När Marcus Samuelsson bestämde sig för att öppna en resturang i Harlem var det säkert en del som undrade på om han var tokig.
Jag tycks minnas en intervju där han sa att en del av målsättningen var att förbättra samhället och stadsdelen Harlem med dettas "rykte". Under mina år i Stockholm har jag alltid tänkt på detta som amerikanerna kallar "the sense of community". Även stadsdelar eller små delar ("my neighborhood" på amerikanska) ser jag ofta att det finns en känsla av tillhörighet som jag saknar t.ex. i Vasastan i Stockholm.
På min promenad på denna söndag ser jag med lite avundsjuka en kulturell samhörighet. Flera generationer som kommer i sina "Sunday best" från kyrkan och sedan går ut på brunch som en grupp. De ser genuint glada ut.
Idag fick jag två bevis på att Marcus Samuelsson har lyckas: (i) jag har kommit hit sedan Red Rooster öppnade, och nu ser jag hur nya kaffebarer och restauranger öppnas runt omkring. En person vågade, nu kommer flera. (ii) Söndagar på Red Rooster handlar om Sunday Jazz Brunch. Under spelningen verkar det som nästan vem som helst kan komma med relevant information om något som är kopplat till det lokala samhälle. Idag var det en bokinsamling på en skola.
Red Rooster är ett intressant ställe. Ett ohört eklektiskt ställe: där Sverige (IKEA) blandas med Afrika, amerikanska södern och Harlem. Jag tycker maten och servicen är mycket bra. Men det är känslan av framgång som slår mig idag. Inte den ekonomiska framgången, men att en svensk kille med invandrarbakgrund kan påverka en stadsdel i New York på detta sätt. Det är imponerande på det mänskliga plan...
