fcx
Medlem
Det var ett tag sedan som man fick tillfälle att skriva en reserapport från en välplanerad resa, och den här resan planerades nästan ett år i förväg.
Jag åker gärna till Lissabon sommartid. Det är en trevlig och lagom stad, inte för varmt, inte för dyrt och saker och ting fungerar (och nästan alla som är födda här kan prata helt OK Engelska). Normalt bor jag på Doubletree, där man kan boka sviten med privat terrass för runt 200€ per natt om man är ute i god tid. Under våren öppnade dock Hilton sitt andra hotell i staden i form av ett Curio lite närmare centrum. Även här finns det en svit med privat terrass i samma prisklass, så jag tänkte att jag slår till.
Efter en lyckad statusmatchning med Finnair så hade jag en bunt uppgraderingskuponger. Helsingfors-Lissabon är en av de längsta Europaflygningarna som erbjuds, så väldigt bra värde för pengarna att lägga en uppgradering där på utresan. För hemresan hade jag en Amex 2-4-1 som låg i fickan och brände, så det blev en kul bokning på returen också.
Totalt skulle det bli fyra nätter och rutten gick ARN-HEL-LIS-WAW-ARN, där första segmentet blev i economy. Allt bokat och klart under 2021 för avfärd sommaren 2022. Märkligt nog så kom det inte en enda tidtabellsförändring alls på denna resa efter bokning.
Visa antal miles, tid och stor karta på Great Circle Mapper
Avfärdsdagen närmade sig. Arlanda har visat sig vara totalt kaos under sommaren, så jag var ute i god tid för att checka in i Finnairdisken på eftermiddagen, och tur var det för jag har aldrig varit med om något liknande på en europeisk flygplats. Med sju sällskap före i prioritykön så tog det ändå över 45 minuter att komma fram till disken. Vanliga kön bredvid gick lika långsamt den. Trots att alla diskarna var bemannade så gick hela processen i slow motion, och personalen sprang runt mellan diskarna som yra höns. Istället för fyra bemannade diskar kunde de lika gärna nöjt sig med en enda, eftersom personalen ändå mest bara sprang runt och bad varandra om hjälp. För att så många som möjligt skulle få uppleva köandet så har Finnair ingen baggage drop på Arlanda, så även de som checkar in i automat får vackert köa med väskan sen (och upprepa hela incheckningsprocessen när de kommer fram till disken).
Säkerhetskontrollen var dock inget problem, bara ett ekipage före i fast track, och sedan var det dags för lounge. Hissen upp till Norsken, men där blev det stopp. 10 minuters kö för att få komma in.
Köandet var inte för att loungen var full (runt halvfull snarare), utan för att personalen skulle få tid att duka av några av borden. Det var dock ingen direkt aktivitet med avdukning, och kön byggde på bakifrån. När jag väl blev insläppt så serverades det frallor och knäckebröd med ost (ej smör). Till det kunde man dricka läsk utan kolsyra eller vitt/rött vin på kran med bananflugor. Mot slutet av besöket kom det fram mjölk för den som ville ha det. Jag stannade kanske en kvart, det räckte. Så här dåligt har det inte varit i den här loungen någonsin.
Dagens flygning till Helsingfors skedde med en A321, och där kan man som platinum välja bästa platsen helt gratis:
Boardingen tog tid. Maskinen var helt full, och till slut kom vi iväg nästan en dryg halvtimme sent.
Ombord serverades det vanliga utbudet med kaffe/te/blåbärsjuice. Vid landning hade jag hade väntat mig motsvarande kaos i Helsingfors som i Stockholm, men så var inte fallet. Snabba steg till loungen som var närmast tom, trots att klockan var 17. Det fanns ett bra utbud av mat och dryck att välja på, själv nöjde jag mig med lite eftermiddagsfika eftersom nästa flygning skulle ha varm mat.
För er som inte har besökt Helsingfors flygplats efter corona så ser det rätt annorlunda ut. Det gamla incheckningsområdet ligger numera airside, och har ingen verksamhet alls längre, förutom att fungera som passage mellan de olika gateområdena.
Vid gaten mötte en A320 upp som skulle ta oss de fem timmarna till Lissabon. Enbart två rader med företagsklass idag, och i övrigt fullsatt bakom gardinen. Lugn och harmonisk boarding och som vanligt på Finnair så står pursern och bevakar så att bara affärsklassväskor hamnar på affärsklasshyllorna.
