Senaste nytt

Miljonresa med 13-åring

Flygningen MAD–JED med Saudia i ekonomiklass var en positiv upplevelse och bjöd på flera serveringstillfällen. Först varm servett, sen pytteliten vattenflaska, därefter juice eller läsk alternativt kaffe ur vacker kanna. En stund senare matservering med varmrättsalternativen kyckling med ris (i curry), pasta (bolognese) eller vegetarisk rätt med ris. Helt okej mat tyckte vi båda. Det stenhårda brödet krävde dock enormt tålamod att försöka skära sig igenom med de klena plastknivarna.

321bd2a96f55b5446e4f6694d00c55b8.jpg


Efter maten serverades té ur mer traditionell termos. Mjölkpulver fanns att få om man frågade efter det. Till det fick man en liten chokadbit, eller tre sådana om man är 13 år.

3fc3ed8a7d179f556f6b8cc77405aa21.jpg


En timme före landning fick man även välja ett litet mellanmål och ett glas juice. Därefter bjöds på en tredje vattenflaska. Vi blev mätta och belåtna och serveringen i ekonomiklass lämnade inget mer att önska tyckte vi.

Jag hade ju misslyckats med att fixa bättre platser än den mittre tre-sektionen, men vi slapp någon bredvid oss och benutrymmet var ganska bra. Kudde och täcke låg på alla stolar vid boarding. Sonen roade sig med spelen i IFE-systemet nästan hela flygresan. Mitt underhållningssystem visade däremot bara flygbolagets gröna bakgrundsfärg, och gick tydligen inte att reparera trots flera omstartsförsök. Hyfsat lugnt i kabinen trots många barn. Kabinpersonalen var väldigt alert och trevlig. Applåder från stor del av kabinen vid landning, det var faktiskt välförtjänt.

Sonen tycker vi aktivt ska välja Saudia framöver om tillfälle ges, och jag är också nöjd. Det bådar gott inför nästa etapp. Vi har nämligen två flyg kvar innan vi får komma till en riktig säng igen. Efter en kortare mellanlandning ska vi fortsätta med JED–SIN, också med Saudia. Min förhoppning har varit att åtminstone sonen lyckas sova sig igenom merparten av den sträckan.
 
5d7bcf58bc30e41d496a21c592ef1574.jpg


Drygt två timmars mellanlandning i JED kring midnatt lokal tid. Vi hade inte kollat upp lounge i förväg men vi noterade skyltning till AlFursan Lounge en trappa upp i det stora terminalområdet. Vi frågade den späda lilla draken där om vi fick komma in. Hon sneglade på våra boardingkort och röt tvärsäkert och avvisande ”Nej, endast för resenärer i business class”. När jag påpekade att jag är SkyTeam Elite Plus blev tonen en annan och vi var välkomna in. Stor lounge. Inte någon stor öppen del men däremot flera mindre. Delarna närmast ingången verkade passa bäst om man bara ville sitta en stund och kanske ta en kaffekopp. Längre in och lite dolt fanns station med mer ordentlig matservering. Kockar lagade pastarätter à la minute, annars fanns diverse blandasiatiska rätter att välja på i kantiner. Ganska fullt i loungen, vissa som hade ockuperat platser som de inte använde med sina väskor, men erbjöd sig att flytta på dem när vi kom. Ibland är det en fördel att resa med barn.

Jag hade förstås tänkt ta en tékopp i loungen, men det ropades upp i högtalaren att det var boarding på vårt flyg, 72 minuter innan planerad avgång, väldigt tydligt med vårt flightnummer, destination och gate (A28) ”is now boarding”. På skärmarna stod dock fortfarande ”check in”, inte ens ”go to gate” som på de andra flygen som var närmare avgångstid. Verkade konstigt tyckte jag, så vi frågade i loungereceptionen om det verkligen var boarding som de ropat upp. ”If you go there you will see” var svaret. Snygg helgardering. Vi ville inte chansa och skippade tékoppen. Vid gate A28a var det helt tomt. På skärmen stod fortfarande ”check in”. Då kom pushnotis från Saudia-appen om att boarding öppnar nu, vid gate A28. Vi inser att det förstås även finns en gate A28b, lite utanför synhåll från gate A28a. Där var det desto mer folk. Fortfarande ingen egentlig boarding förstås. Efter 10–15 minuters diffust köande i folkhopen ropades det upp att nu börjar boarding med SkyPriority osv, så då gled vi förbi kön och kom på planet.
 
