RobHK
Medlem
Yes så hette det!Låter som Majang Meat Market, hade det högt upp på min lista men blev nedröstad av familjen tyvärr. Får bli nästa gång
En reserapport långt från hotellstatusens finrum – en studie i familjelogistik
- Thread starter Osten
- Startdatum
Osten
Medlem
Singapore Airlines presenterar: Tangentbords-solon
Resan ut till flygplatsen gick lika smidigt som tågresan in till stan några dagar tidigare. Väl framme vid incheckningen började dock agenten knappa ovanligt intensivt på tangentbordet. Någonting verkade inte stämma.
Första tanken var något administrativt. Hade något arrival card eller Visa missats? Nej, samtliga dokument var registrerade kvällen innan. Övervikt på bagaget? Inte det heller, trots skönhetsprodukt-shopping i Seoul låg samtliga väskor bekvämt under 20-kilo.
Efter några minuters felsökning kom förklaringen. En klassiker för oss som reser med infant. Bokningen såg korrekt ut, men i systemet hade barnets namn kapats med ett antal tecken. Förklaringen är nästan alltid densamma: begränsningar i antalet tecken i namnfältet när infantens uppgifter slås ihop med den vuxnes bokning.
Problemet löstes, boardingkorten skrevs ut och jag trodde saken var ur världen.
Då fortsatte knappandet.
"Need to call supervisor."
Några minuter senare dök supervisorn upp. Det visade sig lyckligtvis inte vara något problem alls. De ville bara säkerställa att EuroBonus Guld faktiskt gav tillträde till SilverKris Lounge på denna resa. Ett ovanligt noggrant kundbemötande som uppskattades av familjen.
Utsikt över delar av gateområdet från loungen.
Godsaker till barnen.
Varma rätter i överflöd till oss vuxna.
Hann inte utforska loungen i någon större utsträckning men fick bli en mindre frukost följd av en odramatisk boarding.
Väl ute på plattan kom beskedet som inte fick komma… Ett sjukdomsfall inträffat ombord och flygplanet måste återvända till gate. Två timmars försening innebar med i princip 100 procents säkerhet en missad anslutning i Singapore.
En snabb kontroll visade dock att Singapore Airlines hade flera avgångar vidare till Denpasar senare under kvällen. Situationen såg därmed hanterbar ut.
Resterande del av flygning sov familjen igenom i vanlig ordning, inget specifikt att rapportera.
Mittsäte för undertecknad och 41A för ena sonen. Men tack vare ett uppblåsbart fotstöd lyckades vi ändå konstruera en lösning som gav en mer lie-flat-känsla.
Ankomst till Singapore och där stod redan en representant och väntade med nya boardingkort samt vouchers på 35 SGD per person. I praktiken innebar ombokningen cirka fyra timmars senare ankomst till Bali. Eftersom första natten ändå skulle tillbringas på ett hotell nära flygplatsen fanns det redan marginaler inbyggda i planeringen.
Men dagen var inte klar med sina överraskningar.
När jag granskade den nya boardingkorten upptäckte jag att familjen spridits ut över kabinen. Vår fyraåring hade tilldelats en egen plats flera rader bort.
Rent praktiskt och erfarenhetsmässigt hade han säkert klarat en 2,5 timmar lång flygning på egen hand.
Ur ett säkerhetsperspektiv kändes det däremot fullständigt orimligt.
Svaret från transferdisken var kort:
"They will fix it at the gate."
Så efter en middag på Hard Rock Café (absolut inte första valet, men ”chicken fingers” krävdes av barnen för att hålla humöret uppe), våra vouchers täckte allt utom 1 SGD per person, så var det dags för nytt tangentbordsknappandet vid gate.
Och det fortsatte.
Hela vägen fram till Final Call.
Vi fick till slut boarda sist av alla passagerare, men nu med platser sittande tillsammans, dock på rad 48 utan Bassinet, men för 2,5 timme kändes det okej.
Själva flygningen till Denpasar blev därefter helt odramatisk.
Precis vid midnatt slog hjulen i marken på Denpasar och flygplanet började taxa mot gaten.
Inför resan hade jag läst på ordentligt om Indonesiens nya digitaliserade immigrationsprocess samt fixat e-sim, Visa on Arrival och arrival card, de nya e-gates skulle enligt uppgift göra processen både snabb och smidig.
