I ekot av sista dansen - Svitjakt, mikroklimat och logistiska jokrar
- Thread starter Kris
- Startdatum
Kris
Medlem
Bra gissning! LCR rullar hela vägen till Vientiane. Skriver just på nästa episod, som helt riktigt är från huvudstaden. Den landar nog I tråden i morgon.
Men - det blir bara etapp-avslutning. Resan rullar (?) vidare. Hoppas ni hänger med.
Ricci
Medlem
Kan man tänka sig att det blir Crowne Plaza där?
Jag bodde där 2018 (tror jag det var) och fick en svit med 3 rum.
Resenären
Medlem
Klart jag hänger med. Inspirerande resa, så ikväll åker jag på denna resa:
Auf dem Mekong durch Laos
Eine faszinierende Reise durch atemberaubende Wildnis und unendliche Vielfalt. Wir sind unterwegs am Mekong, auch "die Mutter des Wassers"
Ok
Det är Tv-program på tyska hr Fernsehen.
Kris
Medlem
Är jag så förutsägbar...Kan man tänka sig att det blir Crowne Plaza där?
Jag bodde där 2018 (tror jag det var) och fick en svit med 3 rum.
Let's see... Wunderschööön!
Bald, Letzter Halt in Laos!
Kris
Medlem
Episod 9: Från djungelspår till huvudstadssurr – eller när Crowne blev till Lao
Femton minuters bilresa och hundatusen Kip fattigare stod vi återigen på perrongen, redo att byta djungellaguner mot storstadspuls. Stationen i Vang Vieng kändes som en direkt identisk, om än något nedskalad, lillebror till den i Luang Prabang. Här var utbudet begränsat till ett litet café och en lokal variant av Pressbyrån, men i gengäld var passagerarskaran betydligt glesare. Vi slapp därmed det värsta kaoset vid spärrarna och kunde kliva ombord i ett betydligt mer harmoniskt tillstånd.
Allt eftersom stålhjulen swishade söderut började det dramatiska berglandskapet sakta plana ut. Bergen lämnade plats åt ett mer flackt, men fortfarande enormt frodigt och grönt landskap. En timme senare rullade vi in i Laos huvudstad Vientiane, redo att kasta oss rakt in i det laotiska bylivet.
Man vill ju inte råka packa fel! Tur att skylten vid säkerhetskontrollen förtydligar att varken tidsinställda bomber, tigerskinn eller radioaktivt material är tillåtet på tåget.
Katedralliknande och spatiös vänthall på tågstationen.
LCR-tåget rullar in på perrongen med kirurgisk precision.
Mäktiga, gröna vyer som passerar utanför tågfönstret under färden söderut.
Tågstationen i Vientiane ligger knappa två mil utanför stadskärnan. När vårt dubbelkopplade tåg tömde sina vagnar uppstod snabbt en massiv köttmur av resenärer som alla skulle tränga sig ut genom de trånga spärrarna samtidigt. Här rök också vår genomtänkta logistikplanering på ett ögonblick. Mitt e-SIM bestämde sig för att strejka helt och hållet, så där stod vi utan mobildata. Eftersom jag hade sänkt garden och inte förbokat någon transport, i tron att jag enkelt skulle beställa en bil via den lokala Uber-motsvarigheten Loca, blev läget plötsligt lite svettigt.
Stående mitt i folkhavet försökte vi klura ut nästa drag, samtidigt som en irländsk familj bredvid oss tycktes gå igenom exakt samma digitala panik. Med förenade krafter lyckades vi till slut vinka till oss en tuk-tuk modell större och guppade iväg mot centrum på vägar av högst varierande kvalitet.
Äntligen hittade vi rätt bland alla tuk-tuks i folkmassan utanför stationen i Vientiane.
På tuk-tuk-flaket på väg in mot staden. Vinden i håret och vägar av mycket skiftande kvalitet.