Flyget JED–SIN tog 9 timmar och blev det tredje och längsta av fyra för vad som för oss känndes som samma dag, även om det hann bli efter midnatt. Närmast identisk kabin från föregående flyg med Saudia. Personalen lika trevlig. I underhållningssystemet fanns möjlighet att ange om man ville bli väckt för olika måltider alternativt inte störd alls. Om man inte ville bli väckt när det var dags att be var man tvungen att aktivt välja bort det.

8a12431b623d1af6d33f55bbe947b623.jpg



Sonen somnade innan start och sov i sju timmar i sträck. Jag fick mer upphackad sömn men några timmar totalt i alla fall. Medan vi sov fick vi den första serveringen ställd på vård bort, säkert tänkt till de som hade svårare att somna, en minipizza. Den var fortfarande lite varm när jag vaknade till och märkte den. Ganska god.

943ee54f00d3719316dbca5a5785715d.jpg


Ca två timmar innan landning serverades frukost. Mangoyogurten var god men extremt artificiellt gulorange i färgen. Brödet var till skillnad från förra flyget väldigt mjukt och lätt att skära sig igenom. Varmrättsalternativen var ägg (i en röra med potatis) eller kyckling (i stärkelserik asiatisk rätt med ris), båda var goda (sonen ville inte ha sin).

b3a8fded59f0ecf711815696d2c1f349.jpg


Något frukostté serverades dock inte. Bristen på té var den enda nackdelen med serveringen på detta flyg, som annars kändes alldeles lagom utifrån tiden på dygnet. Även om man inte får överbliven frukost från sin medresenär bör man bli mätt.

Detta flyg var det minst jobbiga på hela resan var sonens omdöme. Så skönt att han känner så, även om jag själv pga dålig sömn inte riktigt håller med.
 
På SIN var det skyltat mot fyra lounger, Marhaba Lounge var den första av dessa som vi gick förbi. Eftersom jag missat att kolla upp andras tips (och för att det är kul att upptäcka saker själv) har vi börjat vara mer spontana i vårt uppletande av lounger. SkyTeam Lounge Finder har ju haft fel i fyra fall av fyra när jag har försökt använda den, så den går ju inte att lita på.

fee179cc2d0162c3de8e25ba2b789cde.jpg


Vi frågade den snälla draken och fick veta att Marhuba Lounge turligt nog var den enda SkyTeam-loungen på flygplatsen. Access som SkyTeam Elite Plus skulle förstås gå bra med gäst. Hon hade helst velat se ett fysiskt SkyTeam-kort (finns såna?) men det gick bra ändå efter lite hjälp av en kollega. Stämpel med Wi-Fi-lösenordet på boardingkortet. Bra Wi-Fi, bättre än det struliga i AlFursan. Passade därför på att aktivera ett globalt e-SIM från Airalo för mobildata (tack @kexxcream för tipset). Loungen är inte jättestor och matutbudet är lite begränsat, men varmrätter finns det flera att välja på, förstås främst av mer asiatisk stil. Riktiga metallbestick var också bättre än AlFursan med sina i förkromad plast.

f076dcc9432d16a929e0e9647b1a6aa2.jpg


Duschmöjlighet var skönt efter dagens flygningar. Och så äntligen, möjlighet till efterlängtade tékoppar, med en Franke-maskin som förstår innebörden av Stopp vid dispensering av varm mjölk.

e3bcee2039f101f7b8cfe045c7e9189b.jpg


Även i Marhaba-loungen i SIN ropade de upp att det var boarding för vårt nästa flyg en dryg timme innan avgång. Vi var redan i rätt terminal och inte alltför långt från vår gate. Vi var skeptiska men började gå mot gaten. På vägen passerade vi skyltar där det stod ”gate open” och inte ”boarding” för vårt flyg. Vi gick även förbi en Ambassador Transit Lounge som vi hade kunnat komma in i via Priority Pass, men vi kände oss nöjda med vår vistelse i Marhuba Lounge frånsett den onödigt tidiga utsjasningen.

