Syversen
Medlem
Hej allihop. Det här är min första reserapport någonsin, och jag kan redan nu flagga för att den inte innehåller några förstaklasspyjamaser, köttbitar med femsiffriga prislappar eller hotellrum med guldkranar. Istället skildras här min kanske mest turistiga resa någonsin.
För ett antal år sedan frågade en god vän som genom åren blivit som en extra pappa för mig om vi inte kunde åka till New York tillsammans. Han tyckte att det var något man borde få uppleva i livet, och ville gärna åka med mig då jag varit där ett antal gånger. Just då var det inte riktigt läge, men vi sa att vi absolut skulle åka en dag. I slutet av 2019 lugnade livet ner sig lite för min del och vi enades om att april 2020 skulle bli bra. Jag hittade awardplatser i business hos SAS och bokade dessa utan att berätta att det var just business och vi såg fram emot att komma iväg. Min vän skulle fylla 65 lite senare under året så det kändes som ännu en anledning till en härlig resa.
Under början av 2020 blossar pandemin upp, men vi var fortsatt ganska hoppfulla att komma iväg. Vår ursprungliga resa var i början av april, så när USA stängde gränsen var vi inledningsvis nöjda över timingen med att vi skulle åka någon vecka efter att de skulle öppna igen och att allt då förhoppningsvis skulle ha återgått till det normala. Så blev det inte riktigt.
Under nästan två år ombokades vår resa sju gånger av oss, och några till av SAS. Men så öppnade USA upp igen i vintras och hoppet tändes på nytt att vår bokning i mars i år skulle bli av. Personligen hann jag med både Los Angeles och Chicago under december-januari och kände mig därför ganska uppvärmd för att åka till NY nu.
I måndags gjordes Covidtest och vi kunde konstatera att vi nu, två år efter vår ursprungliga bokning, hade grönt ljus för att komma iväg! En effekt av testkrav för resa tycker jag är att man tappar perioden där man går och ser fram emot en resa. Personligen vill jag inte bli besviken utan förtränger nästan resan och tänker att det är efter negativt provsvar man vet att man faktiskt kommer iväg. Det gjorde att eftermiddagen före avresa blev smått surrealistisk och det blev några intensiva timmar där man skulle packa, ordna de sista detaljerna och mentalt ta in att vi till sist skulle komma iväg.
Min ursprungsplan var att inte avslöja att vi skulle flyga business förrän vi klev på planet till NY, men även om det inte blev någon resa för två år sedan så har processen med att lära min vän det mesta om medvetet resande, poängjakt och lie-flat-stolar fortsatt. Efter att jag gjorde min första longhaul efter pandemin var han därför ordentligt på hugget och ville veta allt om hur min resa i business varit. Där föddes ett sug hos honom att få testa business vilket han förde på tal. Dagligen. Så efter ett tag insåg jag att jag kommer få slut på ursäkter och jag kommer inte fixa månader av tjat, så det var bara att avslöja att bokningen var i business och från den dagen fram till avresa svävade han mestadels på små moln.
Så i tisdags bar det av. GOT-CPH-EWR-ARN-GOT med SAS blev rutten första flyget skulle lämna Landvetter 10:50. Det gjorde det utan bekymmer vilket kändes bra då bytet på CPH bara var 55 minuter. Inget utrymme för loungevistelse och små marginaler för problem. Efter 40 minuter i en CRJ 900 gick vi därför med raska steg mot passkontroll och nästa gate för boarding mot EWR. Allt flöt fint och det var roligt att se att det är lite mer liv och rörelse för varje gång jag besöker CPH. Väl igenom passkontrollen kom vi fram till en ganska rörig gate. Jag brukar tycka att det är på CPH som SAS lyckas bäst med boardingprocessen, har tydligast instruktioner för prioboarding etc, men nu var det väldigt ostrukturerat. Trots detta lyckades vi få våra dokument inspekterade ganska kvickt och kunde boarda som första passagerare att komma ombord. Att se min vän när han svängde vänster efter dörren och kom in i businesskabinen var mycket värt. Slog man upp mallig i ordlistan fanns det antagligen en bild på honom där. Över lag under hela resan har det faktiskt varit väldigt härligt att delvis uppleva allt genom någon annans ögon. När jag var smågrinig över att SAS valt att parkera alla sina A350 och att vi istället skulle korsa atlanten i en 19 år gammal A330 var han lyrisk. När jag tyckte att det inte fanns någon anledning till brickservering längre tyckte han att maten var bland det godaste han ätit. Stolen justerades lite stup i kvarten, varje hörn av IFEn utforskades, lampor dimmades upp och ner, snackbaren betraktades som av en treåring i en godisbutik. Det var rätt uppfriskande att se någon betrakta det hela för första gången. Businesskabinen var i princip full och planet i stort fullt till 80-85%.