På stolen väntade en liten vattenflaska efter en kort stund var det dags för start. Strax därefter så startar serveringen med en fördrink. Damen som hade hand om företagsklassen idag hälsade på alla passagerarna och tog upp beställningarna. Så vitt jag kunder höra så var jag den enda svensktalande idag, och jag upplever att man alltid får bra service som svensktalande ombord på Finnair.
Efter en stunds läppjande på drinken var det matdags. Inga alternativ, utan bara en rätt på menyn:
Till förrätt var det en mycket god bit lax med pepparrot, och till varmrätt kött"gryta" med potatispuré. Det här hade man utan problem kunnat servera på långlinjerna. Köttet smakade utmärkt, och gick att skära med smörkniv. En chokladkaka till efterrätt (som smakar ännu bättre med en Baileys till).
På grund av anledning så är det formellt krav på munskydd på sträckan Helsingfors-Lissabon, så länge man inte äter eller dricker. Det finns ju de på BC som har hittat kreativa vägar runt det, men det behövdes inte här. Så fort det började bli tomt i glaset så var kabinpersonalen direkt framme för att servera något mer. Att sitta och läppja på champagne/GT och en liten påse medhavda snacks gjorde dels att resan kändes väldigt kort, dels att man rullade/raglade av planet vid ankomst. På totalen en av de bästa flygningarna inom Europa på flera år för min del, och jag valde att tacka personalen på finska (vilket jag tror uppskattades).
Vid ankomst möttes jag av denna skylt. Väntade en stund för att se om jag kunde plocka upp något husdjur, men det skulle senare visa sig vara helt onödigt.
En annan fördel med Lissabon är att flygplatsen är nära city, och city är kompakt. En taxi till hotellet tar med andra ord max en kvart.
Väl incheckad och klar på hotellet hade natten lagt sig, men jag tittade ändå ut på min terrass för att se om den var vad jag hade väntat mig. Efter en titt bestämde jag mig för att sova på saken.
Som Hilton Diamond ingår alltid frukost på hotellen i Europa. Här hade man dukat upp en fin Portugisisk buffé i restaurangen. Lite kallskuret, lite enklare bröd och lite sötsaker. Kompletterat med några mer "amerikanska" inslag i form av bacon, äggröra, vita bönor och stekt korv.
Hela frukostprocessen var lika förvirrad varje dag, och ingen av de fyra dagarna jag åt frukost lyckades jag få beställa en kopp te. Förvirringen blir inte mindre av att restaurangen i själva verket var korridoren mellan lobbyn/entrén och hissen till rummen, så under tiden man sitter och äter så springer andra gäster mellan borden. Jag åt aldrig middag på hotellet, menyn såg ganska avskalad ut i förhållande till ambitionerna med inredningen av lokalerna.
Med frukosten avklarad och solen uppe så var det dags att ta en närmare titt på rummet, och självklart med start på terrassen:
Nästan som en liten innergård, fast på tredje våningen. Sol största delen av dygnet. Väldigt privat, men två av rummen på fjärde våningen har fransk balkong ovanför terrassen. I hörnet väntade min kompis som skulle göra min sällskap dessa dagar. Jag döpte honom till Stén.
Själva hotellrummet var ett av de mer konstiga rummen jag bott i. Halva rummet är sovrum och andra halvan är konferensrum, de två halvorna förbinds med en liten korridor.
Syftet med själva konferensrumsdelen är för mig väldigt oklart. Visst kan det vara kul att ha ett möte med upp till sex personer, men det har jag sällan behov av på resande fot. Istället fick man ha konferensbordet som skrivbord och man får även sitta där om man vill titta på färg-TV. Mycket märkligt inredningsval, en soffgrupp och en fåtölj hade varit det mer klassiska (rummet hade en liten fåtölj i ena hörnet, så att en person kan sitta lite bekvämare).
Totalt var rummet på runt 40 kvadratmeter (det dubbla om man räknar in terrassen).
Dagarna kom och gick, det finns alltid spännande saker att se på stan:
Är man inte på stan så sitter man under sitt parasoll och gör ingenting. Har man tur så har man innan dess svängt förbi mataffären och plockat upp något att tugga och läppja på.
