singapore-lounger jag varit i.

Den här kombinationen av korv, bacon, surkål och en del annat hade garanterat tilltalat någon hungrig tysk-brittisk blandmedborgare.

Sedan besökte jag en av Asiana-loungerna, den som var i samma område som Singapore. Jag tror det var "Central" nära gate 26 som jag besökte. Det var gott om plats men ett rätt enkelt maturval.

Däremot var det rätt gott om sprit, i alla fall för den som är minst 19 år, men inte ett extremt ambitiöst urval.

Om jag ska vara ärligt var Asiana Business-loungen rätt medioker, särskilt jämfört med deras mycket ambitiösa ombord-servering. Jag ser heller ingen information om att de har en ytterligare nivå ovanför Business-loungen. Vid East-loungen (gate 11) ska det även finnas en Business Suite lounge, men det tycks inte vara någon skillnad i access-regler så jag vet inte om den är bättre. Singapore Silver Kris var väldigt mycket bättre än den Asiana-lounge jag besökte!

Därefter var det dags för avfärd med EVA till Taipei. På EVA:s webbplats kunde man förbeställa vissa maträtter, vilket jag gjorde till både denna flight och den efterföljande, men jag har ett vagt minne om att det däremot blev felmeddelande när jag försökte välja sittplats, vilket man borde ha kunnat. Nedan mitt säte (jag satt vid fönstret). Planet var en widebody med ett inte alldeles nytt 2-2-2 sätesarrangemang. Kanske en A330? Tog tyvärr ingen exteriörbild.

Champagne och varm handduk pre-departure på en 2,5 h-flight! SAS, här kan ni hämta inspiration till i höst!

Farväl till Incheon. Mitt hotell och den nedlagda maglev:en finns någonstans till höger i bild.

Riktigt bra service ombord och trerätters servering med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Huvudrätten hade jag valt innan, General Tso's chicken.

 

[Tomas E]

I Taipei hade jag ett ganska långt uppehåll, men inte så långt att det kändes meningsfullt att ta mig från TPE in till stan. Ett regelrätt besök i Taiwan återstår att göra för min del.

EVA har krånglat till det genom att ha hela fyra olika nivåer av lounger. Längst ner finns "The Club" som man kommer in i med ett silverkort från EVA, men också med Star Alliance Gold. Därefter finns "The Star" som kräver guldkort från EVA, eller Star Alliance Gold. Nivån ovanför det heter "The Infinity" och är tillgänglig vid resa i Royal Laurel, Premium Laurel eller Business Class med EVA, alternativt Business Class eller First Class med annat Star Alliance-bolag. På toppen finns "The Garden" som kräver diamantkort från EVA. Den loungen finns inte upptagen i Star Alliance lounge finder, eftersom man inte kommer in i den annat än via EVA-status, så inget besök där för min del. Men nedan kan man i alla fall se hur ingången ser ut. Här kan man läsa EVAs beskrivning av de olika loungerna.

På tal om att krångla till det, Royal Laurel, Premium Laurel och Business Class är EVAs tre olika namn på business class på olika delar av flottan, och därmed (gissar jag) på olika långa rutter. Royal Laurel är vad det heter ombord på 777 och 787, och ska vara deras bättre business class. Deras 787 har en nyare kabin och 777orna äldre vinklade säten. (Royal Laurel på 777 var alltså vad jag reste med.) Premium Laurel heter det ombord på A330. Det är alltså business class och inte premium economy, för premium economy heter helt enkelt Premium Economy, men finns bara på 777 och delar av 787-flottan. (Så förmodligen var det Premium Laurel jag flög ICN-TPE.) Slutligen heter det rätt och slätt Business Class ombord på A321orna. EVA har inte first class.

Men åter till loungerna! Först besökte jag Singapore Airlines SilverKris-loungen. En mellanstor lounge med gott om plats, och inte så mycket folk.

Matutbudet och helhetsintrycket var nog lite enklare än i motsvarande lounge i Seoul, men totalt sett en mycket bra lounge. Dryckesutbudet och särskilt spritutbudet var hyggligt ambitiöst - Macallan 12 brukar vara för dyr för självhäll...