Vid gaten var det en extra liten säkerhetskontroll (dator ut ur väskan, vätskor kvar), och sen en station som kollade pass och boardingkort innan man fick vänta i ett inre väntrum. Det behövde fixas nåt gällande våra boardingkort på datorn, och de ville även se biljett ut ur Indonesien. Vi fick höra att boardingkorten måste rivas av enligt flygbolagets policy, så det kunde vi inte få slippa, men vi fick behålla den stora delen. Sen efter att vi såg ledsna ut kom de och gav oss även den lilla, men det var en engångsgrej fick vi veta. Våra EB-nummer står på den stora, dessutom är detta en del av bonusbokning, så det borde ju vara lugnt för utmaningen oavsett.
 
Kvällsflyget GA837 tog bara två timmar mellan SIN–CGK med Garuda. 3+3+3 i ekonomiklass. Jag hade lyckats ändra sittplatser till H och K för att slippa någon på J mellan oss, men det visade sig ganska onödigt för flyget var bara halvfullt. Det murriga bruna stolstyget piggades upp av Garudas azulblå komplementfärg.

7088edb9b67f33deaf4e2d2ccaab5ad4.jpg


Spelen på det beiga IFE-systemet passade bara mindre barn enligt sonen. Det påstods även kunna visa live-TV från exempelvis CNN men det blev bara svart. Man skulle kunna plugga in sin iPod, så systemet har nog sina bästa år bakom sig.

02c6e9dbad2a8d6e31f2d36f6d9c07ab.jpg


På denna korta flygning serverades en full måltid med riktiga metallbestick. Varmrättsalternativen var biff eller kyckling (i kokosmjölk och med ris). Kryddig och god tyckte jag, lite stark tyckte sonen, och troligen för stark som standardrätt i en europeisk kontext. Salladen var lite mindre aptitlig.

1fcc649bb5f04916da00b8c8f3081e68.jpg
 
Att ta sig ut ur flygplatsen CGK krävde en hel del promenerande. 50 parallella speed gates för indoneser att ta sig ut genom visumkontrollstationen kändes nästan överdimensionerat, och i snitt var endast en av dessa i bruk samtidigt vad vi kunde se. Eftersom vi är utlänningar fick vi i stället gå genom en av de bemannade kontrollstationerna. Mannen där verkade inte intresserad av att titta på våra e-VOA (Visa On Arrival) som jag förberett innan avresan, men kanske hittade de dessa automatiskt i sitt system via passen. Dessa fick av honom en liten klisterlapp om att vi hade fått vara i Indonesien i 30 dagar om vi hade velat. Ut genom tullen fanns vad jag kunde se i stället bara två filer, där de kollade att man hade skaffat en QR-kod för förtullning, som vi efter tacksamt tips från forumet också förberett i förväg. Vi hade även förberett digital hälsodeklaration i förväg men någon sådan kontroll stötte vi inte på. Nästan inget köande alls ut ur flygplatsen, bara långa sträckor att gå.

Vi testade appen Grab (tack för tips) och beställde en sådan taxi, eftersom det var ca 45 minuter kvar till hotellets flygplatsbuss skulle komma. Vår Grab syntes vara nära men skulle behöva åka en väldig omväg till oss enligt kartan. Efter ca 15 minuter kom den och sen var det en minst lika omständlig väg till hotellet. Jag hade valt detta hotell för att det verkade trevligt och mer resort-likt samt att det låg extremt nära flygplatsen, men nära var det alltså bara fågelvägen. Det hade nästan gått snabbare att gå till hotellet, men det kändes inte så lockande i mörkret med barn och utan trottoarer.