Vissa saker kan man dock lämna kvar på butikshyllan:
Jag upplevde att en av nackdelarna med Curio var själva läget. Även om det ligger centralt så finns det inte så mycket kul restauranger etc i den omedelbara omgivningen. Kollektivtrafiken är också sådär. Det stannar en buss precis utanför dörren var 20:e minut. Spårvagnen är en bit bort och tunnelbanan minst en kvarts promenad. För den som inte har varit i Lissabon tidigare så gör terrängen att man gärna tänker sig för innan man ger sig ut på långa strapatser:
Till slut så tog dock dagarna slut, och det var dags att resa hem igen. Efter utresans kaos på Arlanda tänkte jag att man skulle vara i god tid på flygplatsen. Det visade sig dock vara helt onödigt.
Både personal och skyltar på Lissabons flygplats bad om ursäkt för kaoset på flygplatsen och för långa väntetider. Själv orkade jag inte ens leta upp disken för priocheckin utan såg utifrån köläget att de skulle vara slöseri med tid. Incheckning i automat och self-service bag drop tog tre minuter (utan prio), och personalen i bag drop beklagade igen den långa väntetiden. Själv undrade jag om jag av misstag hade hamnat i Asien.
Två personer före i kön till security fast track, så det tog ingen tid alls. Vanliga security hade inte så lång kö den heller.
Nu började jag ifrågasätta mitt val att komma till flygplatsen tre timmar före avgång. Efter ett varv genom hela taxfreebutiken så mötte jag ett hav av människor som även dem nog funderade på samma sak. Konsekvensen av att be folk komma tidigare till flygplatsen blir just att de kommer tidigare till flygplatsen. Och då blir det fullt.
Avresan skulle ske med TAP, så följaktligen gick jag till deras lounge en trappa upp. Även där fullt med folk. Utanför entrén en skylt som visar aktuell beläggning. Den var 85% när jag gick in. Bemannade baren var öppen, men eftersom klockan inte ens slagit lunch än så höll jag mig till cola zero. En helt OK lounge som inte sticker ut i något avseende.
Flera olika svenska sällskap som satt i loungen och väntade. Alla med det gemensamt att de tillhör gruppen som tror att när man är utomlands så är det ingen omkring en som förstår svenska.
Avgångstiden närmade sig och efter en klassisk käbbelboarding av en TAP A320 så var det dags för avfärd. Detta var en A320 CEO, men som nyligen totalrenoverats. Den här typen av maskiner har bara ett halvt främre galley, vilket gör att man kan se vad som händer på andra sidan väggen. Tre rader business idag, alla platser var tagna så vitt jag kunde se.
Strax efter start delade pursern ut dagens menykort och tog upp beställningarna. Två alternativ att välja på, jag tog pastan.
Förrätten var magiskt god. Varmrätten klart över medel, men inget speciellt. Efterrätten som något man kan på på Lufthansa.
Servicen var stel. Jag bad om ett glas vitt vin till maten och fick som svar att de minsann hade två olika sorters vita att välja på (men utan att berätta vilka de två sorterna var, förutom att de smakade "ungefär likadant").
Ville man ha något mer att dricka så fick man söka kontakt eller motionera beställningsknappen. Till drickan fick man även lite nötter att äta på (trevligt initiativ) varje gång.
Dags för ett kortare stopp i Warszawa och sedan vidare med LOT. När man mellanlandar behöver man normalt inte vallas genom en taxfree-butik, men i just Polen brukar det vara ett kul äventyr att gå in ändå och se vad de har för konstigheter i sortimentet:
Ett kortare besök i LOT-loungen skulle också hinnas med, men besöket blev längre eftersom avgången till Stockholm var försenad.
Boardingen började en timme efter utsatt tid. Planet var ganska fullt, men en del lediga säten var det ändå. Vi var tre personer totalt i business.
På den här linjen serveras två små kalla rätter på en bricka. Med bröd och en chokladkaka till. Förr i tiden ingick ett menykort, men numera får man gissa vad det är istället. Jag gissade på laxtartar och paté.
Inget speciellt alls, jag har fått både bättre och sämre mat ombord. Ett brett urval av drycker till, valet föll på denna.
Och som avrundning kom denna, men det var gott om propåer från pursern på att servera ännu mera.
Utanför fönstret skulle solen till att gå ner strax innan vi också gjorde det, och sommarresan var över för denna gång.
Vad tyckte jag då om att bo i konferensrummet? Jo, det var inget egentligt fel på Curio, men det blir nog Doubletree nästa gång ändå. Om inte annat så för att ha en soffa att sitta i.