Det jag missat var en avgörande detalj.
E-gates på Denpasar är byggda 100% för individuella resenärer, över sex år.
Inte för barnfamiljer, likt Singapore där de finns “familj e-gates”.
Resultatet blev därför att vi, trots all förregistrering, fick ställa oss i den manuella kön. Visserligen fanns en separat familjefålla, men processen tog ändå närmare två timmar.
Frustrerande tomt vid mängden e-gates
Vid det här laget började tålamodet inom familjen närma sig kritiska nivåer.
02:00 nådde vi slutligen bagagebandet. Hotellets chaufför hade då redan hunnit ringa fyra gånger för att försäkra sig om att vi faktiskt fortfarande var på väg.
Då uppstod nästa logistiska överraskning.
Endast två av tre incheckade väskor dök upp på bandet.
PIR-rapport fick upprättas och det försvunna bagaget efterlysas. Försenade väskor i sig är dessvärre inte första gången (troligen inte heller sista), men en ny erfarenhet var att personalen på flygplatsen direkt betalade ut 750 000 IDR kontant, cirka 400 kronor, som omedelbar kompensation.
Så vid nästan exakt 03:00 kunde vi slutligen kliva ombord på hotellets shuttlebuss mot Anantara Resort, cirka 5 minuters körning.
Planen hade från början varit enkel: landa, sova och börja semestern dagen därpå.
På den punkten lyckades vi faktiskt.
Dock på bekostnad av några timmars sömn, en missad anslutning, en borttappad väska, två timmar i immigration och ett antal extra gråa hårstrån.
Men nu var vi äntligen framme och kunde återgå till orginal plan.
Resan ut till flygplatsen gick lika smidigt som tågresan in till stan några dagar tidigare. Väl framme vid incheckningen började dock agenten knappa ovanligt intensivt på tangentbordet. Någonting verkade inte stämma.
Första tanken var något administrativt. Hade något arrival card eller Visa missats? Nej, samtliga dokument var registrerade kvällen innan. Övervikt på bagaget? Inte det heller, trots skönhetsprodukt-shopping i Seoul låg samtliga väskor bekvämt under 20-kilo.
Efter några minuters felsökning kom förklaringen. En klassiker för oss som reser med infant. Bokningen såg korrekt ut, men i systemet hade barnets namn kapats med ett antal tecken. Förklaringen är nästan alltid densamma: begränsningar i antalet tecken i namnfältet när infantens uppgifter slås ihop med den vuxnes bokning.
Problemet löstes, boardingkorten skrevs ut och jag trodde saken var ur världen.
Då fortsatte knappandet.
"Need to call supervisor."
Några minuter senare dök supervisorn upp. Det visade sig lyckligtvis inte vara något problem alls. De ville bara säkerställa att EuroBonus Guld faktiskt gav tillträde till SilverKris Lounge på denna resa. Ett ovanligt noggrant kundbemötande som uppskattades av familjen.
Utsikt över delar av gateområdet från loungen.
Godsaker till barnen.
Varma rätter i överflöd till oss vuxna.
Hann inte utforska loungen i någon större utsträckning men fick bli en mindre frukost följd av en odramatisk boarding.
Väl ute på plattan kom beskedet som inte fick komma… Ett sjukdomsfall inträffat ombord och flygplanet måste återvända till gate. Två timmars försening innebar med i princip 100 procents säkerhet en missad anslutning i Singapore.
En snabb kontroll visade dock att Singapore Airlines hade flera avgångar vidare till Denpasar senare under kvällen. Situationen såg därmed hanterbar ut.
Resterande del av flygning sov familjen igenom i vanlig ordning, inget specifikt att rapportera.
Mittsäte för undertecknad och 41A för ena sonen. Men tack vare ett uppblåsbart fotstöd lyckades vi ändå konstruera en lösning som gav en mer lie-flat-känsla.
Ankomst till Singapore och där stod redan en representant och väntade med nya boardingkort samt vouchers på 35 SGD per person. I praktiken innebar ombokningen cirka fyra timmars senare ankomst till Bali. Eftersom första natten ändå skulle tillbringas på ett hotell nära flygplatsen fanns det redan marginaler inbyggda i planeringen.
Men dagen var inte klar med sina överraskningar.
