Den sista EBG-intensivkvalificeringen

[Skogi]

Del II - Detta är inte slutet. Inte ens början på slutet. Men kanske... kanske är det slutet på början

Jag brukar vanligtvis resa ensam.
Inte av tvång, utan av natur. Det är enklare så... snabbare beslut, inga kompromisser, full fokus på routing och optimering. Ingen som ifrågasätter varför man flyger norrut för att ta sig söderut.

Men ibland…dyker någon upp som inte bara accepterar spelet – utan behärskar det. En som själv föreslår omvägar via Oslo med ett leende och orden:
“Det ger ett extra segment för billigare peng"

Denna någon är @MMX77.

Dagen till ära hade vi planerat att utgå från Köpenhamn. En vanlig dödlig hade tagit Öresundståget och nöjt sig med en 20 % tillsammansrabatt.

Men vi?
Vi är inte som andra.
Det handlar inte om att komma fram – det handlar om värde.
Maximalt värde.

---

Efter en halvdag på kontoret möts vi upp. Utgångspunkt: Malmö C.

VyBus4You. Studentpris. Läge K. En av de sista verkliga spelpjäserna i att ta sig över bron utan att bli helt ruinerad.

Avfärd 12:25.
Ankomst till Kastrup 13:00.
Boarding startar 13:40.
Det borde gå.

---

12:25: Ingen buss.
12:40: Fortfarande tyst.
12:47: Fortfarande tomt på Läge K, men isen i våra magar är intakt.

Så plingar det till: Försening – 22 minuter. Ny ankomsttid: 13:30.

För en normal människa är det här punkten där man ger upp, hoppar på tåget, offrar bussbiljetten och räddar förståndet.

Vi står kvar.

Och så – 12:55 – dyker en buss upp. Inte vår. Men en buss.
Föraren kliver ut. Vi chansar. Visar biljetterna. Han skakar på huvudet.

Men något händer. Kanske är det vår blick, kanske vår övertygelse, kanske en liten gnutta medmänsklig galenskap när vi förklarar oss.

Vi säger att vi har ett flyg.
Han frågar när. Vi säger: "55 minuter."

Han blinkar. Något tänds i hans ögon.
Och med ett leende säger han:

“Ingen fara, grabbar. Det här löser jag.”

 

[Skogi]

Köpenhamn - Stockholm
SK1422 - A320N
14:10 – 15:25

Väl framme på Kastrup stannar bussen med ett frustande andetag.
SAS-appen blinkar till: Boarding started.

Vi är sena – men inte för sena.
Säkerhetskontrollen går smidigt, promenaden till B-piren likaså.
Trots förseningen anländer vi till gaten med marginal – inte mycket, men tillräckligt.

Planet är fullbokat. Vi kliver fram till speedgaten som två skuggor i sista stund. Ett pip. En lapp skrivs ut.

“Platsbyte.”

1A och 1B.

Vi säger inget, men utbyter en blick.
Som att Anko själv varit inne och läst tråden.
Vi svävar genom jetbridgen som om vi hörde hemma där.

Ombord slår vi oss ner bredvid kostymklädda män med allvarsamma blickar och laptops.
Jag vågar inte ens tänka på vad de har betalat för sina biljetter.
Vi betalade med två anslutningar, en sen buss, och den sortens optimism som bara bonusjägare kallar "strategi".

Väl i luften frodas vi i Plus.
Det blir muffins. Chokladboll. En öl.
Livet på rad 1.

Som sagt: maximalt värde.

Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45

Efter en visit i loungen – där vi förser oss med lite varmrökt lax och GT – är det dags igen.
Men den här gången bär det inte av till någon avlägsen outstation norrut.
Inte Skellefteå, inte Umeå, inte ens Luleå.

Nej nu väntar Norge! Och för en gångs skull… känns det faktiskt rätt skönt att inte åka med vändande plan.

 

[Brandforce]

Vi säger att vi har ett flyg.
Han frågar när. Vi säger: "55 minuter."

Han blinkar. Något tänds i hans ögon.
Och med ett leende säger han:

“Ingen fara, grabbar. Det här löser jag.”

Hur lång tid tog bussresan?

 

[Skogi]

Oslo - Köpenhamn
SK1475 - A320N
20:55 – 22:05

Efter en kycklingklubbor-bonanza i OSL-loungen – där allt verkar finnas utom just gin, av alla ting – är det dags att ta farväl av Norge.

Planet är fullt till sista plats, men vi klagar inte då vi har ett blockat gångsäte som sista påminnelse om vår snart utgångna status.
En sista gnista av EBD-ljus innan verkligheten åter tar vid.

Flygtiden passerar snabbt. Vi är tysta, trötta – men nöjda. Ett segment till. Ett steg närmare frälsning. (läs förnyat EBG)

---

Vi landar enligt tidtabell och påbörjar det obligatoriska gatloppet mot Öresundståget – ett välbekant moment för oss, som för så många andra. För även om bussen är snällare mot plånboken, trafikerar den alltmer sällan i takt med att kvällen smyger sig på.

Just innan vi ska passera nedgången till tullfiltret, och the point of no return, plingar det till i telefonen.

Två SMS.

Det första: “Välkommen till Danmark!”
Det andra, med lite mer nerv:
“Tjena @Skogi! Vårt flyg CPH–Palma med Ryanair är försenat med mer än 3 timmar. Stämmer det att man får ersättning då??”

En kollega. Semesterläge. Panik i textform.

Jag svarar: “Oroa dig inte. Jag är på plats. Vilken gate står du vid?”

Fem minuter senare har familjen fått en crash course i EU 261/2004, vunnit moraliskt över Ryanair och säkrat grunden till ett ärende som få kundtjänster klarar av att avfärda.

