hendberg
Medlem
Årliga födelsedagsresan som planerades till Taiwan redan feb 2021 blev avbokad. Ändring till Tokyo och den blir avbokad. OK, vi ändrar till Singapore givet att VTL verkar fungera senhösten 2021. Avbokad.
Enda utan krångel verkar vara Mexico och Costa Rica. Mexico var jag i för några år sen så det får bli Costa Rica som jag aldrig besökt. Alla pratar bra om Costa Rica. Återkommer om det.
Givet att jag hade en bokning till SIN och ändrar till SJO så blir det en skön refund. Från 105k EB poäng till 65k EB poäng. En riktig sweetspot. Så två veckor innan resan ska ske så vet vi alltså att det blir Costa Rica istället. Grymt.
Bevakade bokningen sista veckan varje dag genom att terrorisera SAS kundtjänst angående platser i F på FRA-MEX. Fanns alla dagar i stort sett men inte på just min flight. Sjukt irriterande då jag ser på United, ANA, Awardfares etc att det är rätt tomt i F. Men tyvärr så blir det bara C. Väl på planet så bekräftar CC att det är 7 lediga i F.
En dag i slutet av januari så åker man ut till Arlanda för att åka långresa. Inte hänt på två år. Bara blivit massa hopp till Alicante. Precis innan pandemin slog till så hann jag med en sväng till Tokyo/Singapore som finns bland reserapporterna här på BC. Då trodde man ju inte att det skulle ta 2 år innan man lämnade EU igen.
Så bokningen blev så här...
ARN-FRA-MEX-SJO-TMU//SJO-MEX-FRA-ARN
Det är så stor skillnad när man flyger ARN-FRA och väljer Lufthansa istället för SAS. Allt känns uppstyrt från början. Bra säte, bra mat och bra service. Väl på FRA så är det dock givetvis apron. Alltid apron. Jättemärkligt.
Snabbt igenom allt och sedan till Business-loungen ute vid Z. Väldigt trevlig lounge där jag spenderar ett par timmar ätandes ok mat och självupphälld Becks. Sånt gillar vi.
Boarding lugn och metodisk, seatad ovanvåningen 85A. Premiär för C på denna vackra B747-8i. Senast var det F för några år sedan från Buenos Aires. Känns i hjärtat att jag inte fick till den, men nu ska vi pröva C på våning 2. Ändå glad att jag valde att seata mig däruppe. Lugnt och skönt och väldigt tomt samt ledig stol bredvid.
Fick faktiskt pre-departure bubbel samt påfyllning. Bra början.
Själva serveringen av mat var högst medioker. CC var helt ok men maten var tråkig. Helt ok, men bara skit-tråkig. Internet var riktigt dåligt. Fungerade i 2 timmar och sen blev det inget av det. Tråkigt när man köper, men man orkar ju inte anmärka det mot CC. Vad ska de göra liksom...
Trots att det var en dag-flight så försvann CC helt efter serveringen. Helt borta. Det var lite tråkigt för oss som var vakna och ville ha lite uppmärksamhet, (läs påfyllning, snacks etc). Men hur som helst så glider vi in över Mexico City i skymningen efter dryga elva timmar och det var häftigt. Staden tar liksom aldrig slut. Eller man vet inte riktigt när den börjar. Den är gigantisk till ytan. Strax innan landning så fyller man i Immigration-formuläret som delas ut.
Hyfsat snabb immigration och sen åker jag till ett hotell nära flygplatsen för en tidig kväll. Stannade på Fiesta Inn och det var helt ok och mycket trevlig middag i lobbyn. Svårt bättre än vad LH serverade. Nöjd och så går man och lägger sig och sover.
På morgonen så är det dags att checka ut från mitt korta besök i Mexico och jag åker med hotellets bil till flygplatsen igen. Väldigt smidig security på MEX måste jag säga. Problemet på flygplatsen är att det finns inga lounger för Star Alliance Gold just nu. Den har varit stängd länge och det finns inga nyheter om när den öppnar igen. Trots att jag flyger Business med Avianca som är ett rätt stort bolag på MEX så finns det ingen tillgång till lounge. Så jag köper mig in på Lounge 19 som är Lufthansas tillfälliga avrese-lounge. Ser lite lökig ut när man står utanför då någon har smaskat på ett LH-klistermärke på utsidan. Hur som helst så betalar jag ca 25USD och kommer in i en väldigt trång, fönsterlös lounge med jätte-fotöljer.