CLao (?) Plaza
Det var dags för resans första IHG encounter med Crowne Plaza på menyn, trodde vi i alla fall. Vår chaufför, som besatt en ganska obefintlig engelska, nickade glatt och bekräftade destinationen flera gånger. Men med en kraftig laotisk brytning blir "Crowne" lätt till "Lao". Så efter en stunds skumpande stannade han stolt utanför... hotell Lao Plaza. Språklig förbistring i ett nötskal! Efter lite teckenspråk och peka-på-kartan-pedagogik kom vi slutligen fram till rätt adress.
"Lao Plaza", hotellet vi först hamnade på på grund av den språkliga förbistringen.
Crowne Plaza exteriör. Rätt adress till slut!
Crowne Plazas entré välkomnar med sin ståtliga framsida.
Lobby i klassisk kolossmodell med marmor och tjocka mattor.
Som IHG Diamond-medlem hade jag för säkerhets skull bokat två standardrum och inväntat den digitala uppgraderingslotteriet. Några dagar innan ankomst trillade det mycket riktigt in ett automatiserat "we have upgraded you"-mejl till... trumvirvel... high floor rooms. Incheckningen var smidig, men trots min ihärdiga och muntra förhandling vid disken uteblev sviten även denna gång. Svitsviten är därmed intakt, hittills noll utdelning på den fronten (förutom första natten på Hyatt)! Vi fick dock connecting "business"-rum av större modell högst upp i huset, vilket fungerade alldeles utmärkt för familjen.
Interiören i rummen på Crowne Plaza. Rymligt och bekvämt på översta våningen.
Crowne Plazas poolområde med härlig utsikt över staden.
Frukosten var på ytan en rejäl och överdådig historia, men när man började gräva lite i utbudet var den något av en blandad kompott. Färskpressad juice lyste med sin frånvaro och urvalet av färsk frukt var oväntat begränsat. Däremot fanns det gott om lokala varmrätter, så ingen behövde gå hungrig från bordet. Hotellet vann dessutom stora pluspoäng hos kidsen genom att servera varm choklad dekorerad med trevliga, handskrivna hälsningar. Dessutom bjöd äggstationen på en av de mer funky Eggs Benedict jag skådat på länge, återkommer till det. Gratis frukost via Diamond-statusen var dock (som alltid) en fantastisk utväxling jämfört med att ta de vanliga välkomstpoängen.
Hotellfrukostens bufféutbud på Crowne Plaza.
Äggstationen redo för beställning. Funky Eggs Benedict var namnet!
Morgonens höjdpunkt för kidsen: Varm choklad med personliga hälsningar.
Vientiane - out and about
Vientiane är med sina knappt en miljon invånare en "proper" huvudstad, men av ett ganska annorlunda slag. Här finns trafik, ett myller av människor och ett större utbud av allt, men staden präglas samtidigt av en påtaglig enkelhet. Många av de mest pampiga byggnaderna tillhör statliga myndigheter, och de få höghus som reser sig över takåsarna är antingen hotell eller av ganska anspråkslös karaktär. Vädret var hett, men luften kändes betydligt torrare och lättare att andas jämfört med luftfuktigheten i norr.
Staden utforskas smidigt med den lokala appen Loca. Bilflottan bestod till största del av kinesiska elbilar (från BYD och andra märken i alla fall jag aldrig sett förr) och det var slående hur få västerländska märken eller varor som syntes till i stadsbilden. Resorna kostade sällan mer än fyrtio spänn och erbjöd en ren och sval fristad i hettan. Jag klättrade snabbt upp till Silver-nivå i Loca-appen, även om jag aldrig hann nyttja mina insamlade poäng som kunde växlas mot kaffe eller pilsner.
Kollektivtrafiken har för övrigt en del kvar att önska: för knappt ett år sedan invigdes den första BRT-linjen med moderna bussar, men i övrigt dominerar gamla skruttiga minibussar och taxibilar.
De nya, moderna BRT-bussarna som rullar i kollektivtrafiken.
En av stadsbildens alla fascinerande IT-konstruktioner. "Olsson på tredje våningen har tjall på linjen, kan du kika på det och felsöka...?"
Fick haveri i garderoben. Mina trotjänare till sandaler fick hastigt och lustigt pensioneras. Besök i ett väldigt spartanskt "köpcentrum" för att inhandla nya.
Riktigt cool och färgstark muralmålning som livar upp en vägg i Vientiane.
