amerikatt
Medlem
Tack och tack för påminnelsen att skriva slutklämmen på rapporten!
Reserapport - Roadtrip i Nordöstra USA + nyttan av Lufthansas statusmatchning
- Thread starter amerikatt
- Startdatum
amerikatt
Medlem
Hej vänner! Nu är det dags för slutklämmen som låtit vänta på sig, och tänkte dela med mig av några höjdpunkter från dag 10 till 19. Det är nästan lite vemodigt att tänka på att vår roadtrip tog slut i Boston, men resten av resan lovade andra äventyr med nya färdmedel.
Låt oss börja med bilhyran och fördelen med Avis President’s Club. Vi lämnade tillbaka vår trogna följeslagare på flygplatsen i Boston, och det gick så smidigt att jag knappt hann reflektera över det förrän vi var klara. På mindre än tio minuter hade vi checkat in bilen och fått våra papper i ordning.
Tyvärr kan man ju inte säga samma sak om vägen från flygplatsen in till stan... Vägbygge deluxe! Det tog oss över två timmar att komma fram, men Boston är så vacker att jag inte orkade irritera mig på det. Vi bodde på Hyatt Centric Faneuil Hall. Ett väldigt trevligt hotell med ett utmärkt läge. Vi kunde promenera överallt, vilket var toppen för att känna in stadens puls. Då vi började vår resa i Boston kändes det redan bekant och vi var helt klart locals. Efter några dagar bytte vi dock hotell till ett som låg närmare Back Bay Station, eftersom vi skulle ta tåget till New York. Jag skulle inte göra om det bytet… Området är inte färdigbyggt och närheten till tågstationer är sällan plus i någon stad.
Tågresan var ett eget litet kapitel. Vi åkte med AmTrak i Business Class, men jag kan inte låta bli att tänka att jag nog borde ha hostat upp för First Class. Business kändes lite... sliten. Tänk er Öresundstågens kupéer men med ännu fler år på nacken. Dock, det var något mäktigt med att rulla in i New York på spår och anlända till Penn Station mitt i smeten. Jag åker gärna tåg i USA igen, men First Class isåfall.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över NYC. Trots att jag bodde Upstate i tonåren och har besökt staden hur många gånger som helst, känns det som om jag bara skrapat på ytan. Den här gången var fokus att göra saker vi inte gjort förr, och det blev en riktigt intensiv vecka – särskilt med tanke på att det var högsommar och temperaturen låg runt 40 grader nästan varje dag.
Ett av de mest turistiga, men ändå spännande, besöken var Ellis Island. Att stå där och tänka på alla människor som en gång klev av båten och möttes av den ikoniska Frihetsgudinnan kändes mäktigt, även om vi alla svettades i värmen. Hittade även släktingar i deras bok med anlända. DET var mäktigt. Efteråt tog vi en långpromenad genom Central Park, där skuggan från träden var en tillfällig räddning från hettan. Trots värmen var parken fylld av folk, joggare och turister i vanlig ordning. Väldigt tacksam för de vattenförsäljare som haft vett att frysa ned flaskorna till is innan de sålde dem för en dollar styck.
New Yorks gator kan bli intensiva även i bästa av väder, och när temperaturen klättrar till närmar e 40 grader blir varje steg ett projekt. Men, staden är staden – man måste ju ändå göra sitt bästa för att få med sig något hem, så det blev några dyra turer på 5th Ave, svalkande dopp i Washington Square Park och en och annan hot dog.
En av höjdpunkterna var dock något vi drömt om länge: en kvällstur till Coney Island. Att få känna den svala havsbrisen efter en stekhet dag var magiskt. Vi strosade längs strandpromenaden, åt klassiska Coney Island hot dogs och avslutade med glass medan solnedgången färgade himlen. Det var något magiskt med att vara där, precis som jag alltid föreställt mig. Stranden, karusellerna, doften av friterat och ljudet av vågorna – det blev ett minne för livet.
På tal om minnesvärda stunder, så gick vi förbi Trump Tower dagen efter att Trump blivit skjuten. MAGA-folket var där, som väntat, högljudda och engagerade. Men det märkligaste var att resten av New York knappt verkade bry sig.
Vi bodde på Millennium Downtown mitt emot Oculus och World Trade Center. Redan när man kliver in fylls man av förväntan för här är det utsikt som gäller. Från vårt hörnrum på 42 våningen hade vi utsikt över Brooklyn Bridge och Midtown, och hade det inte varit för att vårt schema var så fullspäckat, hade vi kunnat stanna på rummet hela dagarna och bara njuta av vyerna.