Därefter blev det ett besök i EVAs The Infinity-lounge, alltså näst högsta loungenivån. Rätt stor och en väldigt välbesökt lounge (jag hade lite svårt att få till bilder på sittplatsarrangemangen utan att köra mobilen alltför mycket i plytet på någon taiwanes). Matutbudet var stort och rätt bra, men deras dryckesutbud var lite enklare än hos Singapore.

Jag tyckte att SilverKris-loungen totalt sett var lite bättre, eftersom den bjöd på lugnare miljö och gott om plats. Men det var ingen utklassningsseger som i Seoul, och det hade nog varit ganska jämnt om det varit mindre folk i EVA The Infinity. Men totalt sett tycker jag att jag får bekräftat att SilverKris-loungerna nästan alltid är de bästa Star Alliance Gold-loungerna på respektive flygplats.

Sedan var det dags för min flygtur TPE-JFK ombord en 777-300ER, en kvällsavgång och knappt 15 h enligt tidtabell. Den längsta rutt jag flugit och första gången jag korsat Stilla havet. Men med 7808 miles i storcirkelavstånd är den drygt 200 mi för kort för att komma med på topp-30-listan i Wikipedia-artikeln "Longest flights", som toppas av SIN-JFK med 9537 miles och nära 19 h flygtid enligt tidtabell.

Som sagt, en 777 med äldre kabin och jag hade ett "mittsäte" i 1-2-1-arrangemanget. Jag vill minnas att jag inte lyckades välja säte online, men däremot måltid. Eftersom det var en kvällsavgång saknade jag inte utsikten, och de här mittsätena är ganska väl avskilda från varandra.

Champagne pre-departure, comme d'habitude. Den här gången serverat i ett mer ambitiöst champagneglas, och ännu bättre: de körde faktiskt med prestigechampagne, med två olika val: Piper-Heidsieck Rare 2013 (som jag valde) och Laurent-Perrier Grand Siècle (årgångslös, men det finns numera ett "batchnummer" på den).

Någon måste ha missat att berätta för EVAs inköpare att de inte har first class, för prestigechampagner är mer typiskt där. Grand Siècle har länge varit BA:s val i first class (om än med ett uppehåll från början av 2024 till våren 2025, då de tydligen körde med varierande prestigeskumpor), vilket torde vara bekant för en och annan på detta forum, särskilt de som verkar ha bosatt sig i The Concorde Room.

På tal om first-känsla, så letade sig en liten mängd caviar också in i den första förrättsserveringen.

Dock var andra förrätten inte den som angavs på menyn utan något annat från havet. Abalone? Men soppan stämde.

Därefter kom en sallad utanför menyn, kanske för att lägga en välbehövlig bädd i magen för den kommande kötträtten.

Därefter en rejäl wagyu-rätt i form av bräserad nötkind, som jag hade förbeställt online. På menyn ser jag att en kycklingrätt också fanns, så det var nog inget annat som fanns att välja i förväg, utan förbeställningen var mest ett sätt att vara säker på att man fick det valda alternativet. Kaloriinnehållet fanns angivet vid förbeställning och jag vill minnas att det såg ut som en hög siffra. Jag drack någon hyggligt känd och respektabel Bordeaux till (men inte riktigt uppe på prestigechampagnernas prisnivå), men nu minns jag inte vilken.

Gott, men rejält fett och väldigt mättande. I detta fall hade jag inte varit ledsen om jag fått en köttbit av halva storleken. Så det blev bara lite frukt ovan på det, och ingen ostbricka. Lite te blev det nog också, utanför bild.

Den andra serveringen mot slutet av flighten blev för min del en ganska köttig ramen-soppa följd av frukt. Det går väl inte att kalla det för frukost, egentligen, för vi landade sent på kvällen på JFK. (Beklagar bildkvaliteten, det var fortfarande nedsläckt kabin.)

