Skogi
Medlem
Kära BC:are,
Det var ett tag sedan nu.
Segmenten har visserligen trillat in, ett efter ett, som de så ofta gör – en spontan tur till Dublin här, en extra OSL-stopover där. Men någonstans i augusti förra året förändrades något i grunden. Jag blev återigen student.
Plötsligt förvandlades mina drömmar om bonusresor till studiekvällar. De där spontana helgsvängarna till Luleå för poängens skull? Utbytta mot nudlar och en växande studieskuld. Loungebesök byttes mot lunchlådor. Poängjakten fick stå tillbaka för poänglösa prov. Och där någonstans började Diamantkortet långsamt glida ur mina händer, som ett EuroBonus-bestrött luftslott byggt på gamla vanor och lågprisbiljetter.
Men så hände det där som alltid händer. Det började rycka i statusnerven. Jag sneglade på kontot. Räknade. Loggade in igen. Räknade om. Där låg det – nästan hånfullt nära: bara några få år kvar till Lifetime Gold. Poängräknaren stod still, och där, med sommarlovet runt hörnet, väcktes åter den gamla hungern. Den som bara ni BC:are förstår. Den som får en att se logistik, mellanlandningar och segmentjakt som en sorts avancerad konstform.
Jag skulle bara boka en enkelbiljett till Ronneby, men ni vet hur det slutar. "20% rabatt på presentkort", viskade SAS – och Ankos röst var där direkt: "Glöm inte att det går att trycka in åtta segment på en dag om du skär det rätt."
Det här är inte bara ännu en segment run med en extra layover. Det här är den sista EBG-intensivkvalificeringen. La grand final. Ett crescendo i poängjaktens symfoni, sista chansen att dansa en sista gång med bokningssystemets kalla men lockande logik.
Igår satt man där igen. Med nattlampan tänd, stirrande in i Excel, webbläsaren full med flikar och mumlandes “det går, det måste gå”.
Det var ett tag sedan nu.
Segmenten har visserligen trillat in, ett efter ett, som de så ofta gör – en spontan tur till Dublin här, en extra OSL-stopover där. Men någonstans i augusti förra året förändrades något i grunden. Jag blev återigen student.
Plötsligt förvandlades mina drömmar om bonusresor till studiekvällar. De där spontana helgsvängarna till Luleå för poängens skull? Utbytta mot nudlar och en växande studieskuld. Loungebesök byttes mot lunchlådor. Poängjakten fick stå tillbaka för poänglösa prov. Och där någonstans började Diamantkortet långsamt glida ur mina händer, som ett EuroBonus-bestrött luftslott byggt på gamla vanor och lågprisbiljetter.
Men så hände det där som alltid händer. Det började rycka i statusnerven. Jag sneglade på kontot. Räknade. Loggade in igen. Räknade om. Där låg det – nästan hånfullt nära: bara några få år kvar till Lifetime Gold. Poängräknaren stod still, och där, med sommarlovet runt hörnet, väcktes åter den gamla hungern. Den som bara ni BC:are förstår. Den som får en att se logistik, mellanlandningar och segmentjakt som en sorts avancerad konstform.
Jag skulle bara boka en enkelbiljett till Ronneby, men ni vet hur det slutar. "20% rabatt på presentkort", viskade SAS – och Ankos röst var där direkt: "Glöm inte att det går att trycka in åtta segment på en dag om du skär det rätt."
Det här är inte bara ännu en segment run med en extra layover. Det här är den sista EBG-intensivkvalificeringen. La grand final. Ett crescendo i poängjaktens symfoni, sista chansen att dansa en sista gång med bokningssystemets kalla men lockande logik.
Igår satt man där igen. Med nattlampan tänd, stirrande in i Excel, webbläsaren full med flikar och mumlandes “det går, det måste gå”.