Bland stadens sevärdheter gjorde vi ett stopp vid Patuxay-monumentet, Laos egen triumfbåge. För en tia i inträde (medan lokalbefolkningen slipper undan med två kronor) kunde vi klättra uppför trapporna, via en minimal liten utställning om staden på insidan, hela vägen till toppen. Belöningen var en slående panoramautsikt över de statliga pampiga byggnaderna och den breda paradgatan nedanför.
Ett stenkast därifrån tog vi en kort tur till Pha That Luang, det stora gyllene templet. Vi började ärligt talat närma oss en lätt tempel fatigue vid det här laget, men det var svårt att inte imponeras av detta spektakulära och guldglänsande monument som utgör Laos viktigaste nationella symbol.
Patuxay-monumentet. Laos svar på Triumfbågen.
Magnifik utsikt över paradgatan och staden från toppen av Triumfbågen.
Det gyllene templet Pha That Luang. Ett spektakulärt stopp trots en smygande tempeltrötthet.
Kvällarna tillbringades mer än gärna på nattmarknaden som sträcker sig längs Mekongflodens kant. Det är en mångfacetterad och livlig plats, fylld av massproducerade kopior av allt mellan himmel och jord. Kidsen fick hundratusen Kip var att bränna och kände sig som kungar när de botaniserade bland stånden under kvällen. Matmässigt fortsatte Laos att leverera på toppnivå: min dagliga favorit laotisk larb sköljdes som vanligt ner med en kall pilsner på till middag.
Myllret och folklivet på nattmarknaden längs Mekongfloden.
Kvällens absoluta höjdpunkt: Laotisk larb och en 'moppedreng' till öl. Favoriträtten levererar igen!
The Verdict
Vientiane känns på många sätt som en tidsresa tillbaka i tiden, samtidigt som det uppenbart är en stad under snabb förändring. Det är betydligt mindre trångt och hektiskt än vad man kan förvänta sig av en sydostasiatisk huvudstad. Det är absolut en sevärd plats där några dagar räcker gott och väl för att få en känsla för landets administrativa och kulturella nav.
Vi har nu avverkat tåg, tuk-tuks och slingriga bergsvägar, men resan är långt ifrån slut. Framför oss ligger en ny etapp och det luktar ett äkta hattrick i resedagboken: vad sägs om en helt ny flygplantyp, en sprillans ny flygplats OCH ett helt nytt flygbolag på en och samma gång? Vart bär det hän? Någon som vågar sig på en gissning? Stay tuned for more...
Femton minuters bilresa och hundatusen Kip fattigare stod vi återigen på perrongen, redo att byta djungellaguner mot storstadspuls. Stationen i Vang Vieng kändes som en direkt identisk, om än något nedskalad, lillebror till den i Luang Prabang. Här var utbudet begränsat till ett litet café och en lokal variant av Pressbyrån, men i gengäld var passagerarskaran betydligt glesare. Vi slapp därmed det värsta kaoset vid spärrarna och kunde kliva ombord i ett betydligt mer harmoniskt tillstånd.
Allt eftersom stålhjulen swishade söderut började det dramatiska berglandskapet sakta plana ut. Bergen lämnade plats åt ett mer flackt, men fortfarande enormt frodigt och grönt landskap. En timme senare rullade vi in i Laos huvudstad Vientiane, redo att kasta oss rakt in i det laotiska bylivet.
Man vill ju inte råka packa fel! Tur att skylten vid säkerhetskontrollen förtydligar att varken tidsinställda bomber, tigerskinn eller radioaktivt material är tillåtet på tåget.
Katedralliknande och spatiös vänthall på tågstationen.
LCR-tåget rullar in på perrongen med kirurgisk precision.
Mäktiga, gröna vyer som passerar utanför tågfönstret under färden söderut.
