gjohansson
Medlem
Det är nog lite skillnad. Jag är flygrädd men inte ens nästan klaustrofobisk och för mig funkar det mycket bättre med fönsterplats.
Flygrädd och flyger med Norwegian
- Thread starter palmen
- Startdatum
kaktusen
Medlem
Nja, tycker inte att en A320 eller liknande är ett litet skitplan. Känns rätt bra när man sitter vid 1D. Jag tänker mig då mindre plan. Jag har flugit privat några gånger och då i mindre plan men eftersom det är så få säten känns det relativt stort. Och all champagne hjälper säkert en del
För många år sedan flög jag en hel del med Saab Fairchild 340. Skulle idag inte ens kunna titta på planet utan att må illa.
Delayed
Medlem
Vi är lika men ändå olika.Känns lite bekant. Jag har lite klaustrofobi och flyger ALDRIG om jag inte sitter vid gången. Jag flyger heller aldrig med "små skitplan" oavsett om jag sitter vid gången..Jag tycker själv att det är lite löjligt att känna på detta vis men så är det. Jag ser till att alltid checka in tidigt eller boka gångplats. Gärna exit.
Jag är inte minsta flygrädd men små utrymmen är lite jobbigt. Vin hjälper förstås
Jag flyger gärna "små skitplan". Har flugit det mesta från segelflyg, helikopter, små privatplan, små reguljära plan upp till A380. Inga problem med klaustrofobi i småplanen men när jag tränger in mig vid fönstret på trång ekonomi långdistans kan det kännas jobbigt. Något med att jag vet att det kommer att ta lång tid och jag nästan helt saknar möjlighet att påverka min situation.Av någon anledning känner jag aldrig något obehag i business...
Running_wild
Ny medlem
Hej!
Jag drabbades av svår panikångest på en flight mellan Göteborg och Barcelona i somras.
Har haft problem med panikångest vid några få gånger tidigare, men aldrig relaterat till flygning. Var därför inte alls förberedd minsta lilla, vilket man i och för sig aldrig blir på panikångest. Kallsvettades ymnigt, kräkreflexerna utlöser, hjärtat rusar. Tänk er den värsta typen av bakfylla, x10 000, inuti en flygkabyss, så har ni det där ungefär. Som att man vill spy, men utan känslan av release efteråt. Detta drabbade mig, ombord på trång Norwegian-flygning och i värsta semestertid med skrikiga och odrägliga barn både framför och bakom och jag satt inklämd på fönsterplats. Det kändes som ett brinnande helvete, tiotusen meter uppe i luften.
Vid min andra attack tog jag mod till mig och bad jag om hjälp, för jag trodde att jag skulle dö. Det blev min räddning. Personalen hörsammade mig på noll sekunder, bad mig följa med bak, gjorde mig ohyggligt väl medveten om att det inte är något att skämmas över, att det händer, la en hand på min bleka panna och gav mig vatten och plats att vila tills jag mådde bättre igen.
Sen när jag efter cirka en timme var åter på min rad fick jag av vänliga och förstående medresenärer sitta ytterst och blev tillsedd av personalen ett flertal gånger under slutspelen av resan.
Utan Norwegian-personalens hjälp hade jag förmodligen varit flygrädd idag, vilket sannerligen hade varit mig en sorg. Jag är mindre flygrädd idag än innan. Och det gör mig så oerhört tacksam för personal och medresenärers insats och empati på den resan. Det var mer än service, det var ytterst älskvärd medmänsklighet. Blir fortfarande rörd när jag tänker på händelsen.
Mitt råd till dig @palmen och din vän är därför:
1. Be om hjälp om det behövs.
2. Se till att få sitta ytterst.
3. Det finns alltid plats över någonstans, även om det känns fullt och trångt. Alla flygplan är enormt stora.
4. Alla passagerare och personal är människor. Precis som du.
5. Det kommer att gå bra.
Önskar lycklig resa
...och alla guldstjärnor i världen till Norwegians personal.
Jag drabbades av svår panikångest på en flight mellan Göteborg och Barcelona i somras.