73686c3b7c17319bb53153cc0f390e1a.jpg
 
Sheraton Jakarta Soekarno Hatta Airport har högt betyg och har en centralt belägen pool med lummig indonesisk trädgård och flera restauranger. Vid grinden när vi anlände med taxin kom en vakt och kollade med spegel under bilen att vi inte hade med någon bilbomb. Hotellrummet bjöd på lite färsk frukt och ett välkomstbrev pga guldstatus i Marriott. Lite tveksam doft på rummet som jag tänker var kopplad till hög luftfuktighet men för en natt gick det bra.

d524cfb8e45f0708ec720452e13c5153.jpg


Hotellet undergår renovering, ursäktade man sig med både i receptionen och brevet, men för att ta extra betalt för sjöutsikt kanske man borde tvätta fönstren lite oftare så att det blir lättare att faktiskt se den konstgjorda sjön utanför (obs inte dimmigt eller regnigt på bilden, bara smuts). Nu betalade vi inte för sjöutsikt utan blev uppgraderade till sådan, men ändå.

9872247db73e54f2b24faf6e2d517c77.jpg


Poolen hade hunnit stänga för kvällen innan vi anlände. Sonen längtade efter att slappa i en säng med Wi-Fi så vi tog en lugn kväll. Jag la mig vid midnatt lokal tid och vaknade utvilad av väckarklockan kl 9. Jag märkte inte av någon jet lag. Sonen somnade en timme före mig och hade tydligen vaknat nån gång på natten, men var efter det pigg och i bra skick han också.

Frukost med diverse indonesiska och andra asiatiska inslag. En riktig tekanna, två tépåsar av någon slags svart té i denna.

a0e58a245065b4a579c0c1c2c207d1a1.jpg


Vi hann även med ett dopp i poolen mellan frukost och hotellets buss till flygplatsen. Solen stod högt på himlen men bara UV-index 5 kl 10.30 enligt min väderapp.

41d9cbf7aea71c01923c58564c28b3ae.jpg


Kringelikrokarna för att ta sig från flygplatsen var faktiskt ännu värre på vägen tillbaka till den. Bussen avsåg släppa av alla från hotellet på terminal 3 men appen Flighty upplyste mig om att vi ju skulle till terminal 2 så då fick vi åka vidare, runt runt, faktiskt förbi hotellet som vi kom från, och till slut till terminalen.
 
56713fdbddc52604a40fcc675055ba2f.jpg


Terminal 2 på CGK är en utrikesterminal men en klart mindre sådan. Det verkade mest vara lågprisbolag där. Få västerlänningar. Trevlig stämning. Lugnt. Mycket personal men alla väldigt vänliga. Lågprisbolaget VietJets streckkodsförsedda boardingkort i PDF-format visade sig inte få användas utan att skrivas ut, därför fick vi gå till incheckningsdisken för att få fysiska boardingkort. Smidig process i alla steg, köade 1 minut totalt. Koll av boardingkort i obefintlig kö till säkerhetskontroll. Säkerhetskontrollen pep för slumpkontroll men de viftade förbi mig ändå. Direkt utanför denna fick sonen syn på en lounge.

7aa1a1c443e5378d0ca35388cc80c3e8.jpg


Saphire Lounge på CGK kom vi in på via Priority Pass. Liten mysig lounge som spelar en lugnande trudelutt över högtalarna. Flera främst risbaserade varmrätter att välja på och en sorglig liten salladsbar. Den krämiga pastan var inte så indonesisk men god. Stekt ris och en saftig kycklinggryta smakade bra. Oväntat söta grönsaker. Jag försökte med flit ta en tvåörad lite större kopp bredvid kaffekopparna till mitt té, men den trevliga mannen i personalen kom fram till mig, skrattade snällt och bytte ut vad som var tänkt som en soppskål mot en vanlig kaffekopp. Fick bli utan mjölk denna gång.

b2ccbfab6a41dcfac36123ce97e8973f.jpg


Sköna fåtöljer. Långsamt Wi-Fi dock, sämre än terminalens allmänna. Sonen gav denna lounge högt betyg. ”Väldigt chill liksom”. Jag håller helt med.
 
