Naturligtvis vill ingen se barn bortförda, men logiken är väl sådan att inom Norden och Schengen finns ett starkt juridiskt och polisiärt sammarbete? Dvs man ska inte överdramatisera själva gränspassagen - det är just det Nordiska passunionen handlar om. Är det skillnad om barnet förs till Köpenhamn eller till en ödslig stuga vid rakvattnets strand på gränsen till Norge? Det står liksom ingen på länsväg 336 och ställer frågor.
Ett bortförande, som naturligtvis är en katastrof för alla inblandade, förhindras inte av en strikt resenärskontroll på flyget och hanteras inte annorlunda om den misstänkta destinationen är i Sverige eller i Danmark.
Pratar vi Schengen så krävs pass eller nationellt ID-kort och det kan barn kan inte få utan att båda vårdnadshavarna skriver på. Dvs man har alla möjligheter att inte acceptera att resehandlingar utfärdas för sitt barn och man har något sorts egenansvar för var ev resehandlingar förvaras och hur de används. Och med samma logik är det polisiära och juridiska inom schengen ungefär det samma som inom sverige.
Jag förstår det känslomässiga i resonemanget och att det skulle kännas tryggt om någon står där vid alla resor och kollar att allt är som det ska. Men även om det var så skulle det vara mer för känslan än för effektiviteten i åtgärden. Hur svårt är det att fejka intyget? Hur svårt är det att stjäla den andre vårdnadshavarens telefon just den dagen man reser iväg?