Oregon, dag 3
Efter att jag övernattat i Bend (
länk till OSM-karta), blev det dags att köra nordost och under dagen återkomma till Portland för att returnera bilen, ta och sova på hotell före mitt nattflyg, och så avgå på kvällen med AA till CLT (Charlotte, NC).
Oregon har en mycket varierande natur. Från platån uppe i mellersta Oregon så österut är det rena öken på tanke med hur grönt det för övrigt är i delstaten. Som ni kan se på bilden, så är jordmånen rätt så torr även uppe i bergen. Eftersom vädret var under min korta vistelse i Oregon molnig uppe i Kaskadbergen (Cascade Mountains), så blev det inte att fotografera några fina bergstoppar. På bilden borde synnas åtminstone en av de tre syskonen (
Three Sisters - tre syskonberg), men ni får nu nöja er med att titta på ett jämt molntäcke.
Small town America, del 2. Nu den här gången Sisters, OR.
Huvudgatan är såpass pittoresk att det får lov att bli hela två bilder med gatuvyer. Skulle ha besökt ett matställe för söndagsbrunsch, men den första hade upphört sin verksamhet och den andra var full. Beslöt sedan att köra vidare och äta i ett senare skede.
Eftersom det regnade under vägen till Portland, så blev det inga bilder på bl.a. Mt. Washington eller Mt. Hood - den senare nämnda är den högsta bergstoppen i Oregon på 3429 m.
Eftersom AA hade förändrat mina reseplaner redan ett flertal gånger innan avgången från Europa p.g.a. schemaomläggningar och planbrist efter 737 MAX -flygförbudet. Min hemresa med rutten PDX-LAX-PHL-AMS-LON-JER, med avgång måndagmorgon från PDX, blivit lite innan avfärden hemmifrån en omläggd plan med avgång sent på söndagkväll från PDX med vanlig inrikes-First på PDX-CLT över kontinenten. Eftersom jag hade naturligtvis även mina bokningar på JER-AGP och AGP-HEL i kraft och jag hade ingen behörighet till att förändra dem utan avgift, så måste jag vara tillbaka på Jersey enligt orginalschemat. Där med efter att pusslat med olika rutter och avgångar på papper, så kom jag fram till att nattflyget är det enda rimliga alternativet. Samtidigt så bearbetade jag naturligtvis på att få in maximalt med flyg, TPs och Avios - IRROPS är ju alltid en chans till extra fördelning från AA.
Det blev att endast utnyttja mitt rum på flygplatshotellet, Radisson Hotel Portland Airport, som dagrum, så jag fick sova solida fem timmar innan mitt flyg. Jag måste medge att jag var rysligt pigg och kry kl 23 på kvällen när vi skulle avgå från PDX.
Lugnt på PDX så här när trafiken för dagen börjar dra mot sitt slut inför natten. Behövde inte köa för att få mina boardingkort.
Det blev hela sex stycken, vilket gjorde agenten förbryllad hur det kan vara så många!
Nå men man kan ju inte flyga "endast" t.ex. PDX-LAX/CLT-LON-JER!
I stället skulle det bli PDX-CLT-TPA-DFW-FRA-LON-JER, alltså lite mera än det som ursprungliga fare rules för Europa-Nordamerika inom JV tillåter med "endast" två byten per område 1 och 2. Nu blev det Mr. Flying Finn fare rules.
Dessutom så lyckades jag klämma in en MD-83, vilket förklarar varför just via Tampa, FL (TPA) till DFW. Och från DFW skulle det bli igen en Dreamliner lik ATH-ORD-sträckan.
AA: PDX-CLT
Mitt första flyg på vägen tillbaka till Europa blev AA1929 med en Airbus A321 i inrikes-First. Även om rutten är transkontinental från kust till kust, så är serveringen på flyget enligt deras vanliga cateringklocktider. Där med som en avgång efter kl 20 och före kl 5 serveras det endast småtugg, vilket jag tycker är extra snålt på dessa långflyg på AA sekundära transkontinentalrutter (typ PDX-CLT och PHX-JFK). Annors också är serveringen i inrikes-First med American ofta närmast ett skämt, om man nu inte råkar flyga på deras primära transkontinentala rutter. Kan bra förstå varför troligen AS värderas högre.