Här måste jag dock säga att loungen såg inte mycket ut för världen, men service-nivån var oförskämt hög. Servitör seatar mig och ger mig en diger meny med mat. Full bar och bra uppföljning hela vägen. När det är dags för mig att gå till gaten som jag vet är löjligt långt bort så erbjuds jag transport i deras cart. Tar ca 5 min och sen släpps jag av vid gaten.
Väl vid gaten och boardingen så är det massa knas märker jag. Varannan pax hamnar vid disken bredvid och självklart hamnar jag också där.
Då ingen pratar engelska vid gaten så förstår jag inte först vad problemet är. Det visar sedan sig att man måste ha fyllt i Pase de Salud (Typ Health Immigration för Costa Rica) innan man boardar. Det hade jag inte uppfattat trots att jag läst på en massa innan. Hade uppfattat det som att det var samma som till Mexico, dvs fysiskt papper som man kan man fylla i på planet. Men det var det inte fick jag lära mig på arg spanska. Så det var bara att snabbt koppla upp sig på flygplatsens wifi igen och fylla i innan dörrarna på planet stängdes. Hann precis. Här skulle man också tydligen bifoga en kopia på försäkringen. Kan ju inte behövas tänker jag. Jag tänkte fel.
Själva flygningen MEX-SJO med en gammal sunkig A319 var inget upplyftande. Business-stolen var en stor fotölj som gick att fälla ner pytte-lite. En cola och små snackspåsar delas ut i C. Finns inget annat. Behövs ju inte mycket för en tripp strax under 3 timmar. Väldigt turbulent sista timmen innan vi landade. Typ vita knogar.
Innan jag bokade denna resa så hade jag kontakt med en kille som heter Daniel i Costa Rica som driver ett företag som kör människor runt i landet. Finns många sådana på FB. Min planerade resa imorgon gör att jag landar på SJO med 1 timme och 15 min MCT om man ska vidare.
Rekommenderat för inrikesflyget vidare med Costa Rica Greenair var 90 min connection. Jag gjorde en chansning och tänkte att jag springer från planet för att vinna tid i Immigration. Det gick sådär…
När jag har halvjoggat först av planet i korridorerna och precis kommer runt hörnet i hallen där Immigration är så går luften ur mig. På en ganska liten yta så trängs nånstans mellan 500-1000 pax och jag behöver komma igenom på 15 min för att inte missa incheckningen i inrikesterminalen som ligger i en byggnad bredvid. Jag beräknar att det kommer ta minst 1 timme, förmodligen mer, innan jag är igenom Immigration. När jag står där i kön och försöker lista ut hur jag ska göra så har jag med mig att Daniel, har en back-up för mig. Han har nämligen en förare som står redo i Tambor dit inrikesflyget går, men han har också en förare som står redo på SJO om jag skulle missa anslutningen. Det skulle i så fall ta 5-6 timmar i bil mot ca 1 timme i bil om jag hinner med planet.
Nu börjar jag bli stressad… Jag hojtar till i myllret av människor som står i kön då jag ser en tjej som är Immigration-officer. Jag lägger fram mitt dilemma på skolspanska och visar biljetten för mitt nästa flyg. Hon suckar och börjar lyfta på banden på kö-stolparna och tar mig längst fram. Jag tänker att mitt ifyllda Pase de Salud samt vacc-bevis ska räcka. Immigration-killen som jag trängt mig fram till suckar när han scannar mitt Pase de Salud. Det blir rött. Tjejen som hjälpte mig får komma och försöka förmedla till mig att mitt Pase de Salud inte är komplett plus att de av någon anledning inte ser att mitt Covid-bevis ger rätt utslag. Känns sådär...
Efter en diskussion i 5 minuter med hennes supervisors på fortsatt knagglig spanska och ett foto på villkoren för mitt Amex på svenska så släpps jag tills slut in. Nu har jag 5 minuter på mig innan incheckningen för inrikesflyget stängs. Kommer ut i 30 grader och joggar till inrikesterminalen ca 500 meter ifrån och hinner precis. Där är det svalt och skönt och de som checkar in kör klassiska surf-tecknet och säger skrattandes ”Pura Vida” när jag visat biljetten. Jag tar ett djupt andetag och önskar mig en kall öl...