Tågstationen i Vientiane ligger knappa två mil utanför stadskärnan. När vårt dubbelkopplade tåg tömde sina vagnar uppstod snabbt en massiv köttmur av resenärer som alla skulle tränga sig ut genom de trånga spärrarna samtidigt. Här rök också vår genomtänkta logistikplanering på ett ögonblick. Mitt e-SIM bestämde sig för att strejka helt och hållet, så där stod vi utan mobildata. Eftersom jag hade sänkt garden och inte förbokat någon transport, i tron att jag enkelt skulle beställa en bil via den lokala Uber-motsvarigheten Loca, blev läget plötsligt lite svettigt.
Stående mitt i folkhavet försökte vi klura ut nästa drag, samtidigt som en irländsk familj bredvid oss tycktes gå igenom exakt samma digitala panik. Med förenade krafter lyckades vi till slut vinka till oss en tuk-tuk modell större och guppade iväg mot centrum på vägar av högst varierande kvalitet.
Äntligen hittade vi rätt bland alla tuk-tuks i folkmassan utanför stationen i Vientiane.
På tuk-tuk-flaket på väg in mot staden. Vinden i håret och vägar av mycket skiftande kvalitet.
CLao (?) Plaza
Det var dags för resans första IHG encounter med Crowne Plaza på menyn, trodde vi i alla fall. Vår chaufför, som besatt en ganska obefintlig engelska, nickade glatt och bekräftade destinationen flera gånger. Men med en kraftig laotisk brytning blir "Crowne" lätt till "Lao". Så efter en stunds skumpande stannade han stolt utanför... hotell Lao Plaza. Språklig förbistring i ett nötskal! Efter lite teckenspråk och peka-på-kartan-pedagogik kom vi slutligen fram till rätt adress.
"Lao Plaza", hotellet vi först hamnade på på grund av den språkliga förbistringen.
Crowne Plaza exteriör. Rätt adress till slut!
Crowne Plazas entré välkomnar med sin ståtliga framsida.
Lobby i klassisk kolossmodell med marmor och tjocka mattor.
Som IHG Diamond-medlem hade jag för säkerhets skull bokat två standardrum och inväntat den digitala uppgraderingslotteriet. Några dagar innan ankomst trillade det mycket riktigt in ett automatiserat "we have upgraded you"-mejl till... trumvirvel... high floor rooms. Incheckningen var smidig, men trots min ihärdiga och muntra förhandling vid disken uteblev sviten även denna gång. Svitsviten är därmed intakt, hittills noll utdelning på den fronten (förutom första natten på Hyatt)! Vi fick dock connecting "business"-rum av större modell högst upp i huset, vilket fungerade alldeles utmärkt för familjen.
Interiören i rummen på Crowne Plaza. Rymligt och bekvämt på översta våningen.
Crowne Plazas poolområde med härlig utsikt över staden.
Frukosten var på ytan en rejäl och överdådig historia, men när man började gräva lite i utbudet var den något av en blandad kompott. Färskpressad juice lyste med sin frånvaro och urvalet av färsk frukt var oväntat begränsat. Däremot fanns det gott om lokala varmrätter, så ingen behövde gå hungrig från bordet. Hotellet vann dessutom stora pluspoäng hos kidsen genom att servera varm choklad dekorerad med trevliga, handskrivna hälsningar. Dessutom bjöd äggstationen på en av de mer funky Eggs Benedict jag skådat på länge, återkommer till det. Gratis frukost via Diamond-statusen var dock (som alltid) en fantastisk utväxling jämfört med att ta de vanliga välkomstpoängen.
Hotellfrukostens bufféutbud på Crowne Plaza.
Äggstationen redo för beställning. Funky Eggs Benedict var namnet!
Morgonens höjdpunkt för kidsen: Varm choklad med personliga hälsningar.
Vientiane - out and about
Vientiane är med sina knappt en miljon invånare en "proper" huvudstad, men av ett ganska annorlunda slag. Här finns trafik, ett myller av människor och ett större utbud av allt, men staden präglas samtidigt av en påtaglig enkelhet. Många av de mest pampiga byggnaderna tillhör statliga myndigheter, och de få höghus som reser sig över takåsarna är antingen hotell eller av ganska anspråkslös karaktär. Vädret var hett, men luften kändes betydligt torrare och lättare att andas jämfört med luftfuktigheten i norr.