Så vad är detta nu då? En varm, rejäl snack från snälla cateringbolaget?
Absolut inte! Istället är det frågan om BYOC - hämta din egna catering.
Eftersom jag hade ätit senast lunch på dagen (eftersom det blev ingen brunsch i Sisters), så var jag ju rätt så hungrig på kvällen och där med var det inte precis tänkbart att flyg en 4-5 timmar över kontinenten med typ en påse chips som proviantering eller vad nu sen än småtugget skulle vara.
Så det blev att köpa en varm smörgås från flygplatsen innan avgången och där med hade jag personlig catering ombord - i inrikes-First. Det skulle varit kanske höjden om jag skulle ha tagit med en påse från typ McDonald's.
Smörgåsen var en civiliserad kompromiss som inte stank.
Om jag inte skulle ha hämtat något, så skulle jag fått "överleva" på ett stycke kex med några fjuttiga, små ostbitar och hela fem vindruvor...
AA: CLT-TPA
Vi avgick försenade från PDX och det hotade bli strul för mig med att hinna byta flygplan på CLT. Som tur nog blev det hela ca. 20 minuter tid kvar för att byta plan, efter att vi fick en del av förseningen tillbaka i luften. Dessutom så byte av gate var typ från motstående gate till den andra. Så jag hann till mitt flyg och där med förlorade jag inte chansen att få ännu en gång flyga MD-82/83.
På den korta sträckan var det naturligtvis endast dryck- och småtuggsservering, men det smakade sig nog bra med en G&T efter att jag visste det skulle bli av med mitt flyg på TPA-DFW.
TPA - Tampa, FL
Numera (d.v.s. sedan augusti) så har man inte längre tillgång till s.k. airport experiences på sådana restauranger som Priority Pass har köpkreditavtal med för sina gäster, i fall ens kort är utgiven på basis av ett AMEX-kort. Observera att det finns ett undantag och det är
Grain Store Cafe & Bar i den södra terminalen på LGW, 15 £/person. Dessutom så begränsningen gäller inte sådana PP-kort som är utgivna i samarbete med banker, åtminstone Nordea, Danske och Handelsbanken (förmodar detta gäller både för Finland och Sverige).
Vid tidpunkten för min resa i maj så hade jag ännu tillgång till 28 $ köpkredit per person på The Café by Mise en Place på TPA och mitt besök till restaurangen för lite frukost baserade sig där med på denna kredit.
Restaurangen var rätt så lugn vid nion tiden på morgonen.
Körde med en omelett, mimosa och cappuccino. Det blev kvar att betala några dollar.
Dessutom så gav jag naturligtvis dricks några dollar.
Det som fick mig att först känna mig totalt bortkollrad och sedan närmast kikna av skratt var när servitrisen kom tillbaka efter jag hade ätit och frågade efter legitimation. Först funderade jag är det för tidigt på morgonen p.g.a. lokal Hillsborough countylagstiftning (lokal förbudslag typ Moore, TN, skulle varit katastrofalt på tanke med min mimosa
), men så snappade jag vad problemet var. Jag misstänktes vara minderårig!
Jösses, har år på nacken bra över 30 och servitrisen förmodade jag är under 21.
AA: TPA-DFW
N980TW - i tjänst sedan november 1999 och landade för sista gången i Roswell, NM, för skrotning 4. september 2019. På bilden lyfter hon som AA1351 den 20. maj 2019.
Låt oss ta en tyst minut för att hedra alla de årtionden MD-80-familjen tjänsgjorde hos bl.a. SK, AY och AA. Eller om ni inte vi sitta och stirra ut i tomma intet, så kan ni ju t.ex. kolla in MD-80-relaterad material på YouTube.
Serveringen började med varma nötter och naturligtvis måste jag dricka något mycket amerikanskt med dem innan jag skulle lämna landet.
Det fanns även en petitess till som påverkade varför jag hade preciserat min omroutingönskan med just MD-82/83 på denna rutt och inte t.ex. MSY-DFW eller IAH-DFW.