Flygningen gick snabbt och smärtfritt och vid 16-tiden landade vi på Newark. Immigration avklarades på någon halvtimme och vår bokade bil väntade precis som planerat.
Jag hade bokat rum på W vid Times Square, som även om det börjar bli lite slitet kändes som en bra utgångspunkt för någon som ville vara mitt i smeten när man för första gången upplever New York. Dessutom knep jag rum under en ganska fördelaktig kampanjrunda så rummen blev bland det billigare man kunde hitta. Jag hade mailat hotellet i förväg om att vi skulle uppskatta rum högt upp vilket hörsammats och varsitt rum på 53:e våning väntade vid incheckning.
Efter incheckning gick vi en lov i området, åt en bit mat för att sedan somna gott och som man brukar, vakna tidigt.
Första dagen i det stora äpplet bjöd på försommarväder och strålande sol. Vi promenerade över till Hudson Yards för att därifrån följa The High Line hela vägen söderut och sedan vidare till Battery Park och vidare med färjan till Frihetsgudinnan följt av Ellis Island. Väl tillbaka på Manhattan tittade vi på ground zero och åkte upp i One World Observatory. Totalt avverkade vi nästan exakt tre mil enligt min Apple Watch och efter en vända i Central Park, en stunds bussrundtur, en visit på Top of the Rock och lite mat kastade vi in handduken.
Dag två var disig och utsikten från hotellrummet på 53:e våningen såg ut som att någon hängt ett grått lakan över fönstret. Väderprognosen informerade om lägre temperatur och någon regnskur så dagen fick fokusera på inomhusaktiviteter. Efter frukost och en morgonpromenad hängde vi på låset på museet Intrepid och ägnade förmiddagen åt att klättra i ubåtar, titta på flygplan och åka med på hangarfartygets flygplanshiss. Detta var en av två aktiviteter som var första gången även för mig. Tidigare NY-besök har Intrepid varit stängt, fått prioriteras bort av tidsskäl eller så har jag haft ett resesällskap som varit tydlig över att hon inte vill dit. Men nu så! Efter besöket var vädret så där, så för att fortsätta hålla oss under tak och för att maxa värdet på våra New York-pass stack vi till Madame Tussauds. Min upplevelse var att det var något begränsat jämfört med när jag senast var där för 3-4 år sedan. Vi gick igenom det ganska kvickt och jag vill minnas att man åkte någon form av åktur när jag var där senast. Efter lite mat drog vi vidare till American Museum of Natural History och spatserade runt där till stängningsdags varefter vi tog en lite tidigare kväll och vilade benen som nu avverkat fem mil på 1,5 dygn.
Bor man som jag nära Göteborg så är nedan en riktig kanonbild:
Vår sista heldag, fredagen, lovade bättre väder igen vilket också infriades. I härlig vårsol promenerade vi via China Town och Little Italy till Brooklyn Bridge och vidare över till Brooklyn. Efter lunch och en tur utmed vattnet tog vi färjan tillbaka till Manhattan där vi lapade sol på Pier 15 en stund för att sedan passera Wall Street och göra ett försök att komma in på 9/11 Memorial Museum som visade sig vara slutsålt för dagen. Vårt brinnande intresse för konsumentupplysning gjorde att vi kompletterade våra besök på Top of the Rock och One World Observatory med Empire State Building och Edge för att jämföra alla utkiksplatser och numera ha svart bälte i rådgivning kring dessa. Edge var aktivitet två som jag inte tidigare besökt utöver Intrepid. Det var blåsigt när vi kom upp efter att solen gått ner, men jag blev positivt överraskad av känslan man fick av framförallt Manhattan och såklart var det lite spännande att kliva ut på delen av uteterassen som har glasgolv. Även denna dag landade vi på runt tre mil och somnade återigen gott.
Lördagen innebar hemresa men då flyget gick först 18:50 var tanken att hinna insupa lite till av NY för att sedan vara på Newark för att få en stund i Polarisloungen som min vän var nyfiken på. Vi gick en tur till Grand Central Terminal och Chrysler building för att sedan promenera upp till Central Park dit vi köpte med fika och satt och njöt av en sista stund i vårsolen innan utnyttjade vår sena utcheckning, åkte mot flygplatsen och checkade in. Efter att ha checkat in och lämnat väskorna tog vi airtrain från terminal B till Terminal C. Dock gick dörren till vår kupé i baklås och vi fick åka till ändstationen innan några tappra flygplatsmän i reflexväst och hjälm kunde bända upp dörren och försätta oss på fri fot. Efter en ny tågtur kom vi till rätt terminal, kunde nyttja fast track och blev utan frågetecken insläppta och kunde gå vidare till Polaris Lounge. Efter ett besök med mycket gott att äta och dricka tog vi airside-bussen tillbaka till terminal B och boardade även denna gång som några av de första passagerarna på denna något nyare A330 som skulle ta oss till Arlanda.
Efter middagen somnade vi på stubinen och sov hela resan hem vilket var behövligt, givet att vi både tycker att man kan göra saker ordentligt när man ändå håller på och hade bokat dagens sista avgång vidare hem till Landvetter och tänkte göra en heldag i Stockholm. Efter att ha piggnat till lite i SAS Lounge i terminal 5 tog vi Arlanda Express in till centralen och promenerade ner till gamla stan för en kopp te följt av en vidare runda till Söder för lunch. Även Stockholm bjöd på vårväder, om än inte lika varmt och skönt som i NY. Efter lunch ställde vi siktet på Djurgården för att till sist ta spårvagnen tillbaka och Arlanda Express ut till Arlanda för att avrunda dagen i loungen igen. Det var vid det här laget inte mycket spring kvar i benen, men vi tyckte ändå att vi var oförskämt pigga givet senaste dagarnas aktivitet. Så dags för boarding av SK171 till Landvetter. Vid gaten överhörde jag personalens komradioaktivitet och prat om ett skadat hjul. Det diskuterades om hjulet kunde bytas på Landvetter eller inte. När man sedan påbörjade boarding några minuter senare trodde vi såklart att det skadade hjulet inte längre var något bekymmer, men icke. När boardingen var så gott som helt genomförd ropades det ut att man var tvungna att byta ett hjul vilket sedan tog bortåt 1,5 timme innan hjulet var skiftat och något oerhört viktigt dokument var signerat av rätt person.
Väl på Landvetter verkade bagagehanteringen ovanligt motiverad att komma hem, så väskorna dök upp på banden på rekordtid och snabbt kunde vi lämna flygplatsen och rulla hemåt.
Det känns helt fantastiskt att kunna resa igen och kontentan av resan får för mig bli värdet av att uppleva något som vi kanske mer beresta med medvetna resenärer tar lite för givet, tillsammans med någon som knappt flugit long haul förr, än mindre i business. Efter två års uppehåll känner åtminstone jag mig ganska lyckligt lottad att kunna resa igen, även om allt inte är som det brukar.
Generellt tyckte jag ändå att man i New York inte märkte så mycket av pandemin längre. Vaccinationspass visade vi totalt 2-3 gånger, och masken var i princip bara på när man åkte Uber och vid något besök på något av museerna.
Jag är otroligt glad över att vi äntligen kom iväg, att New York visade sig från sin bästa sida och att det enda bekymret på vår knappa vecka på vift blev ett skadat däck på Arlanda.
För ett antal år sedan frågade en god vän som genom åren blivit som en extra pappa för mig om vi inte kunde åka till New York tillsammans. Han tyckte att det var något man borde få uppleva i livet, och ville gärna åka med mig då jag varit där ett antal gånger. Just då var det inte riktigt läge, men vi sa att vi absolut skulle åka en dag. I slutet av 2019 lugnade livet ner sig lite för min del och vi enades om att april 2020 skulle bli bra. Jag hittade awardplatser i business hos SAS och bokade dessa utan att berätta att det var just business och vi såg fram emot att komma iväg. Min vän skulle fylla 65 lite senare under året så det kändes som ännu en anledning till en härlig resa.
Under början av 2020 blossar pandemin upp, men vi var fortsatt ganska hoppfulla att komma iväg. Vår ursprungliga resa var i början av april, så när USA stängde gränsen var vi inledningsvis nöjda över timingen med att vi skulle åka någon vecka efter att de skulle öppna igen och att allt då förhoppningsvis skulle ha återgått till det normala. Så blev det inte riktigt.
Under nästan två år ombokades vår resa sju gånger av oss, och några till av SAS. Men så öppnade USA upp igen i vintras och hoppet tändes på nytt att vår bokning i mars i år skulle bli av. Personligen hann jag med både Los Angeles och Chicago under december-januari och kände mig därför ganska uppvärmd för att åka till NY nu.
I måndags gjordes Covidtest och vi kunde konstatera att vi nu, två år efter vår ursprungliga bokning, hade grönt ljus för att komma iväg! En effekt av testkrav för resa tycker jag är att man tappar perioden där man går och ser fram emot en resa. Personligen vill jag inte bli besviken utan förtränger nästan resan och tänker att det är efter negativt provsvar man vet att man faktiskt kommer iväg. Det gjorde att eftermiddagen före avresa blev smått surrealistisk och det blev några intensiva timmar där man skulle packa, ordna de sista detaljerna och mentalt ta in att vi till sist skulle komma iväg.
Min ursprungsplan var att inte avslöja att vi skulle flyga business förrän vi klev på planet till NY, men även om det inte blev någon resa för två år sedan så har processen med att lära min vän det mesta om medvetet resande, poängjakt och lie-flat-stolar fortsatt. Efter att jag gjorde min första longhaul efter pandemin var han därför ordentligt på hugget och ville veta allt om hur min resa i business varit. Där föddes ett sug hos honom att få testa business vilket han förde på tal. Dagligen. Så efter ett tag insåg jag att jag kommer få slut på ursäkter och jag kommer inte fixa månader av tjat, så det var bara att avslöja att bokningen var i business och från den dagen fram till avresa svävade han mestadels på små moln.
Så i tisdags bar det av. GOT-CPH-EWR-ARN-GOT med SAS blev rutten första flyget skulle lämna Landvetter 10:50. Det gjorde det utan bekymmer vilket kändes bra då bytet på CPH bara var 55 minuter. Inget utrymme för loungevistelse och små marginaler för problem. Efter 40 minuter i en CRJ 900 gick vi därför med raska steg mot passkontroll och nästa gate för boarding mot EWR. Allt flöt fint och det var roligt att se att det är lite mer liv och rörelse för varje gång jag besöker CPH. Väl igenom passkontrollen kom vi fram till en ganska rörig gate. Jag brukar tycka att det är på CPH som SAS lyckas bäst med boardingprocessen, har tydligast instruktioner för prioboarding etc, men nu var det väldigt ostrukturerat. Trots detta lyckades vi få våra dokument inspekterade ganska kvickt och kunde boarda som första passagerare att komma ombord. Att se min vän när han svängde vänster efter dörren och kom in i businesskabinen var mycket värt. Slog man upp mallig i ordlistan fanns det antagligen en bild på honom där. Över lag under hela resan har det faktiskt varit väldigt härligt att delvis uppleva allt genom någon annans ögon. När jag var smågrinig över att SAS valt att parkera alla sina A350 och att vi istället skulle korsa atlanten i en 19 år gammal A330 var han lyrisk. När jag tyckte att det inte fanns någon anledning till brickservering längre tyckte han att maten var bland det godaste han ätit. Stolen justerades lite stup i kvarten, varje hörn av IFEn utforskades, lampor dimmades upp och ner, snackbaren betraktades som av en treåring i en godisbutik. Det var rätt uppfriskande att se någon betrakta det hela för första gången. Businesskabinen var i princip full och planet i stort fullt till 80-85%.
Flygningen gick snabbt och smärtfritt och vid 16-tiden landade vi på Newark. Immigration avklarades på någon halvtimme och vår bokade bil väntade precis som planerat.
Jag hade bokat rum på W vid Times Square, som även om det börjar bli lite slitet kändes som en bra utgångspunkt för någon som ville vara mitt i smeten när man för första gången upplever New York. Dessutom knep jag rum under en ganska fördelaktig kampanjrunda så rummen blev bland det billigare man kunde hitta. Jag hade mailat hotellet i förväg om att vi skulle uppskatta rum högt upp vilket hörsammats och varsitt rum på 53:e våning väntade vid incheckning.
Efter incheckning gick vi en lov i området, åt en bit mat för att sedan somna gott och som man brukar, vakna tidigt.
Första dagen i det stora äpplet bjöd på försommarväder och strålande sol. Vi promenerade över till Hudson Yards för att därifrån följa The High Line hela vägen söderut och sedan vidare till Battery Park och vidare med färjan till Frihetsgudinnan följt av Ellis Island. Väl tillbaka på Manhattan tittade vi på ground zero och åkte upp i One World Observatory. Totalt avverkade vi nästan exakt tre mil enligt min Apple Watch och efter en vända i Central Park, en stunds bussrundtur, en visit på Top of the Rock och lite mat kastade vi in handduken.
Dag två var disig och utsikten från hotellrummet på 53:e våningen såg ut som att någon hängt ett grått lakan över fönstret. Väderprognosen informerade om lägre temperatur och någon regnskur så dagen fick fokusera på inomhusaktiviteter. Efter frukost och en morgonpromenad hängde vi på låset på museet Intrepid och ägnade förmiddagen åt att klättra i ubåtar, titta på flygplan och åka med på hangarfartygets flygplanshiss. Detta var en av två aktiviteter som var första gången även för mig. Tidigare NY-besök har Intrepid varit stängt, fått prioriteras bort av tidsskäl eller så har jag haft ett resesällskap som varit tydlig över att hon inte vill dit. Men nu så! Efter besöket var vädret så där, så för att fortsätta hålla oss under tak och för att maxa värdet på våra New York-pass stack vi till Madame Tussauds. Min upplevelse var att det var något begränsat jämfört med när jag senast var där för 3-4 år sedan. Vi gick igenom det ganska kvickt och jag vill minnas att man åkte någon form av åktur när jag var där senast. Efter lite mat drog vi vidare till American Museum of Natural History och spatserade runt där till stängningsdags varefter vi tog en lite tidigare kväll och vilade benen som nu avverkat fem mil på 1,5 dygn.
Bor man som jag nära Göteborg så är nedan en riktig kanonbild:
Vår sista heldag, fredagen, lovade bättre väder igen vilket också infriades. I härlig vårsol promenerade vi via China Town och Little Italy till Brooklyn Bridge och vidare över till Brooklyn. Efter lunch och en tur utmed vattnet tog vi färjan tillbaka till Manhattan där vi lapade sol på Pier 15 en stund för att sedan passera Wall Street och göra ett försök att komma in på 9/11 Memorial Museum som visade sig vara slutsålt för dagen. Vårt brinnande intresse för konsumentupplysning gjorde att vi kompletterade våra besök på Top of the Rock och One World Observatory med Empire State Building och Edge för att jämföra alla utkiksplatser och numera ha svart bälte i rådgivning kring dessa. Edge var aktivitet två som jag inte tidigare besökt utöver Intrepid. Det var blåsigt när vi kom upp efter att solen gått ner, men jag blev positivt överraskad av känslan man fick av framförallt Manhattan och såklart var det lite spännande att kliva ut på delen av uteterassen som har glasgolv. Även denna dag landade vi på runt tre mil och somnade återigen gott.