Nu ska vi flyga 20 minuter över Nicoyabukten för att kapa 5 timmars restid. Planet är en Daher Kodiak 100 och vi är ca 10-12 pax. Har flugit många ggr med mindre plan och framförallt med Twin Otter och har alltid tyckt det varit lugnt och stabilt. En iskall öl (tack) serveras från ishink bredvid planet när man boardar.
När vi sitter strax innan start så säger en av piloterna att det kan bli lite skumpigt över fastlandet innan vi kommer in över vattnet. Inget märkligt, men redan efter en minut i luften så är det den värsta flygningen jag varit med om. Nu börjar jag förstå varför de bjöd på öl innan vi lyfte. I 10 minuter innan vi når havet så är det de 10 värsta minutrarna i mitt liv. Man känner sig rätt liten däruppe i ett litet plan som far överallt. Kritvita knogar. Väl över havet så blir det en magisk och lugn flight med galet vackra vyer över havet och öarna innan vi landar i Tambor. I solnedgång.
Väl i Tambor och efter jag tackat gudarna så så hittar jag min chaufför som ska ta mig till Santa Teresa.
Hotel Tropical Latino
När vi landat så står min chaufför redo för att ta mig sista biten från Tambor till Santa Teresa som är min slutdestination. Första halvtimmen till Cobano är lugn, men sen sista biten till Santa Teresa är sinnessjuk. Det är så sjukt dålig väg. En typ av dust-road som man inte kan köra snabbare än 30 km/h. Det finns vissa ställen där man i stort sett måste stanna upp helt för åka över vissa hål i vägen utan att förstöra bilen. Helt galet givet hur populärt stället är. Väl där så checkar jag in på Tropico Latino vid 19:00 på kvällen. Första natten så hade jag bokat ett bra rum precis vid stranden. Riktigt bra.
Ger mig ut för att äta något och snubblar in på en restaurang där jag ser några gäster lämna med pizza-kartonger. Blev sugen så jag går uppför trapporna till Amici Santa Teresa som visar sig vara en riktigt bra restaurang. Äter en av de godaste pizzorna någonsin och en kille ur personalen kommer fram och vi börjar prata. Efter att jag berömt pizzan och vi avhandlat lite annat på engelska så landar vi efter ett tag i att vi båda är svenska (Hej Boström). Det visar sig att det är en av ägarna och det kommer sluta i att jag i stort sett går hit varje kväll efter middag någon annanstans eller att jag äter här. Grymt trevlig restaurang och fantastisk personal. De har investerat stort i en ugn från Italien samt två killar som är influgna som pizzaiolos. Det resulterar i mycket bra pizza och stället är väldigt populärt. Galet trevlig personal och det gör mycket.
Efter en natt vid ett rum precis vid stranden så flyttar jag till min ursprunglig bokning lite längre bort från stranden. Inte alls lika bra men helt ok. Hotellet är väldigt populärt och har ett av de bästa lägena i Santa Teresa. Ligger precis vid stranden och just stranden är en av de vackraste jag upplevt. Skulle surfat naturligtvis men skyllde på en nyopererad axel. Hawaii check, Bali check, Costa Rica... Nästa gång.
Upptäcker under dessa dagar alla galet bra restauranger, utöver Amici, som Kojis, Eat Street och Katana.
Efter 4-5 dagar här så sitter jag och chattar med en kompis som just nu är i Thailand och han rekommenderar att jag borde dra upp till Arenal och området runt vulkanen där. Eftersom jag har 3 nätter obokade så tänker jag att det låter som en bra idé. Så jag kontaktar min nya vän Daniel igen och frågar om han kan sy ihop något. Han låter meddela att han kör mig själv dit upp och att resan tar 6 timmar non-stop och förmodligen lite längre då han vill visa mig massa saker på vägen. Så efter fem nätter på Tropico Latino så sätter vi av norrut. Det tar ca 9 timmar totalt med massa stopp för att kolla floder, konstiga djur, broar, fåglar och berg.
Just på min födelsedag så sitter jag vid Lake Arenal och äter denna fantastiska måltid och bara njuter. Då vet jag även att jag kommer få tre bra dagar till...
Vi stannar på en restaurang innan Arenal vid Lake Arenal som har vidunderligt utsikt och äter en fantastisk Casado som är en typ av vanlig lunch. Består av något protein, ris, svarta bönor, stekt ägg, stekta bananer, sallad och tortilla. Det var himmelskt gott.
När vi börjar närma oss vulkanen Arenal så ser vi den utan moln runt om sig. Otroligt vackert. Kommer under mina 3 dagar där aldrig få uppleva den igen helt molnfri. Det är alltid nåt litet jävla skit-moln vid toppen. Hur som helst så släpper Daniel av mig här och jag hamnar på hans FB-sida.
Hotel Arenal Manoa
Denna resort är halvfull men ändå bara av amerikaner. Uteslutet. Massor av stora familjer som förmodligen samlats för något speciellt tillfälle. Jag är den enda europén under de dagar jag är där i alla fall. Personalen är sjukt proffsiga och redan efter 10 minuter så vet all personal på resorten mitt namn. Galet proffsiga i recognition. Var jag än dyker upp eller stöter ihop med någon så kan alla mitt förnamn. Rätt kul faktiskt. Jag blev ”svensken med boken” eftersom jag alltid hade en bok i handen. Riktig trevlig resort med grym utsikt över vulkanen. Mäktig frukost också, typ som i Dubai med massa ägg-kockar. Bor man här så äter man här. Det är långt till nästa restaurang och ca 10 min taxi till stan, som inte är jätterolig.
Just på min födelsedag så firade jag lite hemligt med en bra Ryggbiff och Risotto. Jag höll jättetyst om att jag fyllde år idag. Det gjorde inte sju andra som alla blev firade på ett typiskt amerikansk sätt. Alla gånger så släcktes restaurangen ner och hela personalen kom ut och sjöng. Jag höll tyst. Väldigt svenskt. Väldigt skönt.
Naturligtvis så ringer jag min kompis Daniel när det är dags att åka tillbaka till San Juan för att flyga till Mexico City igen. Ca 3 timmar tar det från Arenal och väl på plats så hinns det inte med någon lounge utan det blir direkt till gate. Samma trötta A319 tillbaka till Mexico City. Den är inte jätterolig. Har gjort en 6-timmars med den mellan Bogota och Montevideo en gång. Man skulle kunna hoppas att man pensionerar den snart.
I Mexico City så går jag givetvis tillbaka Lounge 19 då jag ska spendera 5 timmar på flygplatsen. Nu är jag välkommen utan kostnad då jag har en LH C-departure biljett. Samma pigga service och mat men loungen är väldigt märklig då det inte finns några fönster och den känns trång. Inte många andra alternativ dessvärre, och genom bra service, bra mat och en spännande bok, så genomlider man snabbt ett par timmar. Sen snabbt till räddaren i nöden, eller som den också kallas B747-8i.
Då C-kabinen på denna B747-8i även denna gång bara är halvfull så väljer jag givetvis samma säte på ovanvåningen tillbaka. Exakt samma korrekta service med medioker mat. Inga konstigheter. Sover bra då det är ledig bredvid mig. Problemet med denna flight är att den är 90 min försenad. Jag har ca 60 min på FRA ursprungligen. FRA är ingen bra flygplats att ha bråttom på. Flighten är planerad till ca 11 tim flygtid, men de drar på och vindarna är förmodligen på vår sida så de kör in på drygt 9 timmar. Helt sjukt.
Riktigt medioker mat igen. De lyckas hålla jämn nivå ändå.
Landar längst ut vid Z-gaterna och börjar ökenvandringen först av alla från planet. Raka spåret till Immigration och ingen kö där så efter 20 minuter är jag vid min gate till ARN. Aldrig klarat denna under timmen förut. Helt otroligt och skönt att slippa sitta på FRA fem timmar i onödan.
Slutsats:
Skulle ha åkt till Taiwan och Tokyo ursprungligen, och hoppas kunna åka dit snart ändå. Men Costa Rica var magiskt på alla vis. Människorna och alla intryck satt på rätt plats. Det var fullträff. Så alla ni som funderar på Mexico eller Costa Rica så kan jag varmt rekommendera Costa Rica. Man måste inte åka ända till Santa Teresa, för det är jäkligt meckigt, men det finns fler ställen. Å andra sidan, orkar man med lite mack så är det värt det. Jag lovar. Ni som åker till Santa Teresa, gå till Amici, och hälsa Boström från mig. Tack för en riktigt bra pizza.