Staden utforskas smidigt med den lokala appen Loca. Bilflottan bestod till största del av kinesiska elbilar (från BYD och andra märken i alla fall jag aldrig sett förr) och det var slående hur få västerländska märken eller varor som syntes till i stadsbilden. Resorna kostade sällan mer än fyrtio spänn och erbjöd en ren och sval fristad i hettan. Jag klättrade snabbt upp till Silver-nivå i Loca-appen, även om jag aldrig hann nyttja mina insamlade poäng som kunde växlas mot kaffe eller pilsner.
Kollektivtrafiken har för övrigt en del kvar att önska: för knappt ett år sedan invigdes den första BRT-linjen med moderna bussar, men i övrigt dominerar gamla skruttiga minibussar och taxibilar.
De nya, moderna BRT-bussarna som rullar i kollektivtrafiken.
En av stadsbildens alla fascinerande IT-konstruktioner. "Olsson på tredje våningen har tjall på linjen, kan du kika på det och felsöka...?"
Fick haveri i garderoben. Mina trotjänare till sandaler fick hastigt och lustigt pensioneras. Besök i ett väldigt spartanskt "köpcentrum" för att inhandla nya.
Riktigt cool och färgstark muralmålning som livar upp en vägg i Vientiane.
Bland stadens sevärdheter gjorde vi ett stopp vid Patuxay-monumentet, Laos egen triumfbåge. För en tia i inträde (medan lokalbefolkningen slipper undan med två kronor) kunde vi klättra uppför trapporna, via en minimal liten utställning om staden på insidan, hela vägen till toppen. Belöningen var en slående panoramautsikt över de statliga pampiga byggnaderna och den breda paradgatan nedanför.
Ett stenkast därifrån tog vi en kort tur till Pha That Luang, det stora gyllene templet. Vi började ärligt talat närma oss en lätt tempel fatigue vid det här laget, men det var svårt att inte imponeras av detta spektakulära och guldglänsande monument som utgör Laos viktigaste nationella symbol.
Patuxay-monumentet. Laos svar på Triumfbågen.
Magnifik utsikt över paradgatan och staden från toppen av Triumfbågen.
Det gyllene templet Pha That Luang. Ett spektakulärt stopp trots en smygande tempeltrötthet.
Kvällarna tillbringades mer än gärna på nattmarknaden som sträcker sig längs Mekongflodens kant. Det är en mångfacetterad och livlig plats, fylld av massproducerade kopior av allt mellan himmel och jord. Kidsen fick hundratusen Kip var att bränna och kände sig som kungar när de botaniserade bland stånden under kvällen. Matmässigt fortsatte Laos att leverera på toppnivå: min dagliga favorit laotisk larb sköljdes som vanligt ner med en kall pilsner på till middag.
Myllret och folklivet på nattmarknaden längs Mekongfloden.
Kvällens absoluta höjdpunkt: Laotisk larb och en 'moppedreng' till öl. Favoriträtten levererar igen!
The Verdict
Vientiane känns på många sätt som en tidsresa tillbaka i tiden, samtidigt som det uppenbart är en stad under snabb förändring. Det är betydligt mindre trångt och hektiskt än vad man kan förvänta sig av en sydostasiatisk huvudstad. Det är absolut en sevärd plats där några dagar räcker gott och väl för att få en känsla för landets administrativa och kulturella nav.
Vi har nu avverkat tåg, tuk-tuks och slingriga bergsvägar, men resan är långt ifrån slut. Framför oss ligger en ny etapp och det luktar ett äkta hattrick i resedagboken: vad sägs om en helt ny flygplantyp, en sprillans ny flygplats OCH ett helt nytt flygbolag på en och samma gång? Vart bär det hän? Någon som vågar sig på en gissning? Stay tuned for more...
hco
Medlem
Kris
Medlem
Det hade förvisso inte varit fel att ha en mjuk tiger- eller panda-fäll i sätet. Eller kanske en liten box plutonium att vila fötterna på. Fotstödet på LCR var av nerfällbar modell som ej gick att låsa i nedfällt läge. Bonus med o-oljade fjädrar. Så I princip konstant någon som squeekade upp och ner. Fin feature!
Last edited: