Seoulresa med 11-åring

[jonatan79]

Eftersom vi hade väldigt gott om tid och jag inte ville vara alltför dålig förebild blev det icke-allergiker-smitvägen med hinderbana förbi parfymflaskor efter säkerhetskontrollen på Arlanda. Därmed något längre att gå till Pontus som fick bli dagens första lounge. Till lunch kycklingrätt för mig, risoni med ostklump för sonen. Fanns annars barnmeny med köttbullar och mos eller pannkakor.

Dagens andra lounge blev SAS E. Ganska mycket folk överallt i dessa påsktider, men lite glesare i icke-gulddelen. Sonen som nyss påstod sig vara proppmätt fick plötsligt ny aptit och tryckte i sig kakor och chips.

Som motvikt till kakorna promenad mot F, och passade på att lära sonen begreppet lounge hopping. Men nu frågan som jag grunnat på ett tag: Ska det numera vara samma utbud i SAS F Lounge och SAS F Gold Lounge (som de fortfarande skyltas som, även om de officiellt båda heter ”SAS One Lounge”)? Vi bestämde oss för att leka finn fem fel d.v.s. göra en jämförande studie, och kom fram till att den f.d. guldloungen till skillnad från dess granne erbjöd fönster, fåtöljer, massagepistoler, mjuk efterrättskaka, kokta ägg samt fyrkantiga köttbullar med mos. Grannen hade i stället pannkakor med sylt. Frågade därför SAS-representanten om det egentligen ska vara samma utbud eller inte. Svaret var precis så, det ska vara men inte är samma utbud. För mig kommer det nog fortsatt bli gamla guldloungen vid valet mellan dessa framöver.

Att behöva ta transferbuss till terminal 2 känns alltid som en liten nedgradering. Vad är det ens för konstiga flygbolag som håller till på denna avkrok?

Pearl Lounge erbjöd ungefär samma mat som vanligt. Vi avstod potatisplättarna idag. Man bjöds på en Dumle vid ingången. Nasi goreng till pollock med remouladsås var en ny kombination för mig. En köttbulle fick slinka med.

Appen Flighty hade förvarnat om att vårt flyg till Amsterdam drogs med försening sedan tidigare. Mycket riktigt kom notis från KLM om en timmes försening. Flighty prognostiserade 15 minuter transfer i AMS med terminalbyte för flyget vidare till LHR, vilket ju lät ogörligt.

KLM-appen konstaterade mycket riktigt att vi troligen skulle missa vårt anslutningsflyg, men också att KLM inte hittade några alternativ alls åt oss för att ta oss vidare till London. Blev att ringa KLM. Handläggaren där ville först hitta alternativ vidare AMS–LHR och då först dagen efter, men eftersom vi hade hotell bokat i London och ju inte ens kommit iväg från ARN föreslog jag att de skull kolla på direktflyg ARN–LHR direkt. Det gick att ordna eftersom vi inte hade checkat in några väskor. Det tog sin tid, men efter 45 minuter i telefon med KLM hade de till slut bokat om oss med British Airways i Business direkt till LHR i stället. Det kändes ganska bra, för vi skulle ju få testa KLM på hemresan ändå.

Eftersom vi var lite less på Pearl Lounge och eftersom vårt första flyg nu skulle avgå ytterligare nån timme senare tog vi transferbussen tillbaka till terminal 5. Dagens sjätte (!) loungebesök på ARN blev en repris på Pontus för middag. Jag tog denna gång risonin med den enorma ostklumpen. Sonen beställde barnköttbullar men fick av misstag köttbullsmackan. Rundare och större köttbullar på Pontus än hos SAS.

Köttbullsbetyg ARN-lounger:
SAS E: ?/5 (vi såg inga men tydligen fanns de där idag)
SAS F f.d. Pontus pop-up: 0/5 (fanns inga köttbullar)
SAS F Gold: 3/5 (väldigt fyrkantiga)
Pearl: 3/5 (inte minnesvärda)
Pontus barnköttbullar: 4/5 (lite stora men goda)
Pontus köttbullsmacka: 3/5 (lite torra och tråkiga)

Kakbetyg ARN-lounger:
SAS E: 3/5 (de vanliga SAS-kakorna)
SAS F f.d. Pontus: 3/5 (samma)
SAS F Gold: 4/5 (även saftig mjuk kolakaka)
Pearl: 3,5/5 (chocolate chip cookies, men bara vid första besöket)
Pontus: 5/5 (trots ingen kladdkaka idag)

Fullproppade med köttbullar, kakor och orimligt många koppar té tog vi transferbussen tillbaka till terminal 2. Vi var ensamma i bussen liksom tidigare, och chauffören undrade nog vad vi höll på med idag. Tur att även 11-åringen var ganska nöjd med att spendera dagen i lounger. Det fick bli ett sjunde loungebesök med en kort andra visit i Pearl för att slutföra kakjämförelsen innan det till slut var dags att gå till gate 87 strax bredvid.

Passkontrollen gick snabbt och smidigt. Jag fick dock frågan om det fanns fler vårdnadshavare och följdfrågan om det var okej att sonen reste själv med mig. Ja, svarade jag, vilket tydligen dög som svar.