Enda utan krångel verkar vara Mexico och Costa Rica. Mexico var jag i för några år sen så det får bli Costa Rica som jag aldrig besökt. Alla pratar bra om Costa Rica. Återkommer om det.
Givet att jag hade en bokning till SIN och ändrar till SJO så blir det en skön refund. Från 105k EB poäng till 65k EB poäng. En riktig sweetspot. Så två veckor innan resan ska ske så vet vi alltså att det blir Costa Rica istället. Grymt.
Bevakade bokningen sista veckan varje dag genom att terrorisera SAS kundtjänst angående platser i F på FRA-MEX. Fanns alla dagar i stort sett men inte på just min flight. Sjukt irriterande då jag ser på United, ANA, Awardfares etc att det är rätt tomt i F. Men tyvärr så blir det bara C. Väl på planet så bekräftar CC att det är 7 lediga i F.
En dag i slutet av januari så åker man ut till Arlanda för att åka långresa. Inte hänt på två år. Bara blivit massa hopp till Alicante. Precis innan pandemin slog till så hann jag med en sväng till Tokyo/Singapore som finns bland reserapporterna här på BC. Då trodde man ju inte att det skulle ta 2 år innan man lämnade EU igen.
Så bokningen blev så här...
ARN-FRA-MEX-SJO-TMU//SJO-MEX-FRA-ARN
Det är så stor skillnad när man flyger ARN-FRA och väljer Lufthansa istället för SAS. Allt känns uppstyrt från början. Bra säte, bra mat och bra service. Väl på FRA så är det dock givetvis apron. Alltid apron. Jättemärkligt.
Snabbt igenom allt och sedan till Business-loungen ute vid Z. Väldigt trevlig lounge där jag spenderar ett par timmar ätandes ok mat och självupphälld Becks. Sånt gillar vi.
Boarding lugn och metodisk, seatad ovanvåningen 85A. Premiär för C på denna vackra B747-8i. Senast var det F för några år sedan från Buenos Aires. Känns i hjärtat att jag inte fick till den, men nu ska vi pröva C på våning 2. Ändå glad att jag valde att seata mig däruppe. Lugnt och skönt och väldigt tomt samt ledig stol bredvid.
Fick faktiskt pre-departure bubbel samt påfyllning. Bra början.
Själva serveringen av mat var högst medioker. CC var helt ok men maten var tråkig. Helt ok, men bara skit-tråkig. Internet var riktigt dåligt. Fungerade i 2 timmar och sen blev det inget av det. Tråkigt när man köper, men man orkar ju inte anmärka det mot CC. Vad ska de göra liksom...
Trots att det var en dag-flight så försvann CC helt efter serveringen. Helt borta. Det var lite tråkigt för oss som var vakna och ville ha lite uppmärksamhet, (läs påfyllning, snacks etc). Men hur som helst så glider vi in över Mexico City i skymningen efter dryga elva timmar och det var häftigt. Staden tar liksom aldrig slut. Eller man vet inte riktigt när den börjar. Den är gigantisk till ytan. Strax innan landning så fyller man i Immigration-formuläret som delas ut.
Hyfsat snabb immigration och sen åker jag till ett hotell nära flygplatsen för en tidig kväll. Stannade på Fiesta Inn och det var helt ok och mycket trevlig middag i lobbyn. Svårt bättre än vad LH serverade. Nöjd och så går man och lägger sig och sover.
På morgonen så är det dags att checka ut från mitt korta besök i Mexico och jag åker med hotellets bil till flygplatsen igen. Väldigt smidig security på MEX måste jag säga. Problemet på flygplatsen är att det finns inga lounger för Star Alliance Gold just nu. Den har varit stängd länge och det finns inga nyheter om när den öppnar igen. Trots att jag flyger Business med Avianca som är ett rätt stort bolag på MEX så finns det ingen tillgång till lounge. Så jag köper mig in på Lounge 19 som är Lufthansas tillfälliga avrese-lounge. Ser lite lökig ut när man står utanför då någon har smaskat på ett LH-klistermärke på utsidan. Hur som helst så betalar jag ca 25USD och kommer in i en väldigt trång, fönsterlös lounge med jätte-fotöljer.