När jag granskade den nya boardingkorten upptäckte jag att familjen spridits ut över kabinen. Vår fyraåring hade tilldelats en egen plats flera rader bort.
Rent praktiskt och erfarenhetsmässigt hade han säkert klarat en 2,5 timmar lång flygning på egen hand.
Ur ett säkerhetsperspektiv kändes det däremot fullständigt orimligt.
Svaret från transferdisken var kort:
"They will fix it at the gate."
Så efter en middag på Hard Rock Café (absolut inte första valet, men ”chicken fingers” krävdes av barnen för att hålla humöret uppe), våra vouchers täckte allt utom 1 SGD per person, så var det dags för nytt tangentbordsknappandet vid gate.
Och det fortsatte.
Hela vägen fram till Final Call.
Vi fick till slut boarda sist av alla passagerare, men nu med platser sittande tillsammans, dock på rad 48 utan Bassinet, men för 2,5 timme kändes det okej.
Själva flygningen till Denpasar blev därefter helt odramatisk.
Precis vid midnatt slog hjulen i marken på Denpasar och flygplanet började taxa mot gaten.
Inför resan hade jag läst på ordentligt om Indonesiens nya digitaliserade immigrationsprocess samt fixat e-sim, Visa on Arrival och arrival card, de nya e-gates skulle enligt uppgift göra processen både snabb och smidig.
Det jag missat var en avgörande detalj.
E-gates på Denpasar är byggda 100% för individuella resenärer, över sex år.
Inte för barnfamiljer, likt Singapore där de finns “familj e-gates”.
Resultatet blev därför att vi, trots all förregistrering, fick ställa oss i den manuella kön. Visserligen fanns en separat familjefålla, men processen tog ändå närmare två timmar.
Frustrerande tomt vid mängden e-gates
Vid det här laget började tålamodet inom familjen närma sig kritiska nivåer.
02:00 nådde vi slutligen bagagebandet. Hotellets chaufför hade då redan hunnit ringa fyra gånger för att försäkra sig om att vi faktiskt fortfarande var på väg.
Då uppstod nästa logistiska överraskning.
Endast två av tre incheckade väskor dök upp på bandet.
PIR-rapport fick upprättas och det försvunna bagaget efterlysas. Försenade väskor i sig är dessvärre inte första gången (troligen inte heller sista), men en ny erfarenhet var att personalen på flygplatsen direkt betalade ut 750 000 IDR kontant, cirka 400 kronor, som omedelbar kompensation.
Så vid nästan exakt 03:00 kunde vi slutligen kliva ombord på hotellets shuttlebuss mot Anantara Resort, cirka 5 minuters körning.
Planen hade från början varit enkel: landa, sova och börja semestern dagen därpå.
På den punkten lyckades vi faktiskt.
Dock på bekostnad av några timmars sömn, en missad anslutning, en borttappad väska, två timmar i immigration och ett antal extra gråa hårstrån.
Men nu var vi äntligen framme och kunde återgå till orginal plan.
Osten
Medlem
Tillbaka till Original plan
Förhoppningsvis var resan nu tillbaka där Excel arken påbörjades för många månaders sedan med följande set-up:
Plataran Ubud Resort
Kriterierna för hotell i Ubud, var risfält eller djungel. Kändes löjligt att ta sig till Ubud och bo på ett ”vanligt hotell”. Så, efter timmar av recenioner föll valet på Plataran, framförallt för att den barnvänliga approachen. Det kändes skönt att direkt landa bland risfälten. Mailade några dagar i förväg och meddelade att vi kanske skulle bli tidiga och hoppades därmed att vår villa, skulle vara klart redan vid ankomst. Sagt och gjort, direkt till villan.
På området av hotellet fanns även får, kaniner och fiskar som barnen fick mata samt ett mindre lekrum, vilket var ett uppskattat inslag då vädret varierade.
Bokade via Hotels.com och som guld fick vi gratis frukost, 2x30 minuter massage,20% av drag på en nota samt Afternoon tea, vilket kom som en glad överraskning. Frukosten överraskade till det positiva med både äggstation (egg benedict fanns att tillgång dessvärre testades den ej) och French Toast station.
Fiskarna behövde matas, väldigt ofta...
Utsikten från Frukosten och en av två restauranger på hotellet
Det är något lugnande över risfält och djungel i symbios.
Förhoppningsvis var resan nu tillbaka där Excel arken påbörjades för många månaders sedan med följande set-up:
- "Private driver" på alla längre sträckor (via WelcomePickup), då barnstolar går att inkludera, för 5€ extra. Samt att vår erfarenhet har varit god tidigare i både Thailand och Malaysia.
- Resterande boenden + guider/hyrbilar bokade långt i förväg samt även flertalet restauranger. (behövs restauranger bokas i förväg, kanske ni undrar? Absolut inte. Men för att slippa hungriga familjediskussioner, blir familjefriden bäst så)
Plataran Ubud Resort
Kriterierna för hotell i Ubud, var risfält eller djungel. Kändes löjligt att ta sig till Ubud och bo på ett ”vanligt hotell”. Så, efter timmar av recenioner föll valet på Plataran, framförallt för att den barnvänliga approachen. Det kändes skönt att direkt landa bland risfälten. Mailade några dagar i förväg och meddelade att vi kanske skulle bli tidiga och hoppades därmed att vår villa, skulle vara klart redan vid ankomst. Sagt och gjort, direkt till villan.
På området av hotellet fanns även får, kaniner och fiskar som barnen fick mata samt ett mindre lekrum, vilket var ett uppskattat inslag då vädret varierade.
Bokade via Hotels.com och som guld fick vi gratis frukost, 2x30 minuter massage,20% av drag på en nota samt Afternoon tea, vilket kom som en glad överraskning. Frukosten överraskade till det positiva med både äggstation (egg benedict fanns att tillgång dessvärre testades den ej) och French Toast station.
Fiskarna behövde matas, väldigt ofta...
Utsikten från Frukosten och en av två restauranger på hotellet
Det är något lugnande över risfält och djungel i symbios.
Osten
Medlem
Ubuds höjdpunkter på löpande band
Fick ungefär en månad före avresa ett erbjudande från Airbnb om att boka en "upplevelse med innestående saldo om 942 kronor". Min första tanke var att det handlade om ett klassiskt marknadsföringstrick, men av ren nyfikenhet testade jag att gå igenom bokningsprocessen.
Upplevelsen bestod av en heldagstur med privat guide och chaufför enligt ett förutbestämt schema. Prislappen landade på omkring 500 kronor, men till min förvåning krediterades hela beloppet direkt av Airbnb-saldot och bokningen gick igenom utan några konstigheter.
Två dagar senare dök nästa positiva överraskning upp när guiden själv tog kontakt via WhatsApp för att stämma av önskad upphämtningstid och eventuella justeringar av programmet.
Grundplanen såg ut enligt följande:
Själva upplägget kändes ungefär som man hade kunnat förvänta sig: en väloljad sightseeingoperation där samtliga klassiska Ubud-sevärdheter prickades av med militär precision. Lite turistfabriks-känsla emellanåt, men samtidigt ett mycket effektivt sätt att få en överblick över området utan att behöva lägga energi på logistik, navigation eller prisförhandlingar med lokala chaufförer.
För barnens del blev dagens obestridda höjdpunkt Ulu petanu waterfall. (Kanto Lampo var stängd för dagen)
Sammanfattningsvis: kanske inte den mest autentiska upplevelsen av Ubud, men ett förvånansvärt prisvärt och smidigt sätt att beta av områdets största sevärdheter på en och samma dag. I kategorin "effektiv semestertidsoptimering" får konceptet definitivt godkänt.
X antal smakprov på Santi Coffee Plantation, där höjdpunkten självklart var Kopi Luwak. (inte smakmässigt men upplevelse mässigt) Mangostanteet blev också en favorit, särskilt hos familjens yngre medlemmar.
Ubud Swing, kändes mest som en enda stor turistfälla…
Även om många turister fanns på plats i templet meddelade vår guide att de främst var lokala invånare som föjde hela ritualen.
Inte Victoriafallen direkt, men tillräckligt stort för att barnen skulle tycka att det var ett riktigt äventyr.
Fick ungefär en månad före avresa ett erbjudande från Airbnb om att boka en "upplevelse med innestående saldo om 942 kronor". Min första tanke var att det handlade om ett klassiskt marknadsföringstrick, men av ren nyfikenhet testade jag att gå igenom bokningsprocessen.