 

[Fredah]

Det blev en grundlig lektion i lounge-hopping. Kul att du delar detta, har funderingar på någon liknande resa (jag och dottern) men får nog vänta ett par år till. Ser fram emot fortsättningen!

 

[jonatan79]

ARN–LHR med British Airways i en Airbus A319. Sätesvalskartan gav intryck av att det var 2+2 i Business class, så vi valde därför två fönsterplatser, men det visade sig vara 3+3 med halvdant blockade mittsäten. Lite sliten kabin och sjavigt och omodernt klädd men mycket trevlig besättning. Skulle man ha gardinen som nackstöd? 4F var nog ett dåligt val av sittplats, så jag flyttade till 3D i stället.

Jag började fundera på om jag ens någonsin flugit med British Airways förut. Jag kunde faktiskt inte se ett enda BA-flyg i min sammanställning av mina fyrsiffriga antal flyg i modern tid. Det blev därmed att upptäcka ett för oss nytt flygbolag.

Dryckesservering innan maten, men då fick vi veta att de inte hunnit få med någon mat åt just mig och sonen. Vi fick förklarat att maten kommer från London så trots 2,5 timmar från bokningstillfället fanns ingen ordinarie måltid till oss. Nötterna var ganska torra och tråkiga men champagnen var kall i alla fall.

Vi var egentligen inte hungriga men besättningen beklagade upprepat avsaknaden av mat och hade fått för sig att vi var utsvultna så de löste det väldigt smidigt genom att plocka ihop två fullt dugliga måltider åt oss.

Full pott på improvisationsförmågan. Sen skulle brickan tydligen dukas av innan servering av kaffe och té men det gick att få en smakrik tékopp i förväg om man vill ha det till efterrätten, och till det stacks vi till ännu mer torra kakor av allehanda slag. Oj så mätta vi blev. Ingen Wi-Fi, så det blev ett parti schack på mobilen efter maten. Överlag en behaglig flygning, klart bättre än en stressad transfer på AMS.

 

[jonatan79]

London Heathrow. Flyget ankom terminal 5. Vårt hotell låg vid terminal 4. Kunde man möjligen göra transfer airside? Vi frågade en lilaklädd man: Nja, jo okej då, sa han. Den lilaklädda kvinnan vid bussen frågade vilket flyg i terminal 4 vi skulle till. När vi erkände att vi skulle till ett hotell där blev det stopp, vi måste ut genom immigration i denna terminal först, sen skulle det finnas ett tåg till terminal 4.

Mycket riktigt fanns det sådant tåg. Gratisbiljett behövde skrivas ut i automat. Vi frågade oss till att tydligen skulle man ta tåget till terminal 2 och 3 och sen därifrån byta till annat tåg till terminal 4, men det var inget som framgick tydligt på tåget eller skyltar, dock via utrop efter att tåget redan avgått. Tur att det är personaltätt när det är mer otydligt hur man ska ta sig. Lika otydligt vid bytet, kom ett tåg där vi trodde terminal 4-tåget skulle gå som var skyltat till terminal 5 som vi nyss kom från. Ingen info om annat än terminal 5 på displayer. Frågade igen, tydligen skulle nästa (som visade sig bli nästnästa) tåg från samma perrong gå till terminal 4, vilket ju hade kunnat vara lämpligt att tydliggöra bättre på skyltarna.

En dryg timme efter landning (utan incheckat bagage) anlände tåget äntligen till terminal 4. Sonen gissade att det hade gått snabbare att gå hit, och det tror jag också. Promenad genom tunnel sista biten mot hotellet. Inget utsikt alls.

Hilton London Heathrow Airport. Smidig incheckning med trevlig personal. Var jag möjligen medlem i Hilton Honors? Jo, men detta var bokat via Hotelsbysas (Hotels.com/Expedia i hotellens system) så jag räknade inte med att kunna dubbeldippa. Tydligen kan man göra det lite halvt hos Hilton upplystes jag om, för det skulle gå att få förmånerna som guldmedlem och att det räknas som en kvalificerande natt, men man skulle ej poängen. Toppen, klart bättre än Strawberry via Hotelsbysas hemma i Sverige. Sonen gav receptionen minuspoäng för avsaknad av godisskål men efter dagens alla onyttigheter var det snarare ett plus i mina ögon. Vårt rum låg på femte våningen i detta stora hotell.

Helt okej hotellrum. Jag hade med flit bokat rum med två enkelsängar, och vi erbjöds uppgraderat rum men då utan detta, så den uppgraderingen avböjde vi.

 

[jonatan79]

I badrummet på hotellrummet på Hilton London Heathow Airport bestod belysningen till stor del av en lampa som lyste nedåt från under spegeln, där ljuset sen reflekterades i porslinshandfatet och sen uppåt, ungefär som om man lyser med en ficklampa från magen upp mot ansiktet när man berättar spökberättelser som barn. Kanske inte den mest smickrande bilden av sig själv man kunde få när man var nyvaken.