Här måste jag dock säga att loungen såg inte mycket ut för världen, men service-nivån var oförskämt hög. Servitör seatar mig och ger mig en diger meny med mat. Full bar och bra uppföljning hela vägen. När det är dags för mig att gå till gaten som jag vet är löjligt långt bort så erbjuds jag transport i deras cart. Tar ca 5 min och sen släpps jag av vid gaten.
Väl vid gaten och boardingen så är det massa knas märker jag. Varannan pax hamnar vid disken bredvid och självklart hamnar jag också där.
Då ingen pratar engelska vid gaten så förstår jag inte först vad problemet är. Det visar sedan sig att man måste ha fyllt i Pase de Salud (Typ Health Immigration för Costa Rica) innan man boardar. Det hade jag inte uppfattat trots att jag läst på en massa innan. Hade uppfattat det som att det var samma som till Mexico, dvs fysiskt papper som man kan man fylla i på planet. Men det var det inte fick jag lära mig på arg spanska. Så det var bara att snabbt koppla upp sig på flygplatsens wifi igen och fylla i innan dörrarna på planet stängdes. Hann precis. Här skulle man också tydligen bifoga en kopia på försäkringen. Kan ju inte behövas tänker jag. Jag tänkte fel.
Själva flygningen MEX-SJO med en gammal sunkig A319 var inget upplyftande. Business-stolen var en stor fotölj som gick att fälla ner pytte-lite. En cola och små snackspåsar delas ut i C. Finns inget annat. Behövs ju inte mycket för en tripp strax under 3 timmar. Väldigt turbulent sista timmen innan vi landade. Typ vita knogar.
Innan jag bokade denna resa så hade jag kontakt med en kille som heter Daniel i Costa Rica som driver ett företag som kör människor runt i landet. Finns många sådana på FB. Min planerade resa imorgon gör att jag landar på SJO med 1 timme och 15 min MCT om man ska vidare.
Rekommenderat för inrikesflyget vidare med Costa Rica Greenair var 90 min connection. Jag gjorde en chansning och tänkte att jag springer från planet för att vinna tid i Immigration. Det gick sådär…
När jag har halvjoggat först av planet i korridorerna och precis kommer runt hörnet i hallen där Immigration är så går luften ur mig. På en ganska liten yta så trängs nånstans mellan 500-1000 pax och jag behöver komma igenom på 15 min för att inte missa incheckningen i inrikesterminalen som ligger i en byggnad bredvid. Jag beräknar att det kommer ta minst 1 timme, förmodligen mer, innan jag är igenom Immigration. När jag står där i kön och försöker lista ut hur jag ska göra så har jag med mig att Daniel, har en back-up för mig. Han har nämligen en förare som står redo i Tambor dit inrikesflyget går, men han har också en förare som står redo på SJO om jag skulle missa anslutningen. Det skulle i så fall ta 5-6 timmar i bil mot ca 1 timme i bil om jag hinner med planet.
Nu börjar jag bli stressad… Jag hojtar till i myllret av människor som står i kön då jag ser en tjej som är Immigration-officer. Jag lägger fram mitt dilemma på skolspanska och visar biljetten för mitt nästa flyg. Hon suckar och börjar lyfta på banden på kö-stolparna och tar mig längst fram. Jag tänker att mitt ifyllda Pase de Salud samt vacc-bevis ska räcka. Immigration-killen som jag trängt mig fram till suckar när han scannar mitt Pase de Salud. Det blir rött. Tjejen som hjälpte mig får komma och försöka förmedla till mig att mitt Pase de Salud inte är komplett plus att de av någon anledning inte ser att mitt Covid-bevis ger rätt utslag. Känns sådär...
Efter en diskussion i 5 minuter med hennes supervisors på fortsatt knagglig spanska och ett foto på villkoren för mitt Amex på svenska så släpps jag tills slut in. Nu har jag 5 minuter på mig innan incheckningen för inrikesflyget stängs. Kommer ut i 30 grader och joggar till inrikesterminalen ca 500 meter ifrån och hinner precis. Där är det svalt och skönt och de som checkar in kör klassiska surf-tecknet och säger skrattandes ”Pura Vida” när jag visat biljetten. Jag tar ett djupt andetag och önskar mig en kall öl...