Jag åker gärna till Lissabon sommartid. Det är en trevlig och lagom stad, inte för varmt, inte för dyrt och saker och ting fungerar (och nästan alla som är födda här kan prata helt OK Engelska). Normalt bor jag på Doubletree, där man kan boka sviten med privat terrass för runt 200€ per natt om man är ute i god tid. Under våren öppnade dock Hilton sitt andra hotell i staden i form av ett Curio lite närmare centrum. Även här finns det en svit med privat terrass i samma prisklass, så jag tänkte att jag slår till.
Efter en lyckad statusmatchning med Finnair så hade jag en bunt uppgraderingskuponger. Helsingfors-Lissabon är en av de längsta Europaflygningarna som erbjuds, så väldigt bra värde för pengarna att lägga en uppgradering där på utresan. För hemresan hade jag en Amex 2-4-1 som låg i fickan och brände, så det blev en kul bokning på returen också.
Totalt skulle det bli fyra nätter och rutten gick ARN-HEL-LIS-WAW-ARN, där första segmentet blev i economy. Allt bokat och klart under 2021 för avfärd sommaren 2022. Märkligt nog så kom det inte en enda tidtabellsförändring alls på denna resa efter bokning.
Visa antal miles, tid och stor karta på Great Circle Mapper
Avfärdsdagen närmade sig. Arlanda har visat sig vara totalt kaos under sommaren, så jag var ute i god tid för att checka in i Finnairdisken på eftermiddagen, och tur var det för jag har aldrig varit med om något liknande på en europeisk flygplats. Med sju sällskap före i prioritykön så tog det ändå över 45 minuter att komma fram till disken. Vanliga kön bredvid gick lika långsamt den. Trots att alla diskarna var bemannade så gick hela processen i slow motion, och personalen sprang runt mellan diskarna som yra höns. Istället för fyra bemannade diskar kunde de lika gärna nöjt sig med en enda, eftersom personalen ändå mest bara sprang runt och bad varandra om hjälp. För att så många som möjligt skulle få uppleva köandet så har Finnair ingen baggage drop på Arlanda, så även de som checkar in i automat får vackert köa med väskan sen (och upprepa hela incheckningsprocessen när de kommer fram till disken).
Säkerhetskontrollen var dock inget problem, bara ett ekipage före i fast track, och sedan var det dags för lounge. Hissen upp till Norsken, men där blev det stopp. 10 minuters kö för att få komma in.
Köandet var inte för att loungen var full (runt halvfull snarare), utan för att personalen skulle få tid att duka av några av borden. Det var dock ingen direkt aktivitet med avdukning, och kön byggde på bakifrån. När jag väl blev insläppt så serverades det frallor och knäckebröd med ost (ej smör). Till det kunde man dricka läsk utan kolsyra eller vitt/rött vin på kran med bananflugor. Mot slutet av besöket kom det fram mjölk för den som ville ha det. Jag stannade kanske en kvart, det räckte. Så här dåligt har det inte varit i den här loungen någonsin.
Dagens flygning till Helsingfors skedde med en A321, och där kan man som platinum välja bästa platsen helt gratis:
Boardingen tog tid. Maskinen var helt full, och till slut kom vi iväg nästan en dryg halvtimme sent.
Ombord serverades det vanliga utbudet med kaffe/te/blåbärsjuice. Vid landning hade jag hade väntat mig motsvarande kaos i Helsingfors som i Stockholm, men så var inte fallet. Snabba steg till loungen som var närmast tom, trots att klockan var 17. Det fanns ett bra utbud av mat och dryck att välja på, själv nöjde jag mig med lite eftermiddagsfika eftersom nästa flygning skulle ha varm mat.
För er som inte har besökt Helsingfors flygplats efter corona så ser det rätt annorlunda ut. Det gamla incheckningsområdet ligger numera airside, och har ingen verksamhet alls längre, förutom att fungera som passage mellan de olika gateområdena.
Vid gaten mötte en A320 upp som skulle ta oss de fem timmarna till Lissabon. Enbart två rader med företagsklass idag, och i övrigt fullsatt bakom gardinen. Lugn och harmonisk boarding och som vanligt på Finnair så står pursern och bevakar så att bara affärsklassväskor hamnar på affärsklasshyllorna.