Ryanair står chanslösa.

---

Efter föredraget om passagerares rättigheter önskar vi lycka till och fortsätter vår egen väg.

Perrongen är fylld till bristningsgränsen, och tåget likaså.
Folk pressar sig in, skriker på varandra, stirrar ut i tomheten som om det hjälper.
Det är hetsigt, svettigt, nästan primalt.

Men vi? Vi rör oss med lugn. Segmenten är bokförda. Dagens uppdrag är slutfört.

 

[Skogi]

Hur lång tid tog bussresan?

35 minuter.

Och jag vet vad ni tänker:
“Men det är ju exakt enligt tidtabell?”

Javisst.
Men försök själv att ta dig från centrala Malmö genom vad som bäst kan beskrivas som en liveversion av Dantes inferno, komplett med omdragna busslinjer, rödljus som aldrig slår om och förare som verkar ha svurit ett tyst löfte att aldrig någonsin passera 35 km/h.

Tidigare gånger har vi nosat på 45 minuters sträcket nästan varje gång.
Detta var inget annat än ett mirakel, på gränsen till övernaturligt.

 

[Tomas E]

Men något händer. Kanske är det vår blick, kanske vår övertygelse, kanske en liten gnutta medmänsklig galenskap när vi förklarar oss.

Vi säger att vi har ett flyg.
Han frågar när. Vi säger: "55 minuter."

Han blinkar. Något tänds i hans ögon.
Och med ett leende säger han:

“Ingen fara, grabbar. Det här löser jag.”

35 minuter.

Och jag vet vad ni tänker:
“Men det är ju exakt enligt tidtabell?”

Javisst.
Men försök själv att ta dig från centrala Malmö genom vad som bäst kan beskrivas som en liveversion av Dantes inferno, komplett med omdragna busslinjer, rödljus som aldrig slår om och förare som verkar ha svurit ett tyst löfte att aldrig någonsin passera 35 km/h.

Tidigare gånger har vi nosat på 45 minuters sträcket nästan varje gång.
Detta var inget annat än ett mirakel, på gränsen till övernaturligt.

Nu fattar jag, ni hade 55 minuter till bedömd tid för gate closed, inte 55 minuter till avgång! Jag tänkte först att det måste ha varit Han Solo som dök upp med en buss som klarar av the Kessel run på mindre än 12 parsec för att det där skulle gå ihop tidsmässigt!

 

[Skogi]

Déjà vu.

@MMX77 och jag möts återigen upp på Malmö C, sådär strax innan lunch efter en halvdag på kontoret. Båda aningen hålögda, inte bara av sömnbrist, utan av insikten att vi återfallit i ett liv vi trodde vi lämnat bakom oss. Sena nätter. Tidiga avgångar. Excelblad med poängintjäning i flikarna på jobbdatorn.

In i det sista försökte vi byta vår avgång till en som passade bättre med verkligheten. Komprimera resdagen. Få ut maximalt värde, som alltid.
Men det är hårda bud i Mellerud – och SAS vägrar släppa de två sista platserna på 14:10-avgången som där och då gick för 3 495 kr styck.

På ett sätt förstår jag dem, jag hade heller inte släppt platserna till två ungdomar vars nuvarande biljettkostnad knappt tål att sägas högt i dagsljus.

Vi blir därför kvar på 12:50-avgången, och utan någon bra VyBus4You avgång till Kastrup. Så, 120 kronor senare (per person – för ordningens skull), är vi på väg med Öresundståget.

---

Allt är som det ska. Vi småpratar om poängintjäning, klankar ner på charterresenärer, diskuterar den optimala bonusresan – det vanliga. Men någonstans på den danska sidan tvärnitar tåget. En gnisslande, metallisk suck går genom tågsättet – och vi känner det båda: något är fel.

Efter fem tysta minuter bryts stillheten av ett pling och ett högtalarutrop:
"Vi har fått problem med tåget. Vi försöker lösa det."

Bränd lukt börjar sprida sig.

Tiden går. Förseningen tickar upp mot 20 minuter.

Kring oss – stressade sällanresenärer. Stora resväskor, högljudda suckar, förtvivlade blickar mot klockan.

Och mitt i detta kaos: två figurer som ler.

För vi är väl medvetna om hur det fungerar: Det är i dessa ögonblick som vi trivs bäst.

Till slut går tåget igång igen, och vi rullar in på Kastrup med 21 minuters försening.

Tack Skånetrafiken.

Köpenhamn - Stockholm
SK404 - A320N
12:50 – 14:05

Man når en punkt... där boardinggrupp inte längre spelar någon roll. Vi kliver ombord sist av alla. Inte för att vi är sena – tvärtom. Tillslut vill man bara minimera tiden ombord, och lär sig uppskatta friheten i terminalen.

(Trodde aldrig jag skulle säga det för tre år sen. Men här är vi nu.)

Smoothie konsumeras snabbt och plikttroget.
Diskussionen rullar igång – EuroBonus – lever det? Eller är vi bara medberoende till ett långsamt sönderfallande lojalitetsprogram?
Argumenten är skarpa. Känslorna starka. Det är allt annat än akademiskt.

Väl framme på Arlanda tar vi sikte mot loungen.

Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45

Jag unnar mig ett glas vin, min stolsgranne en kall Mikkeller.

Resan i sig är händelselös. Ingen dramatisk crew-recognition. Inga oväntade och spännande moment.
Bara en lågmäld rörelse genom luften, som en melankolisk mellanakt mellan två scener av något större.

Vi frågar oss själva:
Är det här värt det?
(Och vi redan vet svaret.)