Har haft problem med panikångest vid några få gånger tidigare, men aldrig relaterat till flygning. Var därför inte alls förberedd minsta lilla, vilket man i och för sig aldrig blir på panikångest. Kallsvettades ymnigt, kräkreflexerna utlöser, hjärtat rusar. Tänk er den värsta typen av bakfylla, x10 000, inuti en flygkabyss, så har ni det där ungefär. Som att man vill spy, men utan känslan av release efteråt. Detta drabbade mig, ombord på trång Norwegian-flygning och i värsta semestertid med skrikiga och odrägliga barn både framför och bakom och jag satt inklämd på fönsterplats. Det kändes som ett brinnande helvete, tiotusen meter uppe i luften.
Vid min andra attack tog jag mod till mig och bad jag om hjälp, för jag trodde att jag skulle dö. Det blev min räddning. Personalen hörsammade mig på noll sekunder, bad mig följa med bak, gjorde mig ohyggligt väl medveten om att det inte är något att skämmas över, att det händer, la en hand på min bleka panna och gav mig vatten och plats att vila tills jag mådde bättre igen.
Sen när jag efter cirka en timme var åter på min rad fick jag av vänliga och förstående medresenärer sitta ytterst och blev tillsedd av personalen ett flertal gånger under slutspelen av resan.
Utan Norwegian-personalens hjälp hade jag förmodligen varit flygrädd idag, vilket sannerligen hade varit mig en sorg. Jag är mindre flygrädd idag än innan. Och det gör mig så oerhört tacksam för personal och medresenärers insats och empati på den resan. Det var mer än service, det var ytterst älskvärd medmänsklighet. Blir fortfarande rörd när jag tänker på händelsen.
Mitt råd till dig @palmen och din vän är därför:
1. Be om hjälp om det behövs.
2. Se till att få sitta ytterst.
3. Det finns alltid plats över någonstans, även om det känns fullt och trångt. Alla flygplan är enormt stora.
4. Alla passagerare och personal är människor. Precis som du.
5. Det kommer att gå bra.
Önskar lycklig resa
...och alla guldstjärnor i världen till Norwegians personal.
palmen
Moderator
Utresan gick bra, var bara första 30 de varit lite obehagligt av vad jag fick höra. Personen har time of the life i USA men ska flyga tillbaka senare idag igen. Hoppas flyget hem också går bra. Förhoppningsvis öppnar detta upp massa nya möjligheter för personen vad det gäller att kunna resa.
Ganskaanonym
Medlem
Flygrädsla är inget roligt. Har en kollega i 50-årsåldern som bara har flugit en enda gång i hela livet. I slutet av 80-talet satte han sig (flygrädd som han var) på ett morgonflyg för en tredagars jobbresa i Tyskland. Det var snöstorm och en väldigt skakig resa som avslutades med en Go-Around innan landning. Han avbokade hemresan och tog sig hem med tåg och buss istället. Än idag säger han att han aldrig ska sätta sig på ett flygplan igen. Hans familj har rest en del under åren, men han själv har stannat hemma.
Tänk vad mycket man missar av världen.
Tänk vad mycket man missar av världen.
palmen
Moderator
Mycket har ändrats sedan 80-talet och det finns professionell hjälp att få för att hantera sin flygrädsla.
Nu kanske det inte finns något som gör att denna person vill flyga, men man ska veta att det inte är konstigt att vara flygrädd och jag skulle tippa på att flera ombord på de flesta flighter är flygrädda i någon grad.
Finns flera personer här på forumet som berättat om att de själva varit flygrädda men kommit över det och nu njuter av vad som erbjuds i form av resor och att flyga i premiumkabiner.
Delayed
Medlem
Jag tror inte bara att det är flera utan går så långt så jag gissar att en rätt betydande andel känner någon form av flygrädsla. Hur betydande vet jag naturligtvis inte men ska jag gissa utifrån vad jag hört av "bekanta" så drar jag till med någonstans mellan tio och femtio procent.
Och nu menar jag inte de riktigt flygrädda utan personer som känner ett (naturligt) obehag att vara högt uppe och inte ha kontroll.
Golfkillen
Medlem
Den siffra jag har hört om riktigt flygrädda, det vill säga de som känner mer än ett lätt obehag, är runt 10% av de som flyger.