Trevlig rapport, kul att följa, angående esim Airalo, har använt den, kolla också på Saily esim fördelen med den är att den aktiveras automatiskt när man får kontakt med ett telenät i landet där man köpte service, de har inte regioner som Airalo men det går att köpa till olika länder på samma sima
 
CGK–SGN blir resans första flyg med annat än SkyTeam. Eftersom vi bara mellanlandar några timmar i SGN (Ho Chi Min-staden, f.d. Saigon) får vi ändå ett flyg med Vietnam Airlines på väg därifrån, så nu ska vi i stället prova lågprisbolaget VietJet Air. Förvisso lite plottrig hemsida och app som ser ut som en överpyntad julgran, men smidig bokningsprocess ändå. I samband med incheckning hade vi intygat att vi inte hade med oss några skiftnycklar, spetshackor, krimptänger eller kamerastativ. Jag noterade även det lite lustiga i att både hammare och skära är specifikt förbjudet att ta med till Vietnam.

78ec9e17969e4c63db3ca16f15443c7c.jpg


Även om jag är poängjagare hoppade jag över välkomsterbjudandet att få 200 SkyPoints genom att gå med i flygbolagets bonusprogram SkyJoy. Jag är tyvärr inte SkyBOSS så vi gick miste om prioriterad ombordstigning denna gång, men i praktiken blev det ingen större skillnad.

6741a4504d068d22d8b822242023e514.jpg


CGK–SGN med VietJet var överlag en helt okej flygning tyckte sonen, och jag håller med. Vi hamnade på rad 31, bakersta raden i denna A320 S. Benutrymmet var som förväntat lite begränsat men det gick bra, för med sina tre timmar kändes detta som en kort flygning efter gårdagens. Efter en stunds väntan på klartecken att lyfta rullade planet ut från gaten 45 minuter efter beräknad avgång. Eftersom vi hade över tre timmar till nästa flyg från SGN borde det ändå innebära tid för oss att hinna med det flyget och ett besök i lounge däremellan. Trodde jag lite naivt i alla fall… Mer om det senare.

86fadda9d1be4fb8efb73dcbec7a2f65.jpg


Piloten tycktes lite oväntat vara amerikan. En enstaka annan västerlänning förutom piloten och oss fanns med på detta närmast fullbokade flyg såvitt vi kunde se. Först servering av förbeställd mat, därefter möjlighet att köpa mat eller dryck. Det fanns även väskor, barnkläder, paraplyer, nallar m.m. med flygbolagets logotyp till försäljning enligt broschyren i stolsfickan, men inget påträngande försök att kränga sådant eller annat från flygvärdinnorna. Flygbolaget skryter om att de vunnit priser 2024 för bästa ultralågprisbolag och bästa passagerarbemötande ombord för lågprisbolag. Jag förstår varför.

2a802d0eaf58e1bde1b5dacbd8aa545c.jpg


Sonen hade prioriterat Wi-Fi framför mat i loungen på CGK så när matvagnen kom rullande ville han beställa lunch, och jag hade tänkt testa flygbolagets trà xanh (gröna té), men betalkortmaskinen var tyvärr trasig och vi hade inga vietnamesiska (eller amerikanska) kontanter, så vi fick lite snopet lämna tillbaka maten. Sonen fick bara känna doften av nyvärmd Mì Ý (pasta med köttfärssås) som han hade kunnat få med 10% rabatt för att han fyllde år innevarande månad. Mer spännande hade det varit att prova Xôi khúc gió, alldeles för spännande för honom. ”Hörrö du du, du hade inte heller velat äta den” sa han när jag berättade att jag skrev det. Sant.

4fcfa200af878cb5a1bae2e7fe88d13a.jpg
 
Toppen