Upplevelsen bestod av en heldagstur med privat guide och chaufför enligt ett förutbestämt schema. Prislappen landade på omkring 500 kronor, men till min förvåning krediterades hela beloppet direkt av Airbnb-saldot och bokningen gick igenom utan några konstigheter.
Två dagar senare dök nästa positiva överraskning upp när guiden själv tog kontakt via WhatsApp för att stämma av önskad upphämtningstid och eventuella justeringar av programmet.
Grundplanen såg ut enligt följande:
Sacred Monkey Forest- Santi Coffee Plantation
- Ubud Swing
- Tegalalang Rice Terrace
- “Lokal lunch”
- Tirta Empul Temple
Kanto Lampo Waterfall- Ulu petanu waterfall
Själva upplägget kändes ungefär som man hade kunnat förvänta sig: en väloljad sightseeingoperation där samtliga klassiska Ubud-sevärdheter prickades av med militär precision. Lite turistfabriks-känsla emellanåt, men samtidigt ett mycket effektivt sätt att få en överblick över området utan att behöva lägga energi på logistik, navigation eller prisförhandlingar med lokala chaufförer.
För barnens del blev dagens obestridda höjdpunkt Ulu petanu waterfall. (Kanto Lampo var stängd för dagen)
Sammanfattningsvis: kanske inte den mest autentiska upplevelsen av Ubud, men ett förvånansvärt prisvärt och smidigt sätt att beta av områdets största sevärdheter på en och samma dag. I kategorin "effektiv semestertidsoptimering" får konceptet definitivt godkänt.
X antal smakprov på Santi Coffee Plantation, där höjdpunkten självklart var Kopi Luwak. (inte smakmässigt men upplevelse mässigt) Mangostanteet blev också en favorit, särskilt hos familjens yngre medlemmar.
Ubud Swing, kändes mest som en enda stor turistfälla…
Även om många turister fanns på plats i templet meddelade vår guide att de främst var lokala invånare som föjde hela ritualen.
Inte Victoriafallen direkt, men tillräckligt stort för att barnen skulle tycka att det var ett riktigt äventyr.
Osten
Medlem
Från djungel till ö-liv
Efter tre nätter i Ubud var det dags att lämna det grönskande inlandet för några dagar i övärlden. Men innan dess kunde vi konstatera att bagagehanteringen äntligen kommit ikapp flygplanets prestation.
Den resväska som försvann någonstans längs vägen mellan Seoul och Bali hade efter cirka 20 timmar återförenats med sin ägare. Under tiden hade "nödvändiga" inköp genomförts enligt den klassiska strategin vid försenat bagage: köp bara sådant du själv är beredd att betala för om flygbolag, Amex och hemförsäkring plötsligt skulle få kollektiv härdsmälta och inte ersätta någonting.
Precis som vid tidigare etapper stod nästa transfer redo långt före utsatt tid utanför receptionen. Efter avsked till hotellpersonalen, fåren, kaninerna och fiskarna som utgjort delar av resortens något ovanliga markservice bar det iväg mot Sanur och båten till Nusa Lembongan.
Till en början rullade trafiken förvånansvärt bra. Sedan kom det, tvärstopp. Marginalerna var väl tilltagna men inte orimliga. Man vill trots allt inte tillbringa en halv dag i en mindre hamn med två små barn…
Biljetterna till båten hade bokats via 12Go, QR-kod redo sedan månader.
Vi anlände ungefär 30 minuter före utsatt avgångstid, trots att biljetten tydligt informerade om att boarding stängde en timme innan avgång, var erfarenheten från regionen; boardingtider främst existerar för att ge ett intryck av struktur.
Detta bekräftades redan två dagar tidigare av chauffören som skulle möta oss på ön.
"Oh, you arrive 13:15? I come around 14:00. You will be delayed."
Det visade sig vara en av resans mest träffsäkra prognoser.
Mycket riktigt. Efter cirka 45 minuters försening började boarding.
Båten i sig var en upplevelse. Benutrymmet var obefintligt. Däremot fanns flytvästar placerade på varje säte, vilket alltid är betryggande när man färdas över vatten med ett transportmedel vars underhållsprogram känns mer rekommenderat än obligatoriskt.
Överfarten tog oss slutligen till Nusa Lembongan.