Duscha skulle man göra i badkaret. När takhöjden är begränsad, badrumsgolvet är uppbyggt ovanpå det vanliga golvet, och badkaret ovanpå det, och man sen monterar duschhållaren så att denna inte når ändå upp till taket, ja då fattas det några decimeter för att man ska kunna duscha ståendes raklång som lång skandinav. I stället fick man böja lite på knän och/eller nacke, samtidigt som man fick balansera så ens stora fötter stod någorlunda plant i den rundade skål som var badkaret, under de minuter det tog innan vattnet blev tillräckligt varmt i det låga vattentrycket. Det klagas ibland på duschutrymmen designade av män för män, men detta var nog motsatsen.

Frukost på hotellet. Inte direkt hungriga efter gårdagen men nu ingick det ju. ”Everything is self-service” fick vi höra av mannen som visade oss till vårt bord. Någon fråga om kaffe eller té kom inte. När jag senare gick till kaffeautomaten och så mycket som sneglade på tépåsarna kom genast två ur personalen och presenterade genast en stor tékanna i stället (dock med tépåse i förstås). Yoghurt fanns inte alls konstaterade vi, däremot chiapudding. Omelettkocken tog sin tid och gjorde denna från grunden genom att börja med att värma stekpannan och bryna svampen, dock med alldeles för mycket ost i. Inga pålägg till smörgås annat än marmelad hittade vi. Chokladcroissanten var tydligen den största fikabrödet som fanns när kriteriet var att bara få ta högst ett sådant.

Mellan hotellentrén och gångtunneln kunde vi gå några få meter utomhus, där vi skymtade en minimal glugg blått på den annars gråa skyn. I gångtunneln tillbaka till terminal 4 fick akta oss för sprinttränande amerikaner som av någon anledning sprang i bredd. Sen samma förvirring gällande tågen som alla på de digitala skyltarna annonserades gå till centrala London utan omnämnande huruvida de även skulle gå till andra terminaler, vilket ju vi och i stort sett alla andra passagerare skulle till. Linjekartan som vi däremot hittade var mer hjälpsam. Alla tåg skulle gå till vår terminal 3 förstod vi då.

Efter en stunds promenad i fler tunnlar för att kompensera för den mastiga frukosten kom vi fram till själva terminal 3. Tydligt skyltat med Virgin Atlantic vid ingång A.

Direkt innanför dörren approcherades vi och frågades om vi behövde hjälp. Business class checkin skulle vi till. Upper Class heter det visst här, några meter bort, helt utan kö. Det hade ju inte gått att checka in online, kanske för att detta var en SAS-bonusbokning med olika flygbolag. Vart skulle vi resa? Incheon. Hon såg ut som ett frågetecken. Seoul. Frågetecken. South Korea. Hon lös upp. ”Oh, our new destination!” Två veckor har denna rutt funnits fick vi lära oss. Därefter egen Upper Class-hiss tre meter bredvid incheckningsdisken upp till Upper Class Wing med egen säkerhetskontroll.

Några små förpackningar med sucketter som jag smugglat med från SAS-loungen upptäcktes av kroppsskannern och behövde röntgas separat. Sen ut till pöbeldelen av flygplatsen genom ett parfymträsk. Vi följde skyltar mot lounge H som i hotell som vi uppmanats göra, åt samma håll som hundkissplatsen (”dog relief area”)

Vid loungeavdelning H lite bristfälligt skyltat annat än till American Airlines lounge, men en diskret röd linje uppför trappan gissade vi var en hänvisning till Virgins lounge Clubhouse, även om vi inte kunde se en enda skylt med detta namn. Stort och väldigt fin lounge, helt klart en av de finaste jag varit på. Vunnit pris för bästa Business class-lounge 2022 stod det på en skylt. Första ställningstagandet var om vi ville ha en massage. Det hoppade vi över. En stor delikatessdisk där man kunde be om det man ville ha. Overnight oats med mango och kokosflingor lät gott.

Flödande futuristisk utformning. Funderade över om Richard Branson möjligen är uppvuxen på 60-talet. Vi satte oss i en soffavdelning.

”Scan for champagne” med tillhörande QR-kod stod det på en skylt på bordet. Lite tidigt för det tyckte jag, men när de sen kom förbi bordet och frågade vad vi ville ha kändes det oartigt att inte beställa, så det fick bli ett glas ändå och en cola zero till sonen. Hon som serverade oss hade tydligen jobbat åt Korean Air men aldrig varit i Sydkorea. Bemannas loungen delvis av flygvärdinnor? Det väldigt trevliga bemötandet av alla här i England vägde upp för badrumseländet.

Mätta som vi var avstod vi mer mat innan frukostserveringen övergick i lunch klockan 12. Då testade vi istället för delikatessdisken att beställa med QR-koden. Utbud betydligt större än hos Pontus, och smidigare dessutom. Téet Tet var väldigt smakrikt och gott. Några små gyoza skulle jag väl orka äta också. Sonen testade barnkycklingburgaren.

Vi hann knappt äta innan det tydligen var dags för boarding en timme innan avgång. Kort promenad till gate 13. Framme vid denna gate var det lite oväntat ingen prioriterad boarding men det gick snabbt att komma ombord ändå.