Det fanns också ett spritutbud med vissa dyrare inslag som jag dock inte använde mig av efter att wagyn hade fyllt allt utrymme, och mot slutet av flighten hade jag att se fram emot immigration i USA sent på kvällen, följt av transfer till ett hotell med mitt bagage i släptåg, eftersom nästa dags resa var på separat biljett från annan JFK-terminal. Så jag kände inte för "påfyllning".

Kabinpersonalen var genomgående mycket trevlig och som synes låg huvudserveringen och dryckesurvalet snarare på first class- än business class-nivå. Mitt totalintryck av de här två flighterna med EVA är mycket positiv, och jag tycker de helt klart motiverar sin höga placering på listor över världens bästa flygbolag. 2025 års placering hos SkyTrax är nummer 12, ner från nummer 8 förra året. (Inom parantes sagt tycker jag att ett antal "halvbra" europeiska flygbolag ligger alldeles för högt på SkyTrax lista. BA på plats 13 i världen? Nää... Eurowings på plats 40 och Vueling på plats 42??? Men nu är jag off-topic.) De imponerande inte riktigt lika mycket på marken som i luften, men det var verkligen inget fel på dem där heller. En reflektion jag gjorde var att personalen och servicen gav ett ganska japanskt intryck, och det är förstås menat som en stor komplimang även om Xi kanske blir upprörd! Asiana gav alltså inte riktigt detta japanska intryck, som en jämförelse.

Men så småningom landade vi på den tämligen gudsförgätna JFK T7 och varje form av premiumkänsla var borta. Drygt en timme i kö med den typ av skrikande otrevlig kö-övervakande gränsvaktspersonal som USA alltför ofta bjuder på. Väl framme i luckan gick det dock ganska fort och jag drabbades inte av särskilt många eller några ovanliga frågor. (Det här var alltså förra sommaren så det här var under Biden-administrationen, d.v.s. före en viss hamburgerätare satsade på att göra USA ännu mindre välkommande. Så det är inte honom jag klagar på denna gång.) Sedan min resa förra året har EVA dock flyttat till JFK T1, i likhet med SAS. Vad jag kan se kommer verksamheten på T7 att helt upphöra 2026.

Jag hade en övernattning på ett enklare storkedjehotell i närheten av flygplatsen (för att bearbeta 12 timmars tidsskillnad...), med "24 hour shuttle" och angivna avgångstider respektive timme från Federal Circle. Jag lyckades vara där 10-15 min innan en avgång, men något shuttle dök inte upp. Jag och en resenär till samma hotell började till sist fundera på en taxi när en annan hotellshuttle frågade vart vi skulle, eftersom han nog sett oss två gånger, och konstaterade att det hotell till det han skulle köra till bara låg några tomter bort från vårt. Så vi fick åka med honom, och han hjälpte alltså till att något bättra på intrycket av USA.

 

[Tomas E]

Nästa dag hade jag några timmar att fördriva, och ägnade (efter en sockerstinn hotellfrukost av enklare slag) dem åt lokal promenad och parkbesök i Queens (South Jamaica) snarare än att ta mig till någon annan del av NYC.

Denna dag fungerade transferbussen från hotellet mycket bättre än natten innan och vi blev körda direkt till den betydligt fräschare JFK T8 (snarare än till någon AirTrain-station) där AA och BA håller till, samt Iberia som jag skulle flyga med JFK-MAD-ARN. Intressant nog är dock Iberia lite mindre integrerade med AA än vad BA är, så AA Premium check in-området är inte tillgängligt för Oneworld Emeralds som flyger med Iberia. Kanske för att Iberia inte har first class?

