Debt to Equity. Den magiska formeln som kan rädda vilket skuldtyngt projekt eller bolag som helst (nästan...).
Med kniven mot strupen och risk för att skuldsedlarna blir värda nada i en riktig konkurs så väljer långivarna (läs: tillräckligt många av långivarna) till slut att acceptera konverteringen till aktier. Alla räddar ansiktet lite grann och kan slappna av i några år till.
Anko har ju redan sagt att det är planen.
Men det går inte att på första mötet med långivarna säga: "Jo, vårt bolag går lite dåligt som ni kanske hört. Vi tänkte att ni skulle omvandla all skuld till aktier, how about that? Och så kör vi på som vanligt sen".
En debt-to-equity-föreställning har många akter. Och det måste se ut som att huvudpersonen ska dö i slutet av varje akt. Helst även i sista akten, ridån faller (eller eftertexterna rullar) och smäktande stråkar spelar ledmotivet i moll.
Men.
Vad händer.
Salongen tänds inte upp.
Publiken inser att föreställningen inte är slut.
Ridån åker upp. På scenen står enbart ett bord och två stolar. Anko sitter till höger. Till vänster sitter långivarnas chefsförhandlare. Chefsförhandlaren drar en djup suck, tar fram sin reservoarpenna från innerfickan i kavajen och skriver på debt-to-equity-avtalet.
Anko vänder sig mot publiken, blinkar med ena ögat och säger "vad var det jag sade?".
Ridån går ner. Salongen tänds upp.
Till nästa gång.