Lördagen innebar hemresa men då flyget gick först 18:50 var tanken att hinna insupa lite till av NY för att sedan vara på Newark för att få en stund i Polarisloungen som min vän var nyfiken på. Vi gick en tur till Grand Central Terminal och Chrysler building för att sedan promenera upp till Central Park dit vi köpte med fika och satt och njöt av en sista stund i vårsolen innan utnyttjade vår sena utcheckning, åkte mot flygplatsen och checkade in. Efter att ha checkat in och lämnat väskorna tog vi airtrain från terminal B till Terminal C. Dock gick dörren till vår kupé i baklås och vi fick åka till ändstationen innan några tappra flygplatsmän i reflexväst och hjälm kunde bända upp dörren och försätta oss på fri fot. Efter en ny tågtur kom vi till rätt terminal, kunde nyttja fast track och blev utan frågetecken insläppta och kunde gå vidare till Polaris Lounge. Efter ett besök med mycket gott att äta och dricka tog vi airside-bussen tillbaka till terminal B och boardade även denna gång som några av de första passagerarna på denna något nyare A330 som skulle ta oss till Arlanda.
Efter middagen somnade vi på stubinen och sov hela resan hem vilket var behövligt, givet att vi både tycker att man kan göra saker ordentligt när man ändå håller på och hade bokat dagens sista avgång vidare hem till Landvetter och tänkte göra en heldag i Stockholm. Efter att ha piggnat till lite i SAS Lounge i terminal 5 tog vi Arlanda Express in till centralen och promenerade ner till gamla stan för en kopp te följt av en vidare runda till Söder för lunch. Även Stockholm bjöd på vårväder, om än inte lika varmt och skönt som i NY. Efter lunch ställde vi siktet på Djurgården för att till sist ta spårvagnen tillbaka och Arlanda Express ut till Arlanda för att avrunda dagen i loungen igen. Det var vid det här laget inte mycket spring kvar i benen, men vi tyckte ändå att vi var oförskämt pigga givet senaste dagarnas aktivitet. Så dags för boarding av SK171 till Landvetter. Vid gaten överhörde jag personalens komradioaktivitet och prat om ett skadat hjul. Det diskuterades om hjulet kunde bytas på Landvetter eller inte. När man sedan påbörjade boarding några minuter senare trodde vi såklart att det skadade hjulet inte längre var något bekymmer, men icke. När boardingen var så gott som helt genomförd ropades det ut att man var tvungna att byta ett hjul vilket sedan tog bortåt 1,5 timme innan hjulet var skiftat och något oerhört viktigt dokument var signerat av rätt person.
Väl på Landvetter verkade bagagehanteringen ovanligt motiverad att komma hem, så väskorna dök upp på banden på rekordtid och snabbt kunde vi lämna flygplatsen och rulla hemåt.
Det känns helt fantastiskt att kunna resa igen och kontentan av resan får för mig bli värdet av att uppleva något som vi kanske mer beresta med medvetna resenärer tar lite för givet, tillsammans med någon som knappt flugit long haul förr, än mindre i business. Efter två års uppehåll känner åtminstone jag mig ganska lyckligt lottad att kunna resa igen, även om allt inte är som det brukar.
Generellt tyckte jag ändå att man i New York inte märkte så mycket av pandemin längre. Vaccinationspass visade vi totalt 2-3 gånger, och masken var i princip bara på när man åkte Uber och vid något besök på något av museerna.
Jag är otroligt glad över att vi äntligen kom iväg, att New York visade sig från sin bästa sida och att det enda bekymret på vår knappa vecka på vift blev ett skadat däck på Arlanda.
Väldigt roligt om att få läsa om din väns upplevelse (känner igen mig själv väldigt mycket i beskrivningen från när jag åkte business första gången 2014).