Inför resan hade diverse reseguider beskrivit ön som praktiskt taget bilfri med endast några få fordon och ett stort antal mopeder. Det visade sig vara en sanning med betydande modifikation. Det fanns visserligen mopeder överallt, men dessutom ett närmast oändligt antal pickup-bilar som fraktade turister mellan öarnas alla små hotell och villor.
Vår chaufför stod mycket riktigt och väntade på stranden. Fem minuter och 54 kronor senare anlände vi till den första "riktiga" villan.
Tropicool Hideaway Villas
Basen på Nusa Lembongan blev Tropicool Hideaway Villas, bokad via Airbnb.
Privat pool, ett måste när villan ligger lite avskilt men barnen konstant vill bada.
När man reser med två barn blir prioriteringarna annorlunda. Två sovrum och ett eget kök väger ofta tyngre än både frukostbuffé och daglig städning.
Fem minuters promenad från restauranger, caféer och strandliv men tillräckligt avskilt för att behålla känslan av att faktiskt bo på en tropisk ö.
Efter flera dagar av transporter, försenat bagage, balinesisk trafik och sydostasiatisk tidshållning väntade nu några dagar med betydligt lugnare tempo.
Efter tre nätter i Ubud var det dags att lämna det grönskande inlandet för några dagar i övärlden. Men innan dess kunde vi konstatera att bagagehanteringen äntligen kommit ikapp flygplanets prestation.
Den resväska som försvann någonstans längs vägen mellan Seoul och Bali hade efter cirka 20 timmar återförenats med sin ägare. Under tiden hade "nödvändiga" inköp genomförts enligt den klassiska strategin vid försenat bagage: köp bara sådant du själv är beredd att betala för om flygbolag, Amex och hemförsäkring plötsligt skulle få kollektiv härdsmälta och inte ersätta någonting.
Precis som vid tidigare etapper stod nästa transfer redo långt före utsatt tid utanför receptionen. Efter avsked till hotellpersonalen, fåren, kaninerna och fiskarna som utgjort delar av resortens något ovanliga markservice bar det iväg mot Sanur och båten till Nusa Lembongan.
Till en början rullade trafiken förvånansvärt bra. Sedan kom det, tvärstopp. Marginalerna var väl tilltagna men inte orimliga. Man vill trots allt inte tillbringa en halv dag i en mindre hamn med två små barn…
Biljetterna till båten hade bokats via 12Go, QR-kod redo sedan månader.
Vi anlände ungefär 30 minuter före utsatt avgångstid, trots att biljetten tydligt informerade om att boarding stängde en timme innan avgång, var erfarenheten från regionen; boardingtider främst existerar för att ge ett intryck av struktur.
Detta bekräftades redan två dagar tidigare av chauffören som skulle möta oss på ön.
"Oh, you arrive 13:15? I come around 14:00. You will be delayed."
Det visade sig vara en av resans mest träffsäkra prognoser.
Mycket riktigt. Efter cirka 45 minuters försening började boarding.
Båten i sig var en upplevelse. Benutrymmet var obefintligt. Däremot fanns flytvästar placerade på varje säte, vilket alltid är betryggande när man färdas över vatten med ett transportmedel vars underhållsprogram känns mer rekommenderat än obligatoriskt.
Överfarten tog oss slutligen till Nusa Lembongan.
Inför resan hade diverse reseguider beskrivit ön som praktiskt taget bilfri med endast några få fordon och ett stort antal mopeder. Det visade sig vara en sanning med betydande modifikation. Det fanns visserligen mopeder överallt, men dessutom ett närmast oändligt antal pickup-bilar som fraktade turister mellan öarnas alla små hotell och villor.
Vår chaufför stod mycket riktigt och väntade på stranden. Fem minuter och 54 kronor senare anlände vi till den första "riktiga" villan.
Tropicool Hideaway Villas
Basen på Nusa Lembongan blev Tropicool Hideaway Villas, bokad via Airbnb.
Privat pool, ett måste när villan ligger lite avskilt men barnen konstant vill bada.
När man reser med två barn blir prioriteringarna annorlunda. Två sovrum och ett eget kök väger ofta tyngre än både frukostbuffé och daglig städning.
Fem minuters promenad från restauranger, caféer och strandliv men tillräckligt avskilt för att behålla känslan av att faktiskt bo på en tropisk ö.