På stolen väntade en liten vattenflaska efter en kort stund var det dags för start. Strax därefter så startar serveringen med en fördrink. Damen som hade hand om företagsklassen idag hälsade på alla passagerarna och tog upp beställningarna. Så vitt jag kunder höra så var jag den enda svensktalande idag, och jag upplever att man alltid får bra service som svensktalande ombord på Finnair.
Efter en stunds läppjande på drinken var det matdags. Inga alternativ, utan bara en rätt på menyn:
Till förrätt var det en mycket god bit lax med pepparrot, och till varmrätt kött"gryta" med potatispuré. Det här hade man utan problem kunnat servera på långlinjerna. Köttet smakade utmärkt, och gick att skära med smörkniv. En chokladkaka till efterrätt (som smakar ännu bättre med en Baileys till).
På grund av anledning så är det formellt krav på munskydd på sträckan Helsingfors-Lissabon, så länge man inte äter eller dricker. Det finns ju de på BC som har hittat kreativa vägar runt det, men det behövdes inte här. Så fort det började bli tomt i glaset så var kabinpersonalen direkt framme för att servera något mer. Att sitta och läppja på champagne/GT och en liten påse medhavda snacks gjorde dels att resan kändes väldigt kort, dels att man rullade/raglade av planet vid ankomst. På totalen en av de bästa flygningarna inom Europa på flera år för min del, och jag valde att tacka personalen på finska (vilket jag tror uppskattades).
Vid ankomst möttes jag av denna skylt. Väntade en stund för att se om jag kunde plocka upp något husdjur, men det skulle senare visa sig vara helt onödigt.
En annan fördel med Lissabon är att flygplatsen är nära city, och city är kompakt. En taxi till hotellet tar med andra ord max en kvart.
Väl incheckad och klar på hotellet hade natten lagt sig, men jag tittade ändå ut på min terrass för att se om den var vad jag hade väntat mig. Efter en titt bestämde jag mig för att sova på saken.
Som Hilton Diamond ingår alltid frukost på hotellen i Europa. Här hade man dukat upp en fin Portugisisk buffé i restaurangen. Lite kallskuret, lite enklare bröd och lite sötsaker. Kompletterat med några mer "amerikanska" inslag i form av bacon, äggröra, vita bönor och stekt korv.
Hela frukostprocessen var lika förvirrad varje dag, och ingen av de fyra dagarna jag åt frukost lyckades jag få beställa en kopp te. Förvirringen blir inte mindre av att restaurangen i själva verket var korridoren mellan lobbyn/entrén och hissen till rummen, så under tiden man sitter och äter så springer andra gäster mellan borden. Jag åt aldrig middag på hotellet, menyn såg ganska avskalad ut i förhållande till ambitionerna med inredningen av lokalerna.
Med frukosten avklarad och solen uppe så var det dags att ta en närmare titt på rummet, och självklart med start på terrassen:
Nästan som en liten innergård, fast på tredje våningen. Sol största delen av dygnet. Väldigt privat, men två av rummen på fjärde våningen har fransk balkong ovanför terrassen. I hörnet väntade min kompis som skulle göra min sällskap dessa dagar. Jag döpte honom till Stén.
Själva hotellrummet var ett av de mer konstiga rummen jag bott i. Halva rummet är sovrum och andra halvan är konferensrum, de två halvorna förbinds med en liten korridor.
Syftet med själva konferensrumsdelen är för mig väldigt oklart. Visst kan det vara kul att ha ett möte med upp till sex personer, men det har jag sällan behov av på resande fot. Istället fick man ha konferensbordet som skrivbord och man får även sitta där om man vill titta på färg-TV. Mycket märkligt inredningsval, en soffgrupp och en fåtölj hade varit det mer klassiska (rummet hade en liten fåtölj i ena hörnet, så att en person kan sitta lite bekvämare).
Totalt var rummet på runt 40 kvadratmeter (det dubbla om man räknar in terrassen).
Dagarna kom och gick, det finns alltid spännande saker att se på stan:
Är man inte på stan så sitter man under sitt parasoll och gör ingenting. Har man tur så har man innan dess svängt förbi mataffären och plockat upp något att tugga och läppja på.