Nu ska vi flyga 20 minuter över Nicoyabukten för att kapa 5 timmars restid. Planet är en Daher Kodiak 100 och vi är ca 10-12 pax. Har flugit många ggr med mindre plan och framförallt med Twin Otter och har alltid tyckt det varit lugnt och stabilt. En iskall öl (tack) serveras från ishink bredvid planet när man boardar.
När vi sitter strax innan start så säger en av piloterna att det kan bli lite skumpigt över fastlandet innan vi kommer in över vattnet. Inget märkligt, men redan efter en minut i luften så är det den värsta flygningen jag varit med om. Nu börjar jag förstå varför de bjöd på öl innan vi lyfte. I 10 minuter innan vi når havet så är det de 10 värsta minutrarna i mitt liv. Man känner sig rätt liten däruppe i ett litet plan som far överallt. Kritvita knogar. Väl över havet så blir det en magisk och lugn flight med galet vackra vyer över havet och öarna innan vi landar i Tambor. I solnedgång.
Väl i Tambor och efter jag tackat gudarna så så hittar jag min chaufför som ska ta mig till Santa Teresa.
Hotel Tropical Latino
När vi landat så står min chaufför redo för att ta mig sista biten från Tambor till Santa Teresa som är min slutdestination. Första halvtimmen till Cobano är lugn, men sen sista biten till Santa Teresa är sinnessjuk. Det är så sjukt dålig väg. En typ av dust-road som man inte kan köra snabbare än 30 km/h. Det finns vissa ställen där man i stort sett måste stanna upp helt för åka över vissa hål i vägen utan att förstöra bilen. Helt galet givet hur populärt stället är. Väl där så checkar jag in på Tropico Latino vid 19:00 på kvällen. Första natten så hade jag bokat ett bra rum precis vid stranden. Riktigt bra.
Ger mig ut för att äta något och snubblar in på en restaurang där jag ser några gäster lämna med pizza-kartonger. Blev sugen så jag går uppför trapporna till Amici Santa Teresa som visar sig vara en riktigt bra restaurang. Äter en av de godaste pizzorna någonsin och en kille ur personalen kommer fram och vi börjar prata. Efter att jag berömt pizzan och vi avhandlat lite annat på engelska så landar vi efter ett tag i att vi båda är svenska (Hej Boström). Det visar sig att det är en av ägarna och det kommer sluta i att jag i stort sett går hit varje kväll efter middag någon annanstans eller att jag äter här. Grymt trevlig restaurang och fantastisk personal. De har investerat stort i en ugn från Italien samt två killar som är influgna som pizzaiolos. Det resulterar i mycket bra pizza och stället är väldigt populärt. Galet trevlig personal och det gör mycket.
Efter en natt vid ett rum precis vid stranden så flyttar jag till min ursprunglig bokning lite längre bort från stranden. Inte alls lika bra men helt ok. Hotellet är väldigt populärt och har ett av de bästa lägena i Santa Teresa. Ligger precis vid stranden och just stranden är en av de vackraste jag upplevt. Skulle surfat naturligtvis men skyllde på en nyopererad axel. Hawaii check, Bali check, Costa Rica... Nästa gång.
Upptäcker under dessa dagar alla galet bra restauranger, utöver Amici, som Kojis, Eat Street och Katana.
Efter 4-5 dagar här så sitter jag och chattar med en kompis som just nu är i Thailand och han rekommenderar att jag borde dra upp till Arenal och området runt vulkanen där. Eftersom jag har 3 nätter obokade så tänker jag att det låter som en bra idé. Så jag kontaktar min nya vän Daniel igen och frågar om han kan sy ihop något. Han låter meddela att han kör mig själv dit upp och att resan tar 6 timmar non-stop och förmodligen lite längre då han vill visa mig massa saker på vägen. Så efter fem nätter på Tropico Latino så sätter vi av norrut. Det tar ca 9 timmar totalt med massa stopp för att kolla floder, konstiga djur, broar, fåglar och berg.
Just på min födelsedag så sitter jag vid Lake Arenal och äter denna fantastiska måltid och bara njuter. Då vet jag även att jag kommer få tre bra dagar till...
Vi stannar på en restaurang innan Arenal vid Lake Arenal som har vidunderligt utsikt och äter en fantastisk Casado som är en typ av vanlig lunch. Består av något protein, ris, svarta bönor, stekt ägg, stekta bananer, sallad och tortilla. Det var himmelskt gott.