AA har som sagt rätt så detaljerade regler för när de serverar ordentlig mat i inrikes-First och det beror inte endast på klocktiden för avgången, utan även längden på flyget. Under 2019 var alla MD-80-plan baserade på rutter ex-DFW, så där med måste jag pricka in en tillräckligt lång rutt för att få uppleva ordentlig måltidsservering på mitt personliga farvelflyg. Så det här flyget, just vid det rätta klockslaget och på den rätta rutten krävde rätt så mycket arbete med ExpertFlyer (tidtabeller och lediga platser framför skynket), Great Circle Mapper (avståndena) och cateringtråden på FlyerTalk (cateringreglerna).
Men det här är den typen av detektivarbete jag gillar att syssla med på min fritid, då när jag gör reseplanering, för det belönar en i form av fina upplevelser.
Vid tidpunkten för min resa fanns det inte kvar många rutter där resenärerna framför skynket fick en varm måltid under flyget med en MD-80.
Menyn för flyget:
Raviolinin med spenat och ricotta har jag fått även tidigare med AA och den är inte precis lysande. Kanske något som man närmast kan värdera högt vid en gratis statusbaserade uppgradering med AAdvantage.
Så kommer vi till ett annat cateringtips:
I fall det finns som alternativ på aa.com att förbeställa någon av specialmåltiderna och av dem närmast hindumåltiden, så lönar det sig att överväga en förbeställning av den, i fall den ordinära menyn ser trist ut, lik för detta flyg. Hindumaten innebär huvudsakligen en indisk, vegetarisk rätt, men även vissa kötträtter kan förekomma. Alternativet finns inte på alla rutter med varmrättsservice, utan huvudsakligen till/från American Airlines hubbar (t.ex. MIA och DFW har åtminstone alternativet). Det här var första gången jag prövade detta råd som har cirkulerat på en del engelskspråkiga bloggar och FlyerTalks American Airlines -forum.
Där med fick min inre hindu vakna upp. Ommmm...
Måste nog medge att maten smakade sig riktigt bra för att vara amerikansk flygplansmat! Huvudrätten var vegetarisk, vilket passade mig riktigt bra. Har personligen inte ett tvång att alltid äta kött/fisk, utan gillar bra speciellt indisk, vegetarisk kost. Om den vegetariska maten på flyg skulle alltid vara av den här kvalitetsnivån, skulle jag säkert klara mig bra som vegetarian på flyg. Tyvärr så är specialkost ofta av makaber prestanda även i C och F.
Jag vet att en del kör muslimskt eller kosher, men den muslimska cateringdieten tycks inte vara lika pålitbar som hindualternativet. Dessutom är jag lite varsam av princip med att välja något sådant med ett amerikanskt flygbolag på tanke med åsiktsklimatet i USA, speciellt när en viss herre gillar att vara provokativ. Den muslimska maten kan dessutom vara som de vanliga alternativen, i fall det inte finns gris. Är inte säker följer de halalprincipen i slaktandet eller inte.
Det som där med är garanterat kosher är judealternativet, men lik största delen av alla flygbolagen, så innebär det med AA sådan mat som har kunnat vara många dagar, veckor och kanske t.o.m. månader i förpackning. Det är inte precis något fräscht att äta.
Det tycks vara varierande vad kvaliteten är, men bakom skynket med övriga Jones & co. är det kanske värdt att provköra det. Framför skynket tror jag inte kosheralternativet lönar sig, men provkör det kanske någon gång som en kuriositet.
Det serverades även varm chokadkex och Flying Hindu tackade naturligtvis jakande till det.
Jag skulle nog inte vela hamna i en flygolycka med mig själv så att jag sitter i 3A lik den här resan. Hur så? Jag skulle troligen vara den galningen som prompt röjer vägen till fel ändan av planet efter en nödlandning, bara för att få hoppa ut genom flygplanets stjärt.
Det är nog något mycket klassiskt med MD-80-familjens stjärtutgång.
DFW - Dallas-Fort Worth, TX
Förutom att DFW är Americans huvudhubb och det finns både AA Flagship Lounge och AMEX Centurion Lounge, så är flygplatsen på tanke med infrastruktur imponerande och fungerar bra för att byta flyg. Det finns ett automattåg på airside mellan alla terminaler, så det går smidigt att byta plan och även göra loungebesök. DFW är eventuellt min favoritflygplats i USA.