Vissa saker kan man dock lämna kvar på butikshyllan:
Jag upplevde att en av nackdelarna med Curio var själva läget. Även om det ligger centralt så finns det inte så mycket kul restauranger etc i den omedelbara omgivningen. Kollektivtrafiken är också sådär. Det stannar en buss precis utanför dörren var 20:e minut. Spårvagnen är en bit bort och tunnelbanan minst en kvarts promenad. För den som inte har varit i Lissabon tidigare så gör terrängen att man gärna tänker sig för innan man ger sig ut på långa strapatser:
Till slut så tog dock dagarna slut, och det var dags att resa hem igen. Efter utresans kaos på Arlanda tänkte jag att man skulle vara i god tid på flygplatsen. Det visade sig dock vara helt onödigt.
Både personal och skyltar på Lissabons flygplats bad om ursäkt för kaoset på flygplatsen och för långa väntetider. Själv orkade jag inte ens leta upp disken för priocheckin utan såg utifrån köläget att de skulle vara slöseri med tid. Incheckning i automat och self-service bag drop tog tre minuter (utan prio), och personalen i bag drop beklagade igen den långa väntetiden. Själv undrade jag om jag av misstag hade hamnat i Asien.
Två personer före i kön till security fast track, så det tog ingen tid alls. Vanliga security hade inte så lång kö den heller.
Nu började jag ifrågasätta mitt val att komma till flygplatsen tre timmar före avgång. Efter ett varv genom hela taxfreebutiken så mötte jag ett hav av människor som även dem nog funderade på samma sak. Konsekvensen av att be folk komma tidigare till flygplatsen blir just att de kommer tidigare till flygplatsen. Och då blir det fullt.
Avresan skulle ske med TAP, så följaktligen gick jag till deras lounge en trappa upp. Även där fullt med folk. Utanför entrén en skylt som visar aktuell beläggning. Den var 85% när jag gick in. Bemannade baren var öppen, men eftersom klockan inte ens slagit lunch än så höll jag mig till cola zero. En helt OK lounge som inte sticker ut i något avseende.
Flera olika svenska sällskap som satt i loungen och väntade. Alla med det gemensamt att de tillhör gruppen som tror att när man är utomlands så är det ingen omkring en som förstår svenska.
Avgångstiden närmade sig och efter en klassisk käbbelboarding av en TAP A320 så var det dags för avfärd. Detta var en A320 CEO, men som nyligen totalrenoverats. Den här typen av maskiner har bara ett halvt främre galley, vilket gör att man kan se vad som händer på andra sidan väggen. Tre rader business idag, alla platser var tagna så vitt jag kunde se.
Strax efter start delade pursern ut dagens menykort och tog upp beställningarna. Två alternativ att välja på, jag tog pastan.
Förrätten var magiskt god. Varmrätten klart över medel, men inget speciellt. Efterrätten som något man kan på på Lufthansa.
Servicen var stel. Jag bad om ett glas vitt vin till maten och fick som svar att de minsann hade två olika sorters vita att välja på (men utan att berätta vilka de två sorterna var, förutom att de smakade "ungefär likadant").
Ville man ha något mer att dricka så fick man söka kontakt eller motionera beställningsknappen. Till drickan fick man även lite nötter att äta på (trevligt initiativ) varje gång.
Dags för ett kortare stopp i Warszawa och sedan vidare med LOT. När man mellanlandar behöver man normalt inte vallas genom en taxfree-butik, men i just Polen brukar det vara ett kul äventyr att gå in ändå och se vad de har för konstigheter i sortimentet:
Ett kortare besök i LOT-loungen skulle också hinnas med, men besöket blev längre eftersom avgången till Stockholm var försenad.
Boardingen började en timme efter utsatt tid. Planet var ganska fullt, men en del lediga säten var det ändå. Vi var tre personer totalt i business.
På den här linjen serveras två små kalla rätter på en bricka. Med bröd och en chokladkaka till. Förr i tiden ingick ett menykort, men numera får man gissa vad det är istället. Jag gissade på laxtartar och paté.
Inget speciellt alls, jag har fått både bättre och sämre mat ombord. Ett brett urval av drycker till, valet föll på denna.
Och som avrundning kom denna, men det var gott om propåer från pursern på att servera ännu mera.
Utanför fönstret skulle solen till att gå ner strax innan vi också gjorde det, och sommarresan var över för denna gång.
Vad tyckte jag då om att bo i konferensrummet? Jo, det var inget egentligt fel på Curio, men det blir nog Doubletree nästa gång ändå. Om inte annat så för att ha en soffa att sitta i.
