Så var avresedagen kommen
Jag har en slags hatkärlek till resor. Tror att jag rest mycket i tjänsten tidigare, är det ändå fortfarande en särskild ventil som småbarnsförälder att se fram emot. När trotsåldern tar ut sin rätt på syskon och föräldrar, grannbarnen plingar på för sjuttio-elfte gången samma kväll, pannkakorna flyger över rummet, ketchupen ska torkas från taket, barn som plåstras om, det gnälls att dricksvattnet som man hällde upp är för varmt och frun klagar över att det är stökigt, är det enkel match att längta bort till det där tillfället när man får resa bort en stund för sig själv
Trots det är avresetillfället och att säga hej då till barnen plågsamt. Att se sonen fälla tårar när pappa lämnar för en vecka fick en att brista fullkomligt och vilja skita i allt och stanna kvar i trygga hemmet med ens familj. Plötsligt är allt tjafs och syskonbråk som bortgtlömt och man har med sig något slags rosa skimmer på resan om den fantastiska familjen som väntar hemma (trots att man vet egentligen hur det är där hemma med tre småbarn…)
Är det fler som känner igen sig?
Nu väntar avfärd i eftermiddag via Arlanda Express och första benet i C till München
Nu kör vi!!