Efter flera dagar av transporter, försenat bagage, balinesisk trafik och sydostasiatisk tidshållning väntade nu några dagar med betydligt lugnare tempo.
Osten
Medlem
Blev en lång cliffhanger, då livet på hemmaplan kommit emellan, men hoppas kunna slutföra detta inom snar framtid.
Ö-liv utan lounge, statusförmåner eller försäkring
Första dagen bestod mest av återhämtning, strandhäng.
Bali i ett nötskal: surfbrädor, smoothie bowls och avocadomackor.
Dag två började det riktiga äventyret.
Jag hade i förväg hyrt en buggy från ett lokalt företag. Tyvärr kunde jag konstatera att hyran inte genererade vare sig EuroBonus-poäng, statusgrundande nätter eller några andra lojalitetsförmåner. Med två små barn kändes det ändå som en bra investering med buggy istället för moped.
Utfallet var, sådär…
Buggyn levererades till villan tidigt på morgonen. Betalningen skedde kontant och precis när uthyraren lämnade uppfarten kom dagens säkerhetsgenomgång:
"By the way, there is no insurance. If you crash, you pay."
Min fru hade samtidigt förberett dagens operation genom att markera ett antal strategiska mål i Google Maps. Med "strategiska mål" menas naturligtvis olika stränder.
Redan efter cirka fem minuters körning kom första överraskningen. Huvudvägen genom ön var avstängd för underhåll. Alternativa vägar presenterades i rask takt och bestod ofta av något som mest liknade åkrar, stigar eller kreativa tolkningar av begreppet väg.
Efter ett antal felkörningar, svordomar och improviserade omroutningar lyckades vi ändå ta oss runt ön. Vägarna visade sig vara betydligt mindre utvecklade än Google Maps ville ge sken av och på sina ställen mer likna dammiga kostigar än vägar. Barnens klara favorit blev Coconut Beach, som också visade sig vara en av få platser där både barn och föräldrar kunde vara nöjda samtidigt.
Avslutningen efter en dammig dag, kött på stranden. Smakade bättre än den ser ut.
För att inte glömma returproceduren: buggyn parkerades utanför villan med nyckeln kvar i tändningen. Därefter skedde upphämtningen någon gång under natten. Betydligt smidigare än återlämning hos de flesta hyrbilsfirmor som faktiskt erbjuder försäkring.
Ö-liv utan lounge, statusförmåner eller försäkring
Första dagen bestod mest av återhämtning, strandhäng.
Bali i ett nötskal: surfbrädor, smoothie bowls och avocadomackor.
Dag två började det riktiga äventyret.
Jag hade i förväg hyrt en buggy från ett lokalt företag. Tyvärr kunde jag konstatera att hyran inte genererade vare sig EuroBonus-poäng, statusgrundande nätter eller några andra lojalitetsförmåner. Med två små barn kändes det ändå som en bra investering med buggy istället för moped.
Utfallet var, sådär…
Buggyn levererades till villan tidigt på morgonen. Betalningen skedde kontant och precis när uthyraren lämnade uppfarten kom dagens säkerhetsgenomgång:
"By the way, there is no insurance. If you crash, you pay."
Min fru hade samtidigt förberett dagens operation genom att markera ett antal strategiska mål i Google Maps. Med "strategiska mål" menas naturligtvis olika stränder.
Redan efter cirka fem minuters körning kom första överraskningen. Huvudvägen genom ön var avstängd för underhåll. Alternativa vägar presenterades i rask takt och bestod ofta av något som mest liknade åkrar, stigar eller kreativa tolkningar av begreppet väg.
Efter ett antal felkörningar, svordomar och improviserade omroutningar lyckades vi ändå ta oss runt ön. Vägarna visade sig vara betydligt mindre utvecklade än Google Maps ville ge sken av och på sina ställen mer likna dammiga kostigar än vägar. Barnens klara favorit blev Coconut Beach, som också visade sig vara en av få platser där både barn och föräldrar kunde vara nöjda samtidigt.
Avslutningen efter en dammig dag, kött på stranden. Smakade bättre än den ser ut.
För att inte glömma returproceduren: buggyn parkerades utanför villan med nyckeln kvar i tändningen. Därefter skedde upphämtningen någon gång under natten. Betydligt smidigare än återlämning hos de flesta hyrbilsfirmor som faktiskt erbjuder försäkring.