(Det mörka tornet bakom Oculus)
Hotellet har ett gym, en populär bar, trevlig personal och, inte minst, bra vattentryck i duschen, trots att vi bodde högt upp i tornet (inte direkt en självklarhet i NYC). Detta är ett hotell jag definitivt kommer att återvända till i New York! Dessutom var det förvånansvärt prisvärt för ett fyrstjärnigt hotell.
Den här drömresan avslutades på samma sätt som den hade pågått hela tiden – med en känsla av att uppleva något alldeles speciellt. Den sista delen, vår resa hem, var en sann dröm för en flygnörd som jag, och min entusiasm gick inte att ta miste på. Efter några timmar i Senator-loungen på JFK var det äntligen dags för min första flygning på övre däck i Lufthansas business class, och jag kunde knappt vänta med att få uppleva allt. Det var extra speciellt eftersom det förmodligen också var min sista chans – 747-400 ska (väl?) pensioneras snart. Senator Loungen var ganska futtig förutom en trevlig bar. First Class Loungen såg man när man tittade uppåt och där satt några stackare som dessvärre tycktes ha det sämre än vi där nere. Ni som varit i F-loungen på JFK kanske tycker annorlunda…
Snart var vi uppe på 35 000 fots höjd, och måltidsserveringen börjadeMenyn var underbar och vi kunde välja bland flera gourmeträtter. Jag tog det vegetariska alternativet, medan min mamma valde den mer fotovänliga biff-rätten. Någonstans här tröttnade dock min kamera eller jag själv och det blev inga fler bilder.
Kabinen förblev tyst och stilla, trots att jag tänkt att ovanvåningen skulle vara lite mer bullrig. Jag fällde ner stolen och njöt av utsikten från fönstret, tittade på molnen som långsamt gled förbi och drömde om evigt rosa skyar medan jag växlade mellan filmer. Någonstans mitt under Dune II somnade jag.
När jag vaknade några timmar senare såg jag soluppgången över Europas Atlantkust. Vi serverades frukost, och jag började reflektera över upplevelsen. Var det allt jag hade hoppats på? Absolut! Att flyga på övre däck var helt klart värt det, från den oklanderliga servicen till den lyxiga komforten i stolen. Jag kände mig bortskämd, avslappnad och lite förspänd. Nu kan jag inte jämföra med First, men jag kände mig kungligt behandlad av de underbara flygvärdinnorna på LH. Tack för mig för denna gång och hoppas rapporten glädjer någon. Nästa gång ska jag se till att fota sådant som HUR skabbiga tågen är, menyer på planen samt flygplansdetaljer som avslöjar skamfläckarna, biluthyrningsköerna för pöbeln, osv. Det börjar förhoppningsvis om en månad med en Atlantkorsning med TK...
Låt oss börja med bilhyran och fördelen med Avis President’s Club. Vi lämnade tillbaka vår trogna följeslagare på flygplatsen i Boston, och det gick så smidigt att jag knappt hann reflektera över det förrän vi var klara. På mindre än tio minuter hade vi checkat in bilen och fått våra papper i ordning.
Tyvärr kan man ju inte säga samma sak om vägen från flygplatsen in till stan... Vägbygge deluxe! Det tog oss över två timmar att komma fram, men Boston är så vacker att jag inte orkade irritera mig på det. Vi bodde på Hyatt Centric Faneuil Hall. Ett väldigt trevligt hotell med ett utmärkt läge. Vi kunde promenera överallt, vilket var toppen för att känna in stadens puls. Då vi började vår resa i Boston kändes det redan bekant och vi var helt klart locals. Efter några dagar bytte vi dock hotell till ett som låg närmare Back Bay Station, eftersom vi skulle ta tåget till New York. Jag skulle inte göra om det bytet… Området är inte färdigbyggt och närheten till tågstationer är sällan plus i någon stad.
Tågresan var ett eget litet kapitel. Vi åkte med AmTrak i Business Class, men jag kan inte låta bli att tänka att jag nog borde ha hostat upp för First Class. Business kändes lite... sliten. Tänk er Öresundstågens kupéer men med ännu fler år på nacken. Dock, det var något mäktigt med att rulla in i New York på spår och anlända till Penn Station mitt i smeten. Jag åker gärna tåg i USA igen, men First Class isåfall.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över NYC. Trots att jag bodde Upstate i tonåren och har besökt staden hur många gånger som helst, känns det som om jag bara skrapat på ytan. Den här gången var fokus att göra saker vi inte gjort förr, och det blev en riktigt intensiv vecka – särskilt med tanke på att det var högsommar och temperaturen låg runt 40 grader nästan varje dag.