Senast när jag var på DFW, så var Centurionloungen stängd för renovering. Där med blev detta mitt första besök till denna Centurion Lounge. Ingången är mycket synlig, så det är inte svårt att hitta hit.
Samma problem som på PHL - för mycket folkmyller och uselt med mat, eftersom amerikanerna har vräkt i sig bufféns innehåll effektivt.
Stannade inte här, utan beslöt mig för att fortsätta till AA Flagship Lounge som statusmedlem hos BAEC, vilket ger tillgång till AA lounger friare än som statusmedlem hos AAdvantage. Måste medge att AMEX Centurion Lounge är mycket varierande som upplevelse. Speciellt maten har inte imponerat mig varken på IAH, MIA, PHL eller här på DFW. Kanske det är servicen speciellt beroende av veckodagen och tidpunkten, på tanke med hur hyffsad loungeupplevelsen är. Naturligtvis är det lyx i jämförelse med AA Admirals Club, men det känns lite svagt ändå med ett s.k. finare betalkort.
AA Flagship Lounge känndes rymlig och det fanns även gott med mat, dryck och lugna sittplatser.
Tydligen så är det mycket färre med oss berättigade användare i jämförelse med myllret i Centurion Lounge.
Det känns ju som nordisk husmanskost det här med varm ugnslax och potatismos på äkta potatis (ingen pulver á la Felix). Mycket, mycket gott, även om man inte skulle känna sig hemmastadd med sådan här kost.
Nä men, vad hittade jag på herrtoaletten!
Jaja, något mycket japanskt. Vill nog inte veta vad det betyder i praktiken, om man prövar t.ex. att justera mellan 1 och 2. Betyder väl inte hoppeligen två användare... Det är frågan om japaner, så deras tankegång kan nog betyda typ vad som helst.
Personligen nöjer jag mig med sådant standardutbud som Gustavsberg, IDO o.s.v. har.
AA: DFW-FRA
Så var det dags stiga ombord en Boeing 787-8 för hoppa över Atlanten till Europa. Tyvärr är det ingen Flagship First ombord American Airlines Dreamliner-flotta. Jag hade lyckats få en sittplats som var i färdriktningen, eftersom de dista platserna gick ju först som statusuppgraderingar. Personligen gillar jag kabinen ombord Dreamlinern och inte änkom med AA, även om nu Boeing har sina problem med kvalitetskontrollen - eller som det åtminstone ryktas.
Inga halta fötter, men nog försedd varma nötter och en G&T. 'Nuff said, som en del amerikaner säger/skriver.
Som förrätt fick jag Hickory Smoked Carrots. Helt okej, fast inget lysande. Dock fungerade det som en aptitretare efter loungekosten. Har sparat alla menykort från resan, så kan nu kolla vad som serverades på mina resebilder.
Menyalternativen till huvudrätt:
Hade förvalt Panko Crusted Prawns och måste medge att valet var bra. Portionsstorleken var god och maten smakade sig. Ville inte chansa med en filet mignon, eftersom köttet i Flagship Business tycks variera rätt så mycket. Men det är ju typiskt för affärsklassmaten även med andra flygbolag. Har på kommande snart BA First med en stek från LHR, så få se om Do & Co levererar något överraskande gott eller blir det en lädersula som man får tugga i sig.
Och avslutade naturligtvis med mitt standardval till deser i Flagship Business - Traditional Ice Cream Sundae. Den här gången med hot fudge.
Efter att jag sov riktigt gott, så blev det dags med frukost innan vår ankomst till FRA (Frankfurt a.M.). På menyn fanns det även en quiche, men troligen tog sen slut innan jag fick chansen att välja. Där med blev det Fresh Fruit Bowl för mig, serverad med mysli och grekisk yoghurt. Den "grekiska" yoghurten från Chobani som American serverar är totalt kass och jag åt inte den överhuvudtaget den här gången. I sin helhet blev alltså frukosten lite klen för mig. Som tur nog hade jag på kommande frukost #2 ombord BA Cityflyer till LCY (London City Airport).