Osten
Medlem
Tillbaka till fastlandet
Resan tillbaka till Bali följde ungefär samma koncept som resan ut.
Båten var försenad.
Transfern vi förbokat fastnade i trafiken.
Och logistikkedjan höll ihop tack vare en kombination av tålamod och låga förväntningar.
Vid ankomst till Uluwatu väntade Maui Bingin Villa. Jämfört med villan på Nusa Lembongan låg denna betydligt mer centralt till, vilket på pappret såg ut som en fördel. I praktiken innebar det att allting låg precis lite för långt bort för att gå till med små barn.
Ankomst!
Resultatet blev ett ansenligt antal Grab-beställningar/resor. Inte dyra nog att påverka resebudgeten nämnvärt, men tillräckligt många för att varje måltid började med frågan: "Hur lång tid tar det att få tag på en bil?"
Om det fanns något Maui Bingin Villas var bra på så var det service. Ett meddelande på WhatsApp räckte för att få känslan av att man hade en personlig concierge. Massage i villan? "Självklart, de kommer om 30 minuter." Flytande frukost? "Vilken tid passar bäst?" Det verkade nästan svårare att komma på något de inte kunde ordna. (Jo, vi lyckades faktiskt. Det enda som verkade omöjligt att få tag på var blåbärsyoghurt, en upptäckt som mottogs med begränsad entusiasm av yngsta sonen.)
Kocken anlände i god tid för att förbereda flytande frukost i poolen
Resultat!
Dag 2 utflykt: Melasti Beach
Om det finns en plats jag gärna rekommenderar i Uluwatu med barn så är det Melasti Beach.
Vi valde Palmilla Beach Club främst eftersom de var ovanligt tydliga med att barn faktiskt var välkomna. För cirka 1 300 SEK fick vi en dubbelbädd längst fram vid poolen, och hela summan kunde sedan användas som mat- och dryckeskredit.
Resultatet blev frukost, lunch, vin, drinkar och en heldag vid stranden utan att behöva fundera på nästa aktivitet, transport eller restaurang.
För barnfamiljen är det sannolikt en av resans bästa investeringar.
Resan tillbaka till Bali följde ungefär samma koncept som resan ut.
Båten var försenad.
Transfern vi förbokat fastnade i trafiken.
Och logistikkedjan höll ihop tack vare en kombination av tålamod och låga förväntningar.
Vid ankomst till Uluwatu väntade Maui Bingin Villa. Jämfört med villan på Nusa Lembongan låg denna betydligt mer centralt till, vilket på pappret såg ut som en fördel. I praktiken innebar det att allting låg precis lite för långt bort för att gå till med små barn.
Ankomst!
Resultatet blev ett ansenligt antal Grab-beställningar/resor. Inte dyra nog att påverka resebudgeten nämnvärt, men tillräckligt många för att varje måltid började med frågan: "Hur lång tid tar det att få tag på en bil?"
Om det fanns något Maui Bingin Villas var bra på så var det service. Ett meddelande på WhatsApp räckte för att få känslan av att man hade en personlig concierge. Massage i villan? "Självklart, de kommer om 30 minuter." Flytande frukost? "Vilken tid passar bäst?" Det verkade nästan svårare att komma på något de inte kunde ordna. (Jo, vi lyckades faktiskt. Det enda som verkade omöjligt att få tag på var blåbärsyoghurt, en upptäckt som mottogs med begränsad entusiasm av yngsta sonen.)
Kocken anlände i god tid för att förbereda flytande frukost i poolen
Resultat!
Dag 2 utflykt: Melasti Beach
Om det finns en plats jag gärna rekommenderar i Uluwatu med barn så är det Melasti Beach.
Vi valde Palmilla Beach Club främst eftersom de var ovanligt tydliga med att barn faktiskt var välkomna. För cirka 1 300 SEK fick vi en dubbelbädd längst fram vid poolen, och hela summan kunde sedan användas som mat- och dryckeskredit.
Resultatet blev frukost, lunch, vin, drinkar och en heldag vid stranden utan att behöva fundera på nästa aktivitet, transport eller restaurang.
För barnfamiljen är det sannolikt en av resans bästa investeringar.