Ett av de mest turistiga, men ändå spännande, besöken var Ellis Island. Att stå där och tänka på alla människor som en gång klev av båten och möttes av den ikoniska Frihetsgudinnan kändes mäktigt, även om vi alla svettades i värmen. Hittade även släktingar i deras bok med anlända. DET var mäktigt. Efteråt tog vi en långpromenad genom Central Park, där skuggan från träden var en tillfällig räddning från hettan. Trots värmen var parken fylld av folk, joggare och turister i vanlig ordning. Väldigt tacksam för de vattenförsäljare som haft vett att frysa ned flaskorna till is innan de sålde dem för en dollar styck.
New Yorks gator kan bli intensiva även i bästa av väder, och när temperaturen klättrar till närmar e 40 grader blir varje steg ett projekt. Men, staden är staden – man måste ju ändå göra sitt bästa för att få med sig något hem, så det blev några dyra turer på 5th Ave, svalkande dopp i Washington Square Park och en och annan hot dog.
En av höjdpunkterna var dock något vi drömt om länge: en kvällstur till Coney Island. Att få känna den svala havsbrisen efter en stekhet dag var magiskt. Vi strosade längs strandpromenaden, åt klassiska Coney Island hot dogs och avslutade med glass medan solnedgången färgade himlen. Det var något magiskt med att vara där, precis som jag alltid föreställt mig. Stranden, karusellerna, doften av friterat och ljudet av vågorna – det blev ett minne för livet.
På tal om minnesvärda stunder, så gick vi förbi Trump Tower dagen efter att Trump blivit skjuten. MAGA-folket var där, som väntat, högljudda och engagerade. Men det märkligaste var att resten av New York knappt verkade bry sig.
Vi bodde på Millennium Downtown mitt emot Oculus och World Trade Center. Redan när man kliver in fylls man av förväntan för här är det utsikt som gäller. Från vårt hörnrum på 42 våningen hade vi utsikt över Brooklyn Bridge och Midtown, och hade det inte varit för att vårt schema var så fullspäckat, hade vi kunnat stanna på rummet hela dagarna och bara njuta av vyerna.
(Det mörka tornet bakom Oculus)
Hotellet har ett gym, en populär bar, trevlig personal och, inte minst, bra vattentryck i duschen, trots att vi bodde högt upp i tornet (inte direkt en självklarhet i NYC). Detta är ett hotell jag definitivt kommer att återvända till i New York! Dessutom var det förvånansvärt prisvärt för ett fyrstjärnigt hotell.
Den här drömresan avslutades på samma sätt som den hade pågått hela tiden – med en känsla av att uppleva något alldeles speciellt. Den sista delen, vår resa hem, var en sann dröm för en flygnörd som jag, och min entusiasm gick inte att ta miste på. Efter några timmar i Senator-loungen på JFK var det äntligen dags för min första flygning på övre däck i Lufthansas business class, och jag kunde knappt vänta med att få uppleva allt. Det var extra speciellt eftersom det förmodligen också var min sista chans – 747-400 ska (väl?) pensioneras snart. Senator Loungen var ganska futtig förutom en trevlig bar. First Class Loungen såg man när man tittade uppåt och där satt några stackare som dessvärre tycktes ha det sämre än vi där nere. Ni som varit i F-loungen på JFK kanske tycker annorlunda…
Snart var vi uppe på 35 000 fots höjd, och måltidsserveringen börjadeMenyn var underbar och vi kunde välja bland flera gourmeträtter. Jag tog det vegetariska alternativet, medan min mamma valde den mer fotovänliga biff-rätten. Någonstans här tröttnade dock min kamera eller jag själv och det blev inga fler bilder.
Kabinen förblev tyst och stilla, trots att jag tänkt att ovanvåningen skulle vara lite mer bullrig. Jag fällde ner stolen och njöt av utsikten från fönstret, tittade på molnen som långsamt gled förbi och drömde om evigt rosa skyar medan jag växlade mellan filmer. Någonstans mitt under Dune II somnade jag.
När jag vaknade några timmar senare såg jag soluppgången över Europas Atlantkust. Vi serverades frukost, och jag började reflektera över upplevelsen. Var det allt jag hade hoppats på? Absolut! Att flyga på övre däck var helt klart värt det, från den oklanderliga servicen till den lyxiga komforten i stolen. Jag kände mig bortskämd, avslappnad och lite förspänd. Nu kan jag inte jämföra med First, men jag kände mig kungligt behandlad av de underbara flygvärdinnorna på LH. Tack för mig för denna gång och hoppas rapporten glädjer någon. Nästa gång ska jag se till att fota sådant som HUR skabbiga tågen är, menyer på planen samt flygplansdetaljer som avslöjar skamfläckarna, biluthyrningsköerna för pöbeln, osv. Det börjar förhoppningsvis om en månad med en Atlantkorsning med TK...
Nils Håkansson
Medlem
Härlig rapport med fantastiskt fotograferande, tack!
Fredrik Staxäng
Medlem
JPEG-taggarna skvallrar om att det är en Sony Alpha 7R V.