När vi börjar närma oss vulkanen Arenal så ser vi den utan moln runt om sig. Otroligt vackert. Kommer under mina 3 dagar där aldrig få uppleva den igen helt molnfri. Det är alltid nåt litet jävla skit-moln vid toppen. Hur som helst så släpper Daniel av mig här och jag hamnar på hans FB-sida.
Hotel Arenal Manoa
Denna resort är halvfull men ändå bara av amerikaner. Uteslutet. Massor av stora familjer som förmodligen samlats för något speciellt tillfälle. Jag är den enda europén under de dagar jag är där i alla fall. Personalen är sjukt proffsiga och redan efter 10 minuter så vet all personal på resorten mitt namn. Galet proffsiga i recognition. Var jag än dyker upp eller stöter ihop med någon så kan alla mitt förnamn. Rätt kul faktiskt. Jag blev ”svensken med boken” eftersom jag alltid hade en bok i handen. Riktig trevlig resort med grym utsikt över vulkanen. Mäktig frukost också, typ som i Dubai med massa ägg-kockar. Bor man här så äter man här. Det är långt till nästa restaurang och ca 10 min taxi till stan, som inte är jätterolig.
Just på min födelsedag så firade jag lite hemligt med en bra Ryggbiff och Risotto. Jag höll jättetyst om att jag fyllde år idag. Det gjorde inte sju andra som alla blev firade på ett typiskt amerikansk sätt. Alla gånger så släcktes restaurangen ner och hela personalen kom ut och sjöng. Jag höll tyst. Väldigt svenskt. Väldigt skönt.
Naturligtvis så ringer jag min kompis Daniel när det är dags att åka tillbaka till San Juan för att flyga till Mexico City igen. Ca 3 timmar tar det från Arenal och väl på plats så hinns det inte med någon lounge utan det blir direkt till gate. Samma trötta A319 tillbaka till Mexico City. Den är inte jätterolig. Har gjort en 6-timmars med den mellan Bogota och Montevideo en gång. Man skulle kunna hoppas att man pensionerar den snart.
I Mexico City så går jag givetvis tillbaka Lounge 19 då jag ska spendera 5 timmar på flygplatsen. Nu är jag välkommen utan kostnad då jag har en LH C-departure biljett. Samma pigga service och mat men loungen är väldigt märklig då det inte finns några fönster och den känns trång. Inte många andra alternativ dessvärre, och genom bra service, bra mat och en spännande bok, så genomlider man snabbt ett par timmar. Sen snabbt till räddaren i nöden, eller som den också kallas B747-8i.
Då C-kabinen på denna B747-8i även denna gång bara är halvfull så väljer jag givetvis samma säte på ovanvåningen tillbaka. Exakt samma korrekta service med medioker mat. Inga konstigheter. Sover bra då det är ledig bredvid mig. Problemet med denna flight är att den är 90 min försenad. Jag har ca 60 min på FRA ursprungligen. FRA är ingen bra flygplats att ha bråttom på. Flighten är planerad till ca 11 tim flygtid, men de drar på och vindarna är förmodligen på vår sida så de kör in på drygt 9 timmar. Helt sjukt.
Riktigt medioker mat igen. De lyckas hålla jämn nivå ändå.
Landar längst ut vid Z-gaterna och börjar ökenvandringen först av alla från planet. Raka spåret till Immigration och ingen kö där så efter 20 minuter är jag vid min gate till ARN. Aldrig klarat denna under timmen förut. Helt otroligt och skönt att slippa sitta på FRA fem timmar i onödan.
Slutsats:
Skulle ha åkt till Taiwan och Tokyo ursprungligen, och hoppas kunna åka dit snart ändå. Men Costa Rica var magiskt på alla vis. Människorna och alla intryck satt på rätt plats. Det var fullträff. Så alla ni som funderar på Mexico eller Costa Rica så kan jag varmt rekommendera Costa Rica. Man måste inte åka ända till Santa Teresa, för det är jäkligt meckigt, men det finns fler ställen. Å andra sidan, orkar man med lite mack så är det värt det. Jag lovar. Ni som åker till Santa Teresa, gå till Amici, och hälsa Boström från mig. Tack för en riktigt bra pizza.