JFK T8 har en uppsättning AA/BA-lounger i fyra nivåer. I "botten" finns en vanlig Admirals Club för amerikaner som tar sig in via loungemedlemskap. Ovanför finns sedan slutet av 2022 tre nivåer av gemensamma AA/BA-lounger, med i stigande ordning Greenwich Lounge, Soho Lounge och på toppen Chelsea Lounge, som alla är döpta efter stadsdelar som man hittar i både New York och London. Greenwich är business/Oneworld Sapphire-loungen och Soho är Oneworld Emerald-loungen och first class-loungen med andra bolag än AA/BA. Chelsea kräver att man flyger first class med AA/BA eller har AA Concierge Key eller BA Gold Guest List och flyger AA eller BA. (Ingen access med t.ex. GGL + flyga IB eller JAL.) Regler finns här. En fundering: om SAS skulle ha behållit två loungenivåer på Arlanda, skulle det vara vettigt att döpa om den enklare till Södermalm och den bättre till Östermalm? Eller borde det kanske vara Södermalm och Norrmalm, så att Amex/Pontus kan använda namnen Östermalm och Djursholm för Platinum- respektive Centurionloungerna?

Så det blev Soho för mig, eftersom jag då var Emerald. En mycket trevlig lounge, som jag tyckte var lite bättre än t.ex. BA Galleries First på LHR T5, eftersom det var lite bättre mat (blandning av buffet och a la carte) och lite lugnare. Dryckesutbudet höll sig på ungefär samma nivå. Passade på att tanka upp med lite champagne eftersom Iberia av nationalistiska skäl håller sig till cava även på loung haul.

Med Iberia blev det en A330 med lite äldre kabin. Jag bokade resan nästan ett år innan så jag minns inte riktigt varför jag hamnade i mittsäte, möjligen blev det en equipment change och jag missade att bevaka min sätesval. Faktiskt första gången jag flugit Iberia på long haul, trots att Iberia Plus (sedermera Iberia Club) är mitt "hemmaprogram" inom Oneworld.

Jag tänkte att jag skulle vara lite gammelspansk och ta en torr finosherry till förrätterna (det fanns några olika sherry på menykortet), men den visade sig inte lastad. Efter ett tag kom flygvärden tillbaka och sa att han hittat en sherry. Det var en pedro ximenez, som är en väldigt söt sherry på soltorkade druvor. Inte alls dumt till t.ex. en chokladtårta eller en crema catalan (eller att hälla på glass istället för kolasås), men inte så lämplig som aperitif. Iberia behöver nog utbilda sin besättning i de olika sherrytyperna. Eller så märkte han att den där snubben kommer från något konstigt land, och gud allena vet vad för dryck han tänkt sig börja med.

Det bjöds på en trevlig trerätters middag med spanska viner, och jag avslutade med brandy, som jag vill minnas var brandy de Jerez, så sherryn fick komma tillbaka i destillerad form. Inget fel alls på middagen, men om jag ska vara ärlig höjde den sig inte så mycket över det Iberia serverar i business på lite längre linjer inom Europa. Men matmässigt tycker jag å andra sidan IB är klart bra inom Europa. På long haul var det lite ambitiösare förrätt och efterrätt, och ett bredare och bättre (men nästan helt spanskt) dryckesutbud.

Sammantaget var JFK-MAD med IB det minst imponerande av haul-segmenten på denna resa. Inget var direkt fel, men inget var "extra bra", och jag skulle säga att SAS business i A330-kabin typiskt är lite bättre än det IB bjöd på denna gång. Å andra sidan hade jag blivit ganska förvånad om Iberia lyckades slå ANA, Asiana och EVA...!

I Madrid hade jag några timmars bytestid som tillbringades i Dalí-loungen i T4, som alltid är trevlig. Denna gång tog jag tillfället att använda en dusch, som jag fick access till efter en kortare väntan (jag fick en "buzzer" medan jag väntade).

MAD-ARN i business var trevligt som vanligt, men fortfarande frukostservering på detta förmiddagsflyg.

Och i och med detta var resan avklarad: ett jordsnurr, fem long haul-segment varav fyra segment på riktiga toppbolag, inga missade byten och inga större missöden. Både själva resan och destinationen gav mersmak och jag funderar redan på återbesök i Australien "våren" 2027, då kombinerat med en utflykt till Nya Zeeland. Vi får se hur tillgången på bonusplatser ser ut 11